Innehåll


SMEDS-bladet nr 2

December 1978
 

 

Bästa Smeds'are

Julhälsning av Eigil Granvik

Ätten Blomström på 1600-talet av Bertil Nordgren

Edla Maria Smeds antavla av Ethel Ekmark

Byggmästarna på 17- och 1800-talet av William Wiik

Nybyggare i Alaska av Kristina Ahlnäs

Dagboksanteckningar från sekelskiftet av Bo-Erik Granvik

Bästa Smeds’are!


Innehållet i detta nr av Smeds-bladet är mångskiftande. Det mesta berättar om våra förfäder. Vi får en bild av 1600-talet, hur anfadern till en av de många släktgrenar, som idag – förmodligen – ingår i vår släkt blev adlad och hade en egen vapensköld. Vi får också en bild av människornas liv och vardag omkring sekelskiftet, men även en bild av hur det är att vara nybyggare i Alaska i modern tid. Här ställs ansikte mot ansikte mellan gammalt och nytt.

Vi får också ta del av en utredning för en av de många grenar som finns inom vår släkt och som så småningom skall ingå i den utredning som kommer att omfatta hela släkten. Ett stimulerande arbete som de 700 vid släktträffen i juli 1977 gav startsignal till. Och i det sammanhanget vill vi påminna om den blankett för personuppgifter som vi sände ut i samband med Smeds-bladet nr l. De flesta har fyllt i den och sänt in den, men det finns ännu en och annan som inte har gjort det. Personuppgifterna behövs för en fullständig släktutredning. Ethel Ekmark, Pinnonäsgatan 28, 686 20 Jakobstad 2 tar emot dem.

Vi har under året som gått kunnat notera ett ökat intresse för vår släkt och för Smeds-bladet, som nu går ut till 465 släktmedlemmar. Om vi räknar med deras familjemedlemmar, når vi nu inemot 1500 människor.

För att täcka kostnaderna för fortsatt utgivning sänder vi med ett inbetalningskort om 5 mark, till släktmedlemmar i Sverige är det svenskt inbetalningskort. Alla de som glömt betala för senaste numret av ”bladet”, får nu inbetalningskort med dubbla avgiften. Vi hoppas att alla vill vara med och vi emotser inbetalningen så fort som möjligt. Vår strävan är att Smeds-bladet skall bli en sammanhållande länk mellan alla Smeds-ättlingar.

I senaste nummer uppmanade vi att skriva till Smeds-bladet, den uppmaningen vill vi nu upprepa. Skriv och sänd in till någon i arbetsgruppen, deras namn finns nere på omslagets första sida.

Till sist vill vi sända alla Smeds-ättlingar en hälsning om en

Fridfull Jul och ett Gott Nytt År!


Arbetsgruppen för Smeds-släkten/gm Tor Fors, sid 1.
(Inf. 2022-11-20.)

Julhälsning

Eigil Granvik


”Släkten följa släktens gång”

Kyrkan i Nykarleby står på backen i ensam majestät – ett minne från fädernas tid. Den är inte bara ett minne från gångna tider. Ännu i dag samlas människorna i den till gudstjänst. Ung och gammal instämmer i välsignad jultid i julpsalmen ”Härlig är jorden härlig är Guds himmel”. Orden i samma julpsalm, ”Släkten följa släktens gång”, besannas ...

Det, som förenar släkten, är det gamla, alltid lika nya Guds ordet, ordet om Jesus, världens frälsare. Hans födelsehögtid firades av våra fäder i visshet om sanningen i bibelordet: ”Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss”. Ännu idag, trots mörka makters motstånd, vill vi möta urtidens Gud och näras av samma ord. Det, som binder oss samman med släkten, som gått, är synden och behovet av förlåtelse. Så modern blir inte människan att hon inte i djupet av sin själ har en längtan till alltings ursprung: Gud. Hos en del av oss är detta behov av något bortom oss och denna världen, uppenbart, hos andra åter förteget ... Det gamla ordet om synd och nåd – lag och evangelium – har gett och ger ännu en klar bild av människans fattigdom och hennes rikedom i Jesus Kristus. Måtte Bibelns ord få bestå i våra fäders kära bygd till glädje för oss och kommande släkten!

Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång. Aldrig förstummas tonen från himlen i själens glada pilgrimssång.


Eigil Granvik, sid 2.
(Inf. 2022-11-20.)

Ätten Blomström på 1600-talet

Bertil Nordgren


Ett gammalt svenskt talesätt går ut på att adelsmän och kräftor inte går över Dalälven. Men eftersom det inte ges någon regel utan undantag, så har såväl kräftor som adelsmän i själva verket tagit sig över på norra sidan av älven. Bland de med säkerhet kända adelsmän som forcerat Dalälven med utomordentlig marginal var Laurentz Blomström, född år 1659 och känd i historien som den förste svensk den unge Karl XII adlade samma år han som 15-åring tillträdde kungamakten i Sverige, nämligen år 1697.

Vid Västernorrlands storregemente, som kom till omkring år 1615, har Laurentz Blomström utfört det mesta av sin livsgärning. Han var bosatt i Umeå under många år, och tydligen har någon av hans ättlingar tagit steget över Kvarken, eftersom vi i Nykarleby sedermera möter en släkt som bär det Blomströmska namnet.

Det har länge rått ovisshet om huruvida en svensk adelsman med namnet Blomström verkligen kan ha existerat. Inom den Blomströmska släkten i Nykarleby har under lång tid cirkulerat envisa rykten om att släktens huvudman skulle ha varit en viss Blomström vid kungliga hovet i Stockholm vilken sedermera blivit adlad med ovannämnda namn. Ingen tycks emellertid ha kunnat verifiera ryktets äkthet.

Av en ren tillfällighet kom undertecknad för några år sedan att stöta på adelsmannen Laurentz Blomström i samband med en utredning kring en helt annan adlig släkt. Han fanns således i verkligheten bland Svenska Krigsarkivets handlingar, och den framstående forskaren inom svensk heraldik, Fritjof Dalby, har i ett år 1964 utgivit heraldiskt verk t.o.m. låtit avbilda Laurentz Blomströms vackra adliga vapensköld. Även G Elgenstierna har i Svenska adelns ättartavlor Band I upptagit Laurentz Blomström.



Fyrdelad sköld med blommor i de högra fälten, nedre vänstra fältet en sparre och ovanför denna en pil mellan 2 stjärnor.


Laurentz Blomströms levnadsbana var märklig. Från fullkomlig okändhet kom han att lyftas upp i adelskapets glans. Första gången vi möter honom år 1674 omtalas han som hjälpreda vid artilleriet i Malmö under konung Karl XI:s krig mot Danmark och Holland. Han är nu endast 15 år gammal men skulle redan nu inviga sin levnadsbana bland kulor, rök och damm. Karl XII var ännu inte född när hans fader Karl XI vann slaget vid Lund under detta krig, men den som stod i stridens hetta var Laurentz Blomström. År 1675 blev Blomström befordrad till konstapel och bevistade belägringen av Malmö 1676–77. Sedermera blev han befordrad till fänrik vid Kronobergs regemente den 17/1 1636. Fyra år senare föddes Karl XII, som under sina tidiga ynglingaår i likhet med sina systrar, prinsessorna Hedvig Sofia och Ulrika Eleonora, skulle bli i tillfälle att få lära känna den ännu unge officeren Laurentz Blomström, som enligt vissa uppgifter skall en tid ha varit knuten till det kungliga hovstallet i Stockholm och under denna tid varit kungabarnens ridlärare. Han var nämligen känd som en skicklig ryttare. Inom hoven var det fordomdags vanligt att barnen redan vid 6–7 års ålder skulle börja lära sig att sitta i sadeln för att så tidigt som möjligt bli hemmastadda i ridkonstens färdigheter. För ändamålet använde man sig vid det svenska hovet av s.k. Gotlandsrussar, småväxta hästar som lämpade sig väl i detta sammanhang.

År 1689 den 15/7 blev Blomström kommenderad som fänrik till Västerbottens regemente vid Umeå. Här blev han befordrad till löjtnant 12/12 1691 och skulle den 28/4 1697 bli utnämnd till regementskvartermästare, d.v.s. regementschefens närmaste man i befordringen. Han hade således åtskilliga år bakom sig här uppe i Umeå. Men eftersom han nu fungerade som stabsofficer är det troligt att han just under denna tid vid någon längre period varit knuten till interna uppgifter vid kungliga hovet. Det har sagts om honom, att han skulle ha åtföljt Karl XII på dennes många och långa ridfärder. Och tydligen har vi här att söka bakgrunden till Blomströms upphöjelse i det adliga ståndet. Det är ju för övrigt märkligt, att Blomström blev adlad samma år Karl XII besteg Sveriges tron, nämligen år 1697. Samma år har också Blomström introducerats bland de adliga ätterna och erhållit N:r 1348 i riddarhusets genealogier över de adliga stånden.

Laurentz Blomström möter vi ånyo i Umeå år 1702 den 11/1 och omtalas nu som kapten vid därvarande regemente. Under stora ofredens dagar kämpade han tillsammans med de svenska trupperna i Ryssland och blev tillfångatagen vid Perevolotja och förd som fånge till Klinow. Han avled i fångenskapen i november 1714. Hans änka Anna Elisabet Reutner omtalas år 1716, troligen levde hon kvar vid denna tid i Umeå.

Längre har jag inte följt denna släkt. Men det är högst sannolikt, att någon manlig medlem av familjen följt med den stora inflyttningsvågen från Västerbotten till Nykarleby någon gång kring medlet av 1700-talet. Som bekant kom ju många västerbottningar vid denna tid att slå sig ned i just Nykarleby stad. Och det är här det Blomströmska släktnamnet levt vidare fram till våra dagar.

*

Bertil Nordgren, hemma från Yttermark, kom i unga år till Sverige, numera pensionär och bosatt i Västerås. Bertil Nordgren var gift med numera avlidna Greta Widell, dotter till Ellen Widell, född Blomström.


Bertil Nordgren, sid 3–4.
(Inf. 2022-11-20.)

Edla Maria Smeds antavla

Ethel Ekmark


På Smeds hemman i Socklot föddes den 28.8.1864 Edla Maria, dotter till bonden Johan Jakob Jakobsson Smeds (tab. 16 i släktboken Smeds i Socklot) och hans hustru Greta Lisa Larsdotter Harald.

Edla Maria Smeds gifte sig 13.2.1887 med bonden Herman Hermansson Måtar eller Törnqvist f. 8.10.1863 på Måtar i Jeppo, död på Aspnäs i Pensala 12.1.1921.

Paret fick 6 barn, av vilka fyra döttrar gifte sig och av dessa finns det en hel del efterkommande, de flesta kanske bosatta i Pensala. – Edla Maria dog 11.12.1941.

Det är alltså denna Edla Marias antavla, som nu ingår i Smedsbladet N:o 2.

Antavlan innehåller 5 släktled och av Edla Marias 30 anor i antavlan är 15 födda i Socklot, 5 i Pedersöre, 2 i Larsmo, 3 i Ytterjeppo, 1 i Kronoby och 1 i Lappajärvi.

I det sista släktledet är det ovisst, var och när Matts Eliasson Kojonen är född. Dock torde han vara född ca 1743. Han är son till bonden på Kojonen i Ytterjeppo Elias Pehrsson född 1713 i Viitasaari och hans hustru Susanna Mårtensdotter född 1713.

Matts Eliassons hustru Maria Johansdotter Renvaktar är född ca 1749. Hon hittas ej i födelseboken, men är i alla fall dotter till bonden på Renvaktar i Nykarleby kyrkoby Johan Mattsson och hans hustru Margareta Jonedotter.

Den sista oklara är Jakob Danielsson Bjongs (senare Lars-Knuts) hustru Carin Andersdotter född ca 1754. Vem hon är dotter till är fortfarande en gåta. Efter mannens död 11.3.1785 gifter sig Carin Andersdotter andra gången till Sundby i Pedersöre och dör där på Nybonde hemman 25.1.1807, 50 år gammal.

Anorna i denna antavla är icke allenast Edla Maria Smeds-Törnqvists och hennes ättlingars anor utan även anor för alla hennes syskon: systerns Anna Sofia f.  8.7.1861, gift Holm, broderns Jakob f. 17.1.1869, systerns Amanda Karolina f. 26.10. 1871, gift Spikberg i Amerika, broderns Johannes f. 22.7.1874 och yngsta broderns Henrik f. 8.6.1878 och alla deras efterkommande.

I följande nummer av Smeds-bladet kommer att ingå en antavla för någon annan Smeds-ättling.


 

[Roterad förstoring.]
       

Jakob Jakobsson Smeds

Margareta Anders-dotter Gertruds Lars Henrik Jakobsson Raj

Anna Katarina Nikonen

f. 28.10.1809 i Socklot

f. 17.2.1807 i Socklot

f. 18.10.1804 i Pedersöre

f. 25.5.1805 i Socklot

d. 12.2.1875 på Smeds

d. 24.8.1853 på Smeds d. 20.9.1859 på Harald d. 4.11.1873 på Harald
g. 18.1.1829

g. 24.2.1828

   
Johan Jakob Jakobsson Smeds

Greta Lisa Larsdotter Harald

f. 18.9.1835 i Socklot

f . 16.9.1837 i Socklot
d. 21.4.1904 på Smeds d. 13.4.1909 på Smeds
g. 27.11.1856
   

Edla Maria
Smeds

Herman Hermansson
Måtar
f. 28.8.1864

f. 8.10.1863

d. 11.12.1941

d. 12.1.1921
g. 13.2.1887


Ethel Ekmark, sid 5–6.
(Inf. 2022-11-20.)

Byggmästarna på 17- och 1800-talet

William Wik


”Här hava våra fäder bott”
Arbetat, kämpat, hoppats, trott ...”

[Hela Fosterlandet av J. L. Runeberg.]


Inom vår släkt har många arbetat med sten. Detta har också satt sina spår för eftervärlden, faktiskt. Några exempel: Stensocklar till ett tiotal gårdar i centrum av Nykarleby, trappan till Nykarleby kyrka, hela källarvåningen i rådhuset i Jakobstad är huggen i sten av våra släktingar, åbroar har byggts m.m. William Wik berättar här om den delen av våra för fäders verksamhet.

Professor Woldemar Backman är den främsta impulsgivaren till släkt- och personhistorisk forskning i Nykarlebynejden. Hans bok Smeds i Socklot Hemman och släkt publicerades i Österbottniska Posten 1932. Boken väckte ett enormt intresse i vida kretsar, men kanske främst i Socklot och Kovjoki. Samma välvilja rönte den följande släktboken, vilken publicerades i Vasabladet år 1933 under titeln: Lassila i Kovjoki by av Nykarleby landskommun Hemman och Släkt 1618–1933.

För den personhistoriska forskningen tog Backman direkta kontakter med många intresserade släktmedlemmar, vilket också tydligt återspeglas i boken. Få släkter står därför i så stor tacksamhetsskuld som vi Smeds-ättlingar för det gedigna forskningsarbete han utfört för oss. Lassila-boken ger med sina 143 trycksidor bl.a. en klar bild av i huru hög grad befolkningen i Socklot och Kovjoki byar är befryndade med varandra.

Men tiden har svunnit hän och nya generationer har fötts under de snart gångna 50 åren. Må det därför bli en angelägen uppgift för oss alla att fortlöpande komplettera släkttabellerna. Från vår sida kan vi sålunda förverkliga de förväntningar som nulevande yngre och kommande släktled har rätt att kräva av oss.

Som föremål för sin forskning valde Backman släkter vilka länge stannat på fädernegården. Det är detta trofasta fasthållande vid fädernetorvan, som han själv säger sig vilja hugfästa. Ett annat syftemål med forskningen var av medicinsk natur. Forskningen berörde även andra sysslor än det vardagliga arbetet på respektive hemman. Det omfattande stenhuggeriet inom släkten i Socklot – ett arv från anfäderna, kyrkobyggarna Rijf – berörs även kortfattat i böckerna. Jag kommer i det följande att närmare redogöra för några av dessa arbeten.

Efter kyrkobyggmästarna Jacob Thomasson Rijfs och sonen Carl Jacobssons plötsliga död julhelgen 1808 började en helt ny era i Socklot. Alla kyrkobyggen upphörde med ens för släktens del och massor av arbetstillfällen uteblev. Livet måste dock gå vidare och gemenskapen synes även i fortsättningen ha fungerat. Redskap och verktyg fanns kvar, så ock den kunniga ar betskraften. Släkttraditionen krävde därför att byggandet och främst stenhuggeriet skulle fortsätta. Så skedde även i avse värd omfattning. En stor del av de väl huggna kantstenarna på Nykarleby gravgård är Rijf-ättlingars arbeten.

Under 1800-talet uppförde stenhuggarna i Stor-Socklot med säkerhet mer än 10-talet stenfähus, utförda på det vanliga sättet med gödselrum under och för korna en övre våning uppförd i timmer. Vid sekelskiftet uppfördes ytterligare 7 fähus fram till 1910. De flesta fähus måste raseras i samband med nyskiftet 1938. En senare forskning torde kunna fixera antalet fähus och byggnadsår.

Efter Nykarleby stads brand 1858 utförde Rijf-ättlingar ett omfattande uppbyggnadsarbete, kanske främst genom att hugga och resa stensocklar till ett 10-tal av de större gårdarna i centrum av staden. Ledare för arbetslaget var nu Jakob Jakobsson Smeds, född 1809 död 1875. Han var dotterson till Helena Thomasdotter Rijf-Harald. Kyrktrappan i Nykarleby, sådan den ser ut i dag, byggdes även av detta arbetslag.

När nya Rådhuset i Jakobstad byggdes i medlet av 1870-talet utförde det rijfska arbetslaget troligen sin största entreprenad genom att bygga hela källarvåningen i huggen sten. Arbetet leddes av Erik Isaksson Ahlnäs och torde ha slutförts 1875. Släkten kan ha glädje av att bese verket än idag.

Ett stort stenfähus byggdes åt storjordbrukaren Lagerstedt i Lappo. Munsala åbro byggdes på entreprenad för mk 1.993,-. Namnet E Ahlnäs och årtalet 1891 finns inhuggna på brons sydsida.



Munsala åbro – byggd år 1891 av Erik Ahlnäs. Med sin stilrena utformning är den välvda stenbron ett bevis på våra förfäders byggnadsskicklighet.


För Aspas åbro i Socklot, under vår tid Svarvas åbro, gjordes byggnadsavtalet 1892. Avtalet är undertecknat av Jakob Nikonen d.ä. i Socklot. En stipulation om 10 års garanti ingår och ersättning för arbetsledning åt Erik Ahlnäs mk 219,-. Båda broarna är numera på sidan om huvudvägen. Munsalabron är obetydligt i användning.

Enligt Kyrkostämmoprotokoll av 20 januari 1901 beslöts utföra staket runt kyrkan i Nykarleby. Stenpelarnas höjd bestämdes till 0,8 m och Erik Ahlnäs genomförde arbetet.

Till sist något om Toby 200-åriga stenbro. Enligt traditionen skall den dubbelbågade bron i Toby, Korsholm, ha byggts av Thomas Rijf på 1780-talet. Enligt K.V. Åkerblom togs bron i bruk 1781. Brons konstruktion var en nyhet för sin tid, vårt lands första och således äldsta välvda landsvägsbro. I ”Geographie öfver Konungariket Sverige” av år 1794 skriver Tuneld att vid Toby gästgivargård 5/8 mil söderom Wasa stad, har en kostbar bro blifvit uppbyggd, den enda i sitt slag i hela landet . Även Henrik Gabriel Porthan omnämner bron från sin nordfinländska resa i ett brev till Mathias Calonius år 1794 då denne vistades i Stockholm. – Bron var kostnadsberäknad till 4.828 riksdaler 24 skilling specie och lägsta entreprenadsumma var 4.100 riksdaler. Ingen har lyckats dokumentera vem som verkligen har byggt bron. David Olander och Thomas Rijf samarbetade 1771–72 första gången när norra korsarmen i Närpes kyrka byggdes. Likaså samarbetade Olander och Rijf redan från början när det stora kyrkobygget i Munsala genomfördes 1777–92. Ett samarbete vid detta stora brobygge är därför icke heller uteslutet.


Toby stenbro. Vem som egentligen byggde bron vet man inte med best
ämdhet. William Wik har dock en teori vem som kunde ha byggt den. Bron är Finlands äldsta välvda landsvägsbro.


William Wik, sid 7–9.


Läs mer:
Bidrag till studiet av släkten Rijfs kyrkobyggarverksamhet av William Wik
(Inf. 2022-11-20.)

Nybyggare i Alaska

Kristina Ahlnäs


Guldgrävarna i Alaska, och deras äventyr från 1800-talet, känner väl de flesta till. Men vad sägs om ett modernt ”äventyr” i Alaska. År 1969 lämnade Kristina Ahlnäs (dotter till Uno Ahlnäs, tab. 43 i släktboken) sitt hemland och begav sig till Alaska, där hon nu har ett intressant arbete. Här berättar hon ...


- Kristina, du har ett telegram från Alaska, hälsar chefen då jag kommer in på Fiskeristyrelsens Hydrografiska avdelning i Göteborg en junimorgon 1969.

- Kom inom två veckor, säger telegrammet.

Chefen är litet bestört då jag säger upp mej. Månne han glömt att han erbjöd mej ett jobb per radiotelefon då ”min” norska lastbåt passerade Grönland en mörk decemberdag 1967.

Frälsningsarmén säljer mej några antika amerikakistor billigt. Sista morgonen återstår ännu en hög, som inte ryms in. Oceanografens vind löser problemet med en handtimrad låda, som undkom ryska revolutionen från S:t Petersburg.

På holländska vingar flyger jag över Nordpolen omkring midsommartid. Vi startar från Amsterdam i strålande sol kl. 14. Solen följer oss hela vägen tills vi landar i Anchorage kl. 13, eller en timme före vi startade – lokaltid. Ändå har vi flugit 10 timmar.

Nästa dag flyger jag till Juneau, Alaskas avlägsna huvudstad. I strålande sol flyger vi söderut längs kusten med hisnande fjäll och oändliga snöglittrande isfält och glaciärer. På grund av terrängen kan Juneau enbart nås med flyg eller båt.

Nya chefen och den majestätiska Mendenhall-glaciären välkomnar mej då jag stiger ur planet. Den forna guldgrävarstaden Juneau, med en befolkning på 8.000, ligger inklämd mellan foten av två snöhöljda fjäll och Gastineau sund. På en ö på andra sidan ligger Douglas omgiven av tät granskog. Under guldgrävartiden hade Douglas ca 30.000 innevånare. Nu återstår ca 1.500, bosatta längs 5 gator med en matvarubutik, en bensinstation och 3 barer. I Douglas har Alaska universitetet en marinstation där jag skall arbeta. Det blir mitt arbete att borra och såga stenar från havsdjupen, göra geofysiska mätningar etc. På grund av min kustskepparexamen får jag i uppdrag att utrusta vårt havsforskningsfartyg, 200-tonnaren Acona, och lägga ut expeditionskursen på sjökort. Då avfärdsdagen är inne, har chefen viktigare ting att bestyra och jag får överta kommandot.

Till hjälp har jag tre kvinnliga assistenter. Styrman och maskinisten bidrar med muskelkraft. Sydöstra Alaskas kust är vacker och ibland måste vi trängas om saligheten i fjordarna med blågnistrande isberg från glaciärerna.

Urvalet i Douglas enda matvaruaffär är ofta bristfälligt. Ibland promenerar jag till Juneau för att handla. Det blir en promenad på 10 kilometer, så jag avväger noga hur mycket jag orkar köpa. En dag får jag låna en cykel. Jag besluter utforska vägen på andra sidan sundet och plocka blåbär. Några kilometer utanför Juneau prasslar någonting i snåren till vänster. Jag är inte ensam! På 10 meters håll står en stor björn med vackert glänsande svart päls. Bestörta tittar vi på varandra. Många tankar tycks samtidigt gå igenom min hjärna där vi båda står blickstilla. – Om björnen närmar sej vänder jag cykeln och flyr nerför backen. Men, jag vill se vart vägen går. Medan jag gräver i kassen efter kameran vänder björnen ryggen och tar ett elegant hopp över ett kullfallet träd. Det blev ingen blåbärsplockning den dagen. Efter björnintermezzot köpte jag en begagnad Volkswagen.

En novembernatt 1972 kör jag ombord på färjan och vinkar farväl till Juneau och Douglas. Nästa morgon lägger vi till i Maines, som har landsvägsförbindelse med omvärlden. Med två par skidor på bilen gör jag ett gott intryck på amerikanska vägkontrollen, som låter mej passera utan pinsamma frågor. Jag hade t.ex. inte de erforderliga kättingarna – för att jag inte visste hur de skulle användas. Kanadensiska tullen däremot är bekymrad och kommer med en massa frågor om extra, varma kläder, mat och något att värma mej med. (Jag hade en spade, som kom väl till pass!) Med diverse smärre missöden förorsakade av köld och snö tar det mej tre dagar att köra till Fairbanks, där universitetet erbjudit mej ett nytt arbete.

I Fairbanks får jag arbeta för en annan maringeolog och göra hans kemiska analyser av bl.a. spårämnen i sedimentprover. Efter ett år är hans anslag slut. Jag gör slut på mina besparingar i Söderhavet. Sista måltiden äter jag ur en brun papperspåse i en park i Nya Zealand vid Amundsens fötter. Nästa halvår arbetar jag samtidigt för 6 olika chefer inom 5 olika områden inom universitetets Geofysiska Institut.

Hösten 1973 får Universitetet ett anslag att studera bilder av Alaska, en ny satellit sänder ner. Det blir vår uppgift att fundera ut vad bilderna kan användas till och vem som kan ha nytta av dem. Skalan är ett till nio miljoner. En bild omfattar ca 2.200 x 6.600 km. Med hjälp av en SAS-karta från polarflyget försöker jag orientera mej bland Kanadas öar i Norra Ishavet.

Sommaren 1974 börjar oljerushen till Alaska. Fairbanks är konstruktionscentrum och befolkningen stiger plötsligt från 18.000 till 27.000. Med inflyttningen följer prishöjningar, tillfälliga varubrister, köer, trafikolyckor och brottslighet. Skolorna dubbelskiftar och folk börjar hyra ut sängplatser istället för rum. Min hyressituation blir onjutbar. Våren 1975 kommer jag över en hektar skogsmark på en nordsluttning utanför Fairbanks. Så snart snön smultit flyttar jag ut i tält på mitt eget (och bankens) land. Har just avslutat en kurs i stockstugebygge och sätter i gång att röja småträd. På grund av evig tjäle i jorden beslutar jag bygga huset på pålar för att inte störa isen. Som övningsprojekt planerar jag bygga en ”cache” eller förrådsbod på ca 3 meter höga pålar. Det borde jag klara på två veckor och sedan få huset färdigt under resten av sommaren. Här kommer min bristande erfarenhet omedelbart på skam. Från åtta till fem sköter jag mitt förvärvsarbete. Trots ljusa sommarnätter blir jag ofta trött före klockan två på morgonen. Under veckosluten har jag ofta besökare som ger mej ett handtag. Ända hinner det bli september före jag kommer till taket. Det blir kallt och fuktigt i tältet och nätterna blir mörka. Allt tar mycket längre tid än jag tänkt. Sedan jag funderat ut vad jag behöver för t.ex. skorstenen var alla skorstensdelar utsålda i trakten. Typiskt under oljerushen. Hösten är ovanligt lång till lycka för mej. En kväll i oktober förlorar jag tron att den kan pågå längre och klättrar upp på taket med en pannlampa för att lägga de sista aluminiumplåtarna. Den natten kom snön! När snön kommer i Fair-banks ligger den i allmänhet till våren.

Cachen är sex kvadratmeter och blir snabbt varm med vedspisen. I början har jag plast för fönstergluggarna och en filt för dörren. Då jag går till jobbet sätter jag en fanerskiva för filten. Första året får jag leva utan elektricitet. En lanterna ger både ljus, värme – och huvudvärk av oset. I november, då det är -30°, får jag dörren färdig och glas i en fönsterglugg. Det blir riktigt gemytligt. På natten sjunker temperaturen under noll och då jag kommer hem från jobbet är det i allmänhet -10° inne, men min dunsovsäck är varm till -40°. Utan elektricitet kan jag dock inte starta bilen, men jag får koppla in den hos grannar på toppen av åsen. Därifrån är det en knapp halv kilometer ner till mej. På ett ”flygande tefat” drar jag ner fotogen- och vattendunkar, mat och kokssäckar. De gånger jag bara har min rycksäck sätter jag mej själv på fatet och rutschar ner i norrskenets glans.

Nästa sommar blev cachen änteligen färdig. I juli 1976 hade jag invigning med 10 personer uppe samtidigt, men då stod den tionde på stegen. Med gästernas hjälp fick jag upp en el-stolpe och någon tid senare hade jag elektricitet. I början fick jag koppla symaskin och TV direkt till stolpen och njuta av både civilisationen och naturen samtidigt.

Det har nu gått 3 år sedan jag flyttade in i cachen – och jag bor fortfarande i den. Den fjärde vintern är redan i full sving, men jag har ännu ej uppgivit hoppet, för detta år, att komma in i min stora stuga. Då jag har en ledig stund i dagsljus sopar jag snön från taket. Taket är nu nästan färdigt – för temporärt vinterbruk. En filt täcker dörröppningen och plast fönstergluggarna, men Jötul-kaminen är inte på plats ännu och en skorstensdel saknas. Under huset lever dock morötter, potatis och kål från egna odlingar i min rotfruktkällare, där en röd glödlampa håller temperaturen uppe. Ännu tar det tid att fundera ut hur något bör göras, men min erfarenhet växer. Då jag tänker på saken började jag faktiskt bygga då jag var 6 år gammal. Vi var då evakuerade och bodde i Gunnar Ahlnäs (?) bagarstuga i Socklot. Där väcktes mina första byggnadsinstinkter av en hög lättillgängliga tegelstenar.


Kristina Ahlnäs, sid 10–12.


Läs mer:
Artiklar av Kristina Ahlnäs:
- Nybyggare i Alaska. Nr 2/1978 (denna).
- Hälsning från Alaska. Nr 5/1981.
- Nya vyer och gamla bekanta. Nr 7/1983.
- Resor i tid och rum. Nr 10/1986.
- Tredubbla dagar, satelliter och thailändska prinsar. Nr 12/1988.
- Brev från Kristina Ahlnäs i Alaska. Nr 19/1995.
- Kristina Ahlnäs skrev bok om sitt liv. Bokanmälan av Bengt Harald. Nr 22/1998.
- Mitt liv som pensionär. Nr 23/1999.
Emigration i Uppslagsverket Finland.
(Inf. 2022-11-16.)

Dagboksanteckningar från sekelskiftet

Bo-Erik Granvik


Johan Granvik, 1876–1959 (tab. 31) genomgick Kronoby folkhögskola 1893/94. Ett synligt bevis på att detta år gav resultat är de ”redogörelser ” som han tecknat ner med början 1897 och några år framöver. Det som kanske i första hand intresserar främst äldre läsare är de personer som skymtar förbi, vilka för oss yngre delvis kanske är okända, samt olika episoder från vardagslivet. Då, liksom nu, får kanske iakttagelser om väder och vind det största utrymmet, vilket har sin naturliga förklaring.


Sina ”redogörelser” börjar han med att konstatera att julen 1896 hade ”slädföre men nyåret kärrföre”. Våren 1897 var sen, men kom ”med hast”. Man sådde havre den 27 maj och började på ängen (höbärgningen) den 8 juli. Vädret var bra så höbärgningen var avklarad på tre veckor och två dagar, alltså den 2 augusti. På ”skären” var man i fyra dagar. 3 dagar före midsommar detta år fick man slåttermaskin, som kanske var deras första. Skörden blev sen, för kornet mognade sent. Rågen räckte till 105 skylar eller 4 rior, sammanlagt fick man ihop till 12 rior. På vårmarknaden köpte man en häst, som senare såldes på Mickelsmässomarknaden i Nykarleby till en Franzén från Lövö, ”men fick den tillbaka på 8:e dygnet”. Det var nog något särskilt med denhär hästaffären, för det drog ut på tiden innan den var avslutad. ”En ovanlig höst var det”. ”Pallas Maj (kanske någon läsare vet vem hon var) hade ut sina kor och många andra två dagar efter Allhelgonadagen. Vi hade ut våra hästar om helgomässdagen på bete i band.

”Höstfisket var mycket lönande, inga stormar som var i vägen för utläggningen. De som fick den största summan uppsteg till omkring 125 mk”. Han berättar vidare att ”sikfiskeriet var äfven god, öfverhufvudtaget à 2 à 300-de sikar i varje vittjning”. För ”kutulrom” fick man 1:75 per kg och för sikrom 1:80. För ”kutul” fick man 18 p per kg, för stor sik 60 p och för små-sik 30 p. ”Johannes Vik och jag fångade sik några nätter med gamla och utslitna nät, men fick tämligen bra, kringom en fjärding på var”.

Vädret var vackert hela hösten. Den första snön föll den 15–16 november ”men då var det sådant yrväder att mången kan ej berätta om dylikt snöfall, det räcke i två dagar och var så grömm att tågen (ett vägavsnitt i Socklot) ej var farbar på två dagar och landsvägen voro ofarbara. Då blev det så kallt, att i början af december sjönk termometern till 25 grader. I Julhelgen var det endast 6 och 4 grader. Före julen körde vi här i byöuns backen och hade 5 mk för fyra varf, nämligen till Sandliden. Vi förtjänade 73 mk på 10 dagar med två hästar.”.


1898
börjar han med konstaterandet att året kom in med lindrig köld. Snön regnade bort i slutet av december så att slädföret tog nästan slut ”till nyåret och isarna som voro så starka att man kunde åka till Torsön obehindrat bröto nu upp. Den 3 januari kom det lindrigt med snö”. Men även denna snö hade regnat bort den 10 januari och förblev så till den 19, då det var travtävlingar i Jakobstad på Lappfjärden. Han berättar dock inte om någon deltog i tävlingarna ”hemifrån”. Efter den 19 blev det åter kallt. ”Termometern visade på 24 köldgrader på morgonen den 24 och om aftonen började det regna igen och det blef totalt barmark. Den 27 januari kom det half kvarters tjock snö, men blef till regn och gick bort. Det var storm på storm att man knappt kunde hållas på isen med häst och släde”. I mitten av februari ”var det så kallt att termometern gick till 30 grader, det var under tiden vi körde pappersved från Hejde från Harjulins skog för 10 mk famnen”. Våren var sen. ”Ingen sådde då före den 20 Maj, för det var så'n vår. Kreaturen ledo stor brist på foder, ingen släppte ut kor före den 20 Maj”. En olyckshändelse som han omnämner är att Forsman drunknade den 2 maj och hittades den 27 maj vid parken.

 ”Fiskeriet på våren var ej så dåligt, men sent. Harrfiskeriet var bra”. Han fiskade strömming med ryssjor liksom föregående år tillsammans med Johannes Vik. ”Höbärgningen började med sämsta ändan. Vi började den 11 Jule och fick klart den 20 Augusti, nämligen 6 veckors tid. Det regnade hvarje dag så att vatten steg ända till husen här på Vall'n och mycket blev obärgat här i viken”. Inga frostnätter försämrade skörden detta år. Potatisen klarade sig också undan frosten. Han berättar vidare om en svår storm (NV) som rasade den 16 september och som gick hårt åt skogar och gärdesgårdar och ”Nässlers props dref i ån”. En händelse utan närmare kommentarer, vilket tyder på att den var rätt vanlig: ”Johannes Vik, J Sigfrid, V Smeds, O Ahlström reste den 23 september till Amerika, om fredagen”. På hösten fiskade han två veckor tillsammans med Matts Ahlström på Hällan ”i tredjedelen”. Sikfisket var dåligt denna höst ”men dyr”, 0:60 – 0:70 per kg (1897 0:60 för stor sik). ”Kutulrom” betalades med 1:50 per kg och ”kutul” med 0:20 per kg. 1897 var priserna 1:75 resp. 0:20.

Söndagen den 13 november var det dags för ett bröllop, för då gifte sig Sofie Wik och Vilhelm Sundsten, ”bra kalas”. Söndagen den 27 november jordfästes ”Sandbergs Lovis” (Erikssonskan). Samma söndag var ”Stogos Janne” brudgum (inom parentes har han skrivit ett namn som kan vara Markula). Årets sista anteckning: ”Mycket snöd före Julen.”


1899
började med ”stark köld”. ”En förfärlig vinter, snön gick en fullvuxen karl till midjan, ingen blido förrän två dagar efter våffördagen då blåta och regna det i två dagar, men så kom nordan och höll på i flera dagar”. Samma vinter arbetade han på Bäckbruket, som ägdes av J.W. Nessler. ”Den 12 april var Johan Lillkåll hit, då körde vi ankaren till station”. Han framhåller även att slädföret var det bästa. Den 1 maj var det ett sådant yrväder att man måste hålla sig inomhus. Under våren byggdes en ångbåtsbrygga på Alholmen. ”Den 13 maj kom det så mycket snö att marken var alldeles heltäckt. En förfärlig vårflod i viken öfverallt. Samma vår byggde Johan Vik en båt åt lotsen Sundkvist från Jakobstad”. Den 4 maj reste Jakob Vik, J. Sandberg, J. Björkman till Amerika. Våren var sen, korna kunde ej ga ut förrän början av juni, man kunde inte heller så tidigare. Jakob Nikonen sådde den 9 juni vid sandvägen i ”rågråtan”. Själva var de klara med vårbruket den 5 juni. En tröst för dagens fiskare: ”Fiskeriet var ytterst dåligt, man fick knappt se en färsk fisk före midsommaren.”

Höbärgningen var avklarad på 4 veckor efter endast en regndag, ”förfärligt torrt och vackra dagar”. Därmed avslutar han 1899.


Anteckningarna för 1900, som kunde ha varit de mest omfattande och intressanta, utgöres av endast en mening: ”Under året 1900 var jag i Amerika, jag lämnade gamla landet den 1 september 1899, kom hem en vecka efter midsommaren 1901”. Sommaren 1901 var så torr ”att ingen kunnat berätta om sådan sommar”.


Vintern 1901/02 var en kall vinter, ”en mödosam vinter”. ”Harjulin (undertecknads morfarsfar) dog samma vinter den 8 januari, han lefde blott i några timmar”. Påsken kom tidigt detta år ”ren den 30 mars, så våffördagen ej kunde ingå i dimbelveckan”. Han har inte berättat mycket om familjen, men här kommer en anteckning: ”Edith Sofia blef född samma vår 1902 den 21 mars.” ”Sommaren 1902 var en förfärlig sommar, det var så kallt att man knappast kunde äta middag därute utan att frysa. Det började regna i slutet av Jule och höll på ända tills det blef så vått att man ej kunde bärga de våta ängarna”. ”Det kom så mycket vatten att det gick nästan till vägen här vid Valln. Det regnade hela hösten så att man knappt kunde arbeta 2 dagar i veckan. Det snöade och haglade den 18 september och mycket oskuret”.

 
”Vintern 1903 var mycket blid och ljum, det började regna redan den 15–16 mars och slädföret var slut redan de sista dagarna i mars månad. Man kunde arbeta jorden redan i april månad. Samma vinter sålde jag västerskog. Jag fick för den 1.341 mk. Sommaren var tämligen tjänlig. Skörden även så. Det kom snö redan den 4 oktober, som låg i 3 veckor, gott slädföre, men det gick bort den 23–24 oktober”.


1904
”kom in med sommarsmickrande vindar. Den 31 januari hade vi nykterhetsmöte och då var det barmark överallt. Vi döpte Frans Mikael samma afton. K. W. Petrel var hit till skolan. Hämtade med trillan, vi kunde inte köra efter viken för det var så mycket vatten där”. Detta år avslutar han med att berätta att man byggde ett nytt stall.


Bo-Erik Granvik [1939–2017], sid 13–15. Fet text vid årtalen tillagd.
(Inf. 2022-11-20.)

 

Läs mer:
Föregående nummer, 1.
Följande nummer, 3.
(Inf. 2022-11-16, rev. 2022-12-30 .)