[Arbetslust och Modellfilaren]
I ”Arbetslust”, Erik Ågrens andra roman, finns också frågor och en sensuell berättarglädje, som egentligen aldrig möter i ”Sårad”, en berättarglädje som väller fram när författaren beskriver, exempelvis, handens känsla för verktyget. Erik Ågrens krigare har inga nära, varma eller vackra ord för verktyget: geväret. I ”Arbetslust” är det annorlunda. Med arbetet är det annorlunda.
I ”Arbetslust” undrar författaren vart lusten tagit vägen, hur arbetet blev plåga och tvång och hur fackföreningsrörelsen blev en rörelse för sig, bortom arbetarna. Romanen spinner kring en gran ungefär som ”Sårad” kring klockan – fackföreningsgranen på verkstadsgården, den som sett unga friska komma in genom grindarna och gamla, krokiga och sjuka gå.
Det var i början av seklet som tre män planterade den späda plantan:
”Det blev aldrig riktigt klargjort varför man hade planterat trädet. Men inne på verkstan gick först ryktet och sedan blev det en visshet, att det var symbol för arbetarrörelsen. Lika som trädet växte och utvecklades, lika skulle också arbetarrörelsen växa och utvecklas. Skadade någon trädet skadades också arbetarrörelsen.
Först var det väl lek när man såg efter så att ingenting skulle hända plantan. Men småningom började jobbarna att mer och mer ta det på allvar. Det var också lätt att skydda trädet de första åren eftersom man använde planen där trädet var planterat som beteshage för verkstadens hästar. Det var bara att se till att ingen av hästarna kom åt att riva upp eller trampa ned trädet.
Men med åren blev det allt värre att klara granen. Det var inte bara det, att verkstadsledningen ansåg att de måste ha platsen för sitt lager, utan också det att det hade kommit ut på stan att granen var en symbol för arbetarrörelsen.”
Erik Ågren brukar inte många ord för att teckna ramen. Enkel och precis står den där, granen, och långt innan man fördjupat sig i berättelsen, är man invigd – delaktig och beredd: javisst, en gran, en med djupa, starka rötter, torrgrenar och friska, starka barr. Tungt böjs den i stormvinden och illa kan dess grenar rista en i ansiktet. Faller den för det att någon hugger av en gren? Skjuter den inte ständigt nya skott? Ja, granen står och växer och klarar sig blott kärnan är frisk.
Är den frisk?
Jan, en gjuteriarbetare på 20 år, ställer frågorna – om arbetarrörelsen, om arbetarens människovärde, om solidaritet och arbetskraft och skicklighet, om arbetslust och glädje.
Jan återkommer med både arbetskamrater och hustru Rut i ”Modellfilaren”, en roman som egentligen gör ”Arbetslust” till inspirerande förstudie, både tematiskt och som episk skildring.
Det ligger några år mellan de båda romanerna. ”Arbetslust” kom 1975, ”Modellfilaren” sju år senare, 1982.
Under de åren har författaren Erik Ågren personligen dragit slutsatser av den insikt hans unga gjuteriarbetare prövar i ”Arbetslust”.
Det är strejk inom metall. Jan arbetar på strejkkansliet. Han talar och skriver tidningsartiklar, förklarar och analyserar och önskar att han vore en författare som kunde skriva så, att alla som läser tycker att det är rätt. Han påbörjar också en berättelse om granen, men slänger den. Han är olustig och rastlös:
”De började komma allt oftare nu, tankarna om att han blev utnyttjad. Att samhället åt honom för att kunna fortsätta. Han var ett arbetsbi som matade drottningen. Drottningen tog hans mat men hon frågade inte efter om han levde fyrtio eller sjuttio år. Hon bara fortsatte att suga ut hans kraft och liv och det skulle gå fort om han inte förstod att skydda sig.
För det mesta accepterade han att det var så. Att han var den som med sitt slit skulle kamrater dö yngre och yngre ville han opponera sig, revoltera. Varför skulle han? Han sparkade irriterat till en sten som låg på trottoaren. Varför tvingas han att jobba åt andra. Varför jobbade inte var och en åt sig själv?”
Det kan vara vanskligt att dra alltför många paralleller mellan liv och dikt – dagboksanteckningar är inte skönlitteratur – men det är frestande att förklara skillnaden mellan ”Arbetslust” och ”Modellfilaren” med att den författare, som skrev ”Arbetslust”, ännu bara nyligen hade lämnat gjuteriet, medan den, som skrev ”Modellfilaren”, redan i åratal ”jobbat åt sig själv”.
Språket har blivit friare och frodigare. Epikern har skrivit större spelrum åt sig. ”Modellfilaren” är en burlesk, en varm och obarmhärtig historia om vårt arbetsliv, om industrikapitalism, om konkurrens och makt. Den är därtill in i minsta arbetsdetalj lika exakt som förstudien. Erik Ågren, född i jordbrukarbyn Ytterjeppo år 1924, hann med ett långt arbetsliv i Wärtsiläs gjuteri i Jakobstad innan han år 1972, nära femtioårskalaset, bytte yrke, blev författare. Han är både sakkunnig och vittnesgill i sin epik. Även den som aldrig sett ett gjuteri måste märka det – det finns i språket, i precisionen och ledigheten, det där som ofta lättvindigt beskrivs som mödolöst och enkelt.
Problematiken i de båda romanerna är densamma – idémässigt en diskussion om arbetet. Det som i ”Arbetslust” är klar kritik och uppror inom ramarna, växer i ”Modellfilaren” till uppbrott.
Jan upphör att vara arbetskraft i industrin: starka, sega, skickliga händer – inte tanke. Jan vägrar koppla bort sin hjärna, han återtar både arbetslust och arbetsglädje.
Idédiskussionen är allvarlig. Ramen fest och möda.
Jan uppfinner ett luktfritt biologiskt skithus – byggt av trä naturligtvis – och drar arbetskamrater med sig ut på egna vägar. (En av finurligheterna i historien är givetvis att läsaren aldrig får reda på hemligheten fastän till och med gamla verkstaden – som stjäl den förträffliga idén och konkurrerar ut utbrytarna – orättvist nog får det.)
Det här intressanta skithuset är för all del en mycket fyndig tanke, men i sig bara en detalj, en motor som får författaren att fabulera frodigt. Det hjälps inte, det blir fest, som när exempelvis en av de övriga huvudpersonerna träder fram i boken.
Ännu har uppbrottet inte kommit. Ännu står man i verkstaden. Jan, som kan lite av varje och därför ständigt flyttas från det ena arbetsmomentet till det andra, står nu vid järnsvarven, sur och butter. Allt han gör blir vargar:
”– Den, som inte gjort några vargar, han har inte gjort något annat heller, brummade en väldig bas.
Det var Gösta, som kom fram till dem. Allt hos honom var stort. Han hade fyrtioåtta i skonummer och hans händer var som släggor. Han var två meter och två centimeter lång och vägde hundratjugo kilo. Han var stark, men deltog aldrig i de kraftprov, som mannarna på avdelningen allt som oftast anordnade. De arrangerades vanligen just för att locka Gösta att delta, men ännu hade man inte lyckats. Därför gick gubbarna och undrade hur stark denna bjässe till karl egentligen var. När han stod bredvid de andra i tvättrummet och alla var nakna verkade han tre gånger så stor som någon annan. Och allt på hans kropp var senor och muskler.
En sak som han saknade var hår. Det fanns inte ett enda hårstrå på denna väldiga kropp. Någon gång i ungdomen hade en sjukdom berövat honom hårväxten, och han fick aldrig nytt hår och skägg. Därför tog Gösta ogärna av sig mössan.”
Är det inte en av de mäktigare entréerna i vår litteratur?
Frodig, precis, sensuell.
Denna precision och sensualism möter också i beskrivningen av arbetet, hantverket, den yrkesskicklighet som utbildning och erfarenhet ger:
”Två saker är viktiga när man svarvar, sa Gösta när de stod vid maskinen. Huvudet och händerna. Huvudet ska tala om för händerna vad de ska göra och händerna ska ge huvudet information om svarvmaterialet. Begrips?
– Nej. Man ser ju med ögonen, inte med händerna.
– Man ser inte hur varmt det är, pojk.”
Säger Gösta, håller en föreläsning och demonstrerar:
”När Gösta började svarva var det som om den stora karlen förvandlats till en del av svarven. Kroppens rytm blev en del av svarvens. Huvudets rörelser, ögonens spel- och händernas verksamhet var som en mjuk böjlig dans. Jan förundrade sig. Hur kunde dessa labbar till händer vara så lätta och smidiga, hur kunde de så utan hack i rörelserna smeksamt få denna svarv att göra allt det stora huvudet ville?”
Erik Ågren övertygar med sin beskrivning det finns konstnärer i verkstäderna.
När ”Modellfilaren” kom ut, 1982, kallades den av mången en pessimistisk berättelse. Pessimistisk därför att skithusföretaget går omkull, pessimistisk därför att feministerna, som startar kollektiv, inte riktigt klarar av det, pessimistisk därför att arbetarna hela tiden tycks befinna sig på förlorarsidan: i alla samhällen förlorar arbetaren mot dem som äger kapitalet, den ekonomiska makten. Ägarna må då vara aktieägare i kapitalistiska samhällen eller partipampar i socialistiska, fastslår Jan.
Hur som haver hela tiden åt helvete, alltså?
Nej, inte alls.
Det går inte bra för skithusbyggarna i det kapitalistiska samhället. Det går ungefär lika illa för arbetartrion i ”Modellfilaren” 1982 som det år 1949 gick för arbetartrion i Stig Dagermans ”Streber”, spelet om hur ett försök att bedriva syndikalistisk bilverkstad misslyckas.
Hade då någon i någondera fallet väntat sig att det skulle gå annat än illa? Hade det inte rentav varit deprimerande om de klarat sig, för hur skulle de kunna klara sig utan att spela med, utan att följa reglerna, utan att gå in i det system som de en gång så häftigt gjort uppror mot? Varken människor eller människors företag är öar – allt måste kunna hänga samman. Är det inte snarast så att hoppet finns just i misslyckandet, i insikten att det inte är den enskilda individen det hänger på, utan systemet? Det finns likheter mellan Stig Dagermans ”Streber” och Erik Ågrens ”Modellfilaren”, men det finns också väsentliga skillnader. Hos Stig Dagerman finns bitterhet och individuell anklagelse, en idé om att det är ondska – förrädaren – inom människan, som är anledning till misslyckandet. Hos Erik Ågren finns inte den bitterheten. Möjligen kan man tala om en trulig butterhet, men framför allt finns där glädje, upptäckarglädje och optimism. Man måste inte böja sig, behöver inte brytas. Livet – inte som offer eller plåga, utan som möjlighet, som många möjligheter, blott man ser och inser.
Allt är inte bra och allt blev inte som det skulle. Dags alltså att pröva nya vägar, andra möjligheter.
I ”Modellfilaren” står Klara för en av dessa möjligheter. Klara – ”häxan i skogen” – en av de varmaste och praktfullaste kvinnogestalterna i Erik Ågrens författarskap:
”Hon var en kringresande försäljare en gång. Något av en knapphandlare, men med lite mera varor än de vanligtvis hade. Efter kriget hade hon köpt en bil att fara omkring i.
Under någon av sina resor hade hon kommit till den här gården och blivit betagen i den. När hon hörde, att den var till salu, köpte hon den utan betänkande för sina sparade pengar. Den var förfallen och åkern igenväxt, men genom åren hade Klara rustat upp den.”
Gården finns fem kilometer från närmaste by. Det är ensamt. Det är bra.
Klara är klokskapen i berättelsen och visst finns här redan hos henne drag av modern i ”Jag minns ...”
En ensam kväll, när Jan sökt sig ut till Klara, den betydligt äldre kvinnan, som han alltid besökt i hemlighet, för ”kanske skämdes han över att ha en så gammal vän”, talar de om otrohet och djävulskap, om förräderi och svek. Klara formulerar framtidstro:
”Du skulle bli rädd om du visste hur mycket våld män i dag använder mot kvinnor. Och makt ... Det är inte det jag drömt om. Jag behöver ingen makt. Den används ju bara för att bryta ner någon annan, kvinnor eller barn eller arbetare eller elever. För att inte tala om fångar och soldater. Nej, jag har grubblat, när jag gått här ensam, över hur människorna borde göra för att det skulle bli en bättre värld. Man borde hysa respekt och kärlek för varandra. Jag vet, att det är blåögt, men det finns ingen annan väg. Åtminstone har inte jag hittat nån. Och så länge man inte ens försökt vet man inte hur långt man kan komma på den vägen.”
Många möjligheter prövas i ”Modellfilaren” och alltid går det inte så bra, av många mänskliga skäl. Men hela berättelsen genomsyras av en livsglädje, av den lust som finns också bortom bittrare livserfarenhet. Intensivast blottläggs denna kärna när Erik Ågren beskriver arbete och arbetare. En av höjdpunkterna i berättelsen är en dionysisk fest, en orgie i livslust och kamratskap. Den festen måste läsare själva ta del av, den krymper, skrumpnar, om man försöker referera den, men låt oss delta i inledningen, för den visar så tydligt Erik Ågrens skarpa, ömma blick:
”Bålen, som var gjord av saft, Klaras vin och en smula hembränt, öppnade festen. Kollektivets gamla arbetskamrater och vänner hade anlänt. Kompisarna från verkstan hade skurat sina händer med rotborste och satt på sig bästa kostymen med slips och skjorta. Men verkstadshänder kan inte göras rena. Trots skurningen var de svarta av arbetets smuts och oljor, som trängt långt in i huden. Och i början hade de svårt med dessa sina händer. Var skulle de placera dem? Några satte sina i fickorna. Alla hade komplex för dem. De var stämpeln, slavstämpeln. Så när de hälsade och skakade hand med Vivis vänner, ett gäng flickor, hade de bråttom med att genast hitta ett gömställe för handen efter hälsningen, så att inte flickan skulle hinna se den.
Men bålen fick dem att glömma händerna och nu började de i stället använda dem som hjälpmedel i diskussionerna, som böljade av och an under kvällen. Slavstämpeln var nämligen också verbal, de hade svårt att hitta ord i de teoretiska samtal och debatter, som uppstod. Svårt därför att deras ordförråd till vardags, det språk de normalt använde, var ett handlingsspråk, ett språk, som gällde saker och ting, inte i särskilt hög grad teorier och drömmar. Alla talade dialekt, ett språk med många ord för kroppslig trötthet, men inget för själslig.”
(Inf. 2010-11-20.)
|
Erik i folkskolan (högst uppe, bror Edvin nere till vänster). 
Erik som fabriksarbetare (längst till vänster) i Nykarleby efter kriget, bland arbetskamrater. 
