Insamling och vård av släktens minnesmärken
Ragnar Mannil
– Var och en skulle ha glädje av att forska i sin släkthistoria, sade Ragnar Mannil i sitt tal vid vår släktträff i juli.
– Det borde vara en självklarhet att skapa ett eget släktarkiv som alla kunde bidra till.
Att släktforskningen har urgamla anor i Österbotten kunde Mannil också konstatera – långt innan Genealogia Sursilliana levde intresset för släktskapsförhållanden.
I sitt anförande gav han exempel på de ”källor och minnesmärken” som vi bör ta tillvara för att bevara kännedom om våra förfäder för framtida släktled.
– Ett smedsarkiv kommer i framtiden att bli en ofta anlitad källa för forskare på olika områden, sade Mannil och påpekade vikten av att samlingen så småningom omhändertas av någon institution.
Intresset för släktskapsförhållanden har urgamla anor i Österbotten. Det berättas, att biskop Terserus under sina visitationsfärder i Österbotten på 1600-talet lade märke till hur prästerna och ståndspersonerna syntes vara inbördes befryndade och härstammande från en och samma person, Eric Ångerman eller Sursill, en förnäm bonde i Umeå. Terserus iakttagelse ledde i sinom tid – nära nog tvåhundra år senare, 1850 – till utgivningen av Genealogia Sursilliana. Detta verks tillkomsthistoria upptar många olika skeden. Material insamlades, bearbetades, avskrevs, genomgicks nya kompletteringar, nya bearbetningar, korrigeringar innan Alcenius slutligen kunde sända ut boken till beställarna. Drygt etthundratjugo år senare, på 1970-talet, var det dags för den nyutgåva av sursillianan som bär titeln Sursillin suku. Den som tagit del av den boken med utomordentliga kompletteringar, oumbärlig för varje släktforskare, vet emellertid att det redan i och med att verket kom ut skulle vara dags för en ny bearbetning och komplettering som skulle täcka släktens utveckling under den senaste hundraårsperioden.
Var och en som ägnat sig åt släktforskning vet att det är ett arbete som aldrig blir färdigt. Varje redovisning är i grunden bara en ”delrapport” som kräver ständiga kompletteringar. Varje släktforskare har helt säkert någon gång känt sig otålig över den långsamhet varmed arbetet fortskrider, och otåliga brukar också de ”avnämare” vara som går och väntar på att arbetet skall bli klart och komma ut från trycket. Den på sätt och vis ofullbordade sursillianans trehundraåriga historia ger måhända perspektiv på tidsbegreppet inom släktforskningen.
Släktforskningen består, som vi vet, av flera olika delfunktioner. Den grundläggande är naturligtvis insamlingen av namn och data. Med ”data” förstår vi i detta sammanhang detsamma som inom den moderna datatekniken, nämligen uppgifter av olika slag, ingalunda enbart tidsuppgifter. Ju fler uppgifter vi har, ju mångsidigare dessa uppgifter är, desto intressantare börjar vårt material te sig, desto bättre lär vi känna våra anförvanter i gången tid.
Sedan materialet insamlats gäller det att ordna det. Namn och data ordnas systematiskt och överskådligt. Vi är sedan småningom framme vid det viktiga skede som innebär en slutlig bearbetning och redovisning av vår forskning, ett föredrag inför intresserade släktmedlemmar, en artikel i en tidning eller en tidskrift eller kanske som en tryckt släktmonografi.
En intressant lagstiftningsåtgärd av år 1749 kan i detta sammanhang vara värd att rädda från glömskan. Då utfärdades nämligen en kunglig förordning som nära nog kan uppfattas som ett påbud om obligatorisk släktforskning:
K. M:ts nådiga förordning om Lefvernes Beskrifningars upprättande öfver the afledne. Gifven Stockholm i Råd-Cammaren then 26 junii 1749.
Vi Friedrich med Guds nåde – – – Giöre vitterligt at hos Oss är i öfvervägande kommit, huru Svenska Historien måtte blifva mer och mer fullkomlig, och följaktligen åstadkomma så mycket större nytta och tjenst för det allmänna Hvarvid som vi, i-bland andre hjelpmedel äfven pröfvat thet kunna bidraga till samma nyttiga ändamåls ernående at hvad hittills allenast vid Likpredikningar samt et och annat besynnerligit tillfälle blifvit i akt tagit, medelst Lefvernes Beskrifningars upprättande öfver the Afledne, varder hädanefter en allmän författning; Så äro Vi blefvne föranlåtne at härmed i Nåder förordna och befalla, thet vid förfallande dödsfall af Frälse och ofrälse Män, såsom Prester, Ståndspersoner, hvilka ej äro bland ridderskapet och Adelen, och the förnämare af Borgerskapet i Städerna, Sterbhuset bör afgifva hvart til sit ställe, nämligen Adelen till Riddarhuset, Presterskapet till Consistorierne och the övriga ofrälse Stånd til thet forum, under hvilket Sterbhuset hörer, en skriftelig berättelse om then aflednes härkomst, the tjenster han gjort Riket och det Allmänna eller thet näringssätt han idkat, samt hvad eljest märkvärdigt sig med honom uti thess Lefnadstid tilldragit; Förmodandes Vi, thet hvar å sin ort, af ömhet för sin närskyldas åminnelse, lärer, så långt möjeligt är och enär omständigheterna thet kunna kräfja, igenom säkra bevis söka at bestyrka Berättelsen, så vida Efterverlden, til hvars tjenst then lemnad varder, vid then minsta misstanke af smickran och lånta vitnesbörd, them hos sig såsom en oväldig Domare icke gälla låter; — — —
Skulle — — — någre för then förflutne tiden vilja på förenämnde sätt aflemna sina Förfärders beskrifning, länder sådant så mycket mer til ändamålets vinnande. Och böra för öfrigt alla sådana Lefvernets Beskrifningar ifrån hvart och et ställe, ther the komma at aflemnas, sedermera vid årets slut inlefvereras till Vårt och Riksens Cantzli-Collegium, att uthi Riks Archivo förvaras. Thet alle som vederbör, hafva sig hörsammeligen at efterrätta. Till yttermera visso hafve Vi thetta med Egen Hand underskrifvit och med Vårt Kongl. Sigill bekräfta låtit. Stockholm i Råd-Cammaren then 26 junii 1749.
FRIEDRICH
[Tycker det är så jobbigt att läsa text med w, så jag bytte ut mot v.]
Det brast sålunda inte i fråga om god vilja att främja släktforskningen och man kunde ju på grund härav vänta sig att de svenska arkiven skulle ha blivit fyllda med levernebeskrivningar. Så lär det emellertid inte ha blivit. Det berättas att inte en enda beskrivning blivit registrerad. Vi har här ett mer än tvåhundraårigt exempel på att inte alla lagar och förordningar alltid blivit efterföljda till punkt och pricka. Släktforskning kan tydligen inte handhas genom lagstiftning, det är någonting som kommer an på oss själva. Var och en av oss kan göra en insats för att rädda släktens minnen och minnesmärken. Det är en uppgift för alla. Det är därför min avsikt att anlägga några synpunkter på olika slag av material vi kan samla in i avsikt att för framtida släktled bevara kännedomen om våra förfäder, om deras förhållanden och levnadsvillkor.
Jag har med ett gemensamt namn kallat allt det som erinrar om bortgångna släktmedlemmar för släktens minnesmärken. Benämningen är självvald och måhända oegentlig. Mera adekvat benämning vore kanske ”källor”, men också det ordet är oklart till sitt innehåll. Vad jag tänker på är alla de lämningar och erinringar, alla spår som påvisar släktförhållanden eller som tjänar till upplysning om enskilda familjer eller om enskilda släktmedlemmar. Varje uppgift av sådan art vill jag gärna kalla ett minnesmärke, värt att ta tillvara.
Vilka är då de källor och minnesmärken vi bör försöka ta tillvara? Den genealogiska forskningsmetodiken har många grupperingar och indelningar. För vårt ändamål väljer vi, av rent praktiska skäl, följande grupper:
- traditioner
- lämningar
- bearbetningar
Traditioner är det företrädesvis muntliga material som i längre eller kortare tid fortplantats från generation till generation, från släkte till släkte. Överföringen av traditionsmaterial är ett intressant fenomen, och man har uppställt vetenskapliga lagar för bedömningen av deras tillförlitlighet och värde. Det finns exempel på traditionsmaterial som bevarats och överförts muntligt ända från 1700-talets mitt till vårt århundrade. Sådant hör naturligtvis till undantagen, men 100–150 års bevarade berättelser är inte ovanliga. Då vi närmar oss äldre släktmedlemmar nöjer vi oss kanske oftast med frågor om deras egna upplevelser, om deras barndom och ungdom. Vi borde aldrig glömma att fråga dem vad de i sin tur hört de gamla berätta. Jag erinrar mig att jag på 1940-talet intervjuade en gammal kvinna om nödåren 1867–68. Detaljrikt och levande berättade hon, vid fyllda nittio år, om livet åttio år tidigare. Senare har det slagit mig att hon kanske också hade kunnat berätta för mig vad någon gammal person i hennes ungdom hade berättat om livet i slutet av 1700-talet, kanske rent av på tredje Gustafs tid.
Upptecknandet av traditioner är i vår tid något som pågått i mer än 100 år. Det betyder att det finns ett omfattande skriftligt och t.o.m. tryckt traditionsmaterial i arkiv och seriepublikationer som vi alltid har anledning att rådfråga. Numera finns det t.o.m. tryckta kataloger över dylikt material. Det stora verket ”Finlands svenska folkdiktning” redovisar ganska noggrant sina sagesmän. Folkkultursarkivet som upprätthålls av Svenska litteratursällskapet har stora samlingar, likaså den etnografiska institutionen vid Åbo Akademi. Det finns tryckta kataloger över samlingarna. I det här sammanhanget kan vi t.ex. erinra oss att det var doktor Oskar Rancken i Vasa som på 1860-talet satte i gång med insamlingsverksamheten, och att det var hans Vasa-lyceister som var pionjärerna på detta område. Allt finns nu förtecknat i Alfhild Forslins noggrant uppgjorda katalog.
I och med skrivkonstens utbredning för något mer än 100 år sedan, då skrivkunnigheten blev var mans egendom upphörde småningom traditionöverföringen på muntlig väg. Men alltjämt finns det minnesgoda släktmedlemmar som kan berätta. Det skulle gälla att ta till vara deras berättelser. Har ni tänkt på att det är viktigt och skyndsamt att låta dem berätta sina minnen nu. Varje människas livstid är begränsad. Det som finns i arkiven är i regel väl bevarat i brandsäkra valv. Arkivens uppgifter kommer alltid att stå oss till buds, så icke de minnesgoda traditionsbärarnas berättelser.
Lämningar är följande grupp av minnesmärken. Varje individ lämnar efter sig spår, främst kanske i de kortfattade data som kyrkböckerna bevarat genom århundradena. Den släktforskare som har bråttom nöjer sig kanske med att i all hast notera några få grundfakta, såsom
- namn enligt dopboken
- födelsetiden
- vigseldatum och makans eller makens namn
- dödsdatum.
Tillsammans bildar dessa data ett entydigt, men ganska ointressant dokument om en släktmedlem. Mycket mer kan vi emellertid få fram ur arkivens gömmor. Sedan 1530- och 40-talen har myndigheterna i vårt land registrerat befolkningen, helt naturligt i syfte att få kontroll över skatteindrivningen. Äldst var jordeböckerna som registrerade hemmansägarna. Småningom kom mantalslängderna, i vilka också alla barn som fyllt 15 år togs med. På 1700-talet medförde överflödsförordningarna nya skattelängder och -förteckningar. Vi kan tom för vissa perioder få reda på om våra förfäder rökte tobak. Det var som vi vet extra skatt på det, men vi måste naturligtvis beakta att det fanns en och annan ”tjuvrökare” som slank undan skatten. Ett annat beprövat sätt att minska på skatten – nödvändig att beakta av släktforskare – var att säga att de var yngre än de i själva verket var.
Det är intressant att fråga sig hur många noteringar vi kan finna efter varje enskild individ på 1500-talet, 1600-talet, 1700-talet, 1800-talet, ja i vår egen tid. Hur många ”spår” lämnar en människa på 1900-talet efter sig? I hur många register finns vi antecknade? Släktforskaren bör beakta alla dessa möjligheter. Redan kyrkböckerna ger många uppgifter, som släktforskarna ofta glömmer att utnyttja. Vi kan finna uppgifter såsom faddrarnas namn, vaccinationen, läskunnighet och sedlig vandel. Det lönar sig att lära sig lästecknen grundligt. Som vi vet innebär två varandra korsande dubbla brandstakar högsta betyg i fråga om läs- och skrivkunnighet. Jag fann en gång samma tecken använt i fråga om uppförandet, eller som det heter ”ifråga om lefvernet” och föreställde mig att det betecknade en hög sedlig nivå. Vid kontroll fann jag dock till min förskräckelse att tecknet betydde ”alldeles liderlig”. Efter konfirmationen finner vi den årliga nattvardsgången som gammal kristlig sed förutsatte registrerad, upphör registreringen kan detta betyda emigration till Amerika eller arbetsförtjänst som skeppsbyggare i Kronstadt, vilket också ofta nog brukar framgå av anmärkningskolumnen. Då kyrkboken skrevs om vart femte, senare vart tionde år, och familjerna antecknades enligt nuläget, kan vi också följa med familjens sociala omvandling. Vi läser t.ex. om en bondedotter som gifter sig ned drängen, som småningom blir måg och husbonde, senare ”gamla husbonden” eller sytningsman.
Med andra ord: samla in alla uppgifter om var och en släktmedlem. Kyrkoarkivets olika böcker och längder, mantalslängderna, domböckerna, inte minst bouppteckningarna innehåller massor av intressanta uppgifter. Vid bouppteckningen registrerades varje föremål, varje åkerteg, varje husdjur – det kan vara roande att få veta vilka namn korna och hästarna i Socklot hade på 1700-talet.
Till lämningarnas kategori hör naturligtvis mycket annat: Brev och räkenskaper, intyg, betyg, orlovssedlar, arvskiften, testamenten, sytningsavtal, lantmäterihandlingar, en släktmedlems efterlämnade dikter och tryckta skrifter, tal och föredrag, slutligen också minnesvården med dess inskrift. Men framför allt har vi ofta en stor mängd materiella minnen, möbler, redskap, prydnadsföremål, biblar och andra böcker, inte sällan försedda med namn och årtal eller med bomärken.
Ännu en kategori av lämningar återstår att nämna: Nämligen fotografierna. Det borde vara obligatoriskt att varje fotografi skulle vara försett med tillräckliga namnuppgifter. Men hur skulle det vara, om vi när vi kommer hem, skulle gå igenom fotoalbumet och anteckna namnen på dem vi känner. Våra barn kommer inte att ha en aning om vilka personer det är fråga om.
Vi har talat om traditioner och lämningar. Bearbetningar är slutligen det tredje slaget av källor och släktminnesmärken som vi ägnar vårt intresse. Woldemar Backmans monografi över släkten Smeds är en sådan, en annan grupp utgörs av de artiklar om släkten vi läst i Smeds-bladet, en tredje grupp utgör hyllningsartiklar, nekrologer och minnesrunor, som införts i tidningar och kalendrar. I Helsingfors universitetsbibliotek är alla personnotiser i Finlands tidningspress mellan 1771 och 1890 registrerade, i Brages urklippsverk är alltså notiser och alla dödsannonser klippta och uppklistrade sedan 1906. Det lönar sig att beakta hela detta väldiga material. Ett besök i Brages urklippsverk kommer att fylla oss med förundran.
Jag har ganska klart gjort mig till tolk för uppfattningen att alla kan ge sitt bidrag till insamling av släktminnesmärken. Var och en har glädje av att bygga upp sitt eget släktarkiv. Om släktarkiven skulle vi behöva mycken tid till vårt förfogande, om dem vore mycket att säga. Vad som nu är angeläget att säga, är att det borde vara en självklarhet att man samtidigt bygger upp ett gemensamt släktarkiv, till vilket var och en som gjort ett större eller mindre fynd skulle avge rapport. Låt oss tro att detta kan bli verklighet. Men sedan? Vem skall, med tanke på framtiden, efter oss ta hand om vården av det material som insamlats? I ett första insamlingsskede är det naturligt att en person med särskild fallenhet fungerar som den gemensamma arkivarien. Men sedan är det viktigt att samlingen överlämnas till en institution, som dels fortsätter insamlingen, dels ordnar och katalogiserar, dels ställer materialet till framtida forskares förfogande. Jag föreställer mig att ett Smeds-arkiv i en framtid kommer att bli en ofta anlitad källa för forskare på många olika områden, ingalunda enbart för genealoger.
En släkt, liksom hela mänskligheten, är en levande kedja av vad som varit, vad som är och vad som komma skall. Börden är för den enskilde vad fäderneslandet, med sina minnen, är för ett helt folk, säger Esaias Tegnér. I en gammal dikt finner vi slutligen några tankar som ger uttryck för vad släktkänslan är uttryck för. Dikten heter ”Mitt stamträd”.
|
Karta över holmarna dit fåren fördes på sommarbete. Uppe till vänster är Torsön. Pilarna visar hur de två skallkedjorna drog över ön ner mot kättarna och kontrollen för att sedan seglas över till Sandön. Från Sandön fördes fåren via Lodörshålet till Smeds. Johan Wik har tecknat. 
Sonja och Göran Knuts i Esse respektive Pedersöre dräkt.
