Något vemodig går man och flanerar genom staden och ser hur det gamla får ge vika för det nya. En gammal stadsbos tankar går tillbaka till den gamla goda tiden, när staden verkligen levde och blomstrade.
      Man tar sig en stilla funderare över vem som skall kunna bosätta sig i alla dessa fina, nya hus.
      Staden har ju inte möjligheter att ge den växande ungdomen arbete utan den måste söka sitt uppehälle på annan ort eller i ett främmande land. De gamla har vad de behöver, men har ej råd med någon lyxvåning.
      Barn av det gamla Nykarleby saknar sin stad och längtar ofta tillbaka till den gångna tiden. Den tiden såg man stadens herrskapsfruar flanera med sina barnvagnar i staden. Vanligtvis togs vägen över bron mot seminariet eller till den förvildade Topeliparken.
      Det var den förnäma och alltid välklädda apotekerskan Julia Wilkman, som då var en av stadens ledande damer. Hon kunde föra stort hus. Och så var det den långa och mycket ståtliga lektorskan Holmqvist med en väldig kvarnhjulshatt på huvudet, eller den mycket söta och rundlätta lektorskan Sahlberg med en vårhatt liknande en blomsterrabatt och många flera damer. Vi ungar stod endast och gapade med stora ögon på all denna prakt. Men ett var säkert: våren hade kommit till staden.
      Tankarna går också till Ossi Sunds hus som nu är rivet och till hans vackra välsjungande barnaskara. Hur många sköna toner har ej klingat ut från detta hus under stilla vackra sommarkvällar. Hos Sunds var det vanligt, att man samlades på kvällarna.
      Flanörstråken gick då mellan H:forsbankens [Merita] hörn ut till Topeliparken. Där såg man ofta den rågblonda och vackra österlundska flickbuketten eller Granbergs mörka skönheter. Det var bryggmästare Emil Ströms välkända och näpna fröknar och Wikens vackra flickor. Seminaristerna skall man väl inte heller glömma eller den övriga ungdomen i staden, som då aktivt tog del i ungdomsarbetet och levde helt för sin stad.
      De äldre stadsborna gick vanligtvis in till Wiks för att få sig en tår på tand eller endast för att avnjuta fru Wiks goda kaffe och Rosas hembakta bröd. Eller kanske man åt en läckerbit. På Wiks trivdes alla. Där hade stadens borgare ett rum för sig och den övriga allmänheten sitt för sig. Fru Wik var en god diplomat. Hon förstod, hur det skulle ordnas för att få alla nöjda. Och så är det väl även i dag, fastän mången tror, att tiderna på detta område har blivit sämre.
      Sen skall man inte glömma Brostugans vackra berså. Där såg man ofta Josef Herler, stadens och kulturlivets allt i allo, oftast sittande med fröken Maj-Lis Granberg, söta Stella Ahlskog, glada Seija Gajewski eller småmysande rådman Richard Kisor, Rudolf Holmström eller någon annan.
      Bland annat gjorde undertecknad sitt första besök i Brostugans berså med apotekerskan, som då hade köpt en halmhatt åt mig hos Viktor Holmström, passande en 8-åring. Jag glömmer aldrig barska Edit på Brostugan, som serverade mig hallonsaft med sockerkaka och med följande varning: ”Fäll int måtti i gräsi så att öra gar åve, för tå nyper ja te i öra”, med den påföljd att jag drog halmhatten djupare över öronen så att de brakade i halmen. Men nu finns inte Brostugans vackra berså mera. Där växer nu endast ogräs bland sand och stenar. Och norra väggen ser ut som ett brokigt lapptäcke, fult och eländigt med alla affischer och reklamlappar. Det vackra har fått ge vika och lämna plats för det nya som inte alla gillar. Därför längtar man till baka till det gamla, då ordning och reda rådde i staden. Men då var det ju också 5 gummor som sopade och höll staden ren så att det ven i björkriskvastarna.

Hälsningar
A. T.