Fantastisk barn- och ungdomstid i Viborg
Birgitta Östdahl
Systrarna Gertrud Strömberg och Brita-Stina Heinonen bosatta i Jakobstad hade en glamorös och verkligt intressant uppväxttid i Viborg.
När vi var i tonåren brukade vi säga ”härifrån flyttar vi aldrig”, berättar Brita-Stina Heinonen, men uppbrottet kom hastigt. Så hastigt att alla ägodelar och personliga saker blev kvar i hemmet i Viborg. När vår mor stängde dörren hoppades vi få återvända snart. Det blev ingen återvändo.
När systrarna fick besked om att kriget var slut men att Finland avstod bland annat Viborg var det svårt att känna glädje och tacksamhet.
Jag var verkligen ledsen, minns Brita-Stina. Det var smärtsamt att veta att vi aldrig skulle få återvända till vårt hem och Viborg.
Familjen som hade evakuerats hade inte många ägodelar med sig. Fadern som var chef för Wicander & Larsson förde ett mattlager från Viborg till Helsingfors. Han fick löfte om att ta med sig en del saker. Men fadern var en rättvisans man och när inga andra kunde ta med sig sina tillhörigheter ville inte han heller göra det. Han packade fotografier och en del högst personliga småsaker i en Amerika-kista och med dem i bagaget fick familjen Wiik börja en ny tillvaro i Vasa när kriget var över.
Gertrud Strömberg och Brita-Stina Heinonen är födda Wiik. Deras far hette Alexander Edvard Wiik och var son till Johan Wiik som var socklotbo och lots på Hällgrund utanför Nykarleby. Det är via fadern Gertrud och Brita-Stina hör till släkten Smeds. Farfar Johan Wiik var gift två gånger och Alexander föddes i det andra äktenskapet.
Alexander Wiik föddes 11 september 1882 och dog 18 februari 1959. Han gifte sig med Elna Maria Sandvik från Larsmo. Hon hade gått i samskola i Jakobstad och gick även i syskola hos fröknarna Böckelman. Hon tjänstgjorde som bankfröken i Jakobstad.
Alexander Wiik hade också kunskapshunger och sökte sig till handelsstudier i Helsingfors. Han hörde till den första kull som dimitterades från den skola som sedan blev handelshögskola.
Alexander Wiik bodde i Amerika i sju år. När han återvände till Finland fick han anställning på Wärtsilä i Jakobstad.
När Alexander Wiik kom hem till Jakobstad efter sin Amerika-vistelse beslöt han anmäla sig till en danskurs. I samma danskurs deltog fröken Elna Sandvik och det stiliga paret fattade tycke för varandra. Alexander Wiik och hans unga hustru Elna flyttade till Viborg. Alexander fick anställning som bokförare på Lundbergs shipping och Elna var hemmafru. Hon öppnade senare en pappershandel och blev så småningom ägare till en tobaksaffär.
Paret Wiiks vandring genom livet skulle bli innehållsrik och strapatsfylld. Strapatserna upplevdes i krigets skugga. I Viborg begåvades paret med fem flickor. Förutom Gertrud och Brita-Stina bestod familjen av Birgit som gifte sig Blomqvist och fick fyra barn, Dagmar som gifte sig Franzén fick också fyra barn och av Hjördis gift Dahlbo, numera skild, med ett barn.
Birgit Blomqvist är död. Brita-Stina har fyra barn och Gertrud har två barn. De wiikska ättlingarna har blivit betydligt flera eftersom systrarna som föddes i Viborg nu också har en stor skara barnbarn.
Familjen Wiik samlade till fotografering i Viborg år 1923. Brita-Stina, som är omkring 4 månader sitter i mor Elnas knä. Gertrud, 6 år, invid modern. Bredvid henne sitter Dagmar 4 år och i far Alexanders knä Birgit, 2,5 år. Yngsta systern Hjördis föddes 10 år senare.
Barnkalas med finess
När systrarna Gertrud och Brita-Stina ser tillbaka på sin barn- och ungdomstid gör de det med glädje och saknad. Men det finns vissa inslag som de häpnar över. Barnkalasen hör till dessa. På bjudningarna kunde femton barn stråla samman och serveringen sköttes av servitriser i svarta dresser med vita volang- eller spetsförkläden. De familjer man umgicks med hade hembiträden eller pigor. Även familjen Wiik hade alltid hembiträde. Mamma Elna skötte sin affär.
Under uppväxttiden hörde det till att wiikska flickorna väcktes med te och smörgås av hembiträdet. Men både Gertrud och Brita-Stina försäkrar att de fick lära sig att utföra hushållsarbete.
Vi skulle också hjälpa till i köket, berättar Gertrud Strömberg.
Troligen var systrarna Wiik inte alltför odrägliga eftersom hembiträden stannade i flera år hos familjen. Brita-Stina minns att någon stannade upp till sju år och några i fem år.
Flickorna Wiik fick ändå tidigt lära sig att arbeta för att få inkomster. Mestadels handlade det om sommararbete eftersom flickorna gick i skola och satsade på studier under vinterhalvåret.
Fritidssysselsättningen var intressant och inspirerande. Balettdans fick man ägna sig åt och möjligheter att musicera fanns också. Gertrud lärde sig att spela piano men spelandet fascinerade inte riktigt systrarna Wiik. Gertrud minns att en av dem skar sig i fingret för att slippa uppträda med pianomusik när det var uppvisning i musikskolan.
Flickorna Wiik var ivriga scouter. Vintertid skrinnade de till musik. Det fanns en skridskobana som var belyst. Där fanns det omklädningsrum, ett för pojkar och ett för flickor. Ett café fanns också i anslutning till skridskobanan där man kunde köpa varm saft.
Skoldanser ordnades också flitigt, men de wiikska flickorna fick gå på skoldans endast en gång i månaden.
– Reglerna var stränga, minns Gertrud och Brita-Stina.
Flickorna skulle vara hemma ett visst klockslag. Från skridskobanan till exempel gällde det att bege sig så att man var hemma halv tio på kvällen.
Internationell uppväxt
Flickorna gick i svensk skola, som var högst internationell. Nio olika nationaliteter fanns i Gertruds klass, men språkstrider förekom inte. Alla lärde sig att umgås med varandra. Kontakterna var berikande och stimulerande.
Gertrud, som är fem år äldre än Brita-Stina, gick i svenska fruntimmersskolan i Viborg, hon blev student 1936. Elva abiturienter kämpade om den vita mössan våren 1936. Gertrud var en av dem som kunde sjunga om studentens lyckliga dagar.
Sjung om studentens lyckliga dar ... Gertrud Wiik, andra från vänster, blev student från fruntimmersskolan i Viborg 1936. Då åkte den lilla studentkullen omkring i en öppen bil.
Brita-Stina gick i svenska samskolan tills kriget bröt ut och familjen evakuerades. Hon fortsatte och avslutade sin skolgång i Vasa.
Systrarna talar finska, svenska, engelska och tyska obehindrat, dessutom en del franska och ryska. Dessa språk lärde de sig under åren i Viborg. På senare tid har Brita-Stina Heinonen satsat på studier i just ryska.
Gertrud berättar att fruntimmersskolan egentligen var svensk men när det var lektion i tyska kommunicerade man enbart på det aktuella språket. Likadant var det med de övriga språken.
Speciell atmosfär
Det rådde en speciell atmosfär i Viborg. Man höll hårt på traditioner och hade höga ideal. Flickornas uppfostran var sträng och det gällde att lära sig vett och etikett. Föräldrarnas umgänge var nobelt. Ofta ordnades fester och tillställningar.
Gertrud och Brita-Stina minns att frack och långklänning hörde till klädseln vid fester och även vid supéer i hemmen. Familjen bodde bland annat i en drygt 200 kvadratmeter stor våning vid Slottsgatan.
Svenska dagen, Runebergsdagen med flera firades alltid med pompa och ståt. Gertrud och Brita-Stina berättar att finklädda människor flanerade längs Slottsgatan på väg till Viborgs slott där fyrverkeri ordnades. Hornmusik hörde även till.
Sommartid ordnades ofta kvällstillställningar i Torkelsparken. I parken fanns en estrad där militärorkestern brukade spela. Folk flanerade längs Torkelsgatan och umgicks med varandra. Det fanns också en uterestaurang där man kunde slå sig ner och samtala med vänner och bekanta.
Veckosluten ordnades vanligtvis konserter i någon av Viborgs konsertsalar. Fina solister uppträdde, även musikstuderanden från musikinstitutet medverkade. Gertrud kommer ihåg till exempel solisten Heimo Haitto.
Teaterlivet var rikt och pjäserna spelades på svenska. Dramatiska föreningen i Viborg var aktiv och bjöd på fina föreställningar.
Livet i Viborg var lyckligt och glamoröst, berättar Brita-Stina Heinonen till vänster och Gertrud Strömberg, båda födda i Viborg.
Sommarbostad
Sommartid brukade familjen Wiik vistas på Leppäniemi herrgård som ägdes av konsul Kasimir Lundberg. Han ägde den shippingfirma där Alexander Wiik arbetade. Flickorna var på herrgården hela sommaren. Föräldrarna kom vanligtvis dit på fredagskvällarna för att stanna under veckoslutet. Där fanns också andra gäster av olika nationaliteter.
Det var under somrarna som mitt språkintresse vaknade, berättar Gertrud Strömberg.
När familjen åkte ut till sommarvistet i Leppäniemi åkte de tåg och möttes av hästdroska vid järnvägsstationen. Några somrar vistades också familjen på Kärstilä herrgård.
Leppäniemi herrgård, beläget öster om Viborg nära dåvarande ryska gränsen, var familjen Wiiks sommarställe i många år. I dag är Leppäniemi på den ryska sidan.
Gertrud som är äldst i syskonskaran fick efter studenten anställning på företaget Oy Waldhof Ab. Hon avancerade snabbt till bokförerska-kassörska och fick ofta vara med och arrangera fester och bjudningar.
Som 16-åring gick hon med i Lotta-rörelsen. Det resulterade i att när kriget bröt ut 1939 kom hon från Waldhof i Viborg till Kexholm som Lotta. Hon var sanitetslotta på krigssjukhuset i Kexholm och tillhörde samtidigt fabrikens så kallade dödsbataljon.
Gertrud Strömberg, som hette Wiik ännu på den tiden, hade inte tänkt bege sig iväg från Kexholm trots att området var hotat. Men några av hennes vänner lyckades dock övertyga henne att lämna Kexholm, ifall hon ville klara sig med livet i behåll.
Gertrud åkte iväg med tåg och strax efteråt bombarderades Kexholm med fullträff i det hus dar hon hade befunnit sig. De som fanns kvar i huset dog. Det var tydligen meningen att Gertrud skulle uträtta en hel del till i sitt liv.
Hon sökte tjänst som sekreterare vid Imatra Järnverk, där hon tjänstgjorde under vinterkriget och fortsättningskriget. Sedan kom hon till C. J. Hartman iVasa och engagerades som Lotta vid krigssjukhuset i Vasa. Där assisterade Gertrud doktor Per Malm när han tog emot sårade soldater. Hennes uppgift var även att vårda döende soldater i det så kallade dödsrummet.
Det var en tung och tragisk uppgift, säger Gertrud Strömberg.
En fåtölj – ett rökbord
I det wiikska hemmet i Viborg fanns fina tavlor, möbler, silver och andra värdefulla saker. Det enda fadern fick med sig från hemmet var lite silver, några böcker och fotografier.
Brita-Stina var 16 år när kriget bröt ut, den yngsta systern Hjördis var sex år. Flickorna evakuerades tillsammans med modern. De tre andra systrarna hade arbete på annan ort. Den första evakueringen var frivillig och familjen kom då till Jakobstad till moderns kusin där de stannade i några veckor. Andra gången, den l december 1939, blev det tvångsevakuering.
Vi for iväg till Larsmo och bodde hos mormors syster. Jag minns att mamma hoppades att vi skulle få återvända om några veckor till Viborg, berättar Brita-Stina.
När vi for till järnvägsstationen i Viborg brann det på flera ställen. Vid stationen stod folk som packade sillar. Vi steg på tåget och åkte iväg med Jakobstad som destination. När vi kom fram bombarderades också Jakobstad.
Vi hoppades hela tiden att vi skulle få återvända till vårt kära Viborg.
Gertrud, som besökte Viborg efter att familjen hade evakuerats fick möjlighet att ta en titt i Lundqvists salong hösten 1941, märkte förändringen. Där president Svinhufvuds porträtt hade hängt fanns nu Stalins. Det kändes obehagligt.
Familjen Wiik hade svårt att känna glädje och tacksamhet över att kriget var slut när de samtidigt måste vänja sig vid tanken att aldrig kunna återvända till sitt hem.
Vi råkade i en känslomässig konflikt. Vi var givetvis lättade över att kriget var över, men det var en förfärlig känsla att tänka sig att aldrig kunna återvända till Viborg.
En tid efter krigsslutet fick familjen höra att någon sett en av deras fåtöljer vid uppsamlingscentralen i Helsingfors.
Den fåtöljen har jag numera i min ägo och kan inte ens förmå mig att byta tyg på den, säger Brita-Stina.
Ett rökbord från hemmet i Viborg fann man också. Gertrud fick rökbordet.
 Rökbordet.
Brita-Stina Heinonen fick möjlighet att besöka Viborg år 1988. Hon ångrar inte besöket, men någon glädje upplevde hon inte.
– Viborg var vanskött, likaså huset där familjen hade sin våning.
När Brita-Stina kom hem till Jakobstad målade hon fyra tavlor med Viborg-motiv hämtade från de vyer som fanns på trettiotalet. Målandet hjälpte henne vidare.
Systrarna for norrut
Systrarna Gertrud och Brita-Stina for båda norrut liksom Klingspor när de inte kunde återvända till Viborg. Gertrud gifte sig Strömberg och maken fick tjänst i Uleåborg.
Gertrud som egentligen inte skaffade sig någon annan utbildning än studentexamen i Viborg beslöt att inleda studier när hon var i femtioårs åldern. Hon blev filosofie magister och fick ett lektorat i svenska vid Uleåborgs universitet. Där arbetade hon fram till sin pensionering.
Hon har också rätt att utfärda lilla språkintyget i svenska, något som hon utövade flitigt i Uleåborg. Som pensionär har hon fortsatt den uppgiften i Jakobstad. Gertrud som bodde 36 år i Uleåborg flyttade till Jakobstad för 9 år sedan.
Brita-Stina flyttade till Limingo på grund av sin makes arbete. När Brita-Stina väntade sitt femte barn dog maken plötsligt, endast 42 år. Brita-Stina flyttade då med sina barn till Jakobstad, där hon fick tjänst på en bank. Barnet som föddes, en gosse, led av svårt hjärtfel och dog som spädbarn.
Brita-Stina arbetade senare som kanslist vid handelskammaren i Jakobstad därifrån hon pensionerades för några år sedan. Tillsammans med sin svärson bedriver hon en översättningsbyrå där hon fortfarande är verksam.
Systrarna har hållit kontakt med sina skolkamrater från viborgska tiden. Klassträffar ordnas regelbundet i Helsingfors. Då vädras minnena.
|
Roy Björkman dirigerar bilarna till parkeringsplatserna. [Notera 
Från vänster: Bengt och Gunvor Kronqvist, Nykarleby, Elsie och Lars (skymd) Anderson och brodern Jarl-Gunnar, Vasa.
En sevärdhet var den utställning av vykort med Nykarleby-motiv från 1890 till 1955 som Fredrik Liljeström och hans fästmö Karin Wahlberg, bosatta i Stockholm, hade ordnat. Fredrik har i sin privata samling flera hundra vykort med motiv från Nykarleby. 
Tre generationer ”karlssöner” samlade till släktsammankomst i Petalax.
