Innehåll


SMEDS-bladet nr 11

December 1987
 

 

Bästa Smeds-ättling av Tor Fors

Storskiftet i Socklot av Bengt Harald

Min farmor Maria Lovisa Björklund av Liselotte Björklund

Släktens brudpar av Carita Häger

Julhälsning från Panama av Martin Seiplax

Ättlingar till Jakob Jakobsson Smeds (Lindvallska grenen) Sammanställd av Tor Fors

Tre generationer Enbacka på Skansen av Mats Fors

 

Bästa Smeds-ättling

Tor Fors


Det är den 6 december och republiken Finland firar 70-årsjubileum. Men det är inte enbart ni i Finland som högtidlighåller denna dag. Jag vågar tro att runtom i världen där någon form av finländsk sammanslutning finns har en tanke ägnats Finland i dag.

Här i Västerås har vi firat dagen med tvåspråkig gudstjänst och kvällsfest. Just hemkommen kan jag berätta att omkring 600 personer hade samlats till festligheterna för att lyssna till tal, sång och musik, som genomgående påminde om arvet, traditionen och rötterna.

Det har kommit många intressanta brev från – åtminstone för mig tidigare okända Smeds-ättlingar. Det är bl.a. Knut Björklund, numera bosatt i England med namnet Kenneth Berkeley, som har varit flitig brevskrivare. Ett av hans brev är delvis återgett i årets blad som komplettering till hans brorsdotter Liselottes berättelse om sin farmor Maria Lovisa Björklund. En berättelse om händelser som sammanfaller med tiden för Finlands självständighet, alltså 1917.

I Kenneths brev går tankarna till barna- och ungdomsåren då han gästade morbror Johan i Ingå skärgård om somrarna ... ”det kristallklara vattnet, den härliga doften av blommande växter och marken som en mjuk matta av tätt växande lingonliknande småväxter. Det var en frid och fröjd”. Han berättar också om somrarna hos sin moster Lena som bodde på Kauhala gård. Somrarna hos moster Lena gav Kenneth ett livsminne, en ovärderlig kraft och utomordentlig styrka som ända till den dag som är, finns kvar. Det är så mycket man förlorar när man byter land, säger Kenneth i ett av sina brev.

Arvet, traditionen och rötterna är viktiga hörnstenar i varje människas liv. Någon har sagt att den som inte har någon bakgrund har ej heller någon framtid. Eller som Guy Topelius skriver i en av sina dikter:


Så länge vi kunna säga minnes du,
minnes du det
så länge gemensamt vi äga
en hågkomst, en hemlighet,
äro vi aldrig allena
först när allt kring oss dött
och kvällningen den sena
är fylld av solgångsrött
och ingen längre finnes
att mera spörja få
och ingen mera minnes
är livets färdväg grå.


Får vi leva med självständighet, med fred och samförstånd över gränserna, har vi också goda förutsättningar att vårda våra traditioner.

Till sist ett varmt tack till alla ni som bidragit till detta blads utgivning och en önskan om

God Jul och Gott Nytt År 1988!

Vi tar tacksamt emot bidrag till Smeds-bladet. Sänd ditt bidrag till någon av nedanstående i redaktionen:

     

Tor Fors

Gransångargatan 132

724 71 Västerås

Bo-Erik Granvik

Tärnvägen 10

824 00 Hudiksvall

Carita Häger

 

66 930 Kovjoki

Birgitta Östdahl

 

68 500 Kronoby


Tor Fors, sid 1.
(Inf. 2022-12-04.)

Storskiftet i Socklot

Bengt Harald


Storskiftet i Socklot var ytterst nödvändigt, men det kunde ha genomförts på ett mjukare sätt än det blev genomfört. Det här är äldre socklot-bor som var med och minns storskiftet och dramatiken kring det är de ense om.

Tre som minns är Gunnar Frostdahl 76 år, Ernst Smeds 74 och socklotkovjikibon Alfred Forsblom 84 år.

Storskiftet genomfördes åren 1931–1937, d.v.s. i praktiken under sex år vilket var mycket snabbt jämfört med hur länge skiftesförrättningar i Österbotten i allmänhet brukar ta. Storskiftet inleddes med begynnelsesammanträde på vårvintern 1931. När Frostdahl for i militären på vårvintern 1932 var skiftet i full gång. Smeds minns att kartläggningen inleddes på sommaren samt att den delen av arbetet räckte i ungefär två år. När kartorna var klara kunde själva skiftningen av markerna ta vid.

Det är nu 50 år sedan storskiftet till sina formella delar var klart. En annan sak är att det fanns bönder som i ett tidigt skede visste var de skulle komma att få sina ägor och kunde sätta i gång och plöja dem redan på hösten 1936. Å andra sidan dröjde det många år innan en del av dem, som var ålagda att flytta ut ur byn, drog konsekvensen och flyttade. En orsak var det oroliga världsläget och kriget som också vårt land drogs in i. En och annan kunde inte flytta på grund av att de var inkallade i kriget.


Flyttningen en chock

Sammanlagt var det ett drygt 20-tal bönder som fick sig ägor tillskiftade utom bykärnan och som därför tvingades att flytta till Karviken, Västanträsk och Gråsön för att nämna tre av de mera avlägsna platserna. För en del kom beskedet om att de måste flytta som något av en chock som särskilt äldre människor hade svårt att komma över. En bonde sa bland annat när han fick domen att han aldrig mera skulle kunna tänka sig att bli bonde efter det här. Att de som sedan övertog hemmanet fick goda förutsättningar att driva jordbruk är sedan en annan sak.

Genom upprepade hemmansklyvningar och sämjoskiften hade åkrarna i byn med tiden blivit allt mer sönderdelade och splittrade. Det lär inte ha varit ovanligt att en bonde hade sina ägor spridda på över 20 olika platser med en teg här och en annan där. Under vår och höst när tegarna skulle brukas var det ett ständigt flyttande och mycket tid gick åt att flytta mellan olika ägor, avsluta arbetet på ett ställe och förbereda på ett annat.

Besvärligt hade flickor och pojkar det också som skulle vakta korna som lätt stack över till grannens sädesfält där växten var grön och begärlig. Och grannens ägor fanns strax inpå i alla väderstreck.

För att nå ägorna var bönderna ofta tvungna att passera andra bönders ägor vilket inte så sällan skapade irritation. Att bruka jorden med dagens tunga maskiner hade varit otänkbart.

När Vilhelm Segervall kom på tanken att anhålla om storskifte var han ute i ett angeläget ärende. Hade han inte tagit initiativet hade sannolikt någon annan varit tvungen att göra det. Att bruka jorden under de förutsättningar som rådde hade knappast gått länge till för dem som hade de minsta ambitioner på att få ett ekonomiskt resultat av hanteringen.



Alfred Forsblom från Mannfors
i Kovjoki, Ernst Smeds 74 och Gunnar Frostdahl 76 år, är ense om att storskiftet för 50 år sedan var nödvändigt, men det hade kunnat genomföras på ett mjukare sätt med färre utflyttningar.


Igensn
öade vägar

Gärdesgårdarna som var nödvändiga på grund av ägoförhållandena fungerade också som vindskydd. Därmed samlade de också upp snön som i februaristormarna svepte över fälten. När äldre socklotbor nu säger att det var mera snö om vintrarna förr har de delvis rätt för trägärdesgårdarna som på många ställen kantade byvägen kunde under några timmar samla snö till drivor som gick upp till de översta trodorna.

Vägarna hölls nödtorftigt farbara med en A-formad träplog dragen av två hästar. Plogen förde snön till sidan där den snabbt packades till. Vid följande snöstorm var vägbanan åter fylld och förutsättningarna för en effektiv plogning sämre. I slutet av februari kunde vägen vara så hög att bara gärdsgårdsstavarna visade var vägen fanns. Att köra bil längs byvägen den tiden var otänkbart. Bilarna fick vackert ställas i något lider i väntan på att solen och värmen skulle smälta de höga drivorna. För att påskynda snösmältningen och att vägarna skulle bli farbara igen hände det att man sammankallade karlarna till snöskottantalko. Problemet med igensnöade vägar försvann i och med att gärdesgårdarna längs vägarna ersattes med taggtråd. Ungefär samtidigt började också lastbilsdrivna snöplogar dyka upp.

Ernst Smeds var med om det omfattande fältarbetet som var en förutsättning för kartläggning och skifte. Han minns att det var ett tungt arbete att dra upp linjegatorna i skogen. Smeds var också med när tillandningsråarna gicks upp efter gamla kartor. Det var mycket marker som hade höjts ur vattnet efter de gamla kartornas tillkomst på särskilt Hästbådan och Sandön.

På Torsön kom det inte till speciellt mycket ny mark eftersom tillandningen där har varit långsam till följd av att stränderna är tämligen höga. Stora områden på Vedön och Nätön var samfällda, minns Smeds bland annat.

Ett storskifte hade genomförts på 1700-talet och ett s.k. ängsskifte i slutet av 1880-talet. Vid det blev tillandningarna skiftade på olika hemmansnummer. Sedan ängsskiftet genomfördes hade mycket tillandningar kommit. Smeds minns från rågången att många rösen fanns långt upp i skogarna.



”Rijfs ändan”. Gärdesgårdarna på den tiden då det begav sig.

Johan Wik har tecknat. Förstoring.


Nu när man kan använda sig av flygfotografering går ett storskifte så mycket lättare, säger han. Forsblom säger att det nuförtiden också är mycket lättare på det sättet att utflyttarna får ersättningen i hand ganska fort, vilket inte var fallet förut. I rättvisans namn bör det sägas att det också fanns sådana som flyttade frivilligt. Särskilt sådana som hade dåliga hus såg i flyttningen en möjlighet att få ett bättre hus att bo i.


Utgången osäker

Storskiftet var något ovanligt; det var en stor händelse som kom de flesta mycket nära in på livet. Det fortsatta ägandet till jord som släkten innehaft i generationer rubbades och utgången var osäker. Misstänksam som människan av naturen är när någon kommer henne och det hon äger för när, var det många som utgick ifrån att det nya skiftet var sämre än det man tvingades ge ifrån sig. Å andra sidan hade säkert många också i den trånga värld med dess invanda mönster de levde i, svårt att inse de fördelar som ett skifte ändå förde med sig.

Inte för det – det fanns nog också sådana för vilka skiftet inte medförde några fördelar. Gunnar Frostdahl säger att det för deras del inte var till någon nytta eftersom den jord de ägde redan före var väl samlad i stora skiften. Enda fördelen för Frostdahls var att de fick den odlade jorden utdikad. All jord dikades före skiftet. På det sättet medförde skiftet en påtaglig förbättring av markerna överlag. Däremot byggdes inga skogsbilvägar då ännu som man gör idag. Rent negativt för Frostdahls var att de kom att förlora en hel del skog på grund av de skiftesprinciper som tillämpades. Hemmanet hade i tiden varit ett kronohemman med speciell beskattning vilket lär ha inverkat vid värderingen. Förlusten av skog kompenserades dock med kontant ersättning. Trots att skiftet till en början upplevdes som en skenbar förlust säger Frostdahl att han inte längre upplever det på det sättet.


Manninen och hans cigarr

Huvudarkitekt för storskiftet var lantmäteriingenjör Markus Gabriel Manninen, en veritabel diktator och en man med förmåga att överraska bönderna och snabbt driva igenom sina idéer innan någon kom sig för att sätta sig till motvärn. Det var tack vare den här egenskapen som skiftet klarades av så snabbt. Hade bönderna fått tid att tänka efter och reagera hade skiftet sannolikt dragit ut på tiden mycket längre.

Manninen och hans cigarr var oskiljaktiga. Bönderna som titt och tätt kallades till sammanträden lärde sig så småningom att känna Manninens beteende. Ett osvikligt tecken på att han förberedde sig på att säga något viktigt var att han tände sitt rökverk, drog djupa bloss och blåste ut några rökringar. På tal om rök minns Mannfors att röken i sammanträdeslokalen ofta var så tät att man nästan hade kunnat skära den med kniv.

Forsblom minns en episod vid ett sammanträde när Lina Renlund, som inte tappade målföret i första hand, kom i dispyt med Manninen. Lina hade titulerat honom Herr Manninen, men då hade Manninen tillhållit henne att inte säga så utan ingenjör Manninen. Efter det tilltalade Lina honom med lite överdriven betoning Herr ingenjör Manninen.

Forsblom minns att Manninen frågade honom när förslagsskiftet visades om han tänker börja processa om han inte får som han vill. Manninen hade tydligen en uppfattning om att Forsblom som strax innan hade kommit från Amerika hade gott om pengar.

Ernst Smeds minns en karakteristik som Vilhelm Harjulin fällde om Manninen, när denne med högburet huvud trädde in i sammanträdeslokalen. Harjulin: ”He var knafft nou så han bevärdigade sina vördiga intressenter med en godaggbugning ... han hadd blicken fäst i väggen rakt fram.”

Socklotborna i gemen tänker kanske inte så ofta på det, men faktum är att det finns sex hemman i Kovjoki som hör till Socklot by. Byn sträcker sig långt inåt landet; från Kovjoki i ett två kilometer brett skifte 20 kilometer till Markby.

Forsblom säger att mannforsborna i mycket betraktat sig som socklotbor trots att avståndet till byn är 15 kilometer. Han berättar att hela fyra av de sex bönderna i Mansfors gårdsgrupp blev tvungna att flytta ut vilket nog bedömdes som onödigt hårt.

De som numera har personliga minnen av storskiftet börjar bli allt färre. För alltfler framstår de nuvarande jordägoförhållandena i byn som något som alltid varit. Åkrarna är stora och sammanhängande och kan på kort tid överfaras av en enda man. Allt går så effektivt till numera. En hel del arbetsmoment har fallit bort och åkerbruket har blivit mindre ansträngande.

En intressant fråga är: Hur hade byn sett ut idag om husen fått stå kvar? Möjligt är att många skulle ha rivits ändå till följd av nya krav på boendet hos en yngre generation. Nya material och nya metoder gör det möjligt att åstadkomma ett resultat som ligger närmare folks drömmar och visioner om hur de vill bo.

När man idag åker genom byn kan man konstatera att en och annan bondgård, lider, lador och fähus alltjämt står kvar från tiden före storskiftet. Kvar fanns länge också de öppna sår som rivningen av bondgårdar och uthus förorsakade i den egentliga bybilden, men numera börjar också de vara utplånade.


Bengt Harald, sid 2–6.

Min farmor Maria Lovisa Björklund

Liselotte Björklund


Jag känner inte någon av Er och Ni känner inte mig trots att jag är sondottern till sondottern till sondottern till Matts Jakobsson Smeds född 1761.

Det är genom min farmor Maria Lovisa Björklund, född Mickilä, som jag räknas som Smeds-ättling.



Min farmor Maria Lovisa.


När jag föddes var farmor död så jag vet inte så mycket om henne. Och det berättades inte mycket heller om henne utan att jag ställde direkta frågor.

När farmor var barn flyttade familjen från Jeppo till Helsingfors. De bodde i Hermanstad där det även fanns gott om andra österbottningar. Det verkar som om hon nu ändrade sitt efternamn från Mickilä till Hilli av någon anledning.

Här träffade hon småningom rikssvensken Emil Gustaf Oskar Björklund, som egentligen skulle resa till Amerika, men först ville se grannlandet Finland. Han såg även Maria Lovisa, gifte sig med henne och kom aldrig till Amerika. De bodde i Helsingfors och fick med tiden sex barn: Ester, Gerda, Valfrid, Gertrud, Knut och Sven (min far).

Farfar var en bestämd herre och styrde hustru och barn med fast hand. Äventyrslusten vaknade snart och nu tog han med sig sin Maria och sina då fyra barn till Ryssland där han fått arbete.

Familjen kunde ingen ryska och barnen fick till en början informator som skötte skolundervisningen. Senare gick i alla fall de äldre i rysk skola och hade ryska lekkamrater. Ester kunde ännu på gamla dagar litet ryska ord och ramsor. Hon berättade också om lekar hon lekt med ryska barn. Ibland fick hon gå med sin mor till butiken där hon fungerade som tolk.

Det kanske mest dramatiska i farmors liv var när farfar blev tagen tillfånga i Ryssland för spioneri. Först fick hon leva i stor ovisshet om vad som hänt mannen men småningom fick han dock tillåtelse att meddela hustrun sitt öde.

Nu följde en hård tid utan familjeförsörjare och stor oro för framtiden.



Informatorn håller s
kola.
Barnen från vänster: Gertrud, Valfrid, Gerda och Ester.

[Kyrilliska alfabetet på planschen.]


Eftersom farfar var rikssvensk medborgare kunde farmor skriva till svenska kungen och be om hjälp. Det tog visserligen tid att reda ut att ett misstag begåtts och att farfar var oskyldig. Men till slut släpptes han ur fängelset och förenades med familjen.

Även krig och hungersnöd drabbade familjen och de sökte sig till Sverige. Under en period var de inkvarterade hos fängelseprästen på Långholmen i Stockholm men flyttade snart tillbaka till Helsingfors. Bara äldsta dottern, Ester, blev kvar hos släktingar till farfar. Det finns brev bevarade från syskonens korrespondens som skildrar hur Ester skickat hem ett foto av sig och får avundsjuka svar för sina feta armar och runda kinder medan de där hemma blivit så magra, så magra.

Detta är en glimt av Maria Lovisas liv, den lilla flickan som kom att flytta runt, först hemma i Österbotten, sedan i Helsingfors, i Ryssland och i Sverige.

Någon större kontakt med sin släkt i Österbotten hade farmor tydligen inte. Ingen av hennes barn visste något säkert om moderns ursprung.

En gång gjorde den äldsta dottern efterforskningar utan resultat, kanske orsakat av att hon letade efter namnet Hilli istället för Mickilä.

Själv har jag nyfiket undrat över mina rötter och ofta tänkt att försöka leta efter dess dunkla bakgrund i Österbotten.

Därför var det en stor överraskning när Tor Fors ringde upp mig en dag i augusti och kunde redogöra för så mycket. Tänk, att över en natt ha blivit släkt med nästan halva Österbotten.



Farmor Maria-Lovisa med sina fyra äldsta barn under vistelsen i Ryssland. Barnen är från vänster: Gerda, Valfrid, Gertrud och Ester.


Många hälsningar till alla Smeds-bladets läsare,


Liselotte Björklund, sid 7–8.


Liselotte, som sänt Smeds-bladet det intressanta brevet, är uppvuxen i Grankulla. Förutom folkskola i Grankulla har hon genomgått Rudolf Steinerskolan i Helsingfors, 1-årig vävlinje i Vihdin naiskotiteollisuuskoulu, läkepedagogiska studier i Sverige, Schweiz och Tyskland. Hon har nu tjänst vid Helgestahemmet i Mölnbo i Sverige som lärare för utvecklingsstörda ungdomar samt är ansvarig för boendegrupp för utvecklingsstörda ungdomar och vuxna.

Av Maria Lovisas sex barn är endast Knut Viktor kvar i livet. Han flyttade till England redan i slutet av 1920-talet och lever där under namnet Kenneth Berkeley.

Han har i brev till Smeds-bladet lämnat kompletterande uppgifter till Liselottes berättelse om familjens vistelse i Ryssland. Så här skriver han:

När man lämnar sitt land förlorar man mångt och mycket. Mina äldre syskon blevo alla födda i Helsingfors före sekelskiftet. Jag höll nära nog på att bli en rysse, men så beslöt min far efter oroligheterna i Petrograd 1905-1906 att sända familjen tillbaka till Helsingfors medan han själv fortsatte sin verksamhet i Ryssland. Han var i kompanjonskap med en baron Beurzell och de förmedlade och utförde arbeten i träförädlingsbranschen - sågar, hyvelmaskiner, trätorkar, pneumatisk spåntransport m.m. Orten där min mor och hennes barn bodde var Vologda vid Suhona, där det också fanns andra familjer från Finland.

Mina syskon fick sin skolning (allmänna skolor fanns inte) av privat lärare som även bodde i huset. Naturligtvis kunde barnen ryska flytande och även min mor lärde sig språket, vilket kom väl till pass under första världskriget så att hon kunde prata med de ryska soldaterna som sålde sina rysslimpor (härligt bröd) i Helsingfors.

Min far kom tidvis till Helsingfors, men i allmänhet reste han omkring i Ryssland under krigsåren. Men så en dag i hetaste juni, medan han väntade på sitt tåg i Gommel (mitt i Ryssland), tittade han in i ett par godsvagnar där han fann en massa sårade soldater från fronten som väntade på transport. Den ryska misstänksamheten kom fram och han blev arresterad och anklagad som spion. Han kastades i fängelse, ett ryskt fängelse som inte gav fångar nåd. Så en dag i december 1917 blev min far helt plötsligt transporterad till ryska gränsen vid Systerbäck. Han lyckades sedan komma till Viborg där han hade en god familjevän, som gav honom pengar och kläder så han orkade hem till julaftonen 1917.

Kläder ja, i sommarhettan i Gommel var han iförd en tunn flanellkostym ..., i samma utrustning kom han fram till Finland en smällkall dag i december. Hemkommen på julaftonen dröjde det inte länge innan han letade fram sitt omhuldade ritbord för en ny start på det område han var expert.


Tor Fors, sid 9.

Julhälsning från Panama

Martin Seiplax


 

Smedsbladet har fått ta emot ett brev från en av våra ”ättlingar” Bengt Martin Seiplax, som varit bosatt i Panama de senaste 24 åren. Martin berättar i sitt långa brev om utvandringen och livet i det nya landet.

Vi återger här några glimtar ur hans nya tillvaro.


Bengt Martin Seiplax föddes i Oravais den 3 juni 1941. Den 25 maj 1963, efter avslutade studier vid Tekniska skolan i Vasa, lämnade han sitt hemland för ett erbjudande om jobb i Panama.

Den första tiden kan inte ha varit så enkel, också om Martin berör sina svårigheter med lätt hand. Han konstaterar att han lärde sig engelska mycket snabbt. Nödens lag som han uttrycker sig.

Första jobbet var på en luftkylningsfirma och Martin meddelar kort att ”det var inte så enkelt att försöka reparera något som man aldrig hade sett förut”. Men bra gick det och så småningom blev det allt större och ansvarsfullare arbetsuppgifter. Efter nio månader sändes han till Nicaragua för att ansvara för en stor installation av luftkylningsmaskiner i Nicaraguas Centralbanks nya hus på 20 våningar. Numera är huset Sandinisternas ”Riksdagshus” med luftkylningsmaskiner tillverkade i Finland och installerade av finländare.



Martin och fru Ruth med yngsta sonen John.


Ansvaret växte och Martin började arbeta med hissinstallationer och blev så småningom chefsingenjör för ett stort hotellprojekt på ön Contadora, där de också byggde vägar, flygfält, installerade vatten och el o.s.v.



Martins föräldrar Signe och Evald på besök i Panama. Här på utfärd till minnesmärken från tiden då spanjorerna kom i land från Europa, troligen på 1600-talet.


I dag är Martin chefsingenjör på Nestlé Panama, efter ett mellanspel på en likörfabrik.

Att flytta från Finland till Panama är att byta klimat totalt. Panama är ett tropiskt land med djunglar och med en temperatur mellan 23 och 32 grader Celsius året om. I december brukar vädret vara fint, berättar Martin i sitt brev, grönt, torrt och ganska friskt för vårt klimat. Men också om vädret är långt ifrån vår nordiska vinter firas julen på likadant sätt – julskinka, frukter, ris och potatis m.m. och så har vi risgrynsgröt förstås, understryker Martin. Och naturligtvis har vi en riktig julgran, importerad från Kanada.

Förra julen firade Martin med sin familj i Finland, 36 minusgrader gjorde en rejäl skillnad mot panamajularna.

Familj ja – utom allt jobb har Martin också hunnit med att bilda familj. Han är gift med Ruth Ann Paredes från Panama City och har tre pojkar. Från ett tidigare äktenskap har han dessutom två pojkar. Familjen bor på en mindre ort på Stillahavs-sidan, 180 km från huvudstaden, också med namnet Panama.

Kontakterna med släkten är fortfarande täta. Denna jul räknar Martin med besök av sin syster Gun-Viol med familj. Brodern Stig har också varit och hälsat på och föräldrarna Signe och Evald har varit flitiga besökare. Och Martin med familj har hunnit med många finlandsbesök under årens lopp.

Och för att inte glömma Finland mellan varven har Martin byggt sig en riktig finnbastu ”gjord av trävirke av packlådor från Sverige”. Så julbastun behöver oravaisborna inte vara utan ens i Panama.



Signe och Evald
med barnbarnen Bengt 18 år, Dax 17, Frank 10, Henry 9 och John 5 år.


Bengt Seiplax, sid 25–26. Nu bor Martin i Texas.

Tre generationer Enbacka på Skansen

Mats Fors


Många i släkten var engagerade i den Finlandssvenska veckan på Skansen i Stockholm som hölls i våras. Familjen Enbacka är ett exempel bland många. Tre generationer Enbacka bidrog till den framgång som den finlandssvenska veckan blev.


Jonas och Gretel, från Jakobstad, hjälpte till med förberedelser och organisationen. Jonas renoverade tillsammans med timmermän från Pedersöre och Jakobstad den s.k. Finngården på Skansen. Gretel satt på programkansliet och såg till att alla artister och medverkande kom rätt.

Deras son Wolf ”Woffen”, bosatt i Stockholm, satt med i ledningsgruppen för den finlandssvenska satsningen som näringslivsexpert. Hans huvudsakliga uppgift var att skaffa fram sponsorer till evenemanget. Wolfs söner Magnus och Patrik var också engagerade i satsningen.

– Det var ett äventyr att få vara med, ett äventyr man bara får uppleva en gång i livet, säger Gretel och Jonas.

– Det är ju ganska fantastiskt att man kan samla alla finlandssvenskar under ett tak på det här viset, säger Wolf.



Wolf, ansvarig för en stor del av finansieringen och Jonas, ansvarig för renoveringen av Finngården, konstaterar att veckan har gett dem ett oförglömligt minne.


Det hela började för Enbackas del med att Wolf kom med i ledningsgruppen 1983. Wolf driver ett import- och konsultföretag i sportbranschen och skulle skaffa fram finansiärer till den finlandssvenska veckan.

Han säger att det sammantaget var lättare än han trott att skaffa fram sponsorer till den finlandssvenska veckan.

– Men när det gäller näringslivet så är finlandssvenskheten ett lite för begränsat område, dessutom är det ganska kontroversiellt – för många företag – att stödja något specifikt finlandssvenskt.

– Den största framgången med veckan var nog den genomslagskraft den fick i massmedierna.

Ledningsgruppen har beräknat att man nådde en halv miljon stockholmare genom evenemanget. Massmedierna, både svenska och finländska, hade en intensiv bevakning av veckan. Tidningarna skrev 1,5 spaltkilometer om veckan, det skulle behövas 22 hela Hufvudstadsblad för att rymma den textmassan. Hade man köpt samma utrymme som annonsplats hade det kostat 14 miljoner mark.

Men Wolf framhåller att den här kultursatsningen inte skulle ha gått att genomföra utan alla de människor som jobbade gratis med förberedelserna och organisationen av evenemanget. Det var också genom Wolf som de övriga i familjen drogs med i projektet.

Jonas och sex andra timmermän från Pedersöre och Jakobstad reste hösten 1986 till Stockholm för att renovera den så kallade Finngården på Skansen. Renoveringen var en slags gentjänst för att man gratis fick hålla till på Skansen.

– Det var framför allt nävertak och 120 meter gärdesgård som vi gjorde. Under den finlandssvenska veckan visade vi hur man gör gärdesgårdar och då hade vi tidstypiska dräkter från 1600-talet på oss.

Härom veckan fick jag brev från byggnadschefen på Skansen där han frågade om vi kunde komma och reparera fler gärdesgårdar. Så de verkar vara nöjda med det arbete vi gjorde, säger Jonas.

– Det är ju ganska unikt att man söker hantverkare i Österbotten när man har hela Sverige att tillgå.

Från hösten 1986 var Jonas nere i Stockholm sex gånger. Ibland var han på Skansen upp till en månad i sträck. Sammanlagt jobbade 16 österbottniska hantverkare med renoveringen av Finngården.

Gretel jobbade på programkansliet under två veckor och såg till att alla som skulle medverka eller uppträda under festligheterna kom rätt och visste när de skulle upp på scen.

– Det var väldigt mycket folk och det är ganska fantastiskt att det gick att åstadkomma något så här stort, säger Gretel.

– Jag brukar säga att alla kända personer och artister måste gå via mig. Alla utom Teater-Jakob som missade mig.

Gretel, Jonas och Wolf tycker att den finlandssvenska veckan var väldigt lyckad, även om det ekonomiskt inte gick så bra.

– Man träffade en massa nya människor som man haft lite kontakt med efteråt. Vissa hälsade på oss under semestern i somras och det blir att skicka en del ytterligare julkort i år säger Gretel och Jonas.

Wolf har ett oförglömligt minne från den finlandssvenska veckan på Skansen.

– Det var öppningsdagen när den långa ”ormen” av finlandssvenskar ringlade genom Stockholm. En ”orm” av människor från alla delar av Finland och Sverige, från de flesta partier, trossamfund och kulturföreningar. När ”ormens” huvud kommit till Skansen befann sig svansen ännu på Strandvägen.

Då kände jag att allt det arbete man lagt ner på det här projektet gett utdelning.



Gretel (i mitten på bild) serverar äkta
Savolax-mat vid återinvigningen av Finngården.


Mats Fors, sid 24–26.


*     *     *

Allting har minst två sidor. Två klipp från den 17 januari 1988:
 

Skansenveckan blev ett
ekonomiskt misslyckande


Skansen veckan ur FRIS-perspektiv
— Att det finns kvar en mängd användbart info-material, som håller på att distribueras runtom i Sverige, för att ytterligare förstärka projekteffekten.
     För allt detta är vi inom FRIS tacksamma mot alla som utförde ett uppoffrande arbete som arrangörer, medverkande och funktionärer.


Ett komplement

— Tryckeriet är den andra stora kostnadsbiten. Vi tryckte upp alldeles för många programböcker; 50 000. Av dessa sålde vi endast 15 000–20 000. Resterande 30 000 har jag försökt få bibliotek, olika institutioner och Skolöverstyrelsen, SÖ att köpa.
     — SÖ är inte intresserade, så idag får vi väl, skänka bort de överblivna programböckerna om vi skall bli av med dem, säger Jan-Olov Kjällström.



Smeds-bladet nr 11/1987.


Läs mer:
Föregående nummer, 10.
Följande nummer, 12.
(Inf. 2022-11-16, rev. 2022-12-29 .)