|
[”Björken
och stjärnan på Topelii Kuddnäs”.
Väggmålning
i Brostugan av Gunnar Clément.
Foto: F. L. juli 2004.]
— Ja
— sade barnen — men vi vilja gå hem.
— I edert hem
är stor nöd och brist på allting. Där skola ni leva i stor
fattigdom, hava mossa till bädd och en koja av granris till tak, blåst
och köld till edert ständiga sällskap, trädens bark till edert
dagliga bröd. Edra föräldrar och bröder och systrar och alla
edra vänner äro längesedan döda; när ni söka deras
spår, skola ni finna vargarnas spår, som framgått över
drivorna på den öde plats, där eder stuga har stått.
—
Ja — sade barnen. — Men vi vilja gå hem.
— Vem skall
då visa eder vägen dit?
— Gud — sade gossen. —
Dessutom minns jag, att på mina föräldrars gård står
en stor björk, där många vackra fåglar sjunga i morgonsolen.
— Och jag minns — sade flickan att om kvällarna lyser en
stjärna där genom björkens löv.
— Narraktiga barn
— sade det främmande folket — det ni begära är en dårskap
och ett fördärv. — Och de förbjödo barnen att mera tänka
därpå.
Men ju mer de förbjödo, desto mer tänkte
barnen därpå, och det var icke av olydnad, utan emedan det så
ständigt och oemotståndligt låg dem i hågen, att de ville
åter tillbaka till fädernesland. Äntligen en månljus natt,
när gossen ej fick en blund i sina ögon för tankarnas skull, sade
han till sin syster: — Sover du? — Hon sade: — Nej, jag kan icke
sova, jag tänker på vårt hem. — Så är det också
med mig — sade gossen. — Kom, låt oss knyta våra kläder
i ett knyte och fly härifrån. Det förekommer mig, som om Gud sade
i mitt hjärta utan uppehåll: Gå hem! Gå hem! Och vad Gud
säger, det kan ej vara synd.
— Ja — sade systern. Och så
gingo de tysta bort.
Därute sken månen klar över vägar
och stigar, och det var en vacker natt. När de gått en stund, sade
flickan! — Vet du, min bror, jag är så rädd, att vi ej hitta
vägen hem. — Brodern sade: — Låt oss ständigt gå
åt nordväst, där se vi solen gå ned om kvällarna, ty
hon gör så vid midsommartid, och vårt hem är ditåt.
Och det skall vara vårt märke, att när vi se björken på
gården och den klara stjärnan, som lyser genom dess löv, då
skola vi veta, att vi funnit vårt hem.
Åter om en stund sade
systern: — Vet du, min bror, jag är så rädd, att vilddjur
och rövare göra oss illa. — Brodern sade: — Gud skall beskydda
oss. Minns du ännu den bönen, vi lärde oss i vårt hem, när
vi voro små:
Vart jag mig i världen
vänder,
står min lycka i Guds händer.
—
Ja — sade flickan. — Och Gud skall sända sina änglar att gå
vid vår sida i det främmande landet.
Så gingo de med gott
mod framåt. Gossen skar sig en stadig käpp av en ung ek till att försvara
sig och sin syster med. Men intet ont hände dem.
En dag kommo de till
ett ställe, där två lika breda vägar gingo var åt sitt
håll, och de visste ej, vilken de borde välja. Då sjöngo
där två små fåglar på vägen åt vänster.
Kom — sade brodern; — här går den rätta vägen,
det hör jag på fåglarnas kvitter. — Ja — sade systern
— våra fåglar äro något förmer än andra
fåglar. Guds änglar ha klätt sig i fåglahamn att ledsaga
oss hem.
De gingo vidare, och fåglarna flögo från gren
till gren framför dem, ej fortare, än att de gott kunde följa dem.
Barnen åto skogens frukter och bär, de drucko källornas klara
vatten och sovo om nätterna på mjuka bäddar av björnmossa.
Och det syntes dem märkvärdigt, att var de än kommo om dagen, funno
de mat, och var de än stannade om kvällen, där funno de plats att
vila på. Detta kunde de icke förklara. Men var gång de sågo
fåglarna, utropade de: — Se, Guds änglar ledsaga oss! — Så
gingo de långa vägar framåt . . .
Slutligen
började flickan tröttna och sade till gossen:
— När
få vi börja söka vår björk? — Gossen sade: —
Icke förr vi runt omkring oss höra människorna tala det språk,
som vår fader och moder talade.
Åter gingo de långa vägar
fram mot väster och norr och sommaren begynte lida till ända, och det
blev kulet i skogarna. Flickan sade: — Syns han ej redan, vår björk?
— Gossen sade: — Icke ännu.
Landet, där de gingo, begynte
nu få ett annat utseende. De hade hittills gått över stora slätter
och kommo nu till ett land med kullar, berg, floder och stora sjöar. Flickan
sade: — Huru skola vi komma över de branta bergen? — Gossen sade:
— Jag skall bära dig. — Och han bar henne.
Åter sade
flickan: — Huru skola vi komma över de strida floderna och de stora
sjöarna? — Gossen sade: — Vi skola ro. — Och han rodde över
floderna och sjöarna, ty överallt, där de kommo till stranden,
fanns en båt, liksom enkom att vänta på dem. Men över somliga
floder sam gossen med sin syster. Och de flöto lätt som vattenfåglar
på vågen; ty änglarna flögo vid deras sida i fåglahamn
och beredde dem väg.
En dag hade de gått ända från
morgonen utan någon vila och voro mycket trötta. På kvällen
kommo de till en enstaka gård, och den var nyss timrad av groft virke på
askan af ett fordom brunnet hus. Där stod på gården ett litet
barn och skalade rovor. — Vill du giva oss en av dina rovor? — frågade
gossen.
— Ja, kom — sade barnet; — mor skall giva eder mat
i stugan.
Då klappade gossen högt i sina händer, föll
om barnets hals, kysste det och grät av glädje. — Varför är
du så glad, min bror? — frågade flickan. — Skulle jag ej
vara glad? — sade gossen. — Detta barnet talar vår faders och
moders språk. Nu få vi begynna att söka björken och stjärnan.
Därpå gingo de in i stugan och blevo vänligt emottagna.
Folket i stugan frågade dem, varifrån de kommo. Gossen svarade: —
Vi komma från främmande land och söka vårt hem, men vi ha
ej annat märke därpå, än att på gården står
en björk, där fåglarna sjunga i morgonsolen, och om aftonen lyser
en klar stjärna i björkens löv.
— Stackars barn —
sade folket medlidsamt. — På jorden växa många tusen björkar,
och på himmelen lysa många tusen stjärnor. Hur är det möjligt
för eder bland så många finna de enda rätta?
Gossen
och flickan sade: — Gud skall leda oss. Hava icke hans änglar redan
lett oss långa, långa vägar till vårt land? Vi äro
ju redan till hälften hemma.
— Finland är stort — sade
folket i stugan och skakade på huvudet.
— Men Gud är ändå
större — svarade gossen. Och så tackade de folket och gingo vidare.
Och det kom dem väl till pass, att de numera icke behövde äta och
sova i skogarna, utan de gingo från gård till gård, och ehuru
stora ödemarker lågo mellan varje människoboning, och stor fattigdom
var överallt, funno de likväl härbärge och bröd, varhelst
de behövde, ty alla hade förbarmande med dem. Men björken och stjärnan
funno de icke. Från gård till gård sökte de dem och sågo
många björkar och många stjärnor, men icke de rätta.
— Ack — suckade flickan — Finland är så stort,
och vi äro så små! Aldrig skola vi finna vårt hem. —
Men gossen bannade henne och sade: — Tror du på Gud? — Ja —
sade flickan. — Då vet du ock — sade gossen — att större
under ha skett än så. När herdarna gingo om natten till Betlehem,
gick stjärnan före dem. Hon går också framför oss,
blott vi tro.
— Ja — sade flickan, som hon alltid var van att
säga till brodern. Och så gingo de med glad tro än vidare framåt.
Sist kommo de en kväll till en ensam gård, och det var på
andra året av deras vandring, en pingstafton i slutet av maj, när sommarens
första löv begynte slå ut i träden. Vid det de trädde
in genom grinden, stod där på gården en stor björk med yvig
krona och späda löv, och genom de ljusgröna löven sken i den
halvklara kvällen den strålande aftonstjärnan. Det var redan så
sommarljust, att blott den enda stjärnan syntes på himmelens valv,
ty hon var den största och klaraste bland dem alla.
— Där
är vår björk! — utropade gossen strax. — Det är
vår stjärna! — svarade flickan genast. Och bådo föllo
varandra om halsen och tackade Gud med strömmande glädjetårar.
— Här är stallet, där far brukade leda in hästarna
— sade gossen eftersinnande.
— Och jag känner igen brunnen,
där mor brukade vattna korna — sade flickan.
— Där
stå två små kors under björken; vad månne de betyda?
— menade gossen.
— Jag är rädd att gå in i stugan
— sade flickan. — Tänk, om vår fader och moder ej mera leva,
eller om de ej mera känna igen oss! Gå du förut, min bror!
—
Låt oss först lyssna vid dörren — sade gossen med klappande
hjärta.
Inne i stugan satt en gammal man med sin hustru, och gammal
var egentligen ingen av dem, men sorger och nöd hade i förtid fårat
deras panna.
Mannen sade till hustrun: — Ja, nu är det pingst,
när Gud sände hugsvalaren ned till de bedrövade hjärtan; men
till oss kommer ingen tröst. Alla våra fyra barn äro borta; två
sova under björken, två äro bortförda i fiendeland och komma
visst aldrig mera tillbaka till oss. Det är tungt att vara allena, när
man blir gammal.
Hustrun sade: — Är icke Gud allsmäktig
och evigt god? Han, som förde Israels barn ur fångenskapen, kan väl
ock giva oss våra barn igen, om han finner det nyttigt. Huru gamla vore
nu våra yngsta barn, om de voro vid liv?
Fadern sade: — Gossen
vore nu sexton och flickan femton år. Ack, en sådan Herrens välsignelse
ha vi icke förtjänt, att vi skulle få de kära barnen igen.
Vid det han ännu talade, öppnades dörren, och in trädde
en gosse och en flicka, som sade sig komma långt ifrån och begärde
en bit bröd.
— Kom närmare, barn — sade fadern —
och bliv hos oss i natt! Ack, så stora skulle också våra yngsta
barn ha varit, om vi fått behålla dem.
— Se — sade
hustrun — två så vackra barn! Ack, så vackra skulle också
våra barn ha varit, om de ännu levat och varit med oss.
Och
båda föräldrarna gräto bitterligen. Då kunde barnen
icke längre dröja sig, utan föllo med tårar i sin faders
och moders famn och utropade: — Känna ni icke igen oss? Vi äro
edra kära barn, och Gud har underbarligen fört oss tillbaka till eder
från det främmande landet.
Och föräldrarna omfamnade
dem med kärlek utan namn och föllo jämte barnen på sina knän
och tackade Gud, som på själva pingstaftonen hade skänkt dem alla
en så stor hugsvalelse.
Sedan måste barnen berätta om
sina öden, och föräldrarna berättade sina, och ehuru där
på ömse sidor varit mycken sorg, syntes nu sorgen alldeles förglömd
och förbytt i glädje. Fadern prövade sonens armar och gladdes att
de voro så manligt starka, och modern jämnade dotterns bruna hår
och kysste väl hundra gånger hennes blomstrande kind. — Ja —
sade modern med barnslig glädje — jag kunde väl tro, att något
skulle hända, när två främmande fåglar sjöngo
så glatt uti björken i dag.
— Dem känner jag nog —
sade flickan. — De äro två änglar i fåglahamn, som
hela vägen flugit framför oss och lett vår vandring, och nu gläda
de sig med oss, att vi funnit vårt hem.
— Kom, låt oss
ännu en gång hälsa på björken och stjärnan —
sade gossen. — Ser du, min syster, därunder sova våra små
syskon. Och om de nu vore vi, som sovo där under den gröna tuvan, och
våra syskon stode här i vårt ställe och sågo uppå
vår grav, hur vore vi då?
— Visserligen vore ni då
Guds änglar i himmelen — svarade modern milt.
— Nu vet jag
— sade flickan. — Änglarna i fåglahamn, som följt oss
hela vägen och som i dag bådat i björken vår återkomst,
de voro våra små syskon, som sova i graven. Det var de, som sade så
ständigt i våra hjärtan: gån hem, gån hem, till att
trösta far och mor! Det var de, som i ödemarkerna visade oss väg,
att vi icke förhungrade, som redde oss sängar av mossa att vi icke fröso
ihjäl, och som vid de strida floderna sände oss båtar, att vi
icke drunknade. Det var också de, som sade till oss: där är den
rätta björken, den rätta stjärnan bland många tusen.
Ty Gud hade utvalt dem och sänt dem till vårt beskydd. Tack, våra
syskon! Tack, gode Gud!
— Ja, sade gossen — och se huru förklarad
himmelens blida stjärna lyser genom björkens löv! Nu ha vi hunnit
vårt hem; nu gå vi ej längre, syster!
— Kära
barn — sade fadern — en människas liv på jorden är ständigt
en vandring mot eviga mål. Gån ännu ständigt, gån
med Gud i edert hjärta och det eviga målet stadigt för ögonen!
Ni gingo med änglarna till vägvisare stadigt fram; — o, må
de visa er vägen allt framgent ännu! Ni gingo efter björken; —
han betydde edert fädernesland. Välan, må det vara eder kärleks
och edert arbetes mål, så länge ni leva! Ni gingo efter stjärnan;
— hon betecknar det eviga livet. Välan, må hon lysa eder hela
er levnad igenom!
— Amen, ske alltså! — sade barnen och
modern med knäppta händer.
| 
