Innehåll


SMEDS-bladet nr 8

December 1984
 

 

Bästa Smeds-ättling av Tor Fors

Socklot byarkiv av Tor Fors

Musik i giftermålet av Birgitta Östdahl

Ryssarna kom socklotborna till hjälp med telefonen av Bengt Harald

Släktens brudpar av Carita Häger

Svante Lybäck – Min mor är min ledstjärna av Birgitta Östdahl

Stig Haglund –Världsmästare av Birgitta Östdahl

Med Runeberg i Florida av Isa Wiklund

 

Bästa Smeds-ättling

Tor Fors


Hälsningar från Västerås. Det är 2:a advent och julförberedelsernas tid är inne. Det är också förberedelse för Smeds-bladets utgivning och förhoppningsvis om två veckor skall ni ha det i edra postlådor.

Det är julmarknadernas dag i dag här i Västerås. Jag tar en paus i arbetet med Smeds-bladet och åker till julmarknaden vid Vallby friluftsmuseum. Jag cyklar för det är sol och +9° C och dessutom ligger platsen för marknaden rätt nära där jag bor.

På marknaden möter jag tusentals andra människor. Här byter julpynt, julbuketter, pepparkakor, julkärvar m.m. ägare i snabb takt. Det prasslas med julgodis i gottpåsar och de vuxna bär på plastmuggar fyllda med kaffe. Trots bristen på snö är det en viss julstämning över marknaden.

En bit ifrån står midsommarstången i ensamt majestät och påminner om varmare tider. Men den får stå, marknadsbesökarna har nu enbart julen i sina tankar.

För min del blev det en julkärve, småfåglarna behöver också mat på julen. Och vem vet, Anders slaskade så kanske julen braskar, om nu gamla märken slår in. Vi får se.

Men åter till Smeds-bladet och släkten.

I vår släktbok finns antecknat ”försvunnen” för ett flertal personer, bl.a. i Tab. 2 för Margareta, Anders och Lisa. Margareta här vi klarat ut till en viss del. Men Anders och Lisa? Och Matts f. 5 okt 1812 i Tab. 4, vart försvann han?

Enligt uppgifter i kyrkoarkivet i Jakobstad var Matts sjöman, flyttade till Jakobstad vid 22 års ålder och gifte sig den 11 december 1835 med Maria Lovisa Forsström f. 29 aug 1813. Vi vet också att de hade en dotter Mathilda Lovisa f. i dec 1835. Matts tar namnet Holmqvist, ev. kan namnbytet ha skett innan han gifte sig. Matts rymmer under en sjöresa och hans vidare öden kan inte följas.

Matts hustru och dotter flyttar till Birkkala 1840 och åter till Jakobstad 1842. I augusti 1845 flyttar de till Viborg.

Det här exemplet visar de problem man kan ställas inför. Matts torde vara omöjlig att kunna spåra vidare, men hans dotter ...

Finns det eventuellt någon som har uppgifter om Matts och hans familj tar vi tacksamt emot. Vi tar också emot andra utredningar och uppgifter som berör Smeds-släkten och som inte finns redovisade i vår nuvarande släktbok samt i övrigt bidrag till vårt Smeds-blad.

Vi hörs om ett år, tills dess en

Fridfull Jul och ett Gott Nytt År 1985


Tor Fors, sid 1.

Socklot byarkiv

Tor Fors

Socklot har ett alldeles unikt byarkiv, unikt inte bara för Österbotten utan för hela Skandinavien.

Den byordning som ”åhr 1750 d. 21 Aprill antogs uti Sochlotby” finns bevarad i ett tryckt exemplar i brevarkivet. Här finns också en protokollsbok som omfattar åren 1751–61, som belyser hur byordningen tillämpades.

Socklots byarkiv, som förvaras i två stora kistor, är oerhört omfattande. Här finns byrättsprotokoll från 1751 fram till 1900-talet, officiella handlingar, kvitton och räkenskaper, ägarlängder och kartor.


De handlingar som tilldragit sig störst intresse är bystämmoprotokollen från de första tio åren. De omfattar 234 tättskrivna sidor, och belyser ägandeförhållanden och byorganisation, och ger en bild av de konflikter som tydligen ständigt rådde mellan Socklot och grannbyarna och närmaste staden Nykarleby.

Jag vet inte hurudant förhållandet mellan Socklot och grannarna är idag – men uppstår det något krakel har det gamla rötter. Protokollen tar flitigt upp tvister om rågångar och kreatursbete.

År 1760 antecknas t.ex. följande: ”Anfördes Klagan theröfwer åt NyCarby Stads och Kyrckiobyss invånare uti 2:ne åhr hållit efter 1726 åhrs dom, theras antagne helft wid macht, i Råhegnaden thenne Stad och Byelag emellan”.

Ett annat stort problem var tydligen de vilda nykarleby-drängarna, som gjorde livet surt för socklotborna. År 1755 beslutar byrådet stämma nykarlebydrängarna Hans Johansson och Elias ”för theras föröfwade åwärkan på Sochlot Skogen”, samtidigt som man ber landshövdingen att ”hålla sträng hand öfwer Stadsens drängar, på thet Allmogen må niuta wägafrid på theras Kyrckio och Lands väg, samt uti någon actors öfwervaro, anställa behörig undersökning om thet nidingwärk som uti Sochlot by skiedt, til Banamännernes upteckande, emedlertjd skall Bref afgå, åt Banlysning må beviljas på slika Ilgärningsmän”.

Drängarna Hans och Elias blir senare dömda att betala femtiofyra daler till byn, för den ved de olovligen huggit, och tycks även ha betalt summan.

En person som ofta dyker upp i protokollen är Mats Larsson Snåre, som var byns ålderman, men sade upp sin syssla i november 1751. Han tycks ha varit en besvärlig person att tampas med och döms flera gånger av byrätten till böter. Han har en hund som biter får, han sammankallar byrätten men uteblir från mötet och döms för bruk av oanständiga ord vid byrådet.

Många andra namn dyker också upp flera gånger: Anders Hints, Jonas Hemming, Hindrick Smeds m.fl. Däremot är det ovanligt att man stöter på kvinnonamn i protokollen. Det förefaller som om 1700-talets Österbotten skulle ha befolkats så gott som enbart av män, om man skall döma av protokollen.

Men efterhand som man laser stiger den levande österbottniska byn fram ur snåriga protokollsanteckningar, om också med många frågetecken. Vem var t.ex. barnamörderskan Margeta Carlsdotter som den 4 april 1753 skjutsades från Munsala till Vörå?

Hur var det egentligen med Erich Nybonds galt – var den folkilsken eller inte?

Det får vi aldrig veta – de är alla sedan länge döda och borta, barnamörderskor, åldermän, bönder och drängar.

Men i byrättsprotokollen väcks de till liv igen, deras vardag stiger fram i valhänta anteckningar och svårtydda förkortningar.

Och gårdarna finns kvar, betesmarkerna och fiskevattnen. Framför allt finns det säkert många av deras efterkommande kvar. Genom byrättsprotokollen kan sentida ättlingar göra sig en föreställning om hur livet gestaltade sig för deras förfäder.


Källor:

Socklots byrätts protokoll utgivna av Ragna Ahlbäck, Svenska Litteratursällskapet i Finland, folklivsstudier VIII, Helsingfors 1971.

Dolda skatter. Dokument och insignier i Österbottniska byar av museidirektör Olov Isaksson. Migration mellan Sverige och Finland, Stockholm 1970, Nordisk utredningsserie 1970:14.



CITAT UR

BYORDNING FÖR SOCKLOT, tillkommen är 1750 och stadfäst ”vid Laga Härads Vintterting, med menige Allmogen af Niecarleby Sochn å Vexala Gård d:25:Aprill 1750.”

”Alt ifrån kälen går utur Jorden, til thes hon åter kälad varder, böra Svinen vara ringade, och skola the äntå, när Säden inköres, vara instängde eller utur väqen, hvar som häremot bryter, plikte för hvart svin 8 öre Silver my.”

”Bar eld må ej bäras hemmanen emellan, ej eller i Stall, Fähus, lada eller annat uthus, och skal jemväl i thesse rum alt Tobaks rökande vara forbudit: Ej må Eld lemnas osläkt eller ovårdad i Kölna, Pörten, Badstuga eller Smedja, eller plikte then annorlunda härmed förfar 8 öre Silfvermynt. Åldermannen med Besittiarne böra tvänne gånger om året nemligen höst och vår besiktiga alla Eldstäder i hela Byelaget, och the som tå finnas så bofällige, at eldsvåda ther igenom tima kan, böra besiktnings männerne låta nederslå, och ägaren böte 16 öre S:rmt.”

”Til Skogens och Utmarkens thesto bättre skötsel och conservation, böra Grannarne och Byemännen, hälst på the orter, ther ej tilräckelig och öfverflödig Skog är, hvart år komma öfverens om theras hyggen, som ske på samfält Byemark, såsom, på hvilken plats eller ställe sådant ske må, samt huru mycket hvar och en må tillåtas åt hugga. Är Skogen så tilräckelig åt svedjande kan tålas, bör en viss tract thertil, för hvar Åboe utmärkas, på thet then ena ej må then andra på något sätt förfördela. På thet ris och qvistar ej må kring i Skogen, bete til stort hinder och på the platser, ther timmer ved, stör och gärdsel fälles alla toppar qvistas och riset til en, utsedd tienlig plats, sammanföras, til at ther til någon nytta förbrännas.”

”Uti Lädöhrs och Öskata Sunden fiskar then som har lust och behagar doch med förbehåld att ingen må det igenstänga utan lämna Kungsådran öppen samt Ryssjorne ifrån Landet sättja allenast en i Rad, bryter någon häremot och stänger Sunden med Ryssjor Böte En dahl:r Silf:emt.

”. . . Skulle någon af Byemännen, vara så obetänkt, at vid sammankomsten med oanständiga ord öfverfalla Åldermannen, eller någon annan af Grannarne, eller ock utbrista i Eder och Svordom böte En 1 Daler Silfvermynt eller mera efter omständigheterna, som brottet är til.”


Tor For, sid 2–4.

Musik i giftermålet

Birgitta Östdahl


Signe Lindvall i Pensala är Smeds-ättling på mödernet. Hennes mor Edla Maria kommer från Smeds och gifte sig med Herman Hermansson i Jeppo. De köpte ett hemman i Pensala och flyttade dit år 1901.

Signe minns när familjen åkte häst och kärra från Pensala till Socklot. För barnen innebar förfriskningar i Nykarleby höjdpunkten på resan.

Signe, född 1903, gifte sig med Erik Johan Lindwall. Musiken kom därmed på ett påtagligt sätt in i hennes liv.

Som jordbrukarhustru fick hon ta hand om både barn och djur när maken stämde fiolen på fester och bröllop.


Signes mor Edla Maria, född 1864 i Socklot gifte sig med Herman Törnqvist och flyttade efter giftermålet till Måtas i Jeppo. Familjen tog sedan namnet Hermansson.

Familjen Hermansson köpte ett hemman i Pensala och blev Pensalabor år 1901. Två år senare föddes dottern Signe. Paret hade ytterligare tre döttrar, Ellen, Anna och Maria, alla födda i Jeppo. En fjärde dotter, Edit, föddes också men dog hastigt vid 16 års ålder.

Signes alla tre systrar gifte sig i Pensala. Ellen fick efternamnet Nylund, Anna blev fru Sirén och Maria, som för övrigt fick bära moderns namn, gifte sig Häggblom. Förutom Signe lever Ellen, som bor på ett åldringshem i Jakobstad.



Signes mor Edla Maria.


Mästerspelmannen

Redan som ung fick Signe lära sig jordbruksarbete.

– Vi var ju flickor så nog fick vi hjälpa far med allehanda sysslor, minns Signe.

Men Signes lärdom från hemmet skulle komma väl till pass.

Hon förälskade sig i Erik Johan, numera med titeln mästerspelman. På den tiden trakterade han för det mesta dragspel.

Den 26 maj 1926 sammanvigdes Signe och Erik Johan. Paret begåvades med tre barn, två pojkar och en flicka.

En av sönerna, Lars, har övertagit hemgården. Den andra, Bertel, är bosatt i Nykarleby liksom dottern Etel, som är gift Nukala.

Förr var det vanligt att ungdomarna i byarna samlades, tog fram instrumenten och spelade och sjöng tillsammans. Signe tyckte om att sjunga och med Erik Johan som ackompanjatör skulle resan ske genom livet. Signe spelade också cittra i unga år.¨



Signe och Erik Johans bröllopsdag
.


Tungt arbete

Men det blev inte så mycket sjungande och spelande för Signe. Någon måste stanna hemma och ta hand om barnen och djuren i ladugården.

Det föll sig naturligt att jag skulle göra det, säger Signe. Inte ville jag ju frånta Erik Johan hans bästa fritidsintresse.

Fritid fanns det för övrigt litet av när seklet var ungt. Det gällde att arbeta från arla morgon till sena kväll. På Lindvallska gården fanns vanligen 5–6 kor. Inte så många mätt med dagens mått, men på den tiden när allt skulle ske manuellt räckte arbetet mer an nog för två personer. Allt arbete på åker och äng skedde med häst. Det gällde att vandra efter hästen tills alla åkrar var plöjda, harvade, vältade och sedan skördade.

Först i mitten av 1950-talet köpte Lindvalls sin första traktor. Men dessförinnan hade mjölkmaskin anskaffats. Detta skedde är 1952 och betydde en märkbar lättnad för Signe.


Spelmansänka

På vardagarna fick Signe och Erik Johan arbeta sida vid sida. Men när lördagskvällarna nalkades då tog han sitt instrument under armen, då skulle han musicera antingen på någon fest, dans eller på något storbröllop i trakten. Hur många brudvalser han stämt upp till minns han inte. Men åtskilliga är det i varje fall. Mästerspelmannen Erik Johan Lindvall är erkänd i hela Svenskfinland.

Signe kunde sällan följa med utan hon fick finna sig i att vara spelmansänka på lördagskvällarna.

Inte var det så roligt alla gånger men det gick och han har alltid kommit nykter hem, det har jag värdesatt, säger Signe.

I unga år sjöng Signe med i Pensala sångkör, men hennes sångintresse fick falla i glömska till förmån för makens musik.


Skurade sakristian

Erik Johan lider av astma och numera är det endast de närmaste vännerna som kan få lyssna till hans spelmanstoner. När hälsan medger tar han fram fiolen och spelar en stump för Signe. Då kommer minnena fram.

Signe minns sin skriftskoltid. Hon konfirmerades i midsommartid är 1919 i Munsala kyrka. Ungdomarna gick i skriftskola i kyrkan, två veckor på hösten och två veckor på våren.

Före midsommarhelgen skulle kyrkan städas och sedan smyckas. Skriftskolungdomarna skötte städningen som var något av en vårstädning.

– Jag minns att jag och några andra flickor skurade sakristian, säger Signe.

Av enris formades årtalet för konfirmationen och sattes i kyrkfönstret. Vid konfirmationen bar flickorna vita klänningar och pojkarna var klädda i mörka kostymer.

– Efter konfirmationen var man vuxen, berättar Signe.


Tiderna ändras

Folk var nöjdare förr trots att det var både slitsamt och fattigt. Men gemenskapen var större, fastslår Signe. Då gick grannarna in till varandra för en liten pratstund. Nu sitter alla i sina stugor och tappar kontakten med varandra.

Signe minns besöken hos mormor och morfar i Socklot. Då åkte familjen från Pensala med häst och kärra. I Nykarleby höll man paus, dels för att hästen skulle få vila och dels för att familjen skulle få förfriska sig. Kafébesöken var sällsynta företeelser på den tiden.

– Men när vi kom till stan fick vi barn ”gotta” och kaffe som serverades i små koppar. Aah ... vad det var spännande, minns Signe.

Besöken i Socklot inträffade inte så ofta. Vanligen passade man på tillfället och åkte på gästabud vid midsommartid, då det var en mellanperiod i utearbetet.

Trots att Signe gärna minns och talar om den gamla goda tiden vill hon ändå inte ha den tillbaka.

– Dagens pensionärer har det gott ställt. I varje fall Erik Johan och jag, som får bo i samma hus som sonen och hans familj, påpekar Signe. Så länge vi klarar av att sköta oss själva så har vi det bra.

Trots att musiken dominerat i familjen Lindvalls liv så är det endast sonen Lars som musicerar. Han spelar med i en hornorkester. Dottern Etel visade intresse för fiolspelning, men på den tiden ansågs det vara opassande att flickor spelade så hennes intresse fick aldrig blomma ut. Men nu tar hennes döttrar, Christina och Helena, skadan igen.

När de kommer på besök tas fiolerna fram och då blir det en trevlig spelstund med morfar Erik Johan. ”Slaskus-Sara”, en sprittande polska hör till favoriterna.



Nu har de gott om tid och Erik Johan kan ta fram fiolen och spela
.



Birgitta Östdahl, sid 5–8.

Ryssarna kom socklotborna
till hjälp med telefonen

Bengt Harald


Ryssarna kom Socklotborna till hjälp med telefonen när ekonomin efter den första tidens utbyggnad var körd i botten. De ryska trupperna som fram till 1918 var förlagda i byn hade ett artilleribatteri förlagt på Gråsön och var beroende av telefonförbindelser mellan batteriet, byn och yttervärlden.


Telefonnätet växte efter starten 1907 ut så pass kraftigt att bolaget fick dåligt med finanserna. Ryssarnas insats i bybornas trångmål var att de inlöste telefonen vilket hjälpte byborna ur deras ekonomiska trångmål.

De som startade telefonbolaget i Socklot är för länge sedan borta. Några personer med minneskunskaper om hur det gick till när bolaget föddes finns inte heller längre i livet. Runar Ekström som var disponent i telefonbolaget under några hektiska år när automatiseringen genomfördes på 1950-talet uppbevarar några gulnade protokoll från de första sammanträdena när bolaget diskuterades och beslut fattades om att bilda det.

Äldre Socklotbor minns alltjämt lapparna med skrivna meddelanden om auktioner, sammanträden och uppbörder som från gård till gård sändes genom byn. Den gård som hade fått en lapp hade ansvar för att den inte blev liggande utan snabbt fördes till nästa gård. Det här budsystemet utan budkavel fungerade ännu under 1940-talet, således långt efter det att byn hade fått telefon.

Protokoll som finns bevarade från den tiden vet berätta att telefonbolaget i Socklot by sammanträdde å Nikonen hemman söndagen den 21 april 1907 kl 6 på eftermiddagen. Ordet leddes av ordföranden Jakob Smeds medan läraren M. W. Froste med sirlig hand skrev protokollet, undertecknat av John Andersson (Granvik) och Emanuel Isomaa.

Orsaken till att personer intresserade av saken samlades denna söndag var att man i en diskussionsklubb som synbarligen fanns den tiden i byn, en vecka tidigare hade fört på tal frågan om att få ett telefonsystem till byn. Diskussionen förefaller att ha livlig och svaret på frågan blev enligt protokollet ett enstämmigt ja.

För företaget Iät sig genast antecknas handlanden Wilhelm Sigfrids och E. Isomaa, bönderna Erik Ahlnäs, Jakob Nikonen, John Andersson (Granvik) och Jakob Smeds samt nämndeman Johan Harald och folkskolläraren M. W. Froste.

På förslag av bonden Adolf Nyman beslöt de blivande intressenterna att hos byastämman anhålla om ett fixerat bidrag på 300 mk som skulle utbetalas ur byakassan för att möjliggöra planerna på att starta verksamheten.

Bolaget förband sig för framtiden att avgiftsfritt upplåta centralen för deltagarna i byakassan. Bolaget åtog sig också att dra en ledning till Lillsocklot, i den händelse att dess byamän så fordrade.

Så långt vad man kom fram till under diskussionsmötet den 14 april.

Vid det första egentliga sammanträdet den 21 april 1907 var en viktig fråga vem som skulle ges uppdrag att tillhandla rättighet i stadens central och vem som skulle ges i uppdrag att göra upp om köpet av den s.k. Herlers telefonledning

En annan fråga man hade att ta ställning till, var om det ansågs vara tillräckligt om man anskaffade endast två–tre telefonapparater att placera i byn utan att bolaget under sådana omständigheter skulle behöva anskaffa en dyr växelapparat. Om mötet beslöt sig för alternativet att skaffa en egen växel borde man besluta om var den skulle placeras.

Bonden Erik Ahlnäs fick på sin lott att underhandla om rätt att använda stadens central samt att få kostnadsuppgifter på centralen och ledningstråden.

Hur det nu var beslöt stämman att man inte skulle låta sig nöja med några apparater utplacerade i byn utan bolaget skulle anskaffa en egen central som skulle placeras hos handlanden Wilhelm Sigfrids. För att hysa centralen meddelade sig Sigfrids villig att förutom sin egen kostnadsdel inbetala 100 mk till bolagets kassa.

Envar deltagare ålades att stå för nödiga stolpar. Sigfrids som åtagit sig att hallå centralen undantogs från den här skyldigheten. Dessutom tillerkändes han som ersättning in natura rätt till ett lass ohuggen ved eller kontant tre mark av envar av bolagets intressenter.

Själva beslutet om att köpa ett eget växelbord bordlades trots allt till ett senare möte då Erik Ahlnäs skulle lämna en rapport över vad hans sonderingar om kostnaderna gett för resultat. Lärare Froste fick vid stämman i uppdrag att utarbeta stadgar för bolaget.

Redan följande onsdag hade Erik Ahlnäs skaffat fram de begärda upplysningarna varför man höll sammanträde samma dag. Mötesdeltagarna var inte tillfreds med Ahlnäs inhämtade prisuppgifter som de fann vara för höga. Inte heller nappade man på ett förslag om att genom annons i olika tidningar försöka få en användbar, men i gott skick varande utrustning. Stämman beslöt att bolaget skulle gå in för en helt ny växelapparat, men att det oaktat försöka nedbringa kostnaderna till ett minimum. Dessutom skulle alla inventarier inköpas gemensamt och ett Iån på tre år upptas för ändamålet.

Nu hade det även gått upp för handlanden Wilhelm Sigfrids, som åtagit sig att hallå centralen hemma hos sig, att han egentligen inte behövde någon egen apparat då han kunde använda växelapparaturen. Det här ansågs som en fördel och stämman beslöt att han för det här skulle betala ytterligare 50 mk, vilket han gick med på.

Notabelt är att handlanden Isomaa fick rätt att enligt förgottfinnande för eget bruk använda sin telefonapparat mot att till bolagskassan inbetala 20 mk årligen.

Byakassans delägare, som tidigare fått rätt att avgiftsfritt använda centralen, fråntogs rätten att på samma villkor använda de enskilda telefonapparaterna, något man fann befogat att göra en protokollsanteckning om.

För samtal inom byn fastställdes avgiften till 10 penni och för samtal till Nykarleby stad till 15 penni. För samtal längre bort, då möjligen den interurbana telefonledningen skulle komma till användning, beslöt man bestämma avgiften senare.

Ivern för att förverkliga telefonprojektet var tydligen stor för redan följande söndag, den 28 april hölls ett nytt sammanträde. Till detta hade man lyckats pressa priserna på aktuella växel- och telefonapparater. Trots att priserna redan pressats fick Andersson (Granvik) och Ahlnäs i uppgift att ytterligare försöka pressa agenterna. Vidare fick de i uppgift att efterhöra montör. Priset för en telefonapparat fastställdes till 80 mk. För alla bolagsmän skulle s k ”torra batterier” rekvireras för ett maximumpris av åtta mark.


Bolagsordning antas

Här är det långt mellan protokollen för följande är daterat den 29 januari 1908. Viktigaste ärendet vid mötet var att ta ställning till en bolagsordning som sekreteraren, läraren Froste upprättat. Efter, som det heter noggrann granskning och diskussion, beslöt man anta den reviderade bolagsordningen.

Enligt första paragrafen var bolagets uppgift att nedbringa kostnaderna för tillgodogörandet av den nytta och bekvämlighet den moderna tekniken på telefonområdet erbjuder.

Aktiekapitalet var 1.400 mk fördelade på åtta aktier. En passus värd att notera är att en arvinge kunde överta en aktie, men värdet ansågs inbetalat till bolagskassan och kunde därför inte utbetalas varken för arv eller gäld, borgen eller skuld. De förmåner som handlanden Isomaa fått indrogs efter att diskussion uppstått om förmånens värde. Sigfrids åter som i början sade sig klara sig med växelapparaten ville nu ha en egen apparat installerad hemma hos sig, något som bolaget sade nej till. Centralen flyttades redan 1910 till bonden Thomas Lindström som meddelat sig villig att ha den i sin gård. Orsaken var enligt protokollet att Sigfrids hade planer på att lämna orten.



Bolagsordningens § 10 berättar om aktieinnehav i telefonbolaget.


I fortsättningen relaterar protokollen mera vardagsnära beslut utan större allmänt intresse. På hösten 1909 noteras i en paragraf: ”Emedan telefonledningen blivit närapå obrukbar genom att vissa telefonstolpar rubbats ur sina rätta lägen eller brustit af röta, beslöts att följande personer skulle på följande dag ut på linieremont: lantbrukaren Erik Ahlnäs, Jakob Smeds och Johan Andersson samt lärare M W Froste.”

Bolaget hade kommit i gång med sin verksamhet och byborna hade vant sig med denna teknikens landvinning. Telefonen blev så småningom ett sätt att kommunicera med personer utom direkt hörhåll och det som till en början hade varit märkvärdigt blev så småningom en helt vanlig företeelse.


Automatiseringen

Efter kriget var telefonnätet – inte minst på grund av de manga improvisationerna som enskilda abonnenter i det svåra läget tillåtits göra – så nerslitet att vi på 1950-talet helt enkelt var piskade att göra något drastiskt, berättar Runar Ekström.

Ekström var disponent på 1950-talet när automatiseringen som den första i vida nejder genomfördes i byn. Det var en prövningens tid för honom, som utan erfarenheter och utan att ha någon att rådgöra med kom att bära ansvaret för de omfattande arbetena.

Också när automatiseringen genomfördes var finansieringen ett bekymmer. Men inflationen var kraftig och man räknade med att den skulle betala projektet inom ett antal år. På våren 1956 var automatiseringen genomförd.

Inför det viktiga avgörandet stod man inför valet att företa automatiseringen i egen regi eller att överlåta det hela till staten. Man valde att göra det i egen regi.

I samband med automatiseringen togs nya stolpar och ny ledning i bruk. Man drog 9,7 km luftkabel och en km jordkabel. Från huvudkablarna drogs plastisolerad ledning till de enskilda gårdarna.

Intressenterna bidrog med åtta–nio dagsverken per man samt med tre stolpar. Priset för apparaturen kostade 2,2 milj mk. Vid automatiseringen fanns 95 abonnenter i byn. Finansieringen ordnades genom ett långfristigt lån. Ekström berättar att det ofta var hårda tag och att det ibland gällde att spela ut olika penninginrättningar mot varandra. Den slutliga kostnaden per abonnent blev i dåtida penningvärde 59.000 mk.



Runar Ekström.


Bengt Harald, sid 9–13.

Svante Lybäck – Min mor är min ledstjärna

Birgitta Östdahl

 

Svante Lybäck, född 1929, är yngst i Anna Sofias barnaskara.

Anna Sofias mor hette också Anna Sofia och var född 1861 på Smeds i Socklot.

Den äldre Anna Sofia gifte sig till Jeppo med John Holm och deras dotter Sofia gifte sig med Vilhelm Lybäck i Kronoby. Paret fick tolv barn av vilka tre dog som spädbarn. Den yngste sonen, Svante, emigrerade i unga år till grannlandet Sverige.


Sofia kom till folkhögskolan i Kronoby och strålade samman med Vilhelm Lybäck, som senare skulle bli hennes livskamrat. Paret bosatte sig på Vilhelms hemgård och Sofia födde tolv barn. Tre av barnen dog spädbarnsdöden medan en flicka dog i lungsot vid bara nio ars ålder.

Sofias äldste son, som var ett stort stöd för modern, sökte sig ut till sjöss för att kunna bidra till försörjningen av den stora familjen. Tragiken var stor när hemmet fick bud om att han omkommit på båten vid en hård storm utanför England.

Två av sönerna blev Kronoby trogna. Tor övertog hemgården. En av döttrarna gifte sig med en Kronobyyngling och en annan bosatte sig i grannstaden, dåvarande Gamlakarleby. Tre av barnen valde att emigrera till Sverige.

Vi skall följa den yngste sonens öde i livet.


Folkhögskolan utgångsläget

Svante föddes i april 1929. När han blev vuxen eller rättare sagt en yngling på sjutton vårar fick han möjlighet att gå ett år i Kronoby folkhögskola. Redan då visade han intresse för studier och när två gossar fick möjlighet att åka till en rikssvensk folkhögskola tog Johannes Klockars kontakt med Svante.

– Klart att jag ville åka, men hur skulle jag klara ekonomin, berättar Svante.

Men den saken skulle ordna sig på ett eller annat sätt. Klockars som allmänt kallas folkhögskolans fader ordnade med fri elevplats åt Svante och dessutom ett stipendium.

Följden blev att han åkte iväg till Sverige, närmare bestämt till Tärna i Västmanland. Detta hände är 1948. Efter folkhögskoleåret i Västmanland jobbade han ett tag på ett spannmålslager och sen blev det dags att avtjäna värnplikten i Dragsvik i hemlandet. När han fullgjort värnplikten sökte han till mejeriskolan i Vasa. Men han blev inte antagen. En andra gång skulle han fa erbjudande om att åka till Sverige. Rektorn för mejeriskolan i Vasa hade två friplatser till en mejeriskola i Skåne och nu nappade han äter på tillfället.

– Ödet ville att jag skulle till Sverige, säger Svante.


Trogen yrket

Studieåren var kämpiga i Sverige. Själva studierna gick bra eftersom Svante var läshungrig, men den ekonomiska sidan var svär att klara. På den tiden fanns det inga möjligheter att erhålla studielån.

Det gällde att hanka sig fram på stipendier och att ta olika jobb under helger och den lediga tid som fanns.

Jag visste ju att man trodde på mig eftersom jag fick fri studieplats och det sporrade mig att kämpa för att få en utbildning, säger Svante.

1954 blev han mejerist. Och sedan dess har han varit trogen sitt yrke. Han har jobbat på olika mejerier i Sverige. För några år sedan avancerade han till chef för Riksost i Jönköping.

– Det lönar sig att vara målmedveten, konstaterar han.


Också trogen Sverige

Att han skulle vara trogen yrket kunde han väl förstå men han hade däremot inte planerat att förbli i Sverige. Han hade tänkt skaffa sig utbildning i Sverige och sedan åka till hemtrakterna för att jobba.

Men det gick som det vanligen brukar gå. Han träffade en småländska som skulle bli hans livskamrat. Och så blev det bara så att han förblev trogen både yrket, frun och det nya hemlandet.

Väljer man att bosätta sig i Sverige då bör man också inrikta sig på att acklimatisera sig i landet, anser Svante.

Han har varit svensk medborgare i 21 år.


Hemlängtan

När han är hemma, då är han i Gränna där han har sitt hus och sin familj. I de trakterna har han också sina vänner.

Men naturligtvis känns rötterna starka till barndomshemmet. Trots att banden blivit tunnare sedan mor och far gått bort.

– Jag längtar inte till Kronoby, men visst känns det roligt att träffa sina syskon och släktingar, fastslår Svante.

Vännerna från förr är ju skingrade för vinden.


Svante. Lybäck på besök i hembygden Kronoby.


Ån och stenarna

De senaste åren har Svante besökt hemtrakten oftare.

Minnena väcks till liv när man går på barndomens stigar. Jag minns mor som gav mig en god start i livet, säger Svante.

Hon finns inte längre men sin barndom upplever han när han går ner till ån, till holmarna där han lekte som barn.

Albuskarna, stenarna, växterna gör att alla minnen helt plötsligt väller fram. I den miljön blir man lätt nostalgisk. Jag vill alltid söka mig ner till ån och ut till holmarna och då vill jag vara ensam och låta minnena och upplevelserna strömma fram eller helt enkelt bara njuta av den frid jag känner.


Prövningar

För att kunna se det ljusa och positiva i livet skall människan prövas.

För sex år sedan drabbades Svante av prostatacancer. Sjukdomen var långt framskriden när den upptäcktes och läkarna gav inte mycket hopp. Svante genomgick en operation och blev långsamt bättre. Sjukdomen innebar en hård pärs för honom. Döden lurade bakom knuten, men livet segrade. Han har klarat sig utan nya symptom och kan inte anses vara i någon särskild riskgrupp.

Sjukdomen lärde mig att uppskatta livet. Jag fick nya värderingar, säger Svante. Under sjukdomstiden märkte jag att jag fått del av den styrka och mognad som min mor hade.

Mor Sofia har betytt mycket för Svante. Hon har fungerat som en ledstjärna för honom i livet. Hon gav så mycket av sig själv och sin godhet utan att fordra något i gengäld.

Hon var en verkligt fin och god människa. När hans dotter föddes var det därför naturligt att hon skulle få moderns namn.

Svante har alltid tyckt om litteratur. Vid olika tillställningar som bl.a. Lions club eller Bridgeklubben ordnar är det Svante som står för deklamationen.


Birgitta Östdahl, sid 17–20.

Stig Haglund – Världsmästare

Mats Fors


Visste ni att det finns en världsmästare i släkten? Jasså inte. Ja, egentligen är det inte så underligt, för ha man passerat elitnivån bryr sig varken massmedierna eller idrottsklubbarna om en. Sedan hjälper det inte hur världsmästare man än blir. Men nu skall jag inte hålla er i spänning längre. Han heter Stig Haglund och är världsmästare på 3.000 meter hinder.


Världsmästare blev han i fjol genom att springa ifrån sina konkurrenter i 40-årsklassen vid världsmästerskapen i San Juan, huvudstad i Puerto Rico.

Det var en måndag i slutet av september. Solen hänge som ett glödande klot över den karibiska staden San Juan. Luften dallrade. Det var över 40 grader varmt och luftfuktigheten var jämförbar med den i en finsk bastu.

Fram emot kvällen blev det dags för loppet på 3.000 meter hinder. När Stig Haglund promenerade ut på banan hade den stundande natten förlenat en viss svalka. Men termometern pekade ännu på 38 grader Celsius.

De andra löparna, som ställde upp sig längs startlinjen, visste Stig ingenting om. Vilka tider de gjort och så vidare. När startskottet gick tog en Columbian ledningen, men vid första vattengraven föll han. En amerikan gick upp i ledningen med Stig tätt i hälarna. 3.000 meter är en lång sträcka att springa i 38-gradig hetta och därför blev inte tempot särskilt hisnande.

När klockan ringde för sista varvet kände Stig att han hade krafter kvar. Han gick ut på yttersidan om amerikanen och började spurta in emot mål. Amerikanen orkade inte följa. Det sista hindret gick utan mankemang. Och då visste Stig: Jag blir världsmästare!

Det hade jag inte alls väntat mej, när jag beslöt att ställa upp i tävlingen, säger Stig en septemberkväll, ett år senare, när regnet smattrar mot fönsterrutorna.


Lång karriär

Stig Haglund bor sedan många år i Vörå, men han har blivit sin klubb Drott trogen. I den klubbens färger har han hemfört ett ansenligt antal medaljer. Nyligen fick han bygga till prisskåpet för att få plats med alla utmärkelserna.

– Det är väl runt en 200 medaljer. Jag vet inte så noga, det är ett tag sedan jag räknade.

Haglund har en lång idrottsmannabana bakom sig. Men ändå är nog 1983 något av en höjdpunkt. Förutom världsmästartiteln, vann han guld på både 3.000 meter och 1.500 meter i sin åldersklass vid hall-FM, i ÖID-mästerskapet vann han 3.000 meter i den allmänna klassen i veteranernas utomhus-FM blev det guld i hinderloppet och silver på 1.500 meter. Dessutom vann han 3.000 meter hinder i sin åldersklass vid de nordiska mästerskapen.

De här framgångarna ledde till att Stig fick motta JT-medaljen för bästa idrottsprestation inom ÖID under 1983. Medaljen utdelas varje år av Jakobstads Tidning till en framgångsrik idrottsman eller -kvinna



Stig Haglund vid sin imponerande prissamling.


Inga bidrag

Trots framgångarna får Stig inget ekonomiskt stöd från klubben. Varken för deltagande i tävlingar eller i form av träningsbidrag. Veteranidrottare får helt på egen hand bekosta alla utgifter idrottandet för med sig.

En del idrottare slutar nog tävla när formen börjar gå neråt, eftersom de själva inte har råd att finansiera sitt tävlande.

Att jag hade råd att resa till San Juan beror till en del på att resan tillika var en semester tillsammans med familjen.

Han tycker att veteranidrotten och handikappidrotten befinner sig ungefär i samma situation. Brist på pengar och dålig bevakning i massmedierna. Följden blir att den stora allmänheten sällan känner till den här formen av idrott.

De flesta idrottare slutar när de passerat toppen för sin fysiska kapacitet. Jag tänker hålla på och träna så länge det är roligt, säger Stig.

Numera kör han med fyra till sex träningspass per vecka. Under ett pass springer han mellan 50 och 90 kilometer.

Så klart är det roligare att träna om man har ett mål för ögonen, medger Stig.

Men om nästa VM, som går i Rom 1985, vill han inte spekulera så mycket om ännu.

Det är klart att familjen blir lidande av att jag tränar så pass mycket. Egentligen har jag tränat på nåder i flera är redan. Men vi får se hur det blir med nästa VM, säger Stig.

Men VM är först om knappa ett år och fram till dess heter världsmästaren Stig Haglund.


Mats Fors, sid 21–23.

Med Runeberg i Florida

 

Isa Wiklund, (f. Ekman) som sjunger med i föreningens Finlandia Order of Runebergs kör har tillsammans med ett 80-tal andra sångare, dansare och spelmän varit på turné till Florida.

Truppen uppträdde under två veckor i november i Lake Worth, Lantana och New York.

Isa berättar för Smeds-bladets läsare om resan.


Efter månaders planering och många övningar var vi framme vid dagen D. Från snöslask i Kronoby for 82 resenärer, sångare med Carey Lillkung, dansare med G & B Snåre, Lars Hjerpe, spelmän och ett antal turister. Som reseledare Gunni Lax, föreningens ordförande. På Finnairs trygga vingar flög vi utan intermezzon till New York, mellanlandning i Montreal. Därifrån fortsatte vi med Eastern Airlines, en gammal skrinda, som skramlade och rosslade så undertecknad fann det bäst att sova bort den delen av resan, mörkt som det var.

Pigg och nyter kunde jag därför kl 24.00 lokal tid inta Miami! +22° C, vajande palmer och fuktig luft! Ja – ja, någon har sagt att första resans intryck är bestående, tror det nog, allt var positivt. Kl 2.30 lokal tid var vi framme vid Mecca Apartments i Lake Worth, som skulle bli vårt ”hem” en vecka framöver. När kappsäcken var inburen ringde jag hem till Henry och sade God natt!

Efter en kort natt var vi mogna för rundtur i Lake Worth, en turiststad med många hotell. En relativ lugn stad, som Pekka Martikainen, vår värd sa: ”Kaikki rosvot on vankilassa.”

Onsdag morgon kl 6.00 startade bussarna till Key West, 45 broar förbinder med fastlandet. I Key West finns ju Ernest Hemingways hem, som vi besåg. Rundtur i staden, som har fina, gamla byggnader, relativt välbevarade en del. Efter fiskmiddag på en hamnrestaurang besåg vi fiskar och jättestora sköldpaddor, som fanns i bassänger nere vid hamnen.

Efter det äntrade vi så båten som förde oss ut, att genom dess genomskinliga botten beskåda havsbottnen och det liv som finns där. Vackert, vackert och kristallklart vatten. Tyvärr blåste det och ganska många matade fiskar på eget vis. En härlig dag med nya intryck, som avslutades med dopp i poolen på förbjuden tid! För övrigt var poolen för mig i flitig användning både dag och natt, varmt som det var, men inte kvavt. Det var en upplevelse med åskvädret vi fick se, efteråt försvann inte värmen som vi är vana vid att den gör. Den vecka som vi bodde i Lake Worth var värmerekord för årstiden. På beachen var det +34°C alla dagar.

Torsdag gjorde vi kanaltur i Fort Lauderdale, Amerikas Venedig, och besåg de rikas villor från sjösidan. Sophämtaren hade en av de snyggaste?!? Kanske borde man besöka ”roskgräven” oftare? På denna utflykt fick vi också se indianerna tämja kajmaner.


Publiken dansade

Mellan dessa turer övade vi, i solkläder på gräsmattan! Det Ni! Första konserten höll vi på ett finskt ålderdomshem, American Finnish Rest Home. Mycket stämningsfullt, med tårar bland publik och sångare. Några av oss blev en stund längre där, och sjöng ”Slumrande toner” för en emigrant i 90-årsåldern från Vasa ...

På lördag var det konsert tillsammans med Runebergare, en nog så uppskattad, men annorlunda, publiken började dansa när spelmännen gjorde sina nummer. Tänk vad vi är stela när vi går på konsert. Söndag eftermiddag bjöd dessa ordermedlemmar på middag i Lantana med massor av mat, intressant för oss var alla olika gelérätter. Och kaffebrödet sen, en jättetårta med Finlands och USA:s flaggor och massor av kakor. Men kaffet var blääk som vanligt. Ett lärde jag mig, vid varje kafé ”knycka” 1–2 påsar instant kaffepulver, att ha i väskan för att överleva nästa kaffeköp.

Söndag kväll hade vi konsert i Lantana, massor av folk och mycket uppskattat. Speciellt Leila Kilpinen, vår solist, fick massor av applåder. Så sjunger hon också klockrent.

Måndag var beachens, en rask promenad på en halv timme genast på morgonen. Så åkte vi buss tillbaka efter fyra timmar. Sen åkte vi till Palm Beach för att shoppa. Världens dyraste varuhus fick vi bese. Där var priserna skyhöga, så mycket få köpte. När vi kom innanför dörren mötte oss en ursnygg, paljettbeströdd, svartklädd dam (som f. ö hade besökt alla bantningskurser i Palm Beach, efter vad det såg ut) som demonstrerade parfym. En dusch på hand fick många av oss damer. Sen frågade hon mig: ”What country do you come from?” Finland. ”Oh, my God!!” Kontrasten mellan henne och oss i shorts och solliv var enorm!

Efter detta for vi till varuhus lämpade för våra börsar, där vi jagade runt som kaniner tills bussen hämtade oss.

Hem och i poolen ... Sen packade vi för avfärd kl 6.00 följande morgon till Orlando.

Epcot center som vi besåg på tisdag, mycket intressant där både nutid och framtid demonstrerades. Så har också hela härligheten kostat 800 miljoner dollar.

Disney World stod i turen på onsdag. Dessa dagar såg vi och hörde vi så mycket, att huvuden höll på att spricka. För att inte tala om fötterna, vi gick och stod och upplevde massor.

Torsdag morgon skildes vi från var värd Martikainen, han hade kört oss dessa 2 dagar i Orlando. En arbetsam och tjänstvillig gosse, som inte tycktes ha nätter alls.


Alla Helgons dag i Lake Worth i väntan på avfärd till konserten.
Isa Wiklund (sittande) 3:e från vänster.


Vemodig stämning

Efter 3 timmars flygning var vi i New York. Vi bodde på Milford Plaza en del av oss på 22:a våningen. Det är ju liksom skillnad för en som är van vid markplan ... Vi besåg Empire State Building, och efteråt jagade några av oss (jag bland dem) cheese cakes, och höll på att svimma vid priset: 19 dollar – c:a 120 mark.

På kvällen hade vi konsert på Frälsningsarmén, med bland andra Finlands konsul i New York bland publiken. Det var en fin vemodsfylld stämning. Vi firade Svenska dagen i efterskott, och många av de finlandssvenska sångerna sjöngs. Värden, kapten Ljungholm önskade att alla i lokalen skulle bedja ”Gud som haver ...”. Sällan har åtminstone jag bett den bönen så grötigt. Efteråt sjöng både publik och kör ”Tryggare kan ingen vara ...”.

Det är svårt att förmedla den känsla, som då uppstod till andra. Långt borta i främmande land, stående på scen bedjande barnabönen ... En härlig kväll som vi hade förmånen att uppleva och länge i minnet bevara.

Fredag morgon gjorde vi en 3 timmars tur med cirkellinjen kring Manhattan. Efteråt hade vi ett par timmar ledigt innan vi kördes till Kennedy-flygfältet för hemfärd. Kl 19.30 lyfte så planet från New York, en stad som jag personligen inte fann trevlig. Vår resa var på slutrakan, många fina minnen hade vi med oss i bagaget hem.

Så äntligen framme i Kronoby där familjen väntade med utbredda armar! Tacksam över att vara i hemmets trygga famn, funderar jag över dessa emigranter, som tycks ha en evig längtan till gamla landet.

För min del var dessa 2 veckor tillräckligt, men så hade jag ju inte de mina med mig heller.


Isa Wiklund, sid 23–26.



Smeds-bladet Nr 8/1984.


Läs mer:
Föregående nummer, 7.
Följande nummer, 9.
(Inf. 2022-11-30, rev. 2022-12-29 .)