DECEMBER MÅNAD 1836

    
     Den 15, 16, 17, Thorsdag, Fredag, Lördag, voro vi på resan. Derunder inträffade föga märkvärdigt. I Tavastehus uphunno vi några kamrater och försedde oss med Reqvisita. Råkade vidare i sällskap med en brukspatron Gottschalk som var särdeles hugad både att „leben und leben lassen.“
     lbrahim Montin var ganska treflig; vi åkte genom nätterna och då hände det ibland att han väckte opp folket på gästgifvargårdarna med ett pistolskott. — Vi talte bland annat mycket om M:lle Högqvist och hennes liaison [kärleksförbindelse] med Klinkowström.


     18. Söndag. Det var en vacker och klar dag. Solen sken så klar öfver drifvan, luften var blid och hjertat slog åter fritt och gladt. Det är en egen känsla af tillfredsställelse att efter oro och ängslan återkomma till det kära hemmets stilla och fridsamma glädje, en känsla som, tusende gånger förut erfaren, likväl alltid är ny och behaglig för hvarje gång.
     Vi anlände till staden: — Ingen var i fönsterna; vi anlände till det kära Kudnis, och då var klockan 1 om middagen.
     Mamma mådde väl; Sophies bortovaro gjorde hemmet litet tommare. — Montin åt middag — drack caffe och reste kl. 3 e. m. — Kl. 6 for Mamma till Prostgården och jag gick till staden, nemligen till Turdins, der alla mådde väl. Här hade jag naturligtvis mycket att göra redo före om friherrinnan, om Demidoff m. fl. — Det taltes om Otto Snellman. „Ja, sade Hindrik, han har knallat sig ut ur denna jemmerdalen.“ — Lithéns fruntimmer, äfvensom gubben och Albert kommo hit. Det var bedröfligt att se; tårarna kommo mig nästan i ögonen. — Flickornas förhållande till mig var kallt som is, men jag undrar knapt derpå. —


     19. Måndag. Förmiddag: hos Calamniuses, der jag redogjorde för Demidoff m. m. — Ytterligare till Lithéns, i flickornas kammare. — Här var det tårar och sorg, och isynnerhet var den goda Rosalie modfäld. — Småningom blefvo begge åter gladare, logo till och med; nu var isen bruten, och det gamla goda förhållandet inträdde med all sin trefnad igen. —

Titelbild till första upplagan af Runebergs „Hanna“.

     Eftermiddagen tillbragte jag hemma, hållande Jeana Backman sällskap, hvilken stannade hos oss öfver natten.


     20. Tisdag. Jeana Backman stannade hos oss hela dagen, under hvilken tid jag läste Runebergs Hanna högt, och sökte bibringa Jeana en högre tanke om författaren. I almänhet har Jeana, lik mången annan, intet öga att urskilja det rent naturligas företräde framför det konstlade, detta sednare må vara huru grant som helst.
     Kl. 6 e. m. följde jag Jeana till Turdins och spatserade sjelf till Lithéns. — Här blef bland annat fråga om favoritämnet, tycke, förlofning m. m., hvilket, i synnerhet sedan Sophie och J:a B:n ditkommo, afhandlades mycket intressant och upriktigt. Moster L. hade tyckt om 3, Jeana om 3, Rosalie om 2, hvilka till en del nämndes vid namn. — Slutligen kom gubben med i discoursen. Hans princip var: „En unger karl får gerna tycka om en flicka, han får säga henne det till och med; men han får aldrig fästa sig i förtid; hör du det, Z., uprepade han, du får tycka om hvem du vill, säg det åt henne om du vill, men fäst dig aldrig i förtid, hör du det.“ — Och derpå åberopade han sig sjelf, att han engång så när bundit sig så att han fått ångra det, om ej hans lycka annorlunda fogat. — Månntros jag lade det bak örat? — Kanske. — Sedermera promenad och tal om M:lle Anette Calamnius.


     21. Onsdag. Tillbragtes med att skrifva min dagbok; och för resten satt jag hemma hos Mamma. — Det blir icke mer detta eviga stadslöpande som förr; jag skall hålla Mamma sälskap.

Sjelf får du pröfva
Om du min julklapp kan behöfva.
Ty än det ej säkert afgjordt är
Om dun eller skägg du på hakan bär.    

     Skriftyget var inlagdt i en stor bytta med påskrift: Smör till H:fors. Vidare fick jag af Hindrik Lanternor (sammanskjutna af stadens pojkar) tvål och pomada, och slutligen — hur kunde jag ana det — Ett bref af Farbror Gustaf med inneligande present af 50 Rubel. —
     Hindrik Backman fick af Lybeck en skräddare (emedan han gått med söndrig rock) med inneliggande diplom af mig, hvars motto var:

Odödliga talent som fäster och uprifver!
O sprittande genie, som bygger och förstör!
kom flux ifrån Paris, kom, skynda med all ifver
och Snillets mästerprof på B:ns rockar gör!

     Af mig fick Hindrik en Cigarrdosa, med verser, af hvilka den första var så lydande:

Simon och jag, två bröder så kära,
kors, hvad vi passa förträffligt i lag!
Hundarne skällarne och jägarne svära,
men vi förlikas, Simon och jag!

     Efter soupéen kl. ½ 11 sotade jag mustascher åt mig, och Hindrik utklädde sig till fruntimmer, hvarpå vi arm i arm vandrade till Lithéns, gjorde allarm och demaskerade oss ändtligen sedan Mamma och fruarna från Turdins hunnit ditkomma. — Det goda glada folket der i huset voro annars märkbart alfvarsamma, förmodligen vid tanken på Franz.
     Moster L. hade fått en Christallkrona, flickorna silfver, pirater, m. m. och af mig 2 christalltallrickar med nåldynor på. — Albert var mulen, om det var för en viss julklappsskull, vet jag ej. — Af gubben och flickorna hade han fått en klockställare, silfverthéskedar, skriftyg m. m., men Hindrik gaf honom en Pajazzo, som hoppade öfver en pojkes rygg med påskrift: „Dyhrn och Nybergs Gustaf gymnasticera på Brunnsholmen; Caisa Verfving visar sig ej på scenen, men är förmodligen i Buffetten.“ Gubben Lithén, oaktadt sin alfvarsamhet, ville i sitt hjertas godhet muntra oss på julafton och bjöd oss punsch m. m. — Kl. var säkert 12 då vi reste hem.
     Så slöts denna Julafton, väl icke af de allra muntraste; men Gud låte oss ingen värre Julqväll få!

     25. Söndag. Julmorgonen var kölden, ehuru kl. 8 då den mättes, betydligt i aftagande, 24 grader skarp. —
     Jag reste med Mamma i Ottesången, som var ganska kort och futtig, i det Holmen, som frös och, enligt sägen, hade altförväl försedt sig mot kölden, stympade sin predikan, och äfven ingen prest var på altaret, som misstycktes almänt.
     — Juldagen är vanligen lika tråkig som högtidlig, och, för att ej bryta mot gammal sed, suto vi inne, läste Pelham m. m. A. Dyhr åkte hit på en visite som misslyckades, emedan alla sofvo. — På Kudnis infunno sig herskapet Turdin samt Jeana, Emelie och Lotta Backman på caffe. Här musicertes m. m. — Hindrik B. recenserade Hanna. Jag läste Aftonbladet högt. — Olyckligtvis blef jag illamående efter soupéen. —
     — S. d. hade Mamma bref af Sophie, som mådde bra, men beklagade att hon ej skulle komma på börsbalen.

     26. Måndag. Annandag Jul var jag åter frisk, men förbjöds af Mamma att gå i kyrkan. Pelham. — Visite af herskapet från Harald, och lyckligtvis äfven af herskapet Lithén. — Der suto vi framför brasan i salen, jag som hade det nöjet hålla Thilda L:n och Louise Kerrman sälskap. T:a hade tandverk; vi talte bland annat om J:a Svahn, vid hvilket ämne Louise, som är ett naturens barn, har svårt att ej låta märka något. — Jag åkte med flickorna; kring staden, åt nya begrafningsplatsen till. — A:r och Mamma äro flyttade, sade Rosalie.


     27. Tisdag. Tredje dag Jul var blida och mycket vackert väder.
     — E. m. Var sälskap på Harald, Lithéns, Turdins, Juthbacka, Kudnis m. m. Den vackra samlingen var något fåordig, tyst, splittrad; förgäfves öpnade den lilla Mina Olsson beställsamt pianot, förgäfves spelte Louise, och några af damerna valsade; det stannade dermed. — Slutligen lektes gömring, understol m. m. — vid hvilken sednare t. ex. undrades: om det är sant att H. B:n ridit öfver Jungfru Walin. — Klockan var 9 a. då vi bugade oss och sade godnatt. —


     28. Onsdag. Blida. — Expedierade stor post: Till Farbror G. i Uleåborg, till Sophie i Stockholm, till J. F. Blank i Helsingfors. Kl. 6 e. m. hos Lithéns, der jag äfven träffade Calle Stenroth, som såg temmeligen likgiltig ut för denna verldens flärd. — Inne hos fruntimmerna, der, bland annat, blef fråga om gamla förhållanden, och huru de påminte sig hafva sett mig uti ett mera lyckligt än redigt tillstånd. — Äfven taltes om Uleåborgsresan år 1832, om min oartighet som först så enträget ville ha T:a med, och sedan försummade hålla henne sälskap. — T:a var litet sömnig, men detta förgick under en slik conversation.


     29. Thorsdag. E. m. kort besök hos Hindrik B., hvaraf efter jag gjorde honom sälskap till Isak Lindqvist, der vi träffade Lundmark med sina fruntimmer, Turdins och Mamma. Herskapet i huset voro mycket trefliga och artiga; unga i damerna spelte, bland annat Rossinis sköna Rondo. Gamla herrarne fördjupade sig i en dispute ang. Fersiska mordet, hvilket L:k, en Ryssvän, påstod vara en skandal för hela Svenska nation, men hvilket L:t, Svensk till själ och hjerta, ursäktade med andra nationers exempel. —
     Klockan 9 bugade vi oss.


     30. Fredag. Studerade Hesiodi Theognosia. —
     E. m. Mamma till Turdins, H. B:n och jag till Lithéns. H:k höll sig skygg i Contoiret, jag echaperte dristigt in. — Thildas kindben var svullet och hotade blifva ganska förtretligt. Thy oaktadt voro herskapet muntra nog; läste som bäst om Axel Löwenstern.


     31. Lördag. Skref på Ephemeren om Tid och icke Tid. —
     Kl. 6 e. e. m. köpte jag visitekort hos Collander, hade ärende i L:ns boda och — ein zwey drey! — hade jag ärende dit in också. — Der satt Berger m. m. — Just nu gick hål på Thildas kindben, den bästa Nyårsgåfva hon önskat sig. Det var tal om att sofva på en sexstyfvers slant för att få veta sin fästmös namn. — Rosa hade gjort det och fått: Janne; Moster L. hade rigtigt fått: Maths. Albert hade fått: Maja Stina, eller något dylikt, efter hvad jag kunde gissa. Thilda ville ej göra det, jag gör det ej heller. — Jag stöpte sedan och fick en Pajazzo m. m.
     Ett godt slut på detta år 1836, det stora året.


    

 Å r  1 8 3 6. 

     Det stora året! det länge väntade, länge fruktade 1836! Spådomar, hvar äro er magt, prophetior, hvar äro er fullbordan? Hvar är det Tusenåriga rikets början, hvilken du propheterade, du godtrogne Jung? — Hvar äro de Cometer, de verldsrevolutioner, för hvilka ni darrade, lättrogna beskedliga själar? Se! de hafva försvunnit som ord i luften, som spöken i dagsljuset, som skrämskott laddade med löst krut. —
     Det stora året har lupit till ända, och se! det var ett ganska litet år! Verldshistorien skall dömma bättre än jag om det fört ve eller väl öfver jorden; jag dömmer om min lilla enskildta verld och min dom är i korthet sagd: 1: Verlden är lustig så länge man är ung; 2: Sorg — ängslanbekymmer! I ären malört i lifvets kalk, men än hafven I stundom förbittrat endast ytan, icke dess djup och dess kärna. 3: Framåt eller tillbaka! Var vid god tröst, min son. Hoppas!
     Hvad Utländsk historia beträffar, är det intressantaste föremålet det olyckliga Spanien, hvars våldsamma cris ingen mensklig hand numera kan hämma i sin utveckling. Absolutismen skall segra, — Carlos, energisk under motgångens och kampens tid, skall blifva svag under medgången och väldet. — Den gamla tiden skall resa sig upp och söka att krossa liberalismens hydra. Men detta skall icke ske. En fredligare revolution skall på den utkämpade crisens grund, bygga en ny, en frisk anda i nationens bröst; och när denna anda hunnit till mognad, då skall Absolutismen, svag af ålder och utan stöd hos folket, sakta stupa i sin graf, ofvanpå hvilken en föryngrad och friskare tid än den närvarande skall resa en mera sansad och kraftfull thron.
     Ryska väldet åter — si fas est de regibus mentionem facere — Ryska väldet, denna magt som, mer än någon annan magt i verldshistorien, synes vara egnadför ett universalvälde, denna magt hvilar ännu säkert på sin grundval. — Så länge det absoluta enväldet, hvilket ensamt förmår sammanhålla en så ofantlig massa, i folkets ringare uplysning äger sitt fasta stöd, så länge skall aldrig någon utländsk magt förmå bräcka den tvehöfdade örnens vingar. — Örnen skall ännu en tid framåt sträcka sin djerfva flygt; så länge han utbreder sin magt åt öster, åt söder, så länge skall hans välde vexa allt högre. — Men icke åt vester må han söka sin väg; Europas cultiverade nationer, förenade med Rysslands obildade folk skulle blifva altför heterogena bestånsdelar i jetteriket för att icke smitta omkring sig och för att sjelfva kunna hänga fast dervid. — När det lilla Finska folket, det mest bildade af alla Rysslands millioner, blef en del af det stora riket, då förutsåg fursten, att äfven denna ringa del kunde blifva skadlig för det hela, om icke dess utveckling småningom nedtrycktes till lika med grannprovinserna. Denna plan har följts och till en del lyckats. — Ännu behålla vi första rangen i bildning bland Rysslands undersåter, — men skåda vår Litteratur, vår Industrie, — hafva väl de under de sednaste 30 åren framskridit? Vi stå på den punkt, der Svenskarne lemnade oss — men de! huru vida hafva de icke framskridit sedan dess! — Det är beklagligt, men likväl sant, att ingen större olycka kan drabba ett folk, än att förenas med ett annat, hvars bildning står långt under dess egen, och i hvars intresse det således måste ligga att så vida som möjligt hindra det förras framskridande för att i möjligaste måtto assimilera dess bildning med sin egen. — Jag kan och vill icke förbigå den stora nationella vinst, hvaråt vi glädja oss, i afseende på det växande intresset för den gamla Finska Litteraturen, men dervid måste anmärkas, att ehuru all kunskap om och Intresse för forntiden är lofvärd och glädjande, för den nationella och ädla riktning, hvilken den förlänar forskningen i allmänhet, så är dock denna kunskap, detta Intresse dödt såsnart icke deraf lefvande produkter utgå, i så måtto att den nya tiden och dess litteratur fotar sig på den gamlas grundval. — Och derföre, sålänge icke öfver den gamla hednatidens sköna ruiner en ny, ur nutidens anda framgången litteratur, slagit rötter — hvartill, vi måste erkänna det, utsigterna äro ganska klena — sålänge måste vi betrakta vår vinst mera ur en historisk synpunkt, mera relatif till forntiden än till framtiden. — Hvad åter språkets upblomstring beträffar, så är den endast temporär — lik det lugn som upstår på det ställe der tvenne motsatta strömmar mötas och som varar endast till dess endera blifver öfvermägtig. Sådant är vårt språks tillstånd medan en strid upkommit mellan den gamla inrotade Svenska andan och språket, och den nya med all magt inströmmande Ryska, icke olikt en strid mellan tvenne röfvare, under hvilken deras offer undkommer några steg. — Att likväl denna temporära upblomstring medför en länge saknad frihet och välsignelse för vårt språk, derom är jag öfvertygad; men jag tror äfven, att så länge det egentl. Finska folket saknar en Finsk bildning, så länge skall aldrig dess språk intaga någon rang bland de lefvande språken, och dess litteratur alltid betraktas såsom sköna — men döda ruiner af en dunkel och försvunnen tid. — I hänsigt till vårt förhållande till den souveraina Ryska Colossen, så önskar jag af hjertat att det måtte vara fredligt men icke undertryckt — tills en gång en högre bildning tärt på Colossens grundval, och den störtar i tusende bitar, hvilket den magt som styr folkens öden lede till en välsignelse för det fattiga, det hittills glömda men ädla och trofasta Finska folket.