SMEDS-bladet nr 1

Bästa Smeds'are

Fädernegården – en presentation av Erik Smeds

Sommarminnen av Kerstin Hedman

Släktträffen i bild

Bästa Smeds'are!

Det Du nu har i Din hand är Smeds-bladet, Smeds-släktens eget ”blad”. Det var så vi kom överens då vi senaste sommar var samlade i Nykarleby: att ge ut ett informationsblad med syfte att vara en kontaktlänk Smeds'arna emellan.

Egentligen skulle detta nummer ha utkommit alldeles i början av året, men har av olika orsaker, bl.a. svårigheten att få tag i fotografier lämpliga för tryck och dessutom en lång leveranstid av bifogat inbetalningskort har gjort att det dragit ut på tiden.

Innehållet i ”bladet” är i huvudsak släktträffen i ord och bild. Dessutom berättar Kerstin Hedman, f. Fogel, om minnen från Smeds, sommarminnen då hon som barn var hos sin mormor och morfar.

För att täcka kostnaderna för fortsatt utgivning av Smedsbladet – och i första hand nr 2 – har vi sänt med ett inbetalningskort. Var och en som betalar beloppet kommer att få följande nr av Smeds-bladet.

Vi bifogar också en ny blankett för personuppgifter i syfte att så småningom kunna få fram en släktutredning som upptar alla grenar av släkten Smeds. Den blankett som delades ut vid släktträffen var kanske något svår att fylla i, ett flertal förfrågningar tyder på detta. I förhoppning att denna blankett är mera lättförståelig är vi tacksamma om Du fyller i den och sänder den till Ethel Ekmark, Pinnonäsgatan 23, 686 20 Jakobstad, Lars Smeds eller Ragnar Fors, 66910 Socklot.

Även från dem som redan finns i den nuvarande släktboken vill vi ha uppgifter, förändringar sker ju allt som oftast.

Har Du någonting som Du vill ha in i Smedsbladet, det kan vara en personlig upplevelse, en person inom släkten som Du speciellt minns, en berättelse Du hört, dödsfall, giftermål m. m., skriv då till

Tor Fors, Gransångargatan 132, 724 71, Västerås, Sverige.

Vi är medvetna om att vi fortfarande inte når alla inom släkten, trots att vi sedan i somras kompletterat vår adressförteckning med inemot ett 100-tal namn, och därför ber vi om Din hjälp att sprida Smeds-bladet. Finner Du nya släktmedlemmar, som inte fått detta nummer, be dem då ta kontakt med någon av de personer, som finns angivna här ovan.

++++++

Hört på släktträffen:

”Man sir no vart foltje hör, ja tycker he'e så mang som haa piikko-näsana” (Erik Smeds)

”He va rolit dehär” (Frans Granvik).

”Men no vart e na grömti folk” (Ragnar Fors).

”He va en goden soppo” (Agnes Ek).

Jag håller med Frans Granvik och de övriga i deras spontana uttryck. Men vi skall inte heller blunda för att det fanns också de som kände sig ensamma bland de 700 som kom.

För mig personligen betydde släktträffen mycket, en känsla av stark samhörighet, oberoende av släktavstånd. Den inledande högmässan med Eigil Granviks predikan och Margurite Granviks sång ”Säg minnes Du psalmen vi sjöngo”, eftermiddagens program med Ellen Fogels fängslande berättelse om minnen från sekelskiftet och ofärdsåren och om sin far Jakob Smeds agerande under den tiden, allmogemusik av Erik Johan Lindvall, Lars Lindvall och Evald Seiplax samt alla de 700 vid dukade långbord blev för mig en högstämd fest.

Erik Smeds:

Presentation av fädernegården

Det känns litet överflödigt att inför sina släktingar behöva beskriva var deras fädernegård ar belägen, men det är nog nödvändigt. En stor del av de yngre släktmedlemmarna har kanske aldrig varit i Socklot, än mindre hört talas om Smeds. Släktnamnet höll nämligen på att dö ut.

För ca 50 år sedan fanns endast fem manliga medlemmar av släkten med tillnamnet Smeds. Men läget har ljusnat. Nu är vi 13 och räknas kvinnorna med är vi 30, men dock en liten minoritet inom den stora släkten.

Smeds hemman nummer 20 är beläget i Socklot by, ca tre km norrut mot Grisselön från landsvägen mellan Nykarleby och Jakobstad. Hemmanet uppstod i slutet av 1600-talet genom sammanslagning av två hemman nämligen Per Ers och Smeds. Under stora ofreden låg hemmanet öde. Efter freden återvände inte de forna ägarna till Smeds.

År 1722 börjar släktens historia på Smeds. Då upptogs hemmanet av Johan Mattsson. Han kom troligen från Örn hemman i Lappajärvi. 1734 överlämnade han husbondeskapet åt äldsta sonen Henrik. För dem som läst Ragna Ahlbäcks utredning om Socklot byrätts protokoll 1751–1761 är denne Henrik Johansson Smeds bekant som husbonde på Smeds. Vid Johan Mattssons död 1761 delades hemmanet mellan sönerna Henrik och Jakob så, att Henrik fick 2/3 och den yngre Jakob 1/3. Senare delades Henriks hemmansdel mellan hans två söner, Matts och Johan, så att det ursprungliga hemmanet vid 1800-talets början var delat i tre lika stora delar. Den del som Matts fick har sedan dess i direkt nedstigande led ägts av de nuvarande syskonen Eriksson. Hur det gick med den del som Johan fick skall jag nämna senare. Den hemmansdel som Henriks bror Jakob fick vid delningen 1761 har sedan dess ägts av den släktgren som fortfarande heter Smeds.

En redogörelse över släktgårdens öden börjar lämpligast 1809. Då erhöll Jakob Mattsson Smeds (min farfars farfars far) lagfart på 5/36 mantal av Smeds hemman. Från och med denna lagfart finns från varje hemmansöverlåtelse handlingar i original, som köpe- eller gåvobrev, eller lagfart, Jakob Mattsson var bror till Anders Mattsson (tab. 14 och 19), från vilken den Forska grenen av släkten härstammar.

Den odlade jorden på det hemman som Jakob Mattsson övertog bestod av några små åkerplättar samt ängsmark och flera tiotal hektar skog. Bostaden och de övriga byggnaderna torde ha varit ganska små. Enligt 1790 års fönsterskatt hade bostaden endast tre fönster. Jakob Mattsson hade gift sig 1805 med Greta Jakobsdotter Harald och 10 barn föddes. Av dessa blev dock endast 5 vid liv och nådde vuxen ålder, 2 söner och 3 döttrar (Jakob, Erik, Lisa, Lena och Greta. Tab. 14 i släktboken).

Stugan blev trång för omkring 1830-talet bodde fyra generationer på Smeds. Jakobs äldsta son, somockså hette Jakob (min farfars farfar) gifte sig 1829. Omkring 1833 flyttade man in i ett nytt bostadshus med storstuga, dörrkammare och farstu. Detta hus står fortfarande kvar och bebos, det har dock byggts om och till flera gånger.

Jakob Jakobsson övertog hemmanet 1843. Samtidigt övertog han också ett av hemmanen på Wik, som hans bror Erik hade ägt några år. Han var också stenhuggare och kallades ”Breidsmessn”. Efter Nykarleby brand 1858 fanns goda arbetsmöjligheter i staden. Jakob Jakobsson och hans arbetslag förfärdigade ett 10-tal stensocklar till de nya husen. Detta arbete gav rätt goda inkomster.

År 1859 köpte Jakob Jakobsson Smeds av Erik Ahlnäs den del av Smeds hemman som hade tillfallit Johan Henriksson Smeds då hemmanet delades omkring 1770 mellan Henriks söner Matts och Johan. Dessa återförenade hemmansdel ar utgjorde nu tillsammans 5/18 mantal.

Mellan 1850 och 1874 bodde mycket folk på Smeds. Det var tre tidigare ägare som nu levde som sytningshjon på Smeds, det var Jakob med sin familj och senare hans gifta söner med familjer. Det berättas att tre vaggor samtidigt var i användning.

År 1874 övertog äldsta sonen Johan Smeds hemmanet. Mellersta sonen Anders, vars ättlingar numera heter bl.a. Vikblad, fick Wik hemman. Yngsta sonen Erik flyttade till Mikkilä och hans söner antog namnen Granholm (Ekström) och Ekman.

Johan Jakobsson hade ärvt ett stort hemman. Han var gift med Greta-Lisa Larsdotter Harald. De fick nio barn av vilka sex nådde vuxen ålder, tab. 16 i släktboken.

Under hans husbondetid byggdes ett nytt fähus. Det bestod av en nedredel av sten och en övredel av trä och torde ha blivit färdigt omkring 1894. Detta hus stod kvar ända till 1952 då den nya ekonomibyggnaden uppfördes.

Äldsta sonen Jakob, som var min farfar, gifte sig 1891 med Maria Amanda Knuts och de hade då de övertog hemmanet fyra barn, Ellen, Tekla, Evert (min far) och Edit. Johan och hans hustru Greta-Lisa tog sytning. Som sytningsbostad behöll de kammaren och vindskammaren. Jakob byggde på huset med två ändkamrar, som blev färdigt lagom till det femte barnet, Annas födelse den 6 augusti 1902.

Vid sekelskiftet började jordbrukets mekanisering. Nya jordbearbetningsredskap, slåttermaskinen och tröskverket samt konstgödseln revolutionerade jordbruket. Jakob Smeds var den första husbonden på Smeds som hade besökt folkskola. Han var bland de främsta då man prövade olika nymodigheter. Bl.a. lät han installera vattenledning 1912 och ungefär samtidigt ändrades också huset. Sytningskammaren förstorades och omändrades till kök efter Johan och hans hustrus död.

Köket fick egen ingång från åkersidan av huset. Den odlade arealen förstorades genom att flera nya tegar togs upp i Karkon och Sandhagan. Den första traktorn i byn köptes i mitten av 20-talet.

[Lars Smeds berättade att Karkon finns i Lillsocklot på rån mot Karby, på dagens grundkarta med namnet Karkan. Sandhagan finns mellan Ahlnäs och Åminne. Slåttermaskinstest.]

År 1933 övertog min far Evert hemmanet. Samtidigt pågick nyskiftet, som i slutet av 30-talet mycket förändrade byns utseende p.g.a. utflyttning av gårdar. Fädernegården, som dittills var den sista i raden av gårdar i byn fick stå kvar och erhöll ett stort hemskifte. All odlad mark, ca 23 ha, fanns nu inom hemskiftet. Avståndet till den längst bort belägna odlingen, Karvikliden, var ungefär l km. Tidigare hade hemmanet en stor del av odlingarna i Karkon och Sandhagan, flera kilometer från gården.

1952 byggdes ny ekonomibyggnad med fähus, svinhus och stall samt foderlada. Detta var mina föräldrars, Esters och Everts, stora byggsatsning. Det gamla fähuset och stallängan längs vägen revs för att ge plats för den nya byggnaden. Stenar ur den gamla grunden, byggt år 1894, återanvändes i den nya grunden, som får betraktas som Sten-Smessarnas sista större stenarbete.

Hemmanets 200-åriga näringstradition började brytas i och med farfar Jakob och farmor Maria tog sytning 1933. Fisket hade tidigare betytt mycket för hushållet, farfar förbehöll sig båtar och fiskredskap och min far skaffade inte nya.

Följande brytning skedde i slutet av 1960-talet då sista mjölkkon försvann från gården, min bror Lars arrenderade den odlade jorden, byggde svinhus och övergick helt till svinskötseln. Minkskötseln, som under de senaste årtiondena betytt så mycket för folket i Socklot, har aldrig bedrivits på Smeds.

Denna lilla släktgårdskrönika visar hur Smeds hemman delats och återförenats och hållits samman under mera än 250 år och fortfarande, enligt modernt språkbruk, utgör en bärkraftig enhet.

Sommarminnen

Kerstin Hedman

Några minnen och intryck från min barndom, då jag vistades hos mina morföräldrar Maria och Jakob Smeds i Socklot framstår som omistliga

Det som var vardagsrutin och alldagligt har fallit i glömska, kvar står det som var annorlunda, som imponerade på mig. Detta stora kök med vattenkran, en enorm järnhäll, jättelika grytor och karotter och fil i stora träfat.

Och vilken ladugård, även den med vattenledning och med en spis, där man eldade och värmde vatten att diska mjölkkärlen i. Det liknade ingenting jag tidigare sett i fähusväg. Ladugården var ljus och fin och en kär lekplats när korna var utsläppta på byns gemensamma betesmarker.

Socklotkorna var inte som andra kor. De var kloka, för utan ”koddhöling” kom de om kvällarna hemsläntrande längs byvägen och varje skällko förde sin hop till rätt grind. Ofattbart! Alla dessa uthus på båda sidor om vägen, vilket överdåd! Det var stall och vedlider loft och visthusbod, mangelhus och traktorhus, lillstuga och smedja. Och så ”gambä stalli”. Vilken obeskrivlig skön doft av läder, cyklar, ja, jag vet inte allt, och när jag blev stor nog att orka vrida om den stora nyckeln och öppna dörren, gjorde jag det för att få snusa in den goda lukten och möjligen rota litet bland sakerna.

När mormor hämtade mat ur ”bod’n” följde jag gärna med, för där luktade också gott och mustigt av mjöl, fisk och saltlake.

Enda loftskammaren jag upplevt på nära håll är den på Smeds. Den var sval och oåtkomlig med sävmattor på golvet och en lavoar, varpå en otroligt fin toalettuppsats i porslin tronade – varje pjäs på ett för den enkom virkat underlägg. Naturligt då att jag, när jag läser bygderomaner med beskrivning av loft och lid, matmor och visthusbod, vareviga gång förlägger handlingar till Smeds i Socklot.

Att föra vidare till egna barn, och andras hur man smider järn, har inte varit svårt. Det har jag inte behövt läsa om i bok för jag kan ännu tydligt se framför mig hur det gick till när min morfar smidde.

Morbror Evert körde mjölk till Jakobstad. En höjdpunkt i vardagen var de gånger han kom hem från staden, viftande med en liten påse med flottfläckar. Litet nostalgiskt vill jag påstå, att ingenting smakat så gott som min barndoms ”gottagrisar”. Och tänk att få en hel gris alldeles själv, mitt på blanka vardagen!

Ibland var det släktsammankomster. I juni 1932 firade min moster Anna bröllop med Hugo Wikman från Korsholm. Då var arbetskläderna undanhängda, kalasmaten färdig. Vilken lycka för mig att få beundra grannlåten på nära håll, nypa i tyllslöjan och prova brudbuketten.

Intresset för bruden avtog något då moster Edit och morbror Villiam Hermansson kom från Kovjoki och visade upp ett litet ”knyte”, vår nya kusin Sigurd. Hans syster Solveig och Runa var måttligt stolta, och vi barn var övertygade om att pojken i framtiden skulle leva högt på att redan vid några veckors ålder ha varit på bröllop.

Ett minne från middagen kvarstår. Gästerna uppradade vid långa bord, många tal. Åh, det vilade romantik över denna mörka, tystlåtna brudgum. Men det blev tröttsamt i längden för oss ungar. Min syster Martha ville muntra upp mig och viskade: ”... nitton, tjugo – kuck i moster Annas Hugo. ”Vilken befriande rimkonst – jag fick ju orsak att skratta högt! Mina föräldrar Ellen och Johannes kunde nog hålla sig för skratt.

Efter festen gick vi kusiner och lade oss i en stor syskonbädd på vindsgolvet. Mina syskon Martha och Karl-Gustav och kusinerna Rafael och Torsten Strandén från Nykarleby var av äldre årgång och talade fikonspråk, som vi yngre inte begrep. Efteråt skröt de med att ha vakat hela natten och berättat historier och fantiserat ett populärt ord just då, medan Solveig och Runa, min yngre bror Klas Ingmar och jag sov bort tiden. Det var mycket förargligt tyckte vi.

Släktträffen i bild

Bilderna kommer delvis okronologiskt, men ordningen var gudstjänst i kyrkan med Eigil Granvik som officiant, förflyttning till Idrottsgården där det serverades köttsoppa(?) i stora salen och kaffe i caféet.