Här kan jag endast i korthet nämna, att Topelii forna stuga 18 år efter dess bortflyttning inköptes och återuppbyggdes med medel insamlade genom Nykarleby (och delvis Ekenäs) seminarister, varefter stugan den 15 juli 1897 överlämnades åt dess förre ägare vid hans sista sommargästande på Alörn. För oss få anhöriga, som då i den stilla sommarkvällen närvoro (Topelii dotterdotter Anna Nyberg, hans frus systerdotter Mimmi Lybeck, min syster Emmy samt min fru och jag), blev det en oförgätlig högtidsstund att här få välkomna den vördade snart 80-årige gubben till hans forna stuga. Vemodsfullt, gripande, var att se honom ensam och tyst nalkas hyddan och inträda däri. Svängande hatten sade han blott rörd och överraskad: »Vilken uppståndelse!» Och inne i stugan tyckte han sig igenkänna de gamla möblerna glömmande att de funnos i hans eget hem. — Vi hade lyckats få liknande i de förras ställe. Efter att ha tagit del av min Majniemi-historik i början av stugans nya främlingsbok och intygat dess riktighet, inskrev han såsom ställets förre husbonde sitt namn i boken med orden: »Mitt tack och min välönskan. Z. Topelius». Någon stämningsvers sade han sig denna gång icke kunna tillägga, men kanske en annan gång. Såsom ock skedde. Han erinrade även om en annan »uppståndelse», som han året föut haft glädjen att uppleva, nämligen hans farfader målaren Michael Toppelius' artistiska rehabilitering genom de avbildningar av hans kyrkodekorationer, vilka Finska Fornminnesföreningens konsthistoriska expedition till norra Savolaks och Österbotten då hade exponerat i Helsingfors 162 år efter målarens födelse. Genom nämnda konstverk hade Toppelius dokumenterat sig såsom en »med många artistiska egenskaper begåvad, intressant och ursprunglig målare för sin tid» (senare hälften av 1700-talet), om också icke som en fullödig konstnär. — Med nämnda för sonsonen-skalden så överraskande bilduppvisning i minnet gladde han sig nu dubbelt åt denna nya återerövring av ett värdeföremål från glömskans rike. Sedan vi ännu tillsammans druckit te, kokat på stugans lilla öppna spisel såsom i forna dagar, tog den käre gubben avsked och vandrade tillbaka till Lybecks Charlottenlund, där han skulle logera, ledsagad av sin trogna väktarinna Mimmi och dotterdottern Anna.

Icke långt därefter firade stadsborna en fest för Topelius på Majniemi, liksom till invigning av stugan, med middag ute i det gröna, kaffe, sånger och tal, varvid skalden i sitt svarsandragande berättade om, huru han först som fiskare kommit till denna stuga och vad han sedan upplevat här. Under avsjungande av Sylviavisan »Jag gungar i högsta grenen» följde vi honom sedan s. a. s. i procession hem till Lybeckska villan. — Många gånger under de veckor han denna sin levnads sista sommar tillbragte på Alörn kom han på sina lustvandringar i dess »gröna salar mellan rönnar, alar, där naturens fria stämma talar», hit till sin Majniemistuga och satt en stund och vilade på dess veranda, försänkt i stilla meditation. Tog sig till och med stundom en middagslur på den långa vita soffan inne i »salen». Välgörande för den gamles trötta själ och sinnen måtte den djupa stillhet hava känts, som här rådde, men i ensamheten och stillheten stego väl även vemodsfulla tankar fram och kastade sorgflor över de tusen minnena av här genomlevda sommarfröjder. Borta var framför allt hon, den innerligt älskade makan († i Helsingfors den 14 nov. 1885), som här varit hemmets själ och dess goda ande! Han själv åter, ensam i livets sena höst, långt bortom barnafröjden och ungdomsglädjen, vad kunde han numera för sin personliga del njuta av detta återupprättade tomtebo, där den forna lyckan ej mera var hemmastadd! Dock! Där glimrade ändå bland skuggorna en ljusstråle, ägnad att i någon mån trösta och glädja mitt i saknaden. Detta verkets tydliga innebörd var ju kärlek, vördnad och tacksamhet för vad han givit sitt fosterland och särskilt dess växande ungdom, och det förstod vår gode gamle diktare så väl. Då skrev han enligt sitt löfte en gång, vid ett enslingsbesök i denna minnenas stilla helgedom, följande känsliga strofer i Majniemis främlingsbok:

 Majniemi 8. aug. 1897.
 Ett sommarhem, ett tomtebo
 för barnafröjd och åldersro,
 förgånget ren i tidens ström,
 uppståndet som en ungdomsdröm
 och åter rest på Alöms strand
 av unge söner till vårt land.

 Här tystna dagens storm och strid
 i morgondagg och aftonfrid.
 Här bor ett älskat minne blott
 av liv som flytt, av tid som gått.
 Dröj vandrare, eho du är,
 var lugn, var god, var lycklig här!
 Z. T.»

De sista orden inneburo tydligen en nog så väl motiverad bön om hägn och skydd för den gamla kära stugan, som hädanefter skulle stå öppen att gästas och beses av »vandrare» och turister från eget och främmande land. Med intresse vittjade också Topelius främlingsboken varje gång han tittade in i stugan, för att se, om där kommit några nya namn sedan sist. Och namn kommo rätt många redan den första sommaren. Sedan dess har Majniemi blivit en ofta besökt utfärdsplats för turister och sällskap, mest för deltagare i allehanda möten och kurser, och nästan en gång varje år i september eller maj för Nykarleby seminariums ungdom. Den, som sett Kuddnäs, vill om möjligt också se Majniemi, — n.  b. om han hört talas därom —, och sålunda höra de båda allt fortfarande samman i relation till Topeliusminnena i Nykarleby.