[Kyrkan
från nordnordväst. Som synes är snöskotertrafiken livlig.
Foto:
Lars Pensar den 3 mars 2007.]
Nybyggarne från Lojlax återvände
efter högmessans slut. Det förekom Elias, som hade en tjock karl i lurfvig
fårskinnspels följt dem ett stycke, när de gingo från kyrka
till sitt qvarter hos rådman Fortell. Man måste ihåg komma,
att Elias var en fridlös man, som hade sina skäl att icke gerna möta
bekanta, och han beslöt derför att hafva ögonen öppna. Men
när Heikki kort derefter satte sig i släden att kuska Brita och Marie
tillbaka till Lojlax och Elias sjelf utan äfventyr passerade bron till fots,
förglömde han snart denna flyktiga misstanke.
Strax
efter julen begynte Heikki och Elias att bygga af alla krafter. Det dröjde
icke heller många veckor, innan en rymlig stuga stod ny timrad och hvit
på Lojlax' kulle, österom landsvägen, som gick mellan kullen och
sjön. Den ena af de två små kamrarna med deras utsigt öfver
den vackra viken, som då gick upp under kullens fot, fastän han nu
dragit sig långt tillbaka, bestämdes åt Marie genast från
början. I andra kammaren bodde Heikki med sin hustru; men Elias försmådde
den plats, som var ämnad åt honom i stugan utanför dem. Han tog
alla nätter qvarter i rian strax derinvid; — jag sofver så godt
der i halmen vid ugnen, — skämtade han. Men Elias sof icke. När
de andra hvilade, gick han ute på vakt i den frostiga vinternatten och lyssnade
noga till hvarje ljud, som förnams från den nära landsvägen.
Elias var van att lefva på krigsfot; man hade nu fred, men Elias kände
i luften någonting osäkert; han ansåg det icke för rådligt
att alla invånare sofvo på Lojlax.
Emellertid
gingo veckor och månader fredligt förbi, och Elias begynte att stundom
unna sig någon hvila. Det hände ibland, att en vandringsman, lockad
af eldskenet från den trefliga stugan, sökte ett herberge här
under mörker och oväder. Än var det en gammal karolin, hvilken
sent omsider var stadd på vandring tillbaka till hemtrakterna; än en
fånge, som ändtligen återvände från Ukrän och
förgäfves frågade efter slägtingar och vänner, dem han
lemnat för tjugu år tillbaka; än en fattig kapellan eller klockare,
som begaf sig till fots tillbaka till sin församling; än ett par halfvuxna
barn, som sökte sitt förlorade hem och ej mindes mera deraf, än
att på gården var en brunn, i stallet en häst och vid sängen
en god mor, som läste välsignelsen öfver dem, när de förr
voro små. Alla dessa vandrare funno en fristad här, likasom Lojlax'
invånare sjelfve så nyss förut funnit en fristad hos andra. Och
de berättade hvar och en sina sagor under den långa vinterqvällen;
ty verkligheten var den tiden underbarare än mången saga nu, och menniskorna
hade upplefvat så sällsamma öden, att nu väl sällan
någon mera skådar i lifvet dylikt.
En
dag i början af Mars, när fredens första vårsol kom snön
att smälta på Finlands granar, voro Munsala kapellboer samlade på
isen invid Wexala by för att upptaga kyrkklockan, som der blifvit nedsänkt
vid fiendens inbrott. Hon hade, under de nio åren sedan hon sänktes,
sjunkit så djupt i den lösa äfjan [gyttjan], att hon icke ficks
upp om hösten med pråm och kran; — man var icke ens alldeles säker
på stället. Här, liksom vid mången annan af Finlands stränder,
hörde vallhjonet eller gumman, som vandrade till kyrkan på söndagsmorgonen,
klockan ringa i sjön; ja man var så säker derpå, att dessa
gummor och vallhjon frågades åt om stället, der klockan låg.
Gammalt folk hör ju ännu i dag sådana sänkta klockor ringa
i sjöarna.
En klok gubbe från Monäs
by rådde folket att kasta stål uti vaken, der de sökte sin klocka.
Stålet skulle då ofelbart klinga emot den invigda malmen, om klockan
fanns der. Men försöket lyckades icke, stålet klang emot alla
stenar på bottnen. Några menade felet ligga deri, att man ej iakttog
fullkomlig tystnad, såsom när man letade jordgömmor. Andra trodde
sig kunna uträtta intet förutan att presten läste sin bön
öfver vaken. Först sedan Elias fann på att söka klockan med
dragg, på fiskarevis, så fanns hon slutligen, drogs med förenad
styrka upp i dagsljuset och fördes under stoj och glädjerop tillbaka
till kyrkan.
[Den bärgade kyrkklockan släpas till kyrkan. Illustration av Carl
Larsson.] |
Det
begynte redan skymma, när Elias och Heikki återvände öfver
isen tillbaka till Lojlax. Snövattnet, som middagstiden smultit i gropar
och hjulspår, hade åter stelnat aftonfrosten till en tunn pappersis,
som rasslande bräcktes under vandrarens fötter. Himlen var så
ren, så blå, som den här i norden endast kan vara under en skön
marsqväll, och en egen vårkänsla genomgick hela naturen. Äfven
de båda vandrarne, som ingalunda voro fallne för svärmiska intryck,
drucko med välbehag den rena luften och betraktade tyste den öfver granskogen
tindrande aftonstjernan.
De hade uppnått
landsvägen icke långt från det ofantliga stenkummel, som oceanen
fordom uppkastat på denna strand, där Elias, med en erfaren partigångares
["gerillakrigares"] skarpa blick, blef varse ett par ovanligt breda
medspår på vägen. — Någon rysk herre har åkt
norrut i dag, — sade han, ej utan en orolig blick mot den obevakade gården.
— Det måste ha varit en förnäm
herre, — genmäld Heikki, i det han mönstrade hofspåren; —
han har varit eskorterad af tre ryttare, en på hvardera sidan och en bakom
släden.
— Riedörren står
öppen, — anmärkte Elias och på skyndade sina steg. Rian begagnades
äfven till stall för enda hästen på Lojlax gård, innan
ett särskildt stall hunnit uppföras.
Vandrarne
kommo till rian; hästen var borta, selen för svunnen. Snön utanför
rian var nedtrampad af hästhofvar och menniskofötter.
Intagne
af oroliga aningar, skyndade de båda männen till stugan. Men Heikkis
fruktan lugnades genast, när Brita trädde mot honom i dörren med
sin vanliga obekymrad min. Hon hade för några veckor sedan skänkt
sin man en rask gosse och lemnade vaggan blott för att insläppa de återkommande.
— Hvem har varit i stallet och tagit vår
häst? — frågade Heikki.
—
Jag trodde du redan visste det, — svarade Brita. —
—
Skallfogden skickade efter honom och lät säga, att han uppbådat
alla hästar för att draga klockan till kyrkan. Din var den tionde, sade
han; flera hästar funnos ej i hela kapellet.
—
Hvad vill det säga? — utropade Heikki. — Vi komma från isen
och dit ha inga hästar blifvit uppbådade vidare än tre, som godt
förslogo för hela transporten.
—
I alla dagar! Det måste Marie veta, som följde med karlarne till rian,
för att gifva dem nyckeln, — svarade Brita, nu i sin tur bestört.
Elias, som under tiden sökt Marie kring hela
huset, öfverhopade Brita med frågor hvart den unga flickan tagit vägen.
— Men har hon då icke följt er åt? — genmälde
Brita. — Jag undrade väl att hon mot sin vana blef borta så länge,
men jag trodde att hon gått med till isen för att se när de upptogo
klockan.
Elias begärde ej vidare förklaring.
Han störtade ut, kom till rian och derifrån till landsvägen. Aftonen
var klar och lugn; månen gick upp öfver skogen. Vida omkring hördes
icke knäpp eller kny. Af Marie syntes icke ett spår, hördes icke
det minsta ljud.
Elias stod några ögonblick
tyst, andlös, tillintetgjord. Det förekom honom, som hade verlden rundtomkring
honom plötsligt blifvit öde och mörk, och han förstod icke
mer denna vårliga himmel, hvars stjernor han nyss betraktat med stilla glädje.
Marie var borta; allt var tomt: hvad skulle han mera göra i verlden!
Men denna döfvande känsla lemnade åter
rum för en ny fruktan. Hvem hade bortfört flickan? Och hvart hade man
fört henne? Måste han icke tro, att detta våldsamma försåt
stod i någon förbindelse med den hemlighet, hvilken hade jagat henne
från Stockholm och hvilken hon så envist vägrade yppa? Och om
så var, hvilket öde väntade henne nu?
Att
uppsöka henne, att rädda henne, blef nu Elias' enda tanke. Hans besinning
återkom med hans fruktan. Han kastade sig krypande ned, för att i det
svaga, ovissa månskenet undersöka spåren på landsvägen.
Han trodde sig upptäcka, att släden med de breda medarne gjort halt
vid uppkörsvägen till gården och sedan åter fortsatt sin
färd norrut. Hvarför norrut, om det var Maries farbroder i Wasa som
låtit bortföra henne? Än mer: han tyckte sig märka att släden,
som förut varit förspänd med två hästar, norrom gården
varit förspänd med tre. Det föll honom in, att den tredje hästen
måste ha varit Heikkis; ja, han trodde sig igenkänna spåret af
högra bakfoten, der skon på ett ställe var afbruten. Han förstod
nu, att man genom hästens bortförande velat beröfva honom hvarje
möjlighet att eftersöka våldsverkarne.
Elias
begrep med sin i många faror bepröfvade rådighet hvad han hade
att göra. Han skyndade tillbaka till stugan, stoppade hos sig det silfverur
han en gång tagit som krigsbyte af en fientlig officer och några på
samma sätt förvärfvade, länge besparade silfverrublar. Derpå
sade han Heikki och Brita ett hastigt farväl, med löfte att icke återvända
utan Marie.
Nu visste han, att ingen enda häst
stod att köpa för guld på hela milen framåt Ny-Carleby stad.
Han måste derför först gå söderut till Munsala kyrkoby,
ehuru denna väg gick i motsatt riktning emot de flyendes kosa. Men Elias
hade intet val. Han uppnådde byn och gick in i den gård, der han visste
att man hade den snabbaste hästen.
—
Låna mig din häst, Simon, — sade han, — och skulle jag ej
komma tillbaka, så håll dig skadeslös med detta och dessa penningar;
det är mer än din häst är värd.
Simon,
en gammal hästbytare, tog sig mer än en gång bakom örat,
innan han kunde förmå sig att ingå på detta förslag.
Det var minsann icke godt om hästar nu för tiden: man hade nödgats
hemta dem på femtio mils väg allt i Karelen, och nu stodo de icke der
till köps ens för penningar; man hade sist på sena hösten
måst öfverföra hästar från Westerbotten. Men voro hästar
rara, så voro blanka silfverpengar ännu rarare, och Simon kunde icke
emotstå frestelsen. Han bedyrade, att han hellre ville förlora hustrun
än hästen; men hur det var, slunko rublarna in i hans gamla skinnpung,
och affären var uppgjord.
Några minuter
derefter red Elias i sporrstreck tillbaka mot Lojlax, spände sin häst
för Heikkis lätta kyrksläde och styrde kosan med rask fart norrut
i den stjernklara, lugna och frostiga vårnatten.
|