Guds vilja var, att det finska folket under Karl XI:s lyckliga tider skulle hämta styrka förnya prövningar. Ty under de sista åren av denna konungs regering började en lång rad av stora olyckor, som intet folk kunnat bära utan en stark livskraft, tålamod och förtröstan till Gud.

Naturens krafter och årstider hade blivit liksom rubbade ur sin jämna gång. I fem år, från och med år 1689, förutsände Gud allehanda varningar i naturen. Somrarna voro ovanligt heta, vårar och höstar ovanligt torra, vintrarna över all måtta kalla. År 1690 blev en så stark frost mitt i sommaren, att svalungarna föllo döda ur boet. År 1691 plockades smultron i april, men år 1692 vid samma tid blev en så stark köld, att många människor fröso ihjäl.

I södra Europa voro svåra jordbävningar, bergen sprutade eld, och svärmar av gräshoppor härjade åkerfälten. Under dessa fem år hade dock Finland flere ymniga skördar. Säd fanns i sådan myckenhet, att spannmålslassen ofta stodo flere dagar utan köpare på städernas torg. Men alla levde för dagen som himmelens fåglar; ingen tänkte på att spara något för kommande dagar; ingen gav akt på Guds varnande förebud.

År 1694 var en så förskräcklig hungersnöd i mellersta Europa, att i det rika Paris 92,000 människor dogo av svält. I Finland blev missväxt, folket åt barkbröd; här och där såg man redan ihjälsvultna människor ligga vid vägarna. Året 1695 blev det »stora svartåret». Det ingick med en så sträng vinter, att åter många fröso ihjäl och vargarna anföllo människor inne i husen. Våren blev kall, sommaren kall och regnig. Säden kom ej till mognad; på åkrarna sågos några få strån och bredvid dem svarta mullen. I september gjorde frosten slut på det, som var övrigt. Nöden tog till; herremän och bönder begynte avskeda hälften av sitt tjänstfolk. Sju fartyg, lastade med säd, förgingos i Kvarken.

År 1696 övergick allt, vad vårt land dittills provat. Det var ett underligt år. Vintern var så mild, att isarna smulto redan i slutet av februari, svalorna kommo till södra Sverge, och mången sådde sin åker. Men den 7 mars kom kölden tillbaka, sjöarna isbelades åter så starkt, att man åkte på dem. Vårsäden förstördes, höstsäden multnade i jorden. Sommaren blev kall, och den 8 augusti såg man tjock is på alla vatten. Den 22 augusti kom en ny frost fyra nätter å rad. I hela Finland skördades knappt några tunnor frostskadad, halvmogen säd. Ängen gav icke hö, boskapen störtade, harar och en del fåglar försvunno ur skogarna, tuppen upphörde att gala, det skygga lodjuret sökte sin tillflykt i byarna, svärmar av råttor uppåto allt, vad de överkommo.

Då slog Guds hand allt Finland med stor nöd, såsom profeten Joel säger: »Marken är förödd, åkern sörjer, och åkermännen äro vordne till skam». Vid mikaelitiden [slutet på september] begynte det lösa folket, snart även torpare och mindre jordägare, att inströmma till städerna. Dessa blevo överfyllda och hade föga att giva. Bleka, utmärglade människor släpade sig fram på vägarna, tills de stupade, och många blevo liggande på kyrkogårdarna. När dessa uthungrade skaror träffade en ko eller en häst ute på betet, slogo de på stället ihjäl den, åto det råa köttet och drucko blodet. Fanns icke sådan föda, tillgrepos hundar, kattor, råttor, kråkor och allt slags avskräde. Andra åto halm, agnar, mask, gräs, rötter. Bönder, borgare, präster, herremän, alla åto barkbröd, och den ansågs rik, som hade något litet stampmjöl av söndermalade tomma ax att blanda i barken. Av den osunda födan uppkommo härjande farsoter. Flere socknar voro som utdöda. Under ett år dogo 100,000 människor i Finland och under de tre hungeråren tillsamman mer än 150,000, vilket var nära en tredjedel av landets dåvarande folkmängd. Allt folket ödmjukade sig nu under Guds mäktiga hand, och han lät återstoden bliva vid liv, förnämligast genom fisket vid sjöar och havskuster. Något litet säd kom även från landets styrelse uti Sverge.

Året 1697 gav bättre skörd, men där intet var sått, fanns intet att skörda. Först de följande åren såg man åter bröd i landet. Hungersnödens följder blevo dock länge kännbara. Många hade utvandrat att dö i Ryssland eller i Sverge. I övergivna byar och socknar inflyttade sedan en annan befolkning. Livskrafterna nedstämdes, upplysningen förmörkades, sederna förvildades. Men det länder finska folket till ära, att så kärt än livet är, folket även i denna yttersta nöd behöll sin aktning för lagarna. I andra länder medför en stor nöd alltid stora våldsamheter: plundringar, mord, brand. Här var det ett sällsynt undantag, att några herrgårdar i Savolaks plundrades av halvdöda uslingar. Ofta såg man hundrade sådana utsträcka sina händer mot de bättre lottades stängda portar, men de rörde icke porten, de stupade utanför. Det var ett försakelsens hjältemod som få folk efterlikna.