I minnet gömde Edith mor Linas berättelser
Bengt Harald
Förbindelserna mellan Smeds och Rivas har varit raka och okomplicerade. På Rivas föddes år 1897 Edith Ahlnäs, bosatt i Nykarleby under största delen av sitt liv. Edith Ahlnäs har i minnets gömmor bevarat mycket av det som hennes mamma upplevt och berättat. Även om mamman, Karolina f. Nikonen, bibehöll en viss distans till den pietistiska väckelse som också berörde Socklot under 1800-talet tog hon starka intryck av den. Bengt Harald har träffat Edith Ahlnäs. |
Edith Ahlnäs i Nykarleby, hattmodist under sitt aktiva liv, men numera pensionär och kommen till den höga åldern av 82 år, är en av de många som tagit sina första stapplande steg på gårdstunet vid Rivas i Socklot. För folk med någon kännedom om lokala förhållanden torde det vara överflödigt att framhålla att förbindelserna mellan Rivas i den södra och Smeds i den norra ändan av byn för det mesta varit raka och okomplicerade.
Om det tillåtes mig att vara litet personlig, vill jag gärna berätta om att jag som pojke upplevde Edith som söndagsskollärarinna i Socklot dit hon kom på besök en gång i medlet av 1930-talet. Bilderna av planscherna med de vackra bibliska motiven sitter alltjämt kvar på näthinnan. Senare besökte jag tillsammans med min mor Edith i hennes hattaffär i Nykarleby. Annat som gör att jag känner mig nästan riktigt nära släkt med Edith är att hon och min far, efter vad hon själv berättat, döptes i samma vatten.
När jag nu efter många års bortavaro från Nykarleby söker upp henne i hennes lägenhet vid Östra Esplanadgatan [i Alko-huset, berättade Lars Smeds] i staden får jag ett intryck av att det är en ganska så oförändrad Edith som öppnar för mig.
Trots hög ålder är hon alltjämt vital. Tanken är skärpt, intellektet rörligt och minnet gott. Notabelt är att hon i minnets gömmor bevarat mycket av det som hennes mor i tiden berättat för henne om det gamla Socklot. När Edith berättar det vidare får jag en hel del av företeelserna jag tidigare endast haft en fragmentarisk uppfattning om klarare för mig.
Edith Ahlnäs visar upp en tallrik som hon som liten flicka en gång gav sin mor till julklapp. Mor Karolina hade låtit förstå att man behövde någonting nytt i huset tills det var hennes tur att hålla lärarinnan i mat. Edith och en av hennes bröder skyndade iväg till Nykarleby och köpte bl.a. tallriken, en klenod som hon vårdar ömt.
Mycket av det som Edith kan återberätta är hämtat ur en miljö som bildade skärningspunkt mellan den nyvaknade kulturella rörelsen och den pietistiska väckelsen vars utlöpare också i medlet av 1800-talet nådde Socklot. Det är skäl att hålla den här företeelsen i minnet om man vill försöka förstå skeendet i gången tid, ett skeende som alltjämt är förnimbart som krusningar på ytan. I den här skärningspunkten uppstod helt naturligt en hel del konflikter när olika livsåskådningar och olika uppfattningar om rätt och orätt i etiska och religiösa frågor ställdes mot varandra. Det var i den här smältdegeln Ediths mamma, Karolina eller Lina Nikonen växte upp och tog starka intryck som hon sedan förmedlade vidare till barnen.
Flickorna på Rivas vid stugan Karolina och hennes fyra barn flyttade till efter maken Johans död. Det var i den här stugan hon drev sitt bageri i ett 20-tal år. Förstoring.
Edith karakteriserar sin situation med att kalla sig ”Guds barnbarn”. Hon säger det med glimten i ögonvrån och menar med det att den värsta stormen dragit förbi när hon var barn. Hon kom att växa upp i efterdyningarna av den känslomässigt laddade tid som präglades av något som kunde kallas en andarnas kamp.
Om Ediths bakgrund och anknytning till Rivas är att säga att hennes farfar var Erik Ahlnäs, husbonde på Rivas. Denne Erik var känd som en duktig stenhuggare och stenmuren kring Nykarleby gamla kyrkogård är ett verk som han varit med om att uppföra. Eriks son Johan gifte sig med nyssnämnda Karolina Nikonen. I äktenskapet föddes fyra barn, ett av dem Edith Ahlnäs. Johan fick jämte en bror överta hälften var av Rivas-hemmanet och det unga paret hade en framtid som bönder utstakad för sig.
Liksom för många andra unga män den tiden hägrade Amerika och möjligheterna att där förtjäna pengar också för Johan. Han for iväg och arbetade en tid där borta. Men rätt snart kom ett bud av icke alltför hugnesamt slag: Johan hade drabbats av lungsot, ett gissel som ännu för icke alltför lång tid tillbaka slog hårt mot såväl gammal som ung. Johan återvände hem utan att ens ha fått ihop så mycket som biljetten kostat. Han dog 33 år gammal.
Karolina stod nu ensam med fyra barn. Edith var då fem år. Johans resa till Amerika och skuldsättningen för biljetten blev ett avbräck som kom att kännas för den unga änkan som fick träda från hemmansdelen. Innan Johan gick bort hade han dock skött om att familjen inte blev ställd på bar backe. Han lät uppföra en stuga åt den oförsörjda änkan och barnen ett stycke norr om Rivas på samma sida som fähuset. Gunnar Segervall och hans familj bodde senare i samma stuga.
[Min mormorsmor hette också Karolina och blev också änka med fyra barn.]
Det var mycket folk på Rivas medan vi ännu bodde där, erinrar sig Edith. Vi var fem familjer under samma tak en tid. Alla åt vid samma bord i det stora köket. Trots att vi var så många var sammanhållningen god. Uppstod det konflikter någon gång var det liksom en oskriven lag att alla mellanhavanden skulle klaras upp innan man gick till sängs om kvällen.
Vad tog sig då en kvinna i tidigt 1900-tal till som blev änka med fyra barn? Situationen kunde måhända te sig hopplös, men Karolina var inte den som gav hoppet förlorat. För att klara uppehället för familjen etablerade hon sig som bagare i den stuga där familjen nu bodde. Hos bagare Granlund i Nykarleby lärde hon sig baka. Bageriet var inrymt i den byggnad där stadskansliet numera arbetar, d.v.s. gamla trivialskolbyggnaden. [Eg. pedagogibyggnaden.] När hon väl behärskade tekniken någorlunda satte hon i gång på allvar som egen företagare.
Edith erinrar sig att en annan bagare i staden, Granberg, försökte få henne att ta anställning hos sig. Han avrådde henne att ställa upp eget. Hon skulle som han sade ”bränna upp förtjänsten”. Så mycket ved menade han att det skulle gå. Men Karolina lyssnade inte på det örat utan satte igång och drev sin rörelse målmedvetet som hon föresatt sig. Hon drev sin rörelse tills barnen vuxit upp. När hon inte längre hade den tunga försörjarplikten över sig lade hon ner bageriverksamheten.
Det var mest till större kalas som folk beställde bröd från bageriet. Eftersom det dog mycket folk på den tiden hade Ediths mamma fullt upp med att baka till alla begravningarna. Före jordfästningen förplägades begravningsgästerna med skorpa och bullskiva till kaffet och efteråt med skiva av sockerkrans och pepparkaka, erinrar sig Edith. Men också vid andra tillställningar stod hon till tjänst med bröd. Sålunda brukade hon ha egen försäljning isamband med läsförhören så att besökarna kunde ta med sig litet gott hem till eftermiddagskaffet.
Bland de egenskaper Karolina lärde sina barn var förnöjsamheten en av de främsta. Trots att det bakades i huset varje dag, var det inte varje dag det vankades bulle. Endast till söndagarna fick barnen varsin halv örfil och en pepparkaka. En annan episod är belysande för den sparsamhet som rådde i familjen men också för omtanken om kunderna. Karolina hade en jul som vanligt stått i med bak från tidigt till sent. För barnens räkning hade som sed var i god tid satts undan var sin ”guttagubbe”. Men kunderna var många och när mor stängde för julen hade det bakade och det sålda gått jämt ut. Sent omsider uppenbarade sig ännu en kund som ville köpa ”guttagubbar”. Vad skulle Karolina nu göra? Hur det än smärtade henne såg hon sig tvungen att ta av de gubbar som var undansatta åt barnen. – Det var nog med sorg i våra hjärtan som vi såg våra ”guttagubbar” försvinna, erinrar sig Edith. – Men vad skulle mor göra? Inte kunde hon låta mannen gå hem utan. En liten tröst i sorgen beredde det oss när farfar, som hans sed var, gav oss var sin blank 20 pennis slant.
En sed i byn var att bönderna vintertid körde hem ved till änkor och obesuttna. På det här sättet kom också Karolina att få ved hemkörd till bageriet.
Edith minns att de här ”vedkörantalkona” var en av de roligare händelserna under året. En fröjd var det att se hur det ena lasset efter det andra vek in på gården tills liderbacken fylldes. – Nu Lina har du mer ved än någon bonde i byn, minns Edith att en av de mera skojfriska karlarna utbrast en gång. Glädjen var stor hos såväl givare som mottagare. Belöningen för bönderna som kom med veden bestod i att de fick doppa så mycket de ville och orkade.
– Nu Lina får du söka fram mera sittplatser åt oss. Skorporna har börjat svälla så nu ryms vi inte mer i soffan din, kunde den skojfriska ”Eljasgubben” säga.
Johan Wik har tecknat bilden av ”vedkörantalkona”, som Edith minns som de roligaste händelserna under året. Förstoring.
När de obesuttna släppte ut sina kor, en eller två från varje gård med skällan kring halsen för att ägarna skulle kunna höra var de färdades, ljöd ett muntert bing-bång i många olika tonarter. – Nu kommer ”Rivas trängbandet” [strängbandet?] kunde det heta när kornas skällor ljöd längs byvägen. De flesta korna var från Rivas-ändan. Så småningom upplöstes hemmet i Socklot, Ediths bror Uno fick tjänst i Jakobstad, Martin i Jyväskylä till en början medan den tredje brodern Axel dog i lungsot som han ådrog sig medan han var inkallad. Själv kom Edith under flera år att vistas hos sin bror i Jyväskylä där hon fick en god inblick i liv och leverne i de svenska överklassfamiljerna i det inre av Finland. Hon minns också att det finsktalande tjänstefolket brukade kalla henne ”Kustaa Aadolfin morsian”. I Kouvola utbildade hon sig till hattmodist, ett yrke hon utövade efter flyttningen till Nykarleby 1931.
Från åren när familjen ännu bodde kvar i Socklot minns Edith att bröderna hjälpte bönderna med olika arbeten. Edith kunde ibland sköta småbarn i gårdar där dylik hjälp behövdes.
Småskolan var i tidigt 1900-tal inrymd i Sigfrids gård mitt i byn. Halta-Lena som bodde i en liten stuga nära gamla åbron i Lill-Socklot var lärarinna. Barnen läste ur en stor ABC-bok och lärde sig psalmer utantill. Nu i sin ålders höst är hon tacksam över att hon fick lära sig psalmerna utantill. I folkskolan där hon senare gick var Mattasi Froste lärare. På Mattiasdagen blev han uppvaktad med sång av barnen. För barnen lät han det se ut som om han vaknat av sången, men senare har jag nog förstått att han var vaken när vi kom, säger Edith.
Om vintrarna lekte man med s.k. slänga på vikens is och hade hjärtans roligt. En gång for hon med sina bröder med båt från nuvarande Vikströms där hamnen fanns till mammas hem, till Nikonens inne i byn. Om påskaftnarna brände man påskbrasor, en sed som mor Karolina inte riktigt kunde känna för eftersom det var vid en påskeld som Petrus hade förnekat sin mästare. Det här konstaterandet gjorde starkt intryck på barnen.
Längs olika kanaler nådde den pietistiska väckelsen, som så starkt kom att prägla Ediths mamma, byn. De som drogs med kallades ”de väckta” i motsats till dem som föredrog att stå på sidan. Edith säger sig tro att flickor som var tjänarinnor i herrskapsfamiljer i staden var en sådan kanal för väckelsen. En av dem hette Sofia Björnvik.
De väckta hade hög moral och tog avstånd från bjäfs och glitter. Det mesta var syndigt och oförenligt med Guds vilja. Knappar i kläderna och spetsar på lakan var sådant prål som ansågs icke behaga Gud. Många av de väckta tog sig för att sprätta bort knapparna ut kläderna och fäste ihop dem med säkerhetsnålar i stället.
Pojkar på friarfärder en lördagskväll kunde t.ex. anmärka om den uppvaktade flickan hade spetsar på lakanen i sängen: Är det här en bädd för en kristen flicka, kunde det heta sådana gånger.
Edith hade som flicka ett kraftigt hårsvall, men seden bjöd att det hölls samlat och uppsatt. En gång hade lärarinnan för en teater uppmanat henne att lösa upp håret så att det fick falla fritt ner för ryggen. Det här föranledde omedelbart kommentaren: Skall en kristen människas dotter ha sitt hår på det sättet?
Brudkläderskan hade stränga förmaningar när hon inför vigseln klädde den unga bruden och satte myrtenkrans på hennes huvud, erinrar sig Edith att hennes mamma berättat. Även om mamman var allvarligt kristet sinnad och aktiv bland de väckta, bevarade hon alltid en viss distans till många av ytterligheterna. Sannolikt berodde det här på att kampen för tillvaron för henne var så hård att kravet på att iaktta en yttre renlärighet framstod som något av underordnad betydelse.
Det var i denna tid av andarnas kamp som Ediths föräldrar gifte sig, något som gjorde att bröllopet höll på att ända i skandal i byn. Till tidens sed hörde nämligen att husbonden i gården där bröllopet hölls också skulle bjuda på bröllopssup. Nu hade emellertid Karolina låtit förstå att det inte skulle bli någon bröllopssup när hon och Johan gifte sig. Husbonden Mikael Nikonen lät då förstå, att om han inte fick bjuda på bröllopssup fick det också bli med bröllopet. De unga lät sig emellertid inte böjas utan framhärdade i sin övertygelse. Av allt att döma var denne Mikael Nikonen en vislig man, ty han undvek att spänna bågen så hårt att strängen brast. Han gav efter och lät de unga ha det som de ville med bröllopssupen. Och bröllopet lär ha varit det första nyktra bröllopet i Socklot. Nu var isen bruten och i fortsättningen väckte en utebliven bröllopssup allt mindre uppmärksamhet.
Även om Johan ställde sig vid Karolinas sida och visade hennes övertygelse uppskattning kunde inte prästen i församlingen riktigt fördra honom därför att han inte var väckt av rätt märke. – Om nu din man faller under bordet, är du då stark nog att dra upp honom, lär prästen ha frågat Karolina när hon sporde honom om råd i en svår valsituation. Men övertygelsen hos de unga tu var starkare än prästens betänkligheter och det blev äktenskap av även om det på grund av Johans sjukdom inte blev långvarigt.
Nu så här i ett livslångt perspektiv sett, säger Edith att de väcktas attityder var stränga och att de innebar en försakelse för många. Men det var en övertygelse hos dem, och en övertygelse bör man respektera om den är äkta. Till saken hör att de väckta väckte respekt och tyst bifall även hos mera värdsligt sinnade människor.
Vid det här laget är det ungefär hundra år sedan den religiösa väckelsen berörde byn. Den som är uppmärksam och lyhörd skall utan svårigheter finna att många av de värderingar som då växte fram alltjämt finns kvar i Socklot som en svag krusning på ytan.
|
Guy betraktar stenskulpturerna i Bruce Canyon.
