Nykarleby Skogsvårdsförening r.f. 1936—1986


Ernst Smeds:

 
Ernst Smeds
skogstekniker 1945—1974.

Den 1 december 1945 anställdes jag som tekniker i Nykarleby landskommuns Skogsvårdsförening efter att ha verkat i Pedersöre Skogsvårdsförening i tio månader.

Det var mitt under virkesreglementeringens tidevarv, som naturligtvis inte var någon avundsvärd tid. Satt vanligen varje lördag på sockenstugan tillsammans med kommunens bränslechef och skrev kontrakt med vedleverantörer till ett pris, som i stort sett var dubbelt lägre än priset på den svarta marknaden. Det är naturligt att man under sådana förhållanden inte blev populär. Det uppstod ibland mindre konflikter, som man själv inte var orsaken till, och det förstod dessbättre de flesta leverantörer också.

Det goda med reglementeringen var att staten till hundra procent bekostade kulturarbeten på de föryngringsytor som upptogs, men då måste också virkesutfallet levereras till allmän förbrukning. Det finns många ytor från den tiden, inom föreningsområde, som idag gett betydande avkastning. Virkesreglementeringen var väl under dåvarande förhållanden någonting nödvändigt ont. Den upphörde — om jag minns rätt — år 1947 och då drog allt skogsfolk en lättnadens suck.

En del större föryngringsområden måste jag få berätta om och då minns jag speciellt Ytterjeppo utskogarna i Dalalandet.

När jag första gången såg dessa skogar, förstod jag att här fanns mycket arbete att utföra. Det fanns hundratal ha skog i underproduktion, som omedelbart borde förnyas. Jag lyckades naturligtvis inte under min tid till hundra procent, men i varje fall så finns det i dagens läge stora områden unga tallbestånd, som gallrats och gett mer eller mindre utdelning. Dessa arbeten påbörjades redan i slutet på fyrtio- och början på femtiotalet, men dessvärre låg dessa skogsområden längst bort i mitt verksamhetsområde. Den tiden hade jag ännu ingen bil, så det blev nog ofta att övernatta i Markby eller Åvist. I synnerhet under planteringstiden hände det ofta att man var borta hemifrån flera nätter i följd. Men det var inga problem att få nattkvarter. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin skulle ha blivit nekad övernattning, vilket jag är mycket tacksam för.

Vidare minns jag restskogarna i skärgården, som Soklot Torsön, Aspskär, Hästskär och Hummelskär för att nämna några. På Torsön finns väl de största föryngringsytorna, som snart bör ge utdelning.

Jag minns Viktor Schaumans skifte på Aspskär på tio—tolv ha, som inplanterades i början av femtiotalet och avverkades senaste säsong med ett utfall på cirka 400 m³.

En sak som jag också vill minnas var, att när skogsförbättringsdistriktet vidtog med torrläggningsarbeten i Soklot by, i slutet av femtiotalet, så var detta en stor händelse inom föreningens område. När Soklot var klar, fortsatte arbetet i Kovjoki, och det blev många hektar ickeproduktiv skogsmark, som inom loppet av några år förvandlades till produktiv mark.

I Kovjoki byggdes också flera kilometer skogsbilvägar, men i Soklot var det mera problematiskt med att få tillstånd för skogsbilvägar. Vi ansökte om en dylik till Hästbådan och Sandön, men Skogsförbättringsdistriktets chef, forstmästare Wecksten tyckte att det ”luktade villaväg”. Det låg väl nog en hel del sanning i hans påstående, ty något år senare var vägen byggd, på privat initiativ.

I Markby, Forsby och Kyrkoby pågick nyskiften och i samband med dessa arbeten vidtogs torrläggningen av dessa byars skogsmarker. Vidare utbyggdes skogsbilvägar s.g.s. fullständigt.

Med undantag av Ytterjeppo, så kan man, tack vare nyskiften i alla byar, utan vidare påstå, att inom föreningens område har vi det bra ställt, beträffande skiftesförhållanden, skogstorrläggningar och utbyggda skogsbilvägar, vilket är en förutsättning för att kunna bedriva en god skogsvård.

Hyggesbränning har också företagits under min tid i föreningen. När man nu efteråt ser dessa områden där hyggesbränning har utförts, måste man medge att hyggesbränning är ett utomordentligt markberedningsmetod.

Det var väl i slutet av fyrtiotalet som skogsmannaföreningen här i Österbotten var inbjuden till Västerbottens länsskogsnämnd i Sverige. Där fick vi tillfälle att studera hyggesbränning. Vi fick den uppfattningen, att det inte alls var så farligt, om man bara valde lämpliga vindförhållanden.

Vi blev naturligtvis också intresserade och utförde en del bränningar, men kom snart underfund med att de svenska påståendena nog inte var hela sanningen. Hyggesbränning är bra, men nog vill jag ändå påstå att den är förenad med en hel del risker. En gång när vi brände i Soklot, fick vi hela Pedersöre brandkår på fötterna! Vi gjorde nog anmälning till kommunens brandchef om bränningen, men av någon anledning gick inte informationen ordentligt fram. Ryktet spred sig att ”elden var lös i Karby” och därav brandkårens utryckning.

Nu när det finns tillgång till moderna markberedningsmaskiner och ett gott plantmaterial, tror jag nog att vi kan lämna hyggesbränningen därhän.

En annan sak som jag gärna vill berätta om är ”det Björklundska aggregatet”. För att underlätta kulturarbeten hade jag länge funderat på ett enkelt markberedningsaggregat, som kunde anslutas till en vanlig jordbrukstraktor. Jag minns väl hur jag en dag kom att diskutera saken med Gunnar Björklund från Ytterjeppo. Han blev genast eld och lågor, intresserad som han var av uppfinningar. Vi var nog inte riktigt eniga om hur markberedningsaggregatet skulle arbeta i praktiken. Fast det inte blev som jag hade tänkt mig, så blev det ett markberedningsaggregat som väckte mitt intresse. Jag tog förbindelse med forstmästare Floman vid distriktsskogsnämnden, och han blev mycket intresserad av det enkla aggregatet.

Gunnar fick demonstrera sin uppfinning vid Skogskulturs sommarexkursion i Solf, där han fick ett mycket positivt erkännande av en stor samling skogsfolk.

Det är många hektar skogsmark som Gunnar markberett med sitt aggregat, inte bara inom föreningens verksamhetsområde, utan han reste också långa vägar omkring. Ett år minns jag att han t.o.m. vistades flera veckor i södra Finland.




Gunnar Björklunds konstruerade markberedningsaggregat. Med denna rigg markbereddes år 1957 33 ha inom föreningen. [Beskuren. Skall finns i slutet på historiken, men jag tyckte bilden passade bättre här.]


Det skulle finnas mycket att berätta om under en så lång tidsperiod som jag varit anställd i föreningen, men detta skulle föra för långt.

Naturligtvis har det funnits både bättre och sämre tider. De bättre skall vi minnas, de sämre glömmer vi. Det är klart att under en så lång tid som trettio år, så måste det uppstå mindre konflikter, men jag vill nog påstå att de inte har varit stora. Det är få personer som kommer i kontakt med så många människor i en kommun, som en föreningstekniker gör. Man är mer eller mindre en familjemedlem i hela kommunen. Många trevliga och humoristiska skogsägare har man kommit i kontakt med och framför allt roliga historier har man fått höra, som man minns med glädje.
Vidare minns man med saknad skogsägare, kolleger och kamrater från arbetslivet, som inte längre finns ibland oss.

Till slut lyckönskar jag 50-åringen och är övertygad om att ledningen för föreningen är i goda händer och önskar den en god framtid.



Erik Johan Strandberg
ordf. 1948—1950


Bror Ekman
ordf. 1951


Axel Brunell
ordf. 1952—1958



Bror Erik Lundström
ordf. 1959



Göran Malmsten
ordf. 1965—1979

Gunnar Frostdahl:

 
Gunnar Frostdahl
styrelsemedlem 1945—1959
ordf. 1960—1964

Under mina första år som styrelsemedlem i Nykarleby Skogsvårdförening präglades verksamheten i hög grad av tvångsavverknignar som var påbjudna för att säkerställa energiförsörjningen i landet. Priset på det levererade virket var lågt och missnöjet bland medlemmarna stort. Vid denna tidpunkt började staten bevilja bidrag för skogar i underproduktion som kalavverkades och beskogades medels sådd eller plantering. Denna förmån utnyttjades flitigt av föreningens medlemmar som hade resterna av gamla skogsavverkningar i sin ägo. Vid beredningen av dessa ytor använde man sig av bränning, och som gav synnerligen goda resultat. På en yta som brändes och såddes med tallfrö 1948 har en betydande virkesmängd redan utvunnits. Bränningen övergavs rätt snabbt, då den ansågs alltför farlig att åstadkomma skogsbränder.

Under denna tid hade som föreningens skogstekniker anställts Ernst Smeds som kvarstod i föreningens tjänst tills sin pensionering. Som hjälp åt honom under den tid som tvångsavverkningarna var aktuella var skogstekniker Johannes Engstrand från Jeppo under några år anställd av föreningen. En teknikers lön var under denna tid låg, men i början av 50-talet då lagen om skogsvårdsavgifter trädde i kraft kunde hans löneförmåner förbättras till normal nivå. Föreningens ekonomi var under flera år god, men då församlingen anställde egen tekniker föll skogsvårdsavgiften för deras del bort och ekonomin blev sämre. Visserligen började Schauman bolaget betala stämplingsprovisioner på det virke man köpte av föreningsmedlemmarna, men då det samtidigt framkom att teknikerns pensionsförsäkring inte var ordnat på ett tillfredsställande sätt måste denna fråga ordnas. Forstmästare Floman vid Vasa skogsvårdsnämnd skötte denna sak och jag som föreningens ordförande kom att göra flera resor till Vasa. Då uppföljningen i denna fråga även tärde på föreningens ekonomi, började vi se oss omkring efter andra inkomster.

Då skogsbolagen under denna tid visade svag köplust och priset på virket var enligt vår åsikt för lågt beslöt styrelsen att genom ett gemensamt utbud försöka få ett högre pris för virket. Föreningens tekniker skulle av de enskilda skogsägarna skaffa uppgifter om den mängd virke som de genom föreningens förmedling var villiga att försälja. Ernst Smeds gjorde ett gott arbete och vi kunde begära in anbud på ett rätt stort parti virke. Vår åtgärd föll dock inte de stora skogsbolagen i smaken varför de föredrog att ej inlämna något anbud. Till vår lycka hade affärsman Nicklas Calden fått licens på export av ett större parti rundvirke och han gav ett rejält anbud, vilket vida översteg det rådande priset. Sågstocken gick till sågägaren Sundqvist & Co. och vi kunde där få en skälig provision. Förutom att denna åtgärd gav föreningen inkomst började skogsbolagen inse skogsvårdsföreningarnas betydelse och förhållandet mellan dessa och föreningen har sedan dess varit goda.

I början av 50-talet frångick man alltmer sådden, och övergick till plantering med plantor uppdrivna i Forsby och Karperö. Dessutom köptes plantor från södra Finland. På grund av de ökade förnyelseytorna hände det ofta att plantorna inte räckte till. Sedan distriktsskogsnämnden köpte in mark och började driva upp plantor vid Mellanå plantskola i Dagsmark blev tillgången löst på ett tillfredsställande sätt. Vid planteringen började man markbereda marken med aggregat på dåtida lantbrukstraktorer för att sedan återgå till större som klarade terrängen bättre. Även planteringsmetoden och plantorna har genomgått stora förändringar med åren. Borta är de hektiska veckorna på våren när barrotsplantorna skulle utplanteras, med täckrotsplantorna numera kan en familj göra detta arbete under hela barmarkssäsongen.

Under mina år i skogsvårdsföreningens styrelse hade vi god hjälp av Vasa skogsvårdsnämnd med forstm. Hans Floman, Göran Eklund, Carl Einar Björksten samt distriktsskogstekniker Valdemar Sandberg från Jeppo som omutlig såg till att skogslagarna efterlevdes. Även bör vi komma ihåg skogsförbättringsdistriktet med Valter Backlund i spetsen skött om att större delen av föreningens skogsmarker blivit torrlagda. Förbundet Skogen, dit alla föreningar är anslutna har på sina möten haft goda föredragshållare och givande diskussioner.

Från ortens banker har de välvilligt ställt upp, sålunda har sparbanken bekostat åtskilliga skogsbruksplaner, Andelsbanken bekostat gödselmedlen på försöksytor och alla banker ställde upp med bidrag till skogsfärdighetstävlingarnas pris och servering m.m. Vid dessa tillfällen som vanligen föregick höstmötet, var förutom Smeds och Sandberg närvarande också forstm. Göran Eklund som var en god föredragshållare och givit oss många goda impulser.

Under tiden just före midsommar brukade vi göra våra skgssexkursioner. Förutom att dessa resor var en avkoppling, eller för många den ända semestern, inhämtade vi mycket kunskaper som vi senare omsatte i praktiken. Sålunda fick vi inblick i torrläggningen av torvmarker och vilken utdelning dessa gav i ökad tillväxt. Vi företog även en resa till Västerbotten och Mo och Domsjös plantskola samt bekantade oss med den svenska skogsägarens försäljningsorganisation. Vi blev väl bemötta i Sverige och fick bland annat höra ett föredrag av en professor
om den finska invandringen till denna landsdel. Som en ypperlig reseledare hade vi forstmästare Björksten under dessa resor som hade goda kunskaper och förbindelser, och dessa resor gjorde ett outplånligt intryck för hela livet.

Under denna period har avverkningen av skogen genomgått en revolutionerande förvandling. Borta ur bilden är nu bågasågen och de lugna färderna med hästen och det medföljande fölets glädjesprång. Visserligen var arbetet många gånger tungt, men det uppvägdes av känslan att själv vara sin egen herre och kunna prestera något på egen hand.

Förvandlingen inom själva skogen har också varit stor. Borta är de gamla utvuxna skogarna och på de gamla lusgransbestånden växer nu frodiga ungskogsbestånd med hög tillväxt. Jag vill påstå att ”det mera ur skogen program” som framfördes på 50-talet vunnit stor genklang inom Nykarleby Skogsvårdsförening.
Jag kan konstatera att förhållandet mellan föreningens medlemmar och teknikerna Ernst Smeds och Boris Mattsson varit gott. Vi har skäl att vara tacksamma mot dessa män som ofta i ogynnsamma förhållanden villigt ställt upp och fullföljt sitt uppdrag på ett förtjänstfullt sätt.

Då Nykarleby Skogsvårdsförening nu fyller 50 år får jag önska fortsatt framgång på den inslagna vägen.



Karl-Erik Ahlskog i huggartagen vid Dalas i mitten av 60-talet. Korstravarna gjorde att virket var synligt och inte frös ihop, vilket underlättade utkörningen som vid denhär tiden gjordes med jordbrukstraktor och häst. [Beskuren. Notera motorsågen.]



Skogsvårdsarbeten

År

Mark-bered-
ning
Ha

Sådd


Ha
Plan-
tering

Ha

Plan-
tor
1000 st

Röjn-
ingar

Ha
1954
1955
1956
1957
1958
1959
1960

1961
1962
1963
1964
1965
1966
1967
1968
1969

1970
1971
1972
1973
1974
1975
1976
1977
1978
1979

1980
1981
1982
1983
1984
1985



33

2
11


4













35
13
18
17
44

91
54
91
61
75
74

4
2
5
22
1
10

9
3













35
11
12
6
5

4



1
8
5
6
7
10
16
25
21

25
31
30
40
44
41
59
43
45

53
68
78
77
81
76
112
96
94
89

135
99
107
105
81
76
11
19
21
30
47
62
58

59
69
68
101
97
94
123
108
103

104
145
180
158
148
171
233
191
191
179

271
198
214
208
163
153
26
6
12
12
13
3
5

4
4
46
31
8
1
4
12
2

14
115
14
120
85
401
305
376
384
233

181
143
162
190
202
233

 


Stämplingsarbeten

  Utstämplat virke

Behandlingssätt
ha
År

Stock


Massa-
ved

Bränn-
ved

Kal-av-
verk-
ning

Frö-
träds-
ställ-
ning

Be-
ståndsv.
hugg-
ning

1954
1955
1956
1957
1958
1959

1960
1961
1962
1963
1964
1965
1966
1967
1968
1969

1970
1971
1972
1973
1974
1975
1976
1977
1978
1979

1980
1981
1982
1983
1984
1985
5030
3098
1515
3095
3220
2735

3605
3800
4800
5100
5480
4605
8020
1870
2765
5800

5100
2600
1960
2240'
1440
1475
2856
2474
8910
4720

3340
4020
5200
8860
10940
6850
15375
11400
11700
10700
8745
8245

9185
10000
10500
13900
19630
13505
11345
6845
7565
11895

15195
17225
10395
10355
8105
8815
9066
6452
21615
20696

21205
23890
24075
23005
25165
18900
1790
435
1250
850
1635
1250

1275
2700
1200
800
805
640
480
760
345
900

540
150
565
470
90
80

60
110
20

100
355
780
1000
175
850
10
11
15
22
27
26

30
50
22
21
25
51
26
14
41
52

50
66
56
81
51
59
66
38
120
92

42
67
70
72
100
70
146
133
103
45
28
64

119
55
88
177
186
146
138
106
99
84

52
19
4
11
3

7

1
10

19
24
15

8
14
121
110
129
184
168
157

146
175
133
169
252
180
175
103
69
103

161
224
119
51
77
93
189
140
457
374

337
392
433
323
389
301


Avverkningsmängden under denna tid är betydligt högre än den beräknade utstämplade mängden, beroende på att uttagen i vanliga fall blir underskattade (ca 20—30 %). Dessutom stämplade bolagsmän ut en hel del virke på 50 och 60 talet som inte kom med i nån statistik, samma sak gäller skogsägarnas brännved och hushållsvirke.



Nykarleby Skogsvårdsförening (1986) Nykarleby Skogsvårdsförening r.f. 1936—1986.


Fortsättning: Händelser och beslut som påverkat verksamheten.
Stig Haglund digitaliserade.
(Inf. 2005-09-08.)