SEPTEMBER MÅNAD 1836

    
     Här börjar åter den evigt vandrande Luna för nionde gången i år sitt lopp kring vår gamla moder jorden. Och när dess bleka skifva, som nu skiner så rödbrusig och rund, åter gömt sig i nedans natt, då har jag flyttat söderut, och de hemmavarande säga: redan 3 veckor sen han reste. Frisches Muth! Kurz ist das Leben, kurzer die Jugend, aber die Freuden der Jugend sind eine Evigkeit werth! —

     1. Thorsdag. Den 1 Sept. således. Väderleken regnig; min sysselsättning: Rosenperlor. E. m. kl. 6 hos Lundmark (Blank, G. W, Turdin, jag) der vi tracterades af en dubbel concert, neml, för 2 pianoforten, på L:s nya gentila flygel som kostat honom 1400 Rubel. Det var verkeligen skön musik och en underbar styrka och expression som låg i denna musik. — Stycket var en Rondo af bröderne Hertz och exequertes af Emilie Lindqvist och Tilda Mellberg, Äfven åtskillig annan charmant musik. — Vi hade således en musikalisk qväll; men min musiknjutning var redan störd på ditvägen; hvaraf, det torde vara bäst att tiga med. Summan var den: kl. 9 aflägsnade vi oss, promenerade i ett charmant månsken, och spisade qväll hos Turdins. —

     2. Fredag. Regnigt. Det fula vädret skrämde oss ej från staden. — Förmiddags visite; „på Brunnsholmen“, sade Hindrik. — Der trakterades vi med confect, gamla gömmor, liberala menniskor, fråga om afskedsvisite som skrattades åt. — Summa: Den tiden när rådmännerna draga sista snarken af sin middagslur, när bara sumpen är qvar i caffepannorna på Östra gatan, och herrskapsjungfrurna tvätta första omgången koppar rena, — med ett ord, när den smutsiga, fordom förgyllda visarn på tornuret pekade på half fyra — då togo äfven vi, Blank och jag, vår bestämda promenad till den välbeställda stapelstaden NyCarleby. —
     I dörrn stod jag med pels och med hatt för ögonen. — „Albert, hvad har du för dig igen? — Åh! verkeligen, mjukaste tjenare.“ Vi suto, ja vi suto verkeligen i matsalen, nu caffesalen, Collander med flere prajare, som man plär säga. Der sades också: du är för vek, för blyg, för litet karlavulen, — att svara nej hjelpte icke, handling måste det, ja, vi skola upgöra en complott — topp! men när? Vidare lektes „möss lilla, göm dig väl“, och mösset gömde sig så väl, att det glömde kissor och allt. — Josephine Calamnius och Sophie sednare. — Af mina dagböcker icke mindre än 5 i mörkret; oförvarandes mjukaste tjenare, man följde till torghörnet. —

     3. Lördag. På förmiddagen åter promenad åt samma håll. Afskedsvisite? — Vackert! — Blanks resa upskjutes för Turdinska caffets skull. — Jag tror vi stodo hela timmen på gatbodsbron. — Aussi bagarstuga. Kl. 5 skulle vi nödvändigt göra visite hos Berger — gjorde också, blott 5 minuter, af en ganska naturlig brådska. — Nära Högdahls uphann jag damerna som eschaperat unnan korna i en port. — Marie Berger aussi. — Rosendeperlor. L:s spisade hos oss. — Sex faciunt collegium derinne. — Tilda, som hade bakat, litet sömnig. Det blef ett skratt när jag släckte ljusen säkert 3 gånger. — Promenad till staden en corps, kors hvad det är mörkt. Fråga var om nästa Lördagsqväll, då gungade vi in genom Tullbommen i H:fors.

     4. Söndag. Den goda Söndagen var en särdeles treflig dag. Vi afhörde först Neuman och instämde i bönen för resande till lands och vatten. Ifrån kyrkan Blank och jag till Lithéns — mötte Collander — du var ej i kyrkan? nej, hade affairer — ogudaktiga menniska! — Ja, du har rätt. — I förmaket med demoisellerna. Fråga om e. m. — far du till Harald? Nej, jag tror icke. — Få se, kanske resa vi med. — Ah! jag tror att jag också besinnar mig. Harald är ett trefligt ställe, synnerligen i godt sällskap. Charmant! — Refuserad bjudning på dinée. — Jag glömde säga i går aftse på trappan, „Rosalie: i morgon kommer en farlig man.“ — Hvad pocker, tänkte jag. Han kom verkeligen, icke farligare likväl än vår goda Rector Wallenius. —
     Nu reste vi således kl. 4 till Harald, hela Kudnisherskapet och Lithéns samteliga. I Lovis Kerrmans minnesbok hade jag skrifvit:

Två blommor skall du plocka, goda flicka;
den ena skär och hvit som jordens glädje,
den andra himmelsblå, en hoppets blomma.
Då skall den tredje, skön och klar och doftrik,
en minnets eternell, dig sent belöna.

     Vi voro således på Harald församlade, en munter krets. Drucko caffe, pysslade med lilla baron, spisade vinbär i trädgården. — Då anlände äfven Rector Wallenius, converserade med damerna. — Likväl var han ej med när vi talte om slanten under hufvudkudden och öfriga fruntimmers knep. „Johanna Svahn, sade Louise, gaf sin slant åt en pojke som hette Abram. Hon visste nog.“
     Vidare var fråga om Nummelin, och vidare sjöng Jeana Backman. Allt var öra, Rectorn i synnerhet. — Ohyfsade menniskor! — när den rödhåriga Anna Caisa gick i mjölkskåpet, spillde en half bunke ut och sedan beskifvade sig, då var det mig omöjligt att hålla mina skrattmuskler i styr, och fara var att jag så när smittat hela sällskapet. —
     Vid afresan skänkte mig Mormor Wacklin en nötknäppare; den goda gumman. Vid samma afresa hade jag en ypperlig plats; det var annat än att på hitresan skaka bakpå chaisen der Blank och Sophie suto inne. En superb både utsigt och insigt från kusksätet på Lithéns vagn. Albert och Hindrik jagade furioso der framföre. —
     Samma qväll var dans på Michelsbacka för mästerskapet. Premier damer voro: Friherrinnans Lisette och Christin, L:ns Marie, Sophie Walin m. fl. — Den mest intagande var troligen nyssnämnda Marie — Gröndahl eller något sådant hette hon — den vackraste S. Walin; — äfven C:a Nyman icke ful, men bland de mindre bemärkta.
     Axel Salin valde sin societé, föredrog att här vara bland de första cavaljerer, än att på herskapsdanserna vara bland de sista. — Sällskapet skola haft en särdeles munter qväll till kl. 4 på morgon. —

     P o s t  S c r i p t u m: Turdins doria är upskjuten till Tisdag.  —

     5. Måndag. Det var en Regnig omild dag. Josephine Calamnius hos oss, rätt treflig. Tredje omgången Rosenperlor. Dagen förgick, det blef skumt. Mormor Wacklin och Wilhelm Backman på en timmes besök. — Den goda mormor; gumman är mig kär för den godhet hon ständigt visat mig. Wilhelm B. åter, som sett mycket, hade mycket att beskrifva. I trädgården, hvars skatter nu fägna tungan som bäst, helsade vi på krusbären. De reste. Jeana Backman och Friherrinnan, som nyligen flyttat till Turdins, gjorde hos oss en treflig visite på aftonqvisten. Reste kl. 9.
     Der satt jag vid pianot. „Silfverdrottningen“ der utesände sina strålar att lyssna. Hvad hörde de?

En liten ton som så sakta klingar,
små tankar som i en hast få vingar,
och dansa sen
i månans sken.

Det upstod en liten strid. I moll! I moll! hviskade månstrålarne, och quintilerade helt sakta: Jord och himmel jag etc. — Dur, Dur, skrek en viss svärm af tankarne, och innan jag visste ordet af, spelade jag en fransk quadrille.

     6. Tisdag.  D e n  6  S e p t.  1 8 3 6,  en högvigtig dag, på hvilken äfven åtskillige snart resande bjödo till att till sista droppen tömma glädjens bräddade pokal.

D e n  6  S e p t e m b e r  1 8 3 6  v a r  m i n  n a m n e s  d a g.

     Var icke vigtigare likväl, än att till kl. 9 f. m., då gubben farbror Svahn var så artig och önskade mig allt godt, icke bemärkt af någon menniska. Sednare blef jag visserligen gratulerad af godt hjerta.
     Jag hade affairer i staden; naturligtvis i förbigående in till Lithéns. Här var hon nu kommen, den väntade, la jeune triste Alexandra Lalin; när vi sist råktes och drucko vår händiga du-skål, då var det under särdeles trefliga tider. — Nu medförde hon helsningar från — Hilda Winge, naturligtvis särdeles smickrande för en amateur du beau sexe generalement et singulierement de la beauté et de la jeunesse. Je vous remercie. Hos L:ns aflopp min visite likväl temligen lönlös; först kom jag i disgrace vis à vis bryderi för Wallenius, och sedan fick jag ingen lön för det jag lät gratulera mig, hvarpå jag beskedligt sade mitt adieu, för att vid nästa visite säga ett som var längre och mindre frivilligt. —
     Men det blir skumt, kl. slår 6, jag klär mig, — fracken är borstad, chemisetten i ordning, — vi åka i det orimligaste regn till

T h é  o c h  S o u p é e  h o s  T u r d i n s.

     Hvad skall jag säga? Sköna lilla blomsterbouquette, hvad skall jag säga om dig? Dolce, dolce, dolce, vill jag spela när jag tänker derpå sedan musiken längesedan tystnat och spåren af edra små skor redan längesedan icke mera äro qvar på T:ns hvita golf. — Röda och hvita rosor! klara liljor! knoppar och blommor på vår lustiga väg! Aldrig brunno edra ögons stjernor klarare, aldrig lekte löjet kring edra läppar blidare än i dag! — Sköna lilla blomsterbouquette, hvad skall jag säga om dig?
     Sundqvistens stråke började surra och Wahlbergs mägtiga kinder spände sig röda som det betsade bordet. — Hindrik Backman öpnade balen med en yrande vals. — Vi plundrade det innersta förmakets täta cirkel af damer. — Här var det som jag först bugade mig för la belle rose, vinterrosen; här var det också som hundrade gratulationer från prostinnans och flere andra fruars vältaliga läppar regnade öfver mig; och i sanning, af de 19 namnsdagar jag öfverlefvat, har väl ingen blifvit så firad och hedrad som denna den 6 Sept. 1836.
     Nöjet vexte stundeligen. — Jag erinrade mig den utmärkt trefliga qväll vi här hade äfven i vintras. Tiderna voro desamma, Gudskelof intet öga mattare, ingen kind blekare sedan dess; — ah, charmant!
     Der stodo vi, vi som dock måste emellan verserna hämta andan, vid dörren till herrarnes rum och smålogo åt de dansande, som lika en stormvind susade och brusade förbi oss. Vi sågo de korades fröjd, unnad af hjertat, och de förskjutnas stolta resignation som tamde sitt ögas vilda brand. Vi sågo kärleken spak som ett lam och vild som en vådeld svärja hyllning åt den allmänna glädjen. Vi sågo afunden sitta i sin obemärkta vrå och glömma sig sjelf. Vi sågo sorgen klarna och alfvaret le, — och vårt hjerta svällde af glädje. Sköna qväll, klara solskensstunder, jag spelar dolce, dolce, dolce, när jag tänker på er. — När jag tänker på er, då tänker jag också på perlor och rosor, både hvita och röda! — Sakta, eviga pladdermakare, var då tyst; du är dock en svuren dyrkare af röda kinder och klara ögon, du är ohjelplig min gosse, — aj aj hvad har du sagt, eviga pladdermakare, hvad har du sagt!
     Jag vill nu blott säga, att jag var litet varm, det var saken. Hvad rådde jag för att svart och rödt och hvitt voro vackra alla tre. Det var som sagdt en dag, der det svarta blef hvitt, det hvita ännu hvitare, och det röda ännu rödare. — Sommarros, hon satt nära kakelugnen som vore hon icke nog varm förut. La noire satt bredvid och log, log åt mig för det jag fick bannor för Logréns vingar. Vingar? tunga voro dina vingar, broder L.; men jag vet en annan skälm som flög på mycket lättare. — Der stod han och lät banna sig — icke jag, men en annan — „spak som ett lam och vild som en vådeld“, och till allt detta sade jag ja ja, ehuru det var sista qvällen. —
     Vinterrosen är en vacker blomma, blek men klarögd och med leende läppar. Min goda Henrik presenterte mig, mig botanist. Jag var lycklig nog att vinna ett Potpourrie; conversation var särdeles liflig. Bland annat erinrad om hur jag i höstas tittade på Bergers fönster.
     Soupéen kom, den långa, den ledsamma soupéen. Crass och materiell njutning skulle efterträda den subtila och affectuella. — Lagom sillsallat! mig roar mer att stå i farstudörren och varna la jolie att inte sitta i draget och förkyla sig. Jag skall annars säga, att på den plats der jag stod, var det rådligast att blunda, om man ville hålla diverse små oroliga andar i styr. Kom hit, lilla moralsmula, trumpna trädkattsöga, kom hit; aj aj, min herr moralphilosoph, du tar till fötterna — liksom jag. Vous savez bien, vous qui en avez de l'experience, qu'il y a beaucoup de dangers de voir entre la voile d'une belle fille! — Vous m'excusez.  —
     Jag försäkrar att jag glömde sillsallaten, ja till och med rarare saker. — Ingalunda förtrollad endast af Molanders musik, hvilken satt och qvintilerte: bey Männer welche Liebe fühlen — — — etcet.
     Ännu en vals och den charmanta qvällen tog godnatt kl. 3 på morgon. — „Herskapet ha så brådtom!“ — Ack ja! herskapet ha så fasligt brådtom. Den sista valsen påminte lifligt om sista vinterns:

Så! nu stå de! Men bort! skynda bort, bort, bort!
Än en blick! Arma gosse. din njutning var kort
och din längtan så lång. Skynda bort, bort, bort!

Ja, de skyndade bort, och i tomma salen valsade jag sist med Hindrik.

Tack, värdar och värdinnor, stor tack!

Ja, jag skyndade bort. Hvad hjelpte det mig att natten var så mild och den klara himlen så innerligt blänkande och grann. — Stjernorna valsade för mina ögon; — Venus, den ljufva planeten, som säges bebåda mycket saker, kors hvad den i qväll stod klar och skär och stor öfver Ahllunds linda! Ja, jag måste ytterligare ut i vindsfönstret för att se, utan att likväl som Runeberg fråga: Sköna aftonstjerna säg mig du, hvad deropp i himlen tänkes nu o. s. v.

Lilla mamma sol
tittar opp så klar,
fram ur skåpet hon tar
sin rödrandiga kjol;
kors hvad frun är kokett,
sminkar kinderna nätt
med gullmolnen och ser
så gunådelig ner.
Lilla mamma sol,
du har pyntat dig grann
som en drotning minsann
på din gullsydda stol.
Men min nobla madam,
säg hvad skulle hon fram,
nyfiken också.
Är hon aldrig så ful
och så skrynklig och gul,
ser jag resa ändå.

     7. Onsdag. Lilla Mamma, Sol stod så fager och trind i sin farstuqvist då jag vaknade. Borta var Planeten Venus, — adieu mon plaisir.  V i  s k u l l e  r e s a.  Jag skyndade till staden på afskedsvisiter. Först affairer; sedan hos Turdins, sedan hos Calamniuses; der fanns lilla vinterrosen, som satt i salen, spelte guitarr och sjöng för oss: „hvar är nu den glada tiden“ — ja han är adieu. —
     Sedan till Turdins åter, och sist (bäst till sist) till Lithéns. Der suto vi i fruns kammare, bannorna försonades beskedligt. Mina Rosenperlor presenterades. — Men Blanken bråskade. Således kl. 12 f. m. afsked, och dervid en kyss af tärnorna alla, först L'amie, sedan La rose noir, sedan La rose rouge. — Vi följdes till hörnet; huru många gånger jag sedan såg mig om, det vet jag: icke. — Lilla Mamma sol stod högt på himlen.
     Nu spisades hemma, inpackades et cetera. —
     Ett hjertligt farväl åt gård och gårdsfolk, åt Sophie, min lilla syster, som skall ha sett så mycket då vi härnäst träffas, åt min goda Mamma, som tillika med friherrinnan skall afresa nästa Fredag.
     Klockan var 5 på e. m. reste vi ut genom Kudnis grind. Vi, (Blank och jag) vi skakade genom staden på vår rankiga kärra. Vi sade ännu adieu åt Friherrinnan och Lilla Putte. I Lithéns fönster satt Rosalie med fruarne; de andra hade måst resa ut till Mentschikoff.
     Snart rullade kärran öfver Stora bron. Adieu mon plaisir! —

Solen sjunker i molnet ner,
qvällens öga så sorgset ser,
tornet dyker bak himlens bryn,
spetsen darrar i aftonskyn.
Nu vill jag blunda,
drömma dar som stunda.

Den 7 Sept. 1836.                      Resa till Helsingfors.

[Jag tror du fällde en tår, min lilla flicka.]

     9. 10. Ja, tornet sjönk i horizontens guldfärgade moln; och jag blundade. B:s piskas smällar väckte mig upp; första hållet börjades temmeligen skralt. — Vi togo nattqvarter på Ekola. Der stötte vi hop med herrar Privatister N. Sandman och Holm, också begifvande sig åt H:fors, och dem gjorde vi sedan sällskap hela vågen. Resan gick fort och utan vidare malheurer än att jag glömde mina galoscher. — Lördagen den 10 September 1836, kl. 11 om aftonen ankrade vi i

H e l s i n g f o r s

på Blanks Logis hos Karpen, och sålunda upfylldes sista Lördagens aningar. Jag försäkrar vi sofvo rätt godt. —
     Nu, du himmelska Sophia, visdomens gyllene källa, ljufligare än balsamen i Aarons skägg! — Droppa öfver mig din doftande eau de Cologne! Öfverskölj mig med din spiritus flod! Jag vill vänta efter dig som metmasken väntar regnet i Julii; och när jag då känner en droppe af dig falla ned på min näsa, då vill jag jubilera och ropa: O! hvilka floder af visdom jag badar uti! O, du kunskapernas svallande sjö, hur jag simmar i dig — i båten! —