N y k a r l e b y.
——
Seminariets avslutning.


Nykarleby seminarium avslutade den 8 juni sitt 73 läsår. Detta läsår har såtillvida varit märkligt, att det varit det första av normal längd sedan läsåret 1938—39. Ett talande vittne om mellantidens händelser och om tidigare ofärd är den minnestavla „För fosterlandet“, som nu uppsatts i seminariet. Tavlan upptar namnen på alla vid seminariet inskrivna, som stupat sedan år 1918, sammanlagt 38 namn. Den uppsattes dagen före avslutningen och är mycket vackert utförd i marmoritglas [opalglas].

Till avslutningen var salen smakfullt dekorerad med blommor. Det värdiga och gedigna programmet inleddes med psalmen 401, 1:sta och 3:dje verserna, varefter direktor Hans F. von Schantz höll bön i anslutning till pingstdagens evangelitext. Han betonade särskilt att alla de, som valt lärarens kall, behöva andens ledning och upplysning till självkännedom och Gudskännedom. Efter bönen talade direktorn om den nya minnestavlan och de bortgångnas minne hedrades genom uppstigning, varefter man gemensamt sjöng en vers av psalmen 310.

I programmet följde uppläsning av seminaristen Karl Eklund och trenne sånger av seminariets kör. Bland sångerna fäste man sig särskilt vid Pilgrimskören ur Tannhäuser, vilken förtjänstfullt framfördes till orkesterackompanjemang.

Under den följande pausen bereddes de närvarande tillfälle att se på utställningen av slöjdsalsalster och teckningar. Det var överallt välgjort arbete som utställdes. Mycket intressanta voro „Teckningsklubbens“ teckningar och olika prisuppgifter. Vid samma tillfälle voro arbetsböcker i olika ämnen framlagda. En del av dessa böcker voro verkliga konstverk ifråga om bildmaterial och genomsnittet visade att moderna principer tillämpas vid undervisningen.

Efter pausen följde en gymnastikuppvisning av kl. I på sportplanen. I sina blå byxor och vita tröjor gjorde gymnasterna ett mycket tilltalande intryck. Seminariets stråkorkester inledde programmets senare avsnitt inne i salen. Det goda samspelet och den rena tonen visade att lektor Ahlbeck nedlagt ospard möda i sitt arbete. Vid stipendieutdelningen utdelades 15 stipendier åt förtjänta elever, bl. a. för första gången ur „Under krigen 1939—44 stupade seminaristers minnesfond“. Fonden har hopbragts genom medel, som hela seminariepersonalen insamlade krigsvintern 1939—40 (9.200:—), genom konventets insamling 1940—44 (1.250:—) samt under genom detta läsår företagen insamling bland eleverna (9.450:—). Fonden uppgår nu med räntor till c:a 22.000:— och enligt bestämmelserna utdelas räntan åt elev, som blivit lidande genom krigen 1939—40 och 1941—44.

Vid dimissionen erhöll följande fyra lärarkandidater dimissionsbetyg: Tryggve Holmström, Degerby, Åland, Nils-Ole Nordström, Vasa, Torsten Nordström, Sottunga och Mauritz Nyman, Korsnäs. Direktorn talade manande ord till de nya lärarna och talet besvarades av läraren M. Nyman.

I sitt avslutningstal tackade direktorn t. f. lektorn Ossian Söderström för hans goda och samvetsgranna undervisning. Det var med uppriktig saknad kollegerna nu togo farväl av honom. Konventet överräckte en bokgåva åt lektor Söderström som ett uttryck för den tacksamhet eleverna kände gentemot sin lärare. Direktorn tackade vidare sina medlärare för det goda arbetsresultatet och de uppslag och initiativ kollegerna framställt. Han vände sig särskilt till seminariets trädgårdsmästare och omnämnde de storartade arbetet han nedlagt i prydandet av klassrummen med blommor. Kosthållerskan, frk. Boman, blev även avtackad för det oförlikneliga sätt, på vilket hon skött internatseleverna. Vaktmästaren fick också han en eloge för den renlighet och värme som rått i klass- och verkstadsbyggnaden. Slutligen riktade sig dir. till eleverna och önskade dem god sommar, varefter betygsutdelningen ägde rum i de skilda klasserna.

Under läsåret har sammanlagt 72 elever varit inskrivna, 63 elever uppflyttades direkt, 6 erhöllo villkor och en elev kvarstannade i sin klass. Medräknas de fyra utdimitterade lärarna var elevantalet vid läsårets slut 70.

[Seminariet i kapitlet Fakta.]


*     *     *



Kopian var tagen för texten om minnestavlan, men förutom referatet från seminarieavslutningen fanns det även en del annat intressant på densamma:


Cykel stulen i Nykarleby.


     80 år
fyllde i onsdags lagmanskan Anna Barck i Vasa. Hon är ursprungligen Nykarlebybo, dotter till konsul Carl Nylund, och har även tillbragt en stor del av sitt liv här, tillvinnande sig många vänner genom sitt gladlynta och sympatiska väsen.

     Dödsfall. Den 6 juni avled i Åbo tullförvalterskan Gabrielle Öberg i en ålder av 74 år.
     Den bortgångna var född i Nykarleby 1868, dotter till konsuln och affärsmannen Alfred Häggblom och hans maka Ida Gullander. Hon gifte sig vid 19 års ålder med tullförvaltaren härstädes Albert Öberg och överflyttade på 1890-talet till Björneborg. Som änka redan 1910 har hon bott hos sin gifta dotter på Friskala gård invid Åbo och senast i Åbo stad. Hennes gladlynta och vänliga personlighet lever i glatt minne hos kvarlevande nykarlebybekanta.

     På fredagskvällen stals en cykel av armémodell, nr 166656, utanför Viks hotell. Cykeln hade ringklocka, pakethållare och redskapsväska samt svarta (i bokstavlig mening) ringar.
     Personer, som tror sig veta, vem tjuven är, uppmanas taga förbindelse med polisen i Nykarleby, tel. 29.

["i bokstavlig mening" syftar troligen på att gummidäck var en bristvara efter kriget och att det förekom svartabörshandel. I brist på gummidäck kunde man använda ...
      Den första cykeln av Einar Hedström.]

 

 

Begravningsplatsen
och gravarnas vård.


     Vår begravningsplats ligger idylliskt ovanom älven och forsen, hundraåriga björkar susa minnesfyllda över de hänsovnas viloplats. Det ser dock ut som om björkarna i många fall äro de enda, som komma ihåg de bortgångna och hägna deras sömn. Församlingen sköter numera väl om gångarna och gravarnas yttre inramning, men själva gravkullarna verka tyvärr ofta att vara helt lämnade åt förfallet.
     Det är en ringa gärd till minnet av en kär avliden att sköta kullen på hans grav. Det behöver ej heller kosta annat än litet omsorg och en stunds arbete, några enkla sommarblomster eller en anspråkslös blomma tarva inga utgifter av betydelse blott viljan finnes. Må därför var och en, som har en släkting eller gammal kär vän sovande i gravgårdens mull minnas honom eller henne genom att snygga upp den sista viloplatsen. Församlingsorganen anordna en gemensam arbetsstund för detta ändamål, vilket närmare framgår av annons i dagens tidning.
     I detta sammanhang vore det även skäl att tänka på de äldsta gravarna med större pietet. Så länge det finnes någon som minns åtminstone några detaljer om dessa gravar och om dem som vila där, borde en historik uppgöras, helst även en karta över gravarna. Mycket av kulturhistoriskt värde har redan gått förlorat genom pietetslöst slarv, det som kan räddas borde tillvaratagas. Församlingen ligger väl närmast till att taga initiativ i saken, erforderliga medel torde ej bli omöjliga att uppdriva, synnerligen som kyrkan själv knappast hör till de medellösa.

[Troligen skrivet av Einar Hedström. Begravningsplatsen i kapitlet Fakta.]


Österbottniska Posten nr 24/1946.
Lars Pensar tillhandahöll.


Läs mer:
Fler artiklar och notiser ur ÖP.
(Inf. 2005-10-25/HK.)