Hangola i Flickan från Kahra av Arne Törnudd

Flickan från Kahra av Arne Törnudd

Hangola

Eftersommaren och september månad dröjer Topelius i Nykarleby, drömmer vemodigt men icke alltför smärtfyllt om Emilie, roar sig däremellan på det vackra Alörn med segling och fiske och återvänder så till sällskapsliv och baler i hemstaden. Den första oktober reser han åter till nya studier i Helsingfors med en student, Molander, som ressällskap. Den andra oktober kommer man fram till gästgiveriet Sarvicka.

»Men sällan ha två resande med så gott lynne funnit härberget upptaget och sig själva nödsakade att resa ut i det vida kl. 9 en mörk kväll. — Ty vi ville till Kahra och kommo dit kl. ½ 11.

Men — ducente numine adverso — kommo vi till orätt gård — skreko på ödet och egen dumhet — men funno en pratsam värdinna, som visste berätta: 'Quam quaeris nupta est illa in mense praeterito — erat in veste nuptiali formosa. — Jam vero est in Hangolam virum secuta. 1)

1) Ledda av ett fientligt öde . . . Den ni söker gifte sig i föregående månad — hon var vacker i sin bruddräkt. — Men hon har redan följt sin man till Hangola.

Följande dag söker sig Topelius över till den andra gården och kommer i samtal med värdinnan där:

»Den unga pojken var 19 år, berättade hon — jag hörde yhrexenkymmendä och började skratta. 'Joulun asti nyt taas tultiin?' — 'Tuli' — 'Sepä hyva — sittä G — kotona asuu — ja mullekin korja tyttö sittä — 'mitä se minun koski?' Mutta miksikö värelle viikolla tulla? — Ja, miksikä? Jag är dålig att räkna. 2)

2) Språkfelen gör översättningen osäker. . . . »Nittio» . . . »Kom man nu igen till julen? (Avses snarare: kommer ni igen till julen?) — »Ja» — »Det är bra — G — är hemma då — också jag har där en vacker flicka» — »vad rör (eg. rörde) det mig?» Men varför komma till orätt vecka?» »Ja varför?»)

Också denna gång har uppehållet på Kahra gjorts förgäves. Tydligen hade Topelius hoppats kunna träffa Greta före giftermålet; kanske hade han dessutom tänkt övervara bröllopet, om detta hade kunnat samordnas med resan. Nu fick han höra, att Greta redan var ung värdinna på Hangola. Den nittonårige pojken var naturligtvis brudgummen. Lustigt är grannvärdinnans tal om sin egen dotter, som rekommenderas som Gretas efterträderska. Skvallret om »vanha riiari» hade spritt sig i byn.

Dagboken meddelar i samband med besöket intet om Topelius' känslor inför giftermålets faktum. Förmodligen har han varit beredd på eventualiteten om också hans förhoppningar ha gått i annan riktning. Men om han stilla har avstått från att ännu en sista gång se henne som flicka på Kahra, släppa hans tankar icke greppet om hennes person. I sin första knappa reduktion var Waldemars hemlighet med namnet Därborta avsedd att utgöra ett slags inledning till en större dikt kring Kahra-upplevelserna, ehuru den sedan fick en fristående utformning. I Helsingfors återkommer han under de skymmande oktoberdagarna till ämnet, och den 25 oktober har han fört uppgiften fram till ett provisoriskt slut. Det är första partiet i Hangolas dikt. Som vi minnas, fångades hans öra av melodin i ordet Hangola; det träder här i den poetiska återgivningen av Kahra-händelserna i stället för Kahra.

Innan vi gå till själva texten, böra vi med några ord dröja vid den runometer, som i diktens huvuddel, verspartiet, används. Det är nämligen så, att Topelius vid denna tid har fattats av ett starkt intresse för denna versform, som ju är Kalevalas. Redan Topelius' far hade, som vi veta, intresserat sig för de finska fornsångerna och samlat sådana. Som barn hade Zachris med en blandning av lockelse och fruktan betraktat de karelska mästersångarna, som den lame fadern hade inbjudit till Kudnis, då han icke längre själv kunde uppsöka dem.

»De voro husets och hela grannskapets skräck, ty ingen tvivlade på, att ju den sjuke doktorn kallade till sig de värste trollkarlar ifrån den illa beryktade norden, för att bota hans sjukdom. Och själv tvivlade icke heller de skäggige sångarne på makten av sina högtidligt frammumlade besvärjelseord.» 1)

1) Z. T. Självbiografiska anteckningar, sid. 19.

Det är då lätt att förstå, att utgivningen av den första Kalevala-upplagan år 1835 av den unge studenten uppmärksammades med det livligaste intresse. Den 18 mars 1836 meddelar dagboken:

»Det nya verket Kalevala. Ack vad Pappa skulle glatt sig däråt, om han upplevat det. — Du är ändå en stor stympare, min kära Z., som inte skall kunna läsa din fars skrifter! — Proh pudor!» 1)

1) Fy skäms!

Topelius' kunskaper i det finska språket höllo inte jämna steg med hans uppskattning av det och av den finska nationaliteten, något som bland annat dagbokens finska Kahra-dialoger nogsamt omvittna.

Sammanträffandena med Greta aktualiserade hans intresse för Kalevala-poesien. I Greta tycker han sig ha mött den finska folkvisan själv i hela dess okonstlade friskhet. Han börjar småningom själv försöka sig på diktning i runometer. Från augusti 1840 finns en skämtsamt nedkastad hyllning av en lantlig skönhet på Alörn, och från den 12 september en annan mera romantiskt svärmande, som möjligen är inspirerad av Emilie. Då han så efter det fåfängt företagna Kahra-besöket i oktober omvandlar minnena av Greta till Hangolas dikt, är det därför i Kalevala-meter han stöper den. De två inledningsstroferna ha dock en annan form, de ha i själva verket tillkommit tidigare, redan 1839, likasom det till dem fogade prosastycket. Här sammanförs allt till ett helt.

		HANGOLAS DIKT. I. De flydda dagars minnen de äro drömmar vars ljuva ögon slockna i morgonljuset, de stanna kvar på stranden av tidens strömmar som blanka isen stannar när nyss det frusit. Men tiden ilar framåt med lösa tömmar, allt blekare blir skimret av det som farit, allt tystare blir rösten av det som varit, och allt varför ett hjärta i tiden ömmar det dör i tiden bort, det är blott drömmar. Det drömda och det skedda — vem kan dem följa? En fin omärklig linje är mellan båda. Svårt är att skilja himmel och fjärran bölja, och verklighetens gränser kan ingen skåda. — Men vad den flydda stunden än tyst må dölja, emellan dröm och sanning jag ej vill välja, vill blott en dunkel saga ur minnet tälja och locka bilder fram vilka dimmor hölja.
	Engång gick jag ut ur staden på fältet och såg att björkarna hade slagit ut sina ljusgröna knoppar. Då tänkte jag: icke vill jag bo i staden längre. Engång, när solen lutade till nedgång, åkte jag genom en skog som doftade av vår. I min kärra satt en som sov, men icke var det jag. — Jag tänkte: polernas vindar hava druckit sig mätta av slätternas snö och lagt sig att sova i furornas toppar. Nu är det gott att resa mot norr. När jag kom ut av skogen såg jag en gul och smal matta slingrande sig fram över en omätlig grön. Aftonens rosor rodnade i den avlägsna sjön och solen skickade sina skiftande strålar att smeka den lantliga kyrkans tysta portar. Mina blickars fåglar flögo ut över fältet och satte sig att vila på rönnens grenar. Och rönnen stod vid en gård på fältet. En gång hejdade jag min häst, och svetten dröp från hans svarta panna. — Jag stod på en trappa och lyssnade på toner. Icke var det fågeln som sjöng i den nära rönnen, ej heller det avlägsna bruset av insjöns böljor, jag säger ej vad jag lyssnade på. Då såg jag i hast ett vackert sken. Icke var det den nedgående solens sken uti daggens pärlor, ej heller den bleka stjärnans fina skimmer genom aftonskyn. Jag säger ej vad sken jag såg. Skönare ögon har jag väl sett och undrat på mera himmelska blickars förtrollande makt. Men aldrig såg jag en mera behagfullt leende skalk i ett spelande mörkblått öga, aldrig såg jag en trotsigare grace i en blick full av lekande jordisk glans. — — — — — — — — — — — — — — — — — — Ei koivu närviempi keän aikana metsässä kasvo, eikä seliämpi tähti kamahda käven illalla kammon kauta. 1)
		Sjönk så ned den skumma kvällen, sköna, skumma sommarkvällen, daggen föll på dalens blommor, föll på skogens gröna grenar och på Hangola det höga. Och där satt i skumma stugan stum den höga Hango-flickan, flickan med den blåa blicken. Späd och smärt var hennes midja böjlig som den unga björken; som vid bäckens blanka bölja blåa sippan blyg sig böjer, som den raka rönnens blomma gungande på grenen sviktar, så var hennes nackes rundning. Som en kväll den fria fålen, ung och yster an till sinnet, efter dagens långa lekar vilar lätt i lundens skumma svala sköna aftonskugga, så satt fria Hangoflickan, flickan med den långa locken, och på dagens dansar tänkte. In i stugan steg en främling, fjärran från hans väg om våren genom sköna Satagunda och det täcka Tavastlandet gick mot svala nordanskogar Hangola förbi, det höga. Fram han steg till Hangoflickan, flickan med det ömma ögat, där hon satt med sina systrar: »Frid med eder, vackra flickor, Vem av er kan säkert säga om från höga Hangogården jag en häst kan få i afton? alltför svag var den jag hade, hänger örat, går ej längre. —» Svarade på stunden flickan, flickan med den blåa blicken: »Ej finns häst i gården hemma, Hangolas sex höga hästar uti hagen fjärran beta, med den sjunde bort till staden for i går min gamle fader.» »Hören, vackra Hango-flickor, tvänne dygn jag redan färdats, färdats genom tvänne nätter; vinden viner skarp på slätten, sent det blir att så mot natten med en uttrött häst bege sig, och jag längtar att mot Hangos lätta läger trött mig luta.» »Icke äga vi de sängar, sängar vari smidigt silke syddes in i bäddens böljor, sådant man i staden skådar, sakna även rika rummen och den konstigt redda kosten att den främmande förpläga —. Dock finns kamrar nog i gården, kamrar nog för glada gäster, blott de sig med litet nöja. Ledig är just nu min egen lilla vackra varma kammar, medan jag i svala loftet slumrar bort de snabba timmar.»
	Ompi sinun katsando niinkuin auringo Ruonan aallosa amulla kastettu, ja iloisempi kuin valkia talven illala loista pazassa. Sillen kuin mina muistan sinun, ölen aina iloitsella mielin. Istui siellä pihiajan oxasa kaunis lindu, mutta punassa ansassa pöydettiin niitä — kaunis lindu — lindu rukka! 2)
		Och hon satt den finska flickan, flickan med den mjuka midjan, i den stora skumma stugan. Nyss på rutan solens sista silverfina stråle darrat — och den sista svalan flugit i sitt bo vid åsen åter. Fjärran hördes vindens viskning, och från stranden insjöns sakta silverklara vågors susning — men därinne stilla susa blott de lätta andedragen av små syskons söta slummer. — Och där satt hon, Hangoflickan, flickan med den långa locken. — Höll vid handen henne han som vida vägar vågat vandra, fria handen fast han fängslat. »Nu du hulda Hangoflicka, tack för brödet som du bakat, smöret som du själv har kärnat och för vackra insjöns muikor dem din gamle fader fångat. När jag ser ditt öppna öga, ömma ögats blåa blickar, ser de långa lockars lekar, och den mjuka midjan, flicka, flydde som en fläkt från ögat söta sömnens skumma töcken — mycket vill jag fråga — — — »främling, det är sent — och vänlig vilan vinkar trötte vandrarn, sen i tvänne dagars sol han strävat, tvänne nätters skymning suckat — — »Tung är gången för den gamle, men ej tröttnar tjuguårig vandrare på livets vägar, vill i vita armar vila — — — — — Nu dock säg mig du min vackra vänliga värdinna, säg dock hur så skön och sextonårig ensam dig din moder lämnat uti höga Hangogården?» »Borta under evigt gröna granens skumma skugga sover Hangodottrens milda moder — Sörja måste då den svaga för den stora gården ensam —» »Nu dock säg mig; du min vackra vänliga värdinna, säg dock hur så varm och värnlös dina bröder ensam kvar dig lämnat uti höga Hangogården?» »Borta långt i skogen sitta mina bröder invid dalen, dalen, som i dag de tände, måste vaka där och vakta att ej bruna tjäran brinner, kådan ej och kolet brännes.» — »God är gamla Hangogården, varma vackra vida kamrar, uti varje kammar bästa bäddars bomullsmjuka böljor, uppå alla bäddar rika ylleryors röda rutor här i Hangohemmet fann jag, fann väl uppå gården tio höga hästars tomma spiltor och för kor väl tjugo klavar. Goda gården har jag granskat, glada rummen genomvandrat, i den stora stugan stannat, men ett enda jag ej skådat, har ej skådat än den varma vackra kammar där den hulda höga Hangoflickan sover» — — — — »Hangoflickans höga kammar bort ej springer till i morgon. Nu den svala natten skymmer, sömn är söt — släpp mina händer —» — »Sällsamt skimra dina blickar, sköna stjärna, skälmska skyar klara kring din kind du kastar, dina kinder ser jag skifta —» »Se det vackra silverhjärtat, skönare ej stjärnan skiftar uti lätta sommarskyar än på vita kragen silvret.» »Hör, du hulda Hangoflicka, tag det silvervita hjärtat, som du ren det röda rövat, blott i kväll din kammar — — — — »Hör, du fjärranlände, främling, sällsamt blänka dina blickar. Ej i blanka silverbojor bindas fria Hangoflickor — Silver göms i gamla gården nog att tjugu stjärnor smida på det höga himlavalvet — Släpp min hand — men säg, hur glänser gyllne ringen så gudomligt på ditt finger —?» »Hör, du hulda himmelskt höga Hangoflicka, tag från fingret rika ringens gyllne glans liksom du tagit gyllne sömnen från mitt öga — blott i kväll —» »Hör, du fjärranlände främling, sällsamt logo dina läppar — Ej i gyllne ringars rika snara snärjes Hangoflickor, gula guldet göms i gården nog att smida milda månen ny på höga himlavalvet. Släpp min hand — Se mina lockar i din gördel lätt sig lindat! silkesröda rosengördeln. Silket snärjer långa locken, ve — nu slites silket sönder släpp mig —» »Hör, du himmelskt höga Hangohemmets hulda flicka, snärja silkesröda rosors rodnad dina långa lockar, (som den lätta lågan leker uti mörka granens grenar) o så vackert var ej nånsin Hangoflickans höga huvud, långa lock och mjuka midja — Tag den röda rosenbojan, bojan vari jag dig bundit, sen med dina blåa blickars band du mig för evigt bundit, blott — — — — — — — —» Hidas vajo ehton tähti ehtontuuli bidas hälve! Hilja päivän sädeh sytä, Kointähti kauan viipy! 3) Lyhy ikä lippuittella lintuiseni leukailla kultaiseni katsotella — _ _ _ _ _ _ _ 4) O du ljuva, ljumma, djupa juniskymning —! O du skumma, undersköna midnattsskugga! Hem för mina himlar, hulda Hangohjärta! Bäva ser jag dina böljor, Välva ser jag dina vågor, o du unga underbara barm i blomma! Sväva ser jag dina lockars svala svarta silkesskyar, sväva över dina rosors rädda rodnad — Dagas ser jag dina drömmars djupt fördolda duvna dimmor, vid mitt hjärta sällhetsdruckna dina dälders druvor digna — ser vid mina läppar all din längtans lust i outsägligt lugn sig lösa! Blunda bort, ni blåa blickar, här i dessa blomsterbojors blida boning vill jag bliva, hit i dina armars fängsel, i din ljuva famn, o flicka, vill jag fly och intill döden — fast förbliva — — — — — — — — — — — — — — — —
	Unda vielä naura minun ainoansa, ei nyt varainen leivo vielä metsässä laula, varpuisella vielä uni silmeensa, keldavarpuinen päätä kätke siiven alla. Mingä tähden nyt kyläinen siivensa löyhyttä? Toki, toki, olisi pelko kauvas minun lintuisesti, en mina haukka ölen, onpi minulle kotkan mieli, joka kyläiselta ihaisesti paja, pian tåas livahda ja kaukana ja ijäti pois lennä. 5)
		Redan morgonrodnans vingar vifta över insjöns vågor, väckt ur vilan, vid och vänlig, vinden ilar ned från bergen att med slättens blyga blommor och med skogens gröna grenar lätta leken återliva. Lärkan har sig ej försovit, svalan flög nyss ut att samla boets byggnadsvirke, sparven späda nacken upp från vingens varma täcke varsamt lyfter. — Och där stod i ljusa löftet, i sin morgonklara kammar, hon, den höga Hangoflickan, flickan med den blyga blicken. Röd var hennes läppars rodnad, som rubiner kindens rosor, som ett månsken över ljungens blommor uppå mön — var ögat Och där stod — men icke vet jag när den främmande var kommen, kommen i den klara kammarn, vem som honom vägen visat och så tidigt trappan uppför lett — det vet jag ej förtälja. Men där stod han — vilkens namn ej nånsin nämnde Hangoflickan, flickan med den kyssta kinden, fast hon så till honom talte: »Nu, du fjärranflugna fågel, nu sitt fönster för dig öppnat för så tadelfria flickan, flickan som dig bättre trodde, flyg nyi åter dan du kommit!» — »Hangos höga dotter, hör mig, hör mig, du min fångna fågel! Vandrarn gick i vida världen, gick i granna blomstergårdar, gick också i ödemarken och bland bygdens blyga blommor. Sist i sköna Suomilandet, blomsterprydda Pohj ålandet, fann han invid Hangobäckens brädd en blåögd blygsam blomma, blomman skall en annan bryta, vid sitt hjärta evigt gömma, men det vågade ej vandrarn, måste åter ut i världen, blomman kysste han på pannans prakt i ljusa juninatten, henne som han högst av ängens vilda vackra växter älskat. Icke bröt han blomman, flicka! Icke blekte han dess kinders klara purpur — sen han farit, skall hon tänka i sitt sinne, Hangos vilda ros skall säga: 'Det är visst att underliga äro unga hjärtats drömmar, nyss jag tyckte att en främlings läppar lätt min kind berörde i den ljusa juninatten, och det var dock visst blott vårens vind som lekt i mina lockar eller var det skogens luft och vita baggens doft i natten som så yr mig gjort och lockat drömmar i mitt unga hjärta.' »Nu du fjärran Pohjagårdars gosse, Hangohemmets himmel höljs av molnet, men förf lugna löftet flickan ej förgätit, varma vackra kammarn visat, där hon förr så fredligt slumrat — — — Hangoläppar, mina ljuva lärkor, vilka ord ni talen! Blåa himlars glans och stjärnors skönhet bor i dessa ögon. Låt mig kyssa deras dimmors duvna dagg från dem. — — — — — — — — — — — —— — — — — Ja löftet höll du. Löftet allt jag skådat, vita tiljorna jag trampat, visst en aln i brädden, — undrat uppå konstigt knutna kronan utav halm i höga taket, högt beundrat dessa kläders klara färg och rika randning där, i rader hängda, röda, blå och gröna skönt de skifta. Men dock säg, vad mest jag undrat, säg, min unga ros, var fick du långt i höga Pohjalandet dessa söderns lövkojdofter?» »Långt i Pohjalandet bo vi, som du säger. Outsägligt vackert måste där dock vara där min blommas vällukt växer —. Fröna har den unga Antu, Autiogårdens gosse, hämtat mig från staden, då han visste att av allt i världen växta, var mig blommors vällukt kärast.» — »Antu, Autiogårdens gosse, gjorde väl. Var god mot honom å ter. Nu dock säg, vem gav dig boken med de skurna pärmar och beslagen utav mässing? Hundra vintrar visst han skådat.» »Helga boken fick min fader fordom av sin gamle farfar — och jag fick den av min fader, förra våras då jag läste med de andra. — Kom och se dock, vilka bilder uti boken! Sådant har du knappast skådat, Änglar med så vita vingar underliga djur i skogen, krigsmän uppå höga hästar, kungar ock med kronor — ser du! Tyst! Nu hör jag Autiohundens skall i skogen — flyg min fågel, ve om mina bröder kommit hem från dalen — om dig någon såg i ljusa junimorgonskimret — — — Kyss ej så min kind — jag gördeln gömmer — flyg! — — — — — — — — — — — — — — — — — Uskon mina unhotixi unhotixi hiljaan tulla hyvä yö Hangolassa 6) Öppna voro österns portar, Hangohemmets himmel klarnat och den viga vinden vände sina vingar rätt mot norden. Och där satt i stora stugan stum den höga Hangoflickan flickan med den blåa blicken. Smärt och skön var hennes skepnad, rak som unga rönnens rotskott, som hängbjörkens lätta löf så föllo hennes långa lockar. — In i stugan steg en främling, främmande och dock förtrolig, genom våren gick hans väg mot långt avlägsna Pohjaländer Hangola förbi det höga. Fram han steg till Hangoflickan, flickan med det ömma ögat, där hon satt med sina systrar. »Frid med eder, vackra flickor, frid och tack! Ej bättre nånsin. skönare ej nånsin slumrat har den fjärrankomne — aldrig så på silkessydda bäddars böljor har så ljuvt han vilat, som på röda Hangoryan, Hangoryans rika rodnad. Nu den vackra vinden viftar, bort med den han måste fara, främlingen som fjärran färdats, hem till natten skall han hinna. Hemma har han nästa morgon drömt om hulda Hangohimlar. Men till minne utav honom, vilkens namn ni aldrig visste, skall den lilla Ännu alltid gömma lilla silverspännet, och dess make Elli äga — Hango-hemmets hulda hjärta under lilla silverhjärtat klappa skall — och därvid hemligt än ett tredje hjärta minnas. Men den röda rosengördeln, silkessnarans fina rodnad, den skall Hangodottren bära än som brud och brydd då tänka hur med snaror fåglar fångas i den ljusa Juninatten. — — Nu lev väl! Må lyckan länge gästa i den goda gården. — Sent den dag skall gry då Hangos gäst den goda gården glömmer och den hulda Hangoflickan, flickan med den blåa blicken, blyga blicken, långa locken, ömma ögats öppna himmel, nånsin glömmer — — — — —» .7)
	1) Den unge skaldens egenmäktiga behandling av det finska språket, som självt ännu vid denna tid befann sig i sin kulturs barndom, gör översättningen av de finska inslagen mer eller mindre hasardartad: »Icke växer björken ivrigare om våren i skogen, icke heller dallrar stjärnan klarare genom dimman.» 2) Innehållet kan väl bli ungefär detta: »Att se dig är som att se solen om morgonen badad i Ruonas våg, och en gladare syn än elden, som om kvällen lyser i härden. När jag minns dig, är jag alltid glad! Där satt på rönnens kvist en vacker fågel, men i en röd snara fångades sådana» (förmodligen avses: »fångades den» — en allusion på den röda gördeln!) — »vackra fågel — stackars fågel!» 3) I manuskriptets marginal har Topelius till denna rad antecknat: »Urja om morgonstjärnan som länge dröjer.» 4) Översättningen kunde försöksvis bli denna: Långsamt sjunker aftonstjärnan, aftonvinden mojnar långsamt! Sakta tändes solens stråle, morgonstjärnan länge dröjer. Kort är tiden jag får skämta, med min fågel lekfullt gnabbas, på min älskling gå och blicka. 5) En exakt översättning är väl omöjlig — man får gissa sig fram. »I sömnen ler ännu min enda, ännu sjunger icke i skogen den tidiga lärkan, sparven har ännu sömnen i ögat, gulsparven gömmer huvudet under vingen. Varför lyftar främlingen nu på vingen? I sanning, i sanning bör fruktan vara fjärran från min fågel. Jag är ingen hök, jag har örnens sinnelag, som på sitt besök glatt skämtar, snart åter försvinner och flyger bort fjärran och för alltid». 6) Måhända: Sent, jag tänker, skall den glömmas, glömmas sent skall goda natten i den höga Hangogården. 7) Manuskriptet ingår i Promenader, häftena VII, VIII och IX. Werner Söderhjelm har avtryckt större delen i Sv. Litt. tom CCXX 1931. Det otryckta har Granér i sin avhandling tryckt, med undantag av delar av den första prosaavdelningen och de sju versraderna på finsk runometer. I samband med dikten uttalar Granér förhoppningen, att dikten i dess helhet snarast möjligt måtte offentliggöras. Denna önskan har här hörsammats.

Den långa episka dikten är märklig både i poetiskt avseende och genom det ljus den kastar över skaldens Kahra-upplevelser. Såsom redan nämndes, bilda i den de två första stroferna en fristående lyrisk inledning, tillkommen långt tidigare än den berättande dikten. Skalden drömmer sig här tillbaka till de händelser Hangolas dikt sedan återger. Vid den tid, då denna inledning kom till, visste Topelius intet om Gretas förlovning, kanske hade denna icke heller då ännu inträffat. Något orosmoln hade därför icke då ännu dragit över Kahra-perspektivet, det är också endast en stilla drömlik dager, som svävar över raderna, den riktiga stämning, som skall föra Kahra-minnena från verkligheten över i poesiens landamären. Långt senare har Topelius på dessa två strofer byggt upp en hel ny dikt utan samband med Kahra-episoden; denna har sedan ingått i hans diktsamlingar under namnet Dröm och verklighet, medan han har låtit Hangolas dikt ligga otryckt i sina manuskript. 1)

1) Dikten återges här för att visa dess samband i innehåll och form med ovannämnda inledningsstrofer. — En sådan ombildning i skaldeinspirationen är ju icke något sällsynt, men alltid fängslande; erinras må om hur Viktor Rydberg låter ur kärleksromansen Två i sadeln växa fram den djupsinniga och storslagna tankedikten Drömliv.

DRÖM OCH VERKLIGHET.

»De flydda ungdomsminnen, de äro drömmar,
som slockna bort likt stjärnor i morgonljuset,
de ila bort som bubblor på tidens strömmar,
men guldet, det är tyngst och blir kvar i gruset.
Se, livet ilar framåt med lösa tömmar,
allt flera änglaröster dö bort i bruset,
allt svalare blir hjärtat och mera fruset,
och allt, varför en mänska i tiden ömmar,
det dör i tiden bort, och det är blott drömmar.»

När dessa ord mig vännen, den kloke, sade,
då kände jag hur frosten, lik vinterdriva,
omkring mitt varma hjärta sin kyla lade.
»Och är ditt guld så tungt, så må kvar det bliva
på bottnens grus och sökas med stör och spade.
Och är mitt hjärta fruset, vem skall det liva,
om icke tro och kärlek sin ro det giva,
om icke änglaröster och drömmar glade
sin milda skönhet ge? Var det så du sade?

Ty livets dröm och vaka, vem kan dem följa?
En fin omärklig linje är mellan båda;
svårt är att skilja himmel från fjärran bölja
och verklighetens gränser kan ingen skåda.
Vad livet än må blotta, vad det må dölja,
i drömmars skum, som brister i ständig våda,
jag skådat evigheten sin glans förråda,
då allt det suld, som floden och havet skölja,
med all sin tyngd förgängelsens nyck setts följa?»

Prosainledningen, från samma tid som de två stroferna, är som sig bör mera verklighetsbetonad. Men också över den dallrar ett skimmer av saga, som gör den till ett slags varsel om Waldemars hemlighet. I själva verket var det skaldens avsikt, då denna dikt tillkom följande år, att också låta den smälta in i Hangolas dikt, fastän den sedan har lösgjorts från denna helhet och fått ett självständigt liv. Skildringen av Greta i prosaavsnittet återkallar omedelbart i minnet dagbokens Greta och visar på det i minnet levande underlaget för hela dikten.

Ty Kahra-upplevelserna skönjas tydligt genom hela den poetiska drömväven. Namnet Hangola, som från första början så starkt talade till det musikaliska hos Topelius, kan inte dölja för oss den verkliga skådeplatsen för händelseförloppet. Hango-flickan är sexton år, främlingen är tjugu, hans vandring har gått genom Satakunda och Tavastland mot nordanskogar; vem känner icke igen den unge studenten och bondflickan på Kahra! Morgonens samtal om löftets rika inredning med de präktiga dräkterna är ju också endast en fylligare upprepning av dagbokens skildring av visiten på löftet i den tidiga junimorgonen 1838. Att det är detta sommarbesök på Kahra, som närmast ligger till grund för den episka målningen, är tydligt och naturligt; här omges kärleksmötet av den nordiska sommarens ljusa fägring. Därför återfinna vi också den röda resgördeln som en klimax i händelseförloppet. Dessa verifierbara detaljer fresta till att söka ett verklighetsunderlag också för sådana enskildheter i skildringen, som icke återfinnas i dagbokens tidigare uppgifter. Lövkojorna och den gamla bibeln, ha de inte varit samtalsämnen engång för Topelius och Greta? Själva sommarnatten är insvept i dagbokens ljusdunkelstämning. Naturligtvis förekomma också rent poetiska tillägg. Dit höra väl både silverspännet och guldringen (i stället för den mindre poetiska plånboken och blå sedlarna). Dikten låter flickans kyskhet och självkänsla värja henne, innan främlingen får tillträde till kammaren, och på morgonen göms i hennes ord till honom en förebråelse. Dagboken antyder intet sådant. Anmärkningsvärt är, att denna flickans milda klander av det som skett och vandrarns försvar, där han uttryckligen betonar, att han icke vågat bryta blomman, som en annan skall plocka, av Topelius senare, vi veta icke när, har satts inom parentes; han har tydligen haft för avsikt att stryka hela detta avsnitt. Möjligen har han tyckt, att det säger för mycket; han har icke velat så nära beröra, vad som har skett och icke skett. Och dock innehåller detta uteslutna parti några av poemets vackraste rader: de, där vandrarn lever sig in i flickans tankar och intalar henne, att den ljusa juninattens upplevelse skall omvandlas till enbart drömmar i hennes unga hjärta.

Topelius har aldrig låtit trycka Hangolas dikt. Förmodligen tyckte han, att den alltför nära berörde ett skede i hans liv, som han inte ville ge till allmänt beskådande. Kanske var han inte heller tillfreds med dess konstnärliga utformning. I sin strävan att efterbilda kalevala-metern har han onekligen alltför ymnigt strött ut alliterationen över versraderna. De stereotypt återkommande epiteten, med förebilder i både Kalevala, Iliaden och Älgskyttarna: den »höga Hangoflickan» den »gamla gården», den »blåa blicken», det »ömma ögat», bli i längden en smula tröttande. Den sista överarbetningen av dikten har också tydligen uteblivit; det märks bland annat av att versraden »hem från dalen — om dig någon såg i» har fått en versfot för mycket. Men sådan dikten föreligger, är den dock en konstnärlig konception med partier av stor skönhet på samma gång som den utgör ett värdefullt personhistoriskt dokument. Som sådant måste den naturligtvis utnyttjas med nödig återhållsamhet; i all poesi har ju fantasien rätt att fritt och hänsynslöst ombilda verkligheten. Men vi tycka oss ändå kunna läsa så mycket ut ur denna poetiska omvandling av Kahraminnena. Framför allt möta vi hos diktens vandrare och bondflicka denna unga sinnens friska vårstämning, som ännu en gång övertygar oss om den atmosfär av oskuld, som engång omsvepte den milda juninattens kärleksmöte.

I dagboken förekommer i oktober en anteckning om dikten:

»Hangolas Dikt — försök att kläda en Finsk flicka i runans dräkt. Om jag lyckats få dräkten att sitta och klä må andra avgöra, men åtminstone känner jag igen mitt blåöga, och det doftar häggblomster, när jag tänker därpå.»

Den korta anteckningen visar hur starkt — och vackert — han vid denna tid lever sig in i minnenas värld.

{Inf. 2007-10-20.}

* *
*

Under hösten 1840 har ett personligt spörsmål allt envisare trängt sig på honom och pockat på lösning: han har börjat tvivla på riktigheten av sitt val av livskall. Den djupa pieteten för faderns minne hade lett honom in på dennes bana, men småningom har han känt, att han trots sitt nog så livliga naturvetenskapliga intresse dock med hela sin andes läggning hör den humanistiska forskningen till. Dess världar hade ju inte heller varit främmande för fadern. Den 6 november är hans beslut stadgat; han kastar om och gör historien till arbetsfältet för sina fortsatta studier. Därmed är ett stort bekymmer hävt. Men känslornas oroliga böljegång i själen har han icke därför bemästrat. Tvärtom mörknar det i själen jämsides med novembermörkret ute i naturen. Poesien blir då åter den goda säkerhetsventilen. I november är han färdig med en bikt om de själsstrider det nya Kahra-perspektivet har fött hos honom.

VILLANDE VÄGAR.

O Gud, min Gud, förbarma dig i natten!
Min själ har natt, fast livets morgon randas,
min ande törstar, räck mig livets vatten,
ty jordens dryck med dödens floder blandas!
Fast livet ler och skön är ungdomsskatten,
till jorden trycker mig den luft jag andas,
och himlens stjärnor slockna bort i natten.
I töcken går jag; vägen jag ej finner,
som till din kärlek går igenom världen;
mig villar jordens glans, som snart förbrinner,
jag kan ej trampa rosorna på färden,
och därför aldrig fram till dig jag hinner.
En stjärna lik i djupet utav fjärden
din härlighet jag ser och aldrig finner.
I dina armar. Gud! i dina armar
jag vila vill. Min själ är trött till döden,
och livets lust mig outsägligt härmar;
förbrunnen är den vilda ungdomsglöden,
och jag vill dö, om du dig ej förbarmar.
Om du mig flyr, skall jag förgås i nöden;
O Gud, min Gud, jag flyr i dina armar.

Det är icke endast den poetiska skönheten, som här är oomtvistlig, i själva den fasta konstnärliga utformningen röjer sig den känslans äkthet, ur vilken den har sprungit fram. Kärleksäventyrets engång så lätta och lekande lusteld hotar att övergå i mörk brännande lidelse, som förskräcker honom och här driver honom att i religionen söka ett sista säkert skydd. 1)

1) Jämför Granér sid. 96: »De centrala raderna, de som bilda diktens kärna, finnas i andra strofen, det är dessa: 'Jag kan ej trampa rosorna på färden, / och därför aldrig fram till dig jag hinner.' Han känner, att han ej kan besegra passionen, och därför att han måste finna den syndig, skiljer den honom från hans Gud. Det måste erkännas, att sången är starkt gripande. Här är man icke benägen att forska efter litterära förebilder, man känner, att dikten är ett direkt och oförmedlat utflöde ur en kämpande själs innersta. Det är originell lyrik.»

Terminen tar slut, och den 15 december är han åter på hemresa, denna gång med en pietistisk byggmästare Kellström som ressällskap. Hans tankar flyga oroligt omkring; den 18 kretsa de kring Helsingfors, där en stor bal som bäst pågår, glida så över till Nykarleby — och så fortsätter dagboken oförmedlat:

»Och vad var här — en snövit väg — ett dunkelt sinne (Föreligger möjligen här en felskrivning för minne?) — en mörk-mörk-mörkröd kväll var här. — Jag minns det så väl huru rosorna slogo upp i eld — och blåa himlar mörknade ända in i svart — och irrbloss skimrade därigenom i villande glans. — 'Ein kindisches Lachen — ein schöner Nebel' sade jag förr. — Nu var det ej så, men jag log ändå. — Jag såg ett djup, i vilket bleka stjärnor brunno. Men jag log ändå. —

Min byggmästare lär ha sett mitt ögas oro. — Han gav mig Arndts Paradis Lustgård att läsa. — Jag glömmer ej så snart huru bild efter bild ville ställa sig emellan ögat och boken. Men ögat såg — och fick ro för en stund.

Mitt livs demoner — min ungdoms gåta, som ingen känner, var återkommen. Paradisets lustgård föll ur min hand — oroliga voro mina drömmar.»

Följande dag återupptager dagboken ämnet men i förändrad ton:

»Men jag vaknade och log åt mina drömmar. Och likväl fann jag deras verklighet helt nära — men mitt hjärta slog starkt och fritt och därföre log jag. Ungdom! Ungdom!

Är jag en lekboll för ödet — så må jag vara. — Min starkhet skall vara att icke sörja. — Ångra vore en värre sak, men jag vet för litet därav ännu. Men sörja — nej!

Finskan är ett märkvärdigt språk — att t. ex. muistoks-annettu betyder fingerborg — vem skulle sådant tro — och kuva silhouett, och om jag säger — Ilma on kylmä tottumattomalle, så betyder det att man är på vägen att frysa näsan av sig.

Nu fortsattes resan — jag glömde säga att vi gjorde en liten krok genom Etseri kapell — och Hangola gård. —» (Givet som minne. . . . Bild. . . . Luften är kall för den ovane.)

Oktober månads intensiva aktualisering av Kahra-minnena har börjat kasta sitt eldskimmer också framför honom in i framtiden. Greta tillhör en annan, ja väl, men hon finns dock till ännu, han vet var hon bor, han kan ännu träffa henne, han måste få se henne ännu en gång. Och så gör han på färden hem »en liten krok» och viker in på Hangola gård. Under resan befinner han sig i ovanlig upphetsning. Minnena storma in på honom och han har en obestämd känsla av fara. Den andra dagens anteckning gör ett försök att kasta en slöja av oskyldigt skämt över mötet genom de små lustigheter, som beledsaga dagbokens upplysning om hans gåvor till Greta. Men den skenbara sorglösheten är i verkligheten en tillkämpad självbehärskning, där känslor av smärta och ånger skymta fram i själens djup. Hans förkänsla hade varit en befogad varning; det var farligt för hans sinneslugn att träffa Greta.

Under julferierna kunna hans tankar icke längre släppa hennes bild, och så söker han åter sin räddning i poesien; ännu en gång skall han omvandla den förvirrade strömmen av oroliga känslor och tankar till skön diktkonst. Hangola-temat återupptages och spinnes vidare; dess andra del utformas eller slutbehandlas på själva juldagen 1840. Att en dag som juldagen ges åt ämnet, visar hur enträget detta har förföljt honom. Det är fråga om en inre uppgörelse på samma gång som om en diktargärning.

Hangolas dikt II föregås av en längre prosainledning. Dess uppgift är att ställa Hangolas dikt in i ett större helt: den finska folkdiktningen, som har blivit föremål för ett allt starkare intresse hos skalden. Detta intresses samband med Topelius' upplevelser på Kahra och Hangola — ty nu kommer också detta sista möte med i minnenas och tankarnas kedja — är ringa, men helt saknas icke heller här en anknytning, och dikten meddelas därför i dess helhet.

HANGOLAS DIKT.

II.

Engång vände jag mitt öga från Nordens höst och såg bort emot Söderns eviga sommar. Pohjalandet och dess skönhet låg i töcken och tårar för min blick, jag kände ingen kärlek för dess bleka grönska, jag kunde ej älska dess skyhöljda himmel, jag kunde ej le vid dess vågors vemod. Ack, det blev ej min lott att vila min längtan under olivens svalka, aldrig skall jag stämma min luta till lugn i Alhambras månsken, aldrig drömma om kärlek på stranden av Arnos susande silverbölja. — Och skall ändå aldrig som den milde Nicander i den svala nordens vinterkvällar besjunga Hesperidemas ljuvhet!

Dock, fastän svalorna flögo längre än jag, så följde jag likväl deras väg i September. Vägen gick framåt mot en trakt av vidder som måhända Lapparna ville kalla Italien och Italienarne Lappland. Dock fruktar jag att de senare komme sanningen närmare.

Den numera döende runan, vars sista melankoliska toner man nu älskar att samla och bevara, har omklätt det fattiga Finska folket med en poetisk gloria av sällsamt intagande ehuru lidande skönhet. Ett folk som älskar sången så högt bär inom sig frön till den ädlaste bildning. Men gäller väl detta om det nuvarande Finlands folk, som aktat sin ärvda kantele ringare än dagens ostämda lyror, och låter sina sista barder förgätna bortklaga sitt liv på Saimens stränder?

Nej, icke så! varför skulle den ande, som fortlever genom tider och släkten, alltid tala i samma toner? Varföre skulle icke en ny poesie kunna uppblomstra i Finland sedan den gamla icke mer vill trivas hos folket? Den gamla kunde icke vara en tidsblomma mer, därföre dog den ut. Men om blott dess rot och dess fäste är kvar, skall den ännu uppleva i föryngrad gestalt. — Och min övertygelse är att så skall ske, såvida gynnande tidsomständigheter befordra de gömda fröen till grodd.

Man skulle le om man visste vad det var som först bragte mig på den övertygelsen att Finska folkets poesie fortlever ehuru den är stum i sången. Slumpen förde på min väg en Finsk flicka av ovanligt fint behag, en naturskönhet sådan man sällan finner där bildningen utslagit sina blommor. Väl vet jag att tjugu år och ett lätt hjärta äro granskare som lätt besvikas; men denna flicka var den första, ej den enda av folket ur vars öga jag såg poesin framskimra i ännu omedveten forndomsglans. Jag har sedan lyssnat till folkets röster på fältet och i hyddan, och särdeles i vissa trakter av det inre landet funnit dem fulla av rörande välljud. Men jag kommer nu till slutet av Hangolas dikt. — — —

Så hände att jag en ovanligt vacker Septemberdag, när solen lutade åt väster, kom till en trakt, där jag två år förut sett baggarna blomma. Det var söndag, men klockorna i kyrkan hade slutat att ringa. Snart kom jag till en gård vid vägen och vid gården stod en rönn med röda hängande klasar. Stugan var gammal och rödmålad med vita knutar. Längre in på gården stod en nyare byggnad av grovt och vackert timmer, med helt små fönster tätt under takåsen. Redan av den nedre dörren med dess stora lås kunde man sluta till byggnadens egenskap av visthus, men trappan, fönsterna, de små dörrarna och det lilla galleriet framför dessa visade nog att övra etaget hade någon ädlare bestämmelse. — Stället föreföll mig bekant och erinrade om en juniskymning med ganska vackra reminiscenser. — Då jag nu satte handen för pannan för att icke besväras av solen vid det jag uppmärksamt betraktade gården, såg jag likväl ganska tydligt att ej allt var som vanligt. Jag höll min häst, —

Nu är att förtälja huru
glädje var i Hangogården,
högljudd fröjd i Hangohemmet,
fröjd i hela byn därjämte.

»Varför är så fejad gården?
Varför trappan? Varför farstun?
Vad betyder dessa granars
grönska grant i rader uppställd?
Björkarna vad må de mena?
Vad må blommorna betyda?
Alltför glatt till gravöl, tycks det
och till dans alltför högtidligt» — — —
»Därför är så fejad gården,
därför trappan, därför farstun,
det betyder dessa granars
grönska grant i rader uppställd,
björkarna det alla mena,
blommorna blott det betyda:
Hangogårdens höga flicka,
flickan med den blåa blicken,
skall stå brud ännu i afton,
skall ge bort sin unga frihet.
Hangola ger bort sin blomma
åt den öde Autiogården.» —

Och där stodo invid vägen,
stodo uti högtidskläder
sex av bygdens raska gossar,
och sex brokigt prydda flickor
sågo med förstulna blickar
på den resande vid vägen,
på den vida mörka manteln —
på den långa yllegördeln
och det lätta florets värn mot
dagens damm och solens eldkyss —

»Hangos blomma! Vilka ord jag
nu förnimmer! Skall hon bortge»
åt den öde Autiogården?»
»Är ren given. Icke lärer
Anti, unga Autiovärden,
ge sin fångna ros tillbaka.»

Sällsamt då i sanning styrde
vänligt öde mina vägar.
Lyster mig att se om ryktet
ljugit, om berömda blomman
är så skön som man mig skildrat.
För mig nu till bröllopsglädjens
glans och unga Hangobruden.

Hangoduva, du min vita,
du min vilda, vackra fågel,
dig har jag som fri besjungit,
i din fria flykt dig älskat.
Nu jag älskar ock din boja
och dig fången än besjunger.

Fångna fågel — du en annans
blomstrande, blåögda byte,
o vi gav du bort din frihet,
dina vita vingar, säg vi
har du dem för evigt bundit?

Band! Vad är dock du?
brister ju så lätt —
om jag dig föraktar,
sprunge över dig —
och bestridde — — — — —

Unga hjärta, djärva hjärta
som i Hangobarmen bävar,
fågeln liknar du i buren,
pickar jämt på fängselmureu.
måste — — — — — — -

Vad är synd och vad är icke?
Livets ljuva barndomsblomma,
Himlens doft i jordens vårar,
Hjärtats oskuld! Ack vad är du?
Dig jag känner nu ej mera,
kärleken jag bättre känner,
och det sköna skenet av dess
vådeld i ett vackert öga.
öga, du min ömhets öppna
spegel, mina blickars echo,
Hangoöga! Vilket sällsamt
sken uppå ditt skyvalv skimrar,
skönare än vårens stjärna,
mildare än höstens måne —,
outgrundligt ack — och bråddjupt
som en himmel full av stjärnor
uti fjärdens djupa spegel!
Rent gick skenet ut ur ögat,
skönt som skära dagens skimmer
blandat blott med litet blyghet,
litet värma och helt litet
skiftande i skälmska löjen.
Men i mina tankars töcken,
i mitt hjärtas skumma skuggor
sällsamt har sig skenet brutit:
underliga ungdomsyra
bilder fram ur töcknen blickat.
Löften kysstes bort och bojor
bruato för ett ord av kärlek.
— Bilder! Ack blåögda skuggor,
bitterljuva barn av synden,
låten mig ej det förgäta
att min egen skuggas skumma
barn i aren — att ännu min
hulda höga Hangohimmel
är så blå — så ren, så älskvärd
och så klar som den var fordom.

Vid tillkomsten av denna andra del av Hangolas dikt ha olika intressen och känslo strömningar samverkat. I prosaavsnittet möter, som tidigare nämnts, en hyllning av den finska folkpoesien, ett alltigenom opersonligt allmänkulturellt ämne. Visserligen skymtar här plötsligt fram Gretas gestalt, åtföljd av ampla lovord, men också här är det fråga om en saklig värdering; som stöd för utsagan anges erfarenheten av också andra poetiska bondflicksgestalter. I samma prosadel förekommer emellertid också en verklig inledning till dikten med främlingens ankomst till den gamla bondgården. Det är naturligtvis åter Kahra, som har stått modell för skildringen, och denna har därför också smyckats med några åskådliga detaljer: vi få veta varför det »doftar häggblomster» kring minnet av Greta. Loftsbygguaden, som särskilt beskrives, för våra tankar tillbaka till Topelius' andra Kahra-besök med den livliga bilden av de många unga flickorna på gårdsplanen och Greta högt uppe på loftstrappan i försommarkvällen.

Vi ha redan tidigare haft anledning att beröra utbytet av Kahra-namnet mot Hangola. Redan i den första Hangoladikten skymtade namnet Autio fram; här möter i stället för det verkliga Hangola »den öde Autio-gården». Topelius når på detta sätt en antitetisk effektverkan, som understryker främlingens häpnad över Hango-flickans giftermål. Därmed skapas också en bakgrund för dennes frestelse att riva sönder äktenskapets heliga band.

Ty därom handlar ju slutligen själva dikten. Den främmande gästen har råkat komma till bröllopet — i verkligheten misslyckades Topelius i sina små spekulationer att få se Greta stå brud —, minnet av Hango-flickan överväldigar honom, och så följer en inre strid: behöver hennes äktenskap skilja dem åt, kan han icke taga bruden med kärlekens rätt från hennes man? I vilken form detta skall ske, anges icke, någon enlevering är det knappast fråga om. Det är själva trohetspliktens bud han ifrågasätter; mot äktenskapets helgd ställer han kärlekens oförytterliga krav; han vet att det är han, som äger brudens hjärta. Det är också detta diktens grundproblem, som är det för oss märkliga. Det äger utan tvivel ett verklighetsunderlag i Topelius' egna livserfarenheter, och detta kan slutligen icke vara något annat än Topelius' samtal med Greta under besöket på Hangola den 18 december. Då har han blivit klar över djupet av hennes känslor för honom och som en naturlig återverkan har han då fått blicken öppnad för hela vidden av vad han oåterkalleligen har gått miste om. Oåterkalleligen? Måste det vara så? I dikten avspeglas i för övrigt ganska dämpade former denna inre strid, den utmynnar här i att allt stannar vid endast fantasier: »bitterljuva barn av synden, låten mig ej det förgäta, att min egen skuggas skumma barn i ären — att ännu min hulda höga Hangohimmel är så blå — så ren, så älskvärd och så klar som den var fordom.» 1)

1) Granér, som särskilt dröjer vid denna konflikt i dikten, erinrar om Almquists roman Det går an, som vid denna tid nyligen hade utkommit och gjort problemet om den fria kärleken och äktenskapets helgd till ett i olika kretsar livligt debatterat ämne, samt påvisar, att Topelius, som överhuvud högt uppskattade Almquists konstnärsskap, intresserat sig för romanen och dess debatt av äktenskapsproblemet, vilket allt måste ha återverkat på hans egen skildring i Hangolas dikt II. På samma gång betonar han uttryckligen de personliga upplevelserna, förlusten av Greta, som det centrala i inspirationen.

I dikten når den inre konflikten därmed en harmonisk avslutning. I verkligheten skulle det visa sig, att Topelius icke ännu hade hunnit lika långt; de svåraste inre prövningarna återstodo.

Som redan nämnts, publicerade Topelius aldrig Hangolas dikt, icke heller denna senare del. Huvudorsaken var väl, som också redan sagts, dess alltför påtagliga verklighetsunderlag. Vid äldre år tog han också bestämt avstånd från alla sådana upproriska tankar, som främlingen i diktens inre rannsakning låter komma till synes.

{Inf. 2007-10-25.}

* *
*

Då dessa dikter tillkommo, tedde sig allt fortfarande Emilie som en onåbar stjärna på den ideala kärlekens himmel. Hans känslor för henne äro oförändrade. Den 29 december dansar han med henne på ett bröllop den andra fransäsen (alltid den andra!) »med vår enda Emilie». Att det är något gåtfullt med henne har han länge märkt; Hejko är ur spelet, det vet han, han slår sig med framgång ut för en annan flicka, vars förmögenhet har blivit en icke betydelselös faktor på giljarstråten. Men hur är det med Snellman? Under en dans med Emilies yngre syster Thilda för han talet på denne, dock utan att nämna något namn: »om hon komme så långt — långt bort?» Och Thilda svarar: »Ja, jag hade velat ge henne åt H[ejko].» Med denne sin vän och tidigare lycklige rival har han ett fyndigt replikskifte. Emilie har bjudit upp honom till den första potpourrien. Hejko passar på och viskar: »Försörj!», därmed antydande, att vägen är klar, vad honom själv vidkommer. »Sörj!» svarar Topelius både bestraffande och älskvärt till den ombytlige Don-Juanen. Slutligen får Topelius under denna givande bal tillfälle att i någon mån loda Emilies eget hjärta. Han berör i dansen med henne hennes gåtfullhet på senare tider: »Jag ville, att du vore hel och hållen kristall. — Men jag begär påtagligen för mycket. — 'Nej nej — du skall bli en av de första som veta — men nu vet jag själv ingenting! Dagboken tillägger: »Ja, du var dig lik i H:fors, men det S:ska förhållandet var mig en gåta — det låg någonting oklart, hemlighetsfullt och främmande hos dig, som jag ej förstod, ej var van vid och ej tyckte om — därföre drog jag mig tillbaka.» . . . »Och om du nu kommer så långt bort — men rummet är likväl slutligen intet, människorna allt — bliv lycklig blott.» Samtalet har ej givit Topelius någon klarhet. Det är i själva verket tydligt, att förlovningen med Snellman icke är utagerad ännu, ehuru Emilie har på känn, att slutet är förestående. Hennes förhållande till Topelius är fortfarande närmast en alltmera förtrolig vänskap, men knappast åtminstone medvetet något annat och mera.

{Inf. 2007-11-01.}

* *
*

Med utgången av år 1840 upphör Topelius att föra regelbundna dagboksanteckningar. Dessa sluta med en översikt över »Upptecknaren», »Fäderneslandet» och »Världen och dess oro». På sig själv ser skalden vid denna tid med en ganska utpräglad resignation, smyckad av en vacker osjälviskhet; det goda och väl förvaltade arvet från barndomshemmet:

. . . »Väl har jag älskat det stora, älskat att glömma mig själv och mitt dunkel i de höga, allmänna intressenas närhet. Men mitt liv har saknat både allmän betydelse och enskild omväxling. Det har framgått som en sakta vind över ängarnas blomdoft och insjöns fredliga fastän djupa vågor. Här och där böjer sig för dess ande en enslig blommas sviktande stängel. Insjöns spegel krusar sig lätt, och björken, som ensam står på fältet, susar helt sakta i aftonens tystnad. Men om en stund är vinddraget slut, blomman är åter rak, spegeln är klar och björken tyst. Så är nu fläkten utan spår försvunnen, och gången tillbaka i lugn igen.»

Få vi undra, om den ensliga blomma, som har böjt sin stängel för fläkten, men snart åter står rak, är Greta från Kahra? Vad vi veta, är att vinddraget i Topelius' själ icke har gått till ro, då dagboken slutar, att det tvärtom hastigt växer till storm. Därom tala två märkliga dagboksfragment, som finnas anslutna till Hangolas dikt. De föra Greta-ödets skildring vidare i nya mörkare färgtoner. Ty Topelius har icke kunnat stryka ut Greta ur sitt liv; när han i januari 1841 återvänder till studierna i huvudstaden, viker han än en gång in till Hangola.

»Stormen ven i skogen, snön yrde och drivorna stodo höga som böljor vid sidan av släden. Jag darrade av köld och brann av förväntan, ty jag skulle återfinna rosorna på min Hangodriva.

Och jag fann: Men du sällsamma obegripliga, allsvåldiga makt, du dunkla, förskräckliga ödets gåta, jag böjer mig för dig, ty jag förmår ej trotsa. Harm och raseri har ilat igenom mitt hjärta mitt under kärlekens ljuvhet. Jag ville för himmel och avgrund klaga mitt ödes grymhet — men ack! jag förmår ej — jag böjer mitt huvud, och min själ drar sig som musslan i sitt skal tillbaka.

Brottslig och utan skuld — fläckad och ändock ren — ingen mänsklig vän förstår och ingen skall någonsin veta min ungdoms gåta.

Dock inför Renhetens Gud är jag brottslig och full av fläckar. Sträng skall min dom bliva, ty vad jag syndat, det har jag syndat vetande. Med öppna ögon har jag utsträckt min hand efter brottets rosor, — dock den allsmäktige band min ande och jag stod stilla, stum och förkrossad där.

Det är förskräckligt att synda vetande och tänka vid sig själv: Gud skall förlåta en gång. — Det har jag gjort.

Jan. 1841 kl. 7 m.» 1)

1) Avtryckt av Söderhjelm i anf. art. sid. 40.

Den tjuguårige studentens glada älskogslek med den femtonåriga bondflickan, återupptagen en flyende morgontimme i rosig maj efter två års avbrott, har plötsligt inför det obevekliga budet om att leken för framtiden var slut slagit om i en brännande åtrås tragiska allvar. Den har fört den unge mannen ända fram till den gräns, där äktenskapsbrottet för den kvinnliga parten möter. »Med öppna ögon» har han handlat, det är tydligt, att uppsåtet fanns, redan då han åter likasom den 18 december vek av från resrutten in mot Hangola. Uppenbart är också, att hos den unga hustrun ett sedligt motstånd mot hans brännande kärlekslåga icke kunde resas, också hon ägde ett lättantänt hjärta, som säkerligen trots giftermålet, där hennes känslor kanske aldrig rådfrågats, sedan länge brann för den främmande studenten. Det är slutligen han själv, som överväldigad av samvetets röst betvingar sin lidelse och avstår från »brottets rosor». Men den sedliga konflikten upprör honom ända in i djupet av hans väsen, fyller hans hjärta med »harm och raseri» mot de inre makter, som avstänga honom från »kärlekens ljuvhet», tills han slutligen sjunker samman i djup religiös förkrosselse. Den ångerkänsla, som under dessa dramatiska omständigheter växer fram som ett nytt överväldigande inslag i hans Kahra- och Hangola-upplevelser, skall sedan genom många år som en skugga följa minnet av Greta och slutligen, visserligen då som något läkt och försonat, lysa fram i hans själ ännu under hans sista dagar. Ändå är det icke fråga om en brottslig gärning: »fläckad och ändå ren» — det är begärelsen och uppsåtet, kanske också medvetandet, att ha stått på gränsen till äktenskapsbrottet, som dömer honom.

Den själens vånda, som talar ur dagboksfragmentets bikt, har också tänt diktningens låga. På så sätt har tillkommit

EN AFTONSTUND.

Storm — ljuva storm — vem är som nämner lugnet —
du sakta stämma ur mitt inre, tystna!
Igenom mig den starka stormen ilar,
mitt hjärtas oro aldrig mera vilar.

Halvmånens milda, silver vita panna
ur molnet ser med sina stjärnor granna.
Sitt bleka sken han över drivan stänker,
som sällsamt blänker.

Jag sitter ensam där — den friska vinden —
som över slätten viftar mig kring kinden
han har ej kyla nog, hur sval han susar,
för bröst som brusar.

Det brusar så: från rosenläppar röda
kyss livets lust i dag,
i dag de glöda,
i morgon skall kanske ditt hjärta blöda.

Nu är ditt hjärta ungt, dess rosor blomma,
nu är du rik — i morgon, i det tomma
din blick förvillas — och så arm är ingen
på jorderingen.

Kom varma vän, kom mina läppars druva,
mitt hjärtas vinter skall din eld förljuva,
i dina armar vill jag säll mig drömma
och glömma, glömma!

Jordiskt blåa himlar,
vanskligt vackra stjärnor,
milda lågors skimmer
i den skumma natten,
bleka rosor — ack om er jag drömde. 1)

1) Delvis avtryckt hos Söderhjelm sid. 40, fullständigt hos Granér sid. 115.

Lidelsen har här neddämpats av den konstnärliga upptagenheten. Men den har brunnit tillräckligt het för att kunna glimma igenom i de vackra stroferna. Den har också slutligen brutit sönder denna strofform och på så sätt nått fram till ett omedelbarare, här utpräglat vekt uttryck. Själva känsloläget blir därför här ett något annat än det, som tolkas i prosans våldsamma patos; påfallande är att i dikten ingen ångerkänsla framträder.

Det är lätt förklarligt, att dyningarna efter det själsupprivande januarimötet taga formen av poetisk alstring också under den närmast följande tiden. Redan i februari möter åter hans inre kamp om Greta i en poetisk sagas mildrade dager.

»I ödemarken stod en blomma vars färg var skön och vars doft var ljuv som en frisk vårvind över ängarnas grönska. Henne såg en förvillad vandrare i öknens ensliga tystnad och kysste den fina doften från hennes späda kalk. Och gick bort. — När han var gången kom en ängel som över blomman utsade ett underbart ord, att ingen skulle kyssa hennes skönhet mer. — Gick så en dag och en annan om; då kom vandraren åter och böjde sitt huvud för att kyssa blommans skönhet. Men hon drog sig undan hans läppars djärvhet; han kysste jorden och kände stoftets kyla tätt invid sina läppars lågor.— Då gick han tankfull bort. Och kom sedan åter och böjde sig åter ned och blomman hade glömt ordet och drog ej mer sin stängel bort.

Men ängeln som utsagt ordet stod i molnet och såg sin blommas fara. Då sände hon en plötslig dimma för vandrarens öga — och vandraren sökte sin blommas ljuvhet och fann intet, utan fann blott en slumrande orm vars namn är ånger, och den ville han ej finna. Och gick så bedrövad ur öknen bort, frågande sig själv: vad mån detta betyda? — Så förnam han i sitt innersta en sakta röst som sade: »detta är skett för ordets skull, och för blommans skull och för din skull. Så ären i skyldige och dock utan brott. Gud vill så.»

1) Topelius manuskriptsamling, tom 48 (Promenader), sid, 322.

Sagan är en tydlig allegori av Hangola-mötet. Den ger en upplysande detalj, som dagboks-fragmentet icke berör, om man också kanske kan läsa den mellan raderna: den unga hustruns motstånd hade redan brutits, »blomman hade glömt ordet och drog ej mer sin stängel bort». Det är Topelius själv som ryggar tillbaka, han finner i samvetets klarsyn, att det är »brottets rosor» han vill bryta. Slutorden om skuld utan brott återfinnas också i dagboksfragmentet. Här i sagan ha dissonanserna upplösts; den utmynnar i stilla underkastelse under försynens bud.

Från den 20 maj föreligger den vackra dikten Då vill jag ej mera sörja; Dess första namn var En majnatt. Ursprungligen torde Topelius ha fogat in den i Hangola-cykeln; kanske har han brutit den ut ur denna, först då han hade övergivit tanken på att publicera Hangolas dikt.

DÅ VILL JAG EJ MERA SÖRJA.

Mången längtan har mitt hjärta
och mitt öga många blickar;
blickarna som duvor flyga,
duvorna som falkar ila,
falkarna som örnar stiga,
örnarna slå ned på rovet,
rovet kan ej undfly örnen.
Örnen irrar i det vida,
över vida havets bölja,
havets bölja drivs av vinden,
vinden kommer ned från himlen,
himlen höljs av mörka molnet,
molnet kastar skumma skuggor,
skuggorna min själ betacka.

Du min vackra, vana, varma,
du min fjärran flydda flicka,
o att här inunder lönnens
lugna skymning skön du sutte!
O att här vid havets höga,
vågomvälda vik du vore,
och att här i milda månens
skimmersköna sken jag finge
vänligt vid ditt hjärta vila!

Men du dröjer långt därborta,
vilar långt i ödemarken;
ensam uppå enslig tuva,
uppå ljungens bleka blommor
blundar nu min blyga flicka.
Och jag vilar här allena
under lugna lönnens skymning,
under lindens lätta sus och
under vita baggens vällukt.
Stjärnan, som i skyar skimrar,
frågande uppå mig skådar,
vikens vågor viska vänligt,
vinden spörjer vad jag sörjer,
varför jag så ensam vilar?
Och jag lägger handen på min
längtansfulla barm och beder;
giv igen min flydda flicka,
giv min blyga blomma åter!
Låt mig här i hennes ögas
glans mitt ögas ömhet spegla,
här vid hennes hjärta gärna
all mitt hjärtas suck försaka:
då vill jag ej mera sörja
aldrig mer allena klaga!

Ett rörande stilla vemod, en smärtfylld, hjälplös längtan klagar i dessa mjukt böljande rytmer. Gretas bild framträder i majnattens bleka dager vackert mot ljungblommornas stilla bakgrund. Denna sammanställning, Greta och ljungblomman, återkommer om och om igen, tills ljung-blomman blir en symbol för Greta i hans poesis världar.

Påföljande juni besöker han än en gång Greta, för sista gången. Det kan hända, att stämningen denna gång var mera behärskad på vartdera hållet, det kan också ha varit så, att tillfälliga omständigheter lade hinder i vägen för varje form av förtrolig samvaro. Topelius har endast en gång flyktigt omnämnt mötet i ett brev till Emilie från 1844. I dikten De tvenne fåglarna i dalen från midsommarnatten samma år 1841, har Topelius återgått till det antitetiska temat: Greta-kärleken och Emilie-kärleken symboliseras av var sin fågel, en svart och en vit.

DE TVENNE FÅGLARNA I DALEN.

Emellan höga klippor
jag vet en dal,
i skuggan evigt sluten
och tyst och sval,
dit solens milda öga
ej nånsin hann,
och stjärnans sken i natten
en väg ej fann.

Igenom dalen flyter
förutan larm
med purpurröda böljor
en flod så varm.
Från öster in den brusar
i dalens frid,
och västanut i bukter
far bort så strid.

Och ingen storm har grumlat
dess bölja än
och ingen stjärna speglat
sin glans i den,
och ingen blomma spirat
upp vid dess rand,
och ingen flodgud badat
invid dess strand.

Men där i trånga dalen
den störtar fram,
där skälver utav våldet
den starka damm,
och vidgar sig så våldsamt
och skakad än
sig drar med hast tillsammans
av harm igen.

På klipporna i dalen
vid flodens strand
där sjunga tvänne fåglar
så skönt ibland,
de sjunga där så ljuvligt
på var sin topp
och vinden förer sången
ur dalen opp.

Svart är den ena fågeln
och purpurröd,
hans öga glänser sällsamt
av dunkel glöd.
Som stormen över rosor
med suckar flyr,
så är hans sång, så trånfull
och vild och yr.

Så liljevit den andra
och himmelsblå
på höga klippan sjunger
en sång också.
Men som en doft av liljor
från klippans bryn
hans sång steg upp i våren
mot morgonskyn.

Hur ofta uppå berget
jag suttit stum
och blickat ned i dalen
på flodens skum;
och hört den svarta fågeln
med dunkel glöd
ur djupet sjunga kärlek
och lust och död.

Som bleka ljungeldstrimmor
en åsksvart dag,
så låg en färg i sången,
ett mörkt behag.
Det klang så ljuvt i dalen
och dock beklämt.
Mitt hjärta blev så glatt och
så sorgset stämt.

Då slog den vita fågeln
sin drill igen
om kärleken och hoppet
och troheten.
Mitt bröst blev åter fritt och
min håg blev sval,
och sången klang så frisk ur
den djupa dal. 1)

1) Efter den tryckta versionen (Helsingfors Tidningar nr 8 1842), avvikelserna från manuskriptet äro mycket små och betydelselösa. —

Dikten, såsom Granér har påvisat en genomförd allegori av skaldehjärtat, utgör en variation av temat i Kärlekens dualism och ger som sådan knappast något nytt. Denna gång behåller Emilie-kärleken det sista ordet, men den svarta fågeln, Greta-lidelsen, är icke därför skildrad med någon moralisk reservation. — Dikten finns tryckt i den första samlingen Ljungblommor från år 1845, men återfinnes icke i skaldens senare diktböcker; förmodligen har han vid strängare granskning icke ansett den poetiskt fullödig.

Från samma tid, möjligen redan före De tvänne fåglarna i dalen är dikten I natten. I denna har sannolikt det konstnärliga intresset dominerat, den är nämligen skriven med en mycket ovanlig rimflätning, den så kallade ghaselens. De svårigheter, som denna rimflätning erbjödo, ha lockat Topelius, som i ghaselen dessutom tydligen har skönjt egenartade stämningsvärden.

I NATTEN.

Villad fågel, av nordan driven hit,
Leo säg, vem söker din blick i natten?
Dig jag söker, min 'mörka himmel du!
Dina spår jag förföljer i djupa natten.
Mina spår, o Leo, i ljuset gå;
varför söker du mig i djupa natten?
Du min svarta sky! O jag söker dig,
ty jag skyr att se mina spår i natten.
Dig jag söker — dig bör jag evigt fly;
vore jag blind och såg ej min väg i natten!
Varför ville mig Leo evigt fly,
evigt dölja sin väg till mig i natten?
Därför vill jag fly att jag älskar dig;
älska dig är ett brott mer svart än natten;
älska dig är en dödlig midnattssynd,
är en vådeld, som allt förstör om natten.
Vådeld, Leo? Ett brott så svart? O säg!
Du sköna mörker! Blixtrande sky i natten!
I dina armar, där ingen jordisk blick
och ingen himmelsk ser mig i djupa natten,
invid ditt hjärtas klappande hemlighet,
vid dina läppars brännande glöd i natten,
med rysande kärlek säger jag ordet ut:
Den ed var falsk, som jag svurit dig i natten:
Jag är en annans! — När jag det ordet sagt,
då hatar du mig — allt svartare mörknar natten.

1) Avtryckt hos Granér, sid. 100, 101.

Det är ett ganska märkligt prov på Topelius' behärskning av formen redan vid dessa unga år, att han i denna mycket konstlade rimflätning har fått in sitt och Gretas kärleksöde omsvept av en så dramatiskt mättad stämning. Man tycker sig verkligen stå inför en skysvart natt, där blixtarna korsa varandra vid synranden.

De snabbt flyende stundernas älskogslek på Kahra hade utgjort företeelser isolerade från hans livs helhetsinnehåll i övrigt. Det är också därför just de ha lärt honom att lovsjunga ögonblickets lust i ungdomligt trots mot gammalklokt livsallvar. Men understundom tändes säkert också en annan tanke i hans själ: Kan icke en varaktig lycka växa fram också ur Kahra-konstellationen? Nu när Gretas giftermål hade släckt ögonblickets vackraste lusteldar, återkommer, till trots för att Greta redan var förlorad för honom, tanken på de lätt fladdrande lågornas omvandling till livets värmande härd, och så skriver han i oktober 1841 i sina Promenader ned Zonas smått förnumstiga reflexioner i ämnet.

Så sade Zona.

Så sade Zona en dag: jag vill säga dig August, hur jag tänker göra. Först vill jag samla penningar. Lagom förstår du. Jag tänker att om Gud i dessa sköna ungdomsdagar förlänar liv och hälsa bör jag kunna avlägga ett par hundra Rubel eller så bortåt årligen. — Detta skall fortfara ett lustrum eller så. Sedan vill jag resa bort vad jag sparat. Jag vill besöka England på ångfartyg och Frankrike på ångvagnar, men genom Tyskland vill jag vandra till fots. Kanske är det dock bäst att jag på Cofferdifartyg seglar till Livorno, så kostar det mindre. Rom måste jag se, — likaså Aten och öarna, kanske det heliga landet vilket intet släkte så förtrampat som det nu levande.

Jag har ock en annan plan, — att resa kring halva jorden — en plan åt vilken du ej bör skratta. Vart tredje år avgår en rysk fregatt till Sitka, och varför kunde jag ej få rum ombord på den som präst eller Gud vet vad?

Det vissa är emellertid att jag vill resa, och dröja borta tre år eller så vid pass. Sedan återkommer jag till mitt kära Finska fosterland, — återkommer kanhända en smula klokare än jag for. — Och vad gör jag sedan? Jag samlar åter penningar — ? Nej jag samlar alls intet, jag blir en fattig lantpräst. Jag sköter mina studier så mycket jag hinner, jag får mig en liten lägenhet uppe i Finnmarken. — Nu, — vid ett par eller tre och trettio år vill jag taga mig en hustru, men var? Jag vill säga dig, August, — jag begär kanske för mycket av den kvinna jag ville älska. Å andra sidan begär jag nog litet. — Nämligen så: även jag har svärmat — även jag bar engång en ljusblå himmel inom mitt bröst, och två kvinnliga änglar hava bott däri. Omständigheternas makt, — denna makt som i våra dagar utkastar alla varma känslor i framtidens töcken för att vissna, svalkas och förgås, — har färgat min himmel både röd och blek och jagat änglarna bort ur den. — Efter denna tid har jag vågat reflektera över framtidens bildning och vågat finna den, synnerligen hos kvinnan i de såkallade bildade klasserna, både ytlig och skev. — Det hör nu ej hit att detaillera alla mina reflexioner, — dock vill jag säga att jag framför allt saknat ren mänsklighet, själsfriskhet, naturskönhet hos dem jag nämnde. Denna ofördärvade, kärnfriska mänsklighet är i våra dagar endast att söka i avlägsna bygder, i vårt land endast hos den Finska allmogen, och icke heller hos den överallt. Ja, August, i ödemarkerna ville jag söka mitt livs lustgård.

O jag vet det väl att mången, som misstagit sig om råhet och natur, med sådana val förstört sin själs innersta ömma glädje! Han, som varit van att hos sina vänner mötas av bildningens fina sympatier, och hos den han mer än varje annan vän ville älska, icke finner en enda samljudande sträng, huru måste han ej lida! — Antingen blir han då själv ohyfsad och grov — eller stannar han ensam i höjden av sin glädjelösa bildning och förtvinar. — Men — det kan, det måste ej alltid så lyktas. Antingen äro fordringarna hos den ene för stora eller receptiviteten hos den andra för ringa, eller är hans bildning ej nog innerlig och hans vilja nog uthållande för att höja henne till sig. Han måste välja med försiktighet, hon måste äga aktning för hans överlägsenhet, båda måste älska innerligt, på det att kärleken må vara mäktig att verka allt i dem. Genom den skola båda förädlas; — besinna, August, även mannen skall genom henne räddas från det sjukliga i en förskämd civilisation, göras mänskligare, själsfriskare, naturfriare. —

Om jag därföre valde mig en vildvuxen blomma i dess späda knoppningsålder vid 14 eller 15 år, en vildmarkens ofördärvade dotter, vars hela bildning dittills innefattades inom pärmarna av hennes Bibel och cateches, om jag då ett par år satte henne under ett verkligt bildat fruntimmers ledning, om jag därunder själv med varsamhet ledde hennes framsteg och lyckades vinna hennes aktning och kärlek, om jag därunder med svala blickar prövat hennes själsskönhet och funnit den hålla provet, — om jag då tog henne till min maka inför Gud och människor och ännu därefter vakade över hennes själs förädling — tror du, August, tror du att jag någonsin skulle ångra att jag handlat så? Visserligen vet åkermannen då han sår att Gud giver skörden, och att ingen mänsklig beräkning förmår bestämma dess mått. Men när han valt tiden och förberett jorden och nedkallat välsignelsen ovanifrån, så är han vid gott mod att han gjort sitt och hoppas att Gud fullkomnar hans verk. Mera kan han ej göra.

Också jag har vågat drömma om ett stilla hem, förljuvat av en älskvärd makas kärlek. Höghetens bländverk, ärans glitter, livets stormiga lust vill jag förakta och försaka. Under susande björkars ljuvliga skugga, vid stranden av någon stilla flod, vid sidan av en älskad vän, långt borta från sorlet av en värld i oro, vill jag bygga min lugna boning, verka för människans väl så gott jag förmår, — och le åt dem som logo åt mina luftiga planer vid tre och tjugu år.

Det är icke utan att vi, med hundra års nya livserfarenheter efter dessa raders tillkomst, i vår tur le åt den ungdomligt förnumstiga och dock så ålderdomligt klingande tonen i framtidsprogrammet, och inte bara åt den utan åt hela det tidevarv, som i Zonas ord avspeglas. Vi ha med dem förts tillbaka till en tid bortom den stora kvinnorörelsen, en tid där mannens andliga överlägsenhet är ett självklart faktum. Vi ha samtidigt förts till Rousseau-romantikens natur- och allmogekult, som just vid denna tid i Almquist i Sverige hade funnit en mäktig tolk; det idealiserade bondeliv denne halvtannat tiotal år tidigare personligen hade försökt förverkliga — visserligen utan att lyckas i sitt uppsåt — innebar en sammansmältning av den högsta andliga, också bokliga bildning med ett enkelt naturenligt levnadssätt. Den unge Topelius var livligt påverkad av Almquist, och Zonas tankar följde Almquistska banor.

Han hade också stött på ett alldeles likartat tema i den engelska författaren Bulwers roman Maltrawers, som kom ut 1837. Vi minnas, att han erinrar om den i samband med sitt tredje möte med Greta på Kahra i maj 1840. Och därmed har också hela detta framtidspanorama återförts till Topelius' egna upplevelser och drömmar. Den »vildvuxna blomman i späd knoppningsålder» är ursprungligen ingen annan än Kahra-mötenas Greta på gränsen mellan barn och ungmö. Som representant här för sina medsystrar i finsk allmoge får hon de allra bästa vitsord av Zona: hon har ägt, vad denne fåfängt har sökt »i de såkallade bildade klasserna»: »ren mänsklighet, själsfriskhet, naturskönhet.»

Den levande förebilden för Zonas drömflicka, som omsorgsfullt skulle kulturförädlas till idelalmakan, var emellertid själv redan en annans hustru, och något försök att finna hennes vederlike gjorde Topelius aldrig. Men drömmen levde dock som sådan kvar; en återklang möter i den högromantiska berättelse, som Topelius som nyutnämnd redaktör för Helsingfors Tidningar inför i tvenne majnummer 1842. Huvudinnehållet är dock denna gång ett helt annat, dess tema är det upprörda Hangola-mötet, som här omdiktas till våldsam tragik; i berättelsens kulmen slår skildringen över i vers. Detta poesiavsnitt återfinnes i Promenader och har tillkommit redan den 14 november föregående år.

Den rätt långa berättelsen återges med uteslutningar av partier, som ligga utanför vårt syftemål.

Ramen är ett samtal mellan Ernst och Henrik (Zachris och Henrik Backman omvandlade till romanfigurer). De två vandra tillsammans i finsk skogsbygd. Diskussionen glider in på det outtömliga ämnet kvinnan, och Ernst har sitt omdöme färdigt:

»Kalla det fördom, om du vill, jag älskar ej mångsidig kvinnobildning; den sladdrar dock mest på kunskapens yta lik trollsländan över en glänsande vattenspegel. Låt den manliga anden, utgående från religionens ståndpunkt, irra jorden omkring, tills han försonad hinner tillbaka till sin utgångspunkt; för kvinnan må religionen vara ej blott det första och yttersta, utan även det mellersta momentet. Mina åsikter lida av något nattligt och mörkt, jag medger det» . . . »Men ett släkte är mig framför andra kärt, — skogens och fältets barn, den stora pluraliteten av det Finska folket, — fattigt på ytans glans, men rikt på djupets lugna skönhet. Tro mig, jag har stått i beröring med dessa folkklasser och jag har mångenstädes hos dem funnit en finkänslighet, en själens noblesse, som den högsta bildning skulle avundas. Jag har ock funnit passioner, fast de sällan komma till utbrott — lika gott, detta släkte älskar jag.»

Så följer skildringen av Ernsts förälskelse därborta i ödebygderna:

»Ljungblommornas sextonåriga syster har du ej sett, huru hon gick under granarna och plockade tranbär i vilda skogen. Du har ej hört henne sjunga vid klara insjöböljan: 'O du min fågel, min gyllene vän, o du kommer ej än.'

Så föras vi än en gång med Ernsts berättelse till ett romantiserat Kahra:

»Det var inemot midsommar, och häggarne doftade så längtansfullt uti skogen. Kom så vid midnattstid till en enslig gård vid stranden av en liten sjö. Dignande av trötthet stannade min apelgråa springare, — just denna här. Jag steg ur och bultade på stugans dörr. Intet ljud till svar, blott talltrasten sjöng i den lilla grandungen invid stranden av sjön. Förtretade flögo mina blickars fåglar kring vida gården och satte sig sist att vila i en vacker slokbjörk, som prasslade med sina gröna lockar mot det lilla fönstret av ett loft, en sommarboning du vet. Klev jag i denna björk, nådde jag rutan med min utsträckta hand; jag knackade på. Och upp flög en hamn i skymningen därinne, skygg och förskrämd. Många goda ord kostade det mig på min gungande gren att lugna den uppskrämda lilla, innan hon vågade öppna för mig den stora stugans dörr. Fader och bröder vaktade borta i skogen sin brinnande tjärdal; den sextonårigas moder sov i jorden. Men jag var ingen bov, Henrik! Det värnlösa och oskuldsfulla i världen var mig heligt; — jag ansade min häst och kastade mig på en renlig bädd; slummer föll över mina tunga ögonlock. Om morgonen vaknade jag därav att någon såg på mig — har du nånsin erfarit det? Skönare ögon har jag måhända sett och undrat på mera himmelska blickars förtrollande makt. Men aldrig såg jag en mera behagfullt leende skalk i ett spelande mörkblått öga, aldrig en trotsigare grace i en blick, full av leende jordisk glans. Från denna stund bodde jag i gården, sommaren över, ensliga dagar sällan störda av besök från den stora byn en mil från deras boning.» . . . »Denna sommar gjorde mig frisk och stark i min själ. Jag lärde mig sköta dalen, hantera yxan, lian och skäran. Överallt var jag med i folkets arbeten; jag den bortskämde stadsbon, delade med vildmarkens söner deras tarvliga kost och var lycklig och lugn därvid. Ty hon, ödemarkens vildvuxna ros, stod överallt vid min sida, hon lärde mig lantmannens enkla yrken, hon belog min tafatthet, hon bannade och berömde mig ömsom. Och när jag den sköna sommarkvällen, trött i mina armar men lätt om hjärtat, hemkom från arbetet, då strök hon pärlorna av min panna, ledde mig med låtsat våld till mossbänken, beskuggad av björkens ljusgröna lockar, där hela gårdens befolkning med barn och blomma sutto i väntan på mig, och själv satte hon sig lyssnande i det veka gräset vid mina fötter. Vid sådana stunder var jag ej mer den trägne arbetaren vid sidan av likar; jag var i deras ögon en lärd, en vis, en prost, en halvgud. Jag tecknade for dem grundlinjerna av historien och geografin, jag ritade världsdelarne med en käpp i sanden, och gav dem några begrepp om det Finska folkets öden» . . . »jag läste högt ur den nyss då utkomna Kalevala, mitt enda och älskade studium den tiden.»

— Låt oss för ett ögonblick avbryta berättelsen! Är det icke Almquists idealiserade bonde, Zonas enkla lantpräst, vi möter i skildringen? Och flickan, som synbarligen redan är utkorad till framtidsidyllens idealhustru — ehuru berättelsen i sin fortsättning grusar alla dylika förhoppningar, som icke heller verkligheten hade låtit Topelius besanna —, henne igenkänna vi lätt, ty det är ju till Kahra vi ha blivit förda; det är bara så, att den sommarljusa juninatten 1838 har vuxit ut till en hel sagosommar. Att också Hangolas dikt skymtar fram förvånar icke; Topelius har tydligen, samtidigt som han har avstått från dess publicering, utnyttjat lämpliga delar och givit dem en plats i berättelsen. — Fortsättningen för plötsligt över från idyll till drama och tragisk upplösning: vi förflyttas från Kahra till Hangola.

Ernst reser, blir två år borta — alldeles som Topelius själv —; när han så åter söker upp flickan, är hon gift. I detta moment av berättelsen avbryter Ernst minnenas tråd för en reflexion:

»Det går en sägen bland några folk och även bland vårt, att människovarelser och även livlösa ting, medelst vissa ord, som läsas över dem, bliva heliga, ovidrörbara för otillåtna händer, — att själva den okroppsliga tanken ej utan största fara vågar sluta dessa föremål i sin andefamn. Likt den förskräckligt konstrika Mariabilden i Soro kloster, vilken med starka armar omslöt och med hundrade dolkstötar genomborrade den förmätne, som trädde densamma för nära, likt den elektriska ålen, som dödar den vidrörande, omgivas dessa varelser av en osynlig makt, som förlamar den mot dem utsträckta handen och slungar de brottsliga tankar, likt förgiftade pilar, avskjutna rätt upp i höjden, tillbaka på förbrytarens panna. Även religionen uttalar sådana besvärjelseord, förlänar en sådan hemlighetsfull skyddsvakt åt det värnlösaste på jorden, åt kvinnan förrådd av sin egen känsla. Ve den främmande hand, som vidrör den Hesperidiska frukt, över vilken ordet är utsagt: 'en skall du tillhöra och ingen annan.' Denna hand är hemfallen åt ödet och skall förvissna i sorg.»

Då Henrik förskräcks över hans dunkla tal, fortsätter Ernst:

. . . »Jag tager denna dystra, stjämlösa himmel till vittne att min hand ej fläckas av vad min tanke brutit. Men även tanken har sin Nemesis och allsvåldiga makter lyfta över den sin blanka bila. Just detta är det förskräckliga i detta livet och i det andra. Och den arma tanken är dock så ofri, så insnärjd i stundens villor, i lidelsernas despotiska nycker. Vill du fördöma mig, om jag i övermåttet av svartsjuka och kärlek glömde ordets oöverstigliga skiljemur emellan mig och den jag fordom älskade utan synd.»

— Det är det ångestfyllda samvetsgrubblet efter Hangola-mötet, som åter bryter fram i berättelsen. Där ljuder ur den som ett eko av bikten i januariraderna: »Med öppna ögon har jag utsträckt min hand efter brottets rosor, — dock den allsmäktige band min ande och jag stod stilla, stum och förkrossad där.» Vi erinras också om blomallegorien och ordet, som ängeln läste över blomman som ett skydd mot vandrarens kyss. Genom giftermålet har Greta blivit tabu för Topelius i rent mystisk religiös bemärkelse, och denna förvandling har bitit sig djupt fast i hans själ. —-

I berättelsen avbryts samtalet mellan de båda vännerna av att man plötsligt kommer fram till grushögarna efter en eldhärjad gård. Det är Autio, och Henrik erinrar sig, att en ung kvinna hade omkommit i lågorna. Men Ernst får inför synen ett anfall av sinnesförvirring:

»Mina bröder tallarna och mina systrar tuvorna kallade mig Julianus förr.»

Och så övergår berättelsen till versform (utgörande ursprungligen en fragmentarisk dikt i Promenader med titeln Ett nattstycke i svart och rött och dagtecknad den 14 november, tydligen 1841. 1)

1) Dikten återges här efter Helsingfors Tidningar; förändringarna äro för övrigt av rent formell art och mycket obetydliga.

Natt tjocknade svart som döden allt runt kring byn
och stjärnorna svunno med hast i aftonskyn —
I kammaren stod vid enda lampans sken
den skönaste kvinna som nånsin syndat har
se'n Eva modren, — Anni som engång förr
inför Guds öga lovade bort sin tro
åt Antero, unge mannen vid nitton år.
Där stod hon skön som den unga björken står,
när blixten skinande far kring hans ljusa har
och daggens pärlor darra på varje blad.
Som inför Raphael Förnärma stod,
så Anni nu — så värnlös — förlorad snart.
Vid hennes fötter, på knä i våldsam glöd
Julianus låg, den främmande ynglingen
som fordom älskad var och förgäten se'n.
Så ligger glödande dalen vid bergets fot
som doppar sin svala panna i himlens blå.
Till Anni svärmande flög hans blickars brand,
men skälvande slog hon sitt ögas ömhet ner.
»O Anni minns du ej häggarnes vällukt mer,
ej midnattssolen och gröna tuvan där
du över min axel såg mot morgonskyn?
O du min sköna, sjunkande stjärna, minns du ej
det ord du sade i höstlig lund en gång:
'Min gyllene fågel, min Julianus du,
o kunde jag binda vingen, fängsla dig,
och knyta så dina lockar vid mina fast,
då skulle jag aldrig, aldrig gråta mer
när du försvinnande bakom löven flyr.'
Så sade Anni — och log dock när fågeln flög,
och när jag i kval förgås då ler hon än.»
Och stum Julianus blev — men ordens udd
och blickens sorgsna glöd grep Anni så djupt.
Som vita drivan, träffad av solens blick,
i tårar halkar ifrån granens grenar ner
och störtar i bäckens våg att där förgås,
så stod den unga olyckliga kvinnan stum,
med händerna bedjande, värjande sträckta fram,
men för den fordom älskades ljuva ord
och för hans blickars brännande sommarsol —
så sakta sjönko armarnas drivor ner
och lade sig dignande sist omkring hans hals,
tills vid hans barm förlorad Anni låg
och hennes styrka löste sig upp i gråt.
Därute mörknade himlen mer och mer,
slagregnet föll uti strida strömmar ner,
allt närmare rullade dundren över byn,
allt tätare korsade blixtarna aftonskyn.
Då ville mörka ödet att just nu
oväntad Antero kom från milslång färd.
Av regnet badad skyndar han hastigt fram
till makans stängda dörr och klappar på —
förgäves — Anni hör under åskan ej —
Hon sover? Dock vad skimrar så sällsamt där?
Månn' blixten blänker på löftets fönsterglas?
Du vackra björk, bär Antero på din gren!
Han vill sin slumrande maka väcka glatt.
Ve svarta himmel! Aldrig en ljungelds glans
så hemskt förfärligt lyste din brustna sky,
som Anteros första blick genom rutans glas.
Stum, stel av bestörtning stilla han stod en stund,
och stormen steg med förskräcklig makt i hans själ.
Ett språng — och han stod på gårdens grund igen
och grep sin bössa — laddad för skogens ulv —
Som varglon klättrar i höga tallen upp,
att dädan störta på unga renen ner,
så klättrade Antero åter till fönstret upp,
och rörets mynning blänkte mot rutans glas,
och tvekade länge emellan tvenne mål.
Men nu, just nu i löftets försåtliga natt
kring främlingens hals smög Annis vita arm
och själv hon dignade till hans barm i gråt.
Och nu förnam Julianus blixtens sken
och åskans nära dunder och rutans klang,
och lampan slocknad i plötslig natt därvid.
»O Anni gråt ej — tårarnas varma flod
min hand besköljer — skälver av fruktan du?
Jag känner ej mer ditt varma hjärta slå,
och dina läppar viska ej kärlek mer.
O säg att du in i döden vill bli min!»
Slog så en fräsande blixt i taket ner,
och plötsligt blev den blodiga tavlan ljus —
»Vad — rysande himlar — vad! Min Anni blek,
och ögat brustet — hjärtat i blod — ve mig!
Guds dom i blixten — ve att jag handlat så!»
Och ut med fasa sprang Julianus då,
och kastade sig på sin snabba häst och for,
men rysande såg han än fjärran bakom sig
hur lågorna slogo upp över hyddans tak,
och nattens skyar glänste som blodigt hav
över Annis glödande, dystra, heta grav.

Berättelsens patetiska slut, åter på prosa, med mötet och försoningen mellan Antero, som också varit vansinnig, och Ernst — Julianus behöva vi ej dröja vid. Versavsnittet, melodramatisk rövar-romantik, har sitt intresse, emedan det ger en detaljerad skildring av det tragiska kärleksmötet mellan Julianus och Anni, och diktens möte uppenbart har Hangola-mötet i januari 1841 som sin inspirationskälla. Inga detaljer kunna hämtas ur dikten, därtill är det hela alltför uppromantiserat, men man tycker sig dock se för sig den upprörda tätatäten med dess vådor. Spelar mannen in på något sätt i scenen? Frågan måste tyvärr förbli obesvarad.

Ett nattstycke i svart och rött skrevs som redan nämnts i november. Minnet av Hangola-mötet har inte visat någon tendens att blekna, det bränner tvärtom allt hetare under årets fortgång. Och plötsligt slår minnet ut i full låga, det vilda trotset mot ett oblitt öde rasar inom honom med mörkare stänk av trots och förtvivlan än någonsin förr, det brinner för våra ögon i dagboks-fragmentet från januari 1842:

»den 27 Jan. 1842. Midnatt.

I detta ögonblick har ett år förrunnit sedan en stund i mitt liv, som jag aldrig glömmer.

Mitt i dystra natten, ensam åkande på igenyrda vägar, hästen löddrig och vadande under buken i drivorna, skjutskarlen tigande som ett nattligt spöke framför mig, halvmånan glänsande genom brustna skyar, nedblickande genom furornas höga, mörka krona över en öken av gränslös vithet, stormen sjungande över den omätliga slätten, allt ödsligt, ensligt, stormigt och melankoliskt, — o det var en natt! — Och inom den böljande barmen o vilka kämpande vågor, vilka brusande vindar, vilken brännande eld och vilken dödande kyla! Igenom mitt väsende gick en rysning av onämnbar trånande glöd, en förtvivlan så outsägligt förförande ljuv att himmel och avgrund tumlade om varandra i mitt bröst och mitt innersta fasade tillbaka för flammornas sköna ljus i djupet. O du min oförgätliga, sköna mörkögda Demon, du min nattliga ros, du dövande doft av jordens finaste stoft, — du som jag så länge med törstande läppar och hjärta sökt, du för vilken jag kastat mitt förmätna högmod i spillror till jorden, för vars besittning jag bortskänkt en framtid av mänskolycka, — o du min själs sista stolthet, — varför ägde jag dig ej nånsin helt! Varför var jag ej född som en av desse lumpna kärlekslösa människobarn, som berömma sig av att hava offrat tusende blommors förgängliga doft åt sina eländiga jordkrypande lideser — ack! — Varför är jag så osäll i min sällhet, så halv, så kluven i min själs innersta mörkblåa tycken! Varföre icke för evigt eller aldrig din? Varföre så halv i brott, så halv i kärlek, så halv i lycka? Varför ej ett enda, helt fullkomligt minne av dig, ett minne, som vore nog för hela livet? Varföre ej ett blivande, ett med ande och kropp begåvat minne av dig? Varföre ej? Där du i detta ögonblick fjärran slumrar hos den, som äger dig ensam, allena och helt, le ej åt mig i dina drömmar. Gråt om du vill, men inga bittra ångertårar. — Gråt sådana ljuva pärlande tårar som droppade så varmt på min hand engång när — Vad skulle du ock ångra? Dock jo, det gives synder som endast han vet som ser i det fördolda. — Slumra roligt mörkögda blomma fjärran på den bleka bädden av ljung och mossa — roligare än jag. Det lider till morgonen . . . Hango-flicka, vad drömmer du? Bleka ljungblomma, var är din själ? På vilka mörkröda vingar svävar nu din tanke i det vida? Var skola vi engång mötas i rymderna, när våra hjärtans aska vilar i frid under tuvan? Hotande blixtrar mot mig den andres öga, men jag kysser din själs läppar och slår min andes armar kring dig och du är åter min i rymdernas ödsliga tomhet. —

Vems dotter är du, mörka midnattsängel?
Vem ärvde du ditt hjärtas lågor av?
Vem gav dig dessa törnen på din stängel?
O flicka, säg vem dig din eldsjäl gav!
Ditt ögas blixtar, brännande och klara,
från vilken ljungeld tog du deras glans?
Och vem tillhöra dessa underbara,
skysvarta, midnattsmörka lockars krans?
Din fader var den solförbrända dagen,
du livet såg i nattens moderssköt;
men när du drog de första andedragen
din fader och din moder dig försköt.
I mörka böljor stöttes ut din vagga,
och dunkelblåa vågor kysste den,
och nattens stjärnor lyste deras fragga
och stormens vingar susade.

Stormen var din brusande fader och din vackra moder var den silverrandade aftonskyn. När din moder vilade över bergets spetsar en stormig kväll, och den nedgående solen stänkte sitt guld över åskmolnet, som ljusnade av en blekröd blixt, då föddes du. Din fader tog dig på sina armar och lade dig sakta ned på björkens gungande krona i lundernas ljuvhet.» 1)

1) Topelius' manuskriptsamling, tom 48 (Promenader). Avtryckt av Söderhjelm, sid. 40—42.

Det känsloutbrott, som här kommer till utlösning, utgör den tragiskt sublima höjdpunkten i den kärlekslidelsens höga visa, som slutligen bryter fram ur Kahra-upplevelserna. Det är märkligt, att detta utbrott sker så sent som ett helt år efter själva det upprörda mötet. Vi få därigenom ytterligare en bekräftelse på mötets dramatiska förlopp, medan dess enskildheter förbli fördolda för oss. En liten detalj ger oss dock den våldsamma bikten: den unga kvinnans tårar, som droppade ned på Topelius' hand. En blixtljusbelysning, men hur åskådlig blir icke ett ögonblick hela scenen! Påfallande i denna nya skildring av Hangola-mötet är förändringen av själva känsloaspekten. I den första upprörda återgivningen av mötet, den från januari 1841, framträdde ångerkänslan som det dominerande elementet, som en själen upprivande frossbrytning: Topelius känner sig stå vid en avgrund med brottets eldröda rosor på dess brant och ryggar med en rysning tillbaka inför det svindlande djupet. Denna nya vilda själsbikt vet knappast mer av någon ånger. Den fylls i stället av den bittraste klagan över den svaghet, som har hindrat älskaren att trotsa alla sedliga lagar och helt åt sig erövra den kärlekslycka, som erbjöds honom. Aldrig har Topelius varit så upprorisk mot sig själv och mot den sedliga världsordning han hade vuxit in i, som i denna stund av svartaste självrannsakan. Kärlekslidelsens sällhet brinner i detta ögonblick för hans själ med en vådeldsglans, som gör alla moraliska principer gråa, gör dem värdelösa och livsfientliga: de ha gjort honom till en halv, en kluven, en osäll varelse. I denna vemättade omvärdering av alla värden trotsar han slutligen i sin fantasi evighetens lagar och domslut; han kan inte förlika sig med den oåterkalleliga förlusten av sin älskade; bortom graven skall han återerövra henne, hennes nuvarande make till trots. »Jag kysser din själs läppar och slår min andes armar kring dig och du är åter min i rymdernas ödsliga tomhet.» Vi få anledning att ännu engång återkomma till denna ur djupet av en hopplös längtan framspringande sublima diktartanke.

Den vilda bikten utlöser sig enkelt och konstnärligt verkningsfullt ur den storstilade naturskildringen, som inleder den. Den rasar sedan länge ohämmad med snarast allt mera våldsam styrka, och dess mörka glöd färgar då också den kvinna, som står i brännpunkten, hon är den mörkögda demonen och dövande doft av jordens finaste stoft. Men så stillar stormen något, och vekare känslor bryta igenom, och den älskade blir åter hans bleka ljungblomma. Och plötsligt slår hans rasande veklagan om i poesi, där allt fortfarande känslan brinner i varje rad, men också skönheten strålar som en hög natthimmel över strofernas bildsceneri. Samma poetiska stämning, i ännu vekare färger, flyter sedan över i de sista prosaraderna, som en bleknande kvällsrodnad efter ett åskväder, som har rasat och dött bort.

Hur trotsande Topelius än här visar sig, får man ändå icke ur denna kärleksbikt läsa fram, att skalden på allvar ångrar, att han icke har brutit sin mörksköna blomma. Utfallet mot »desse kärlekslösa människobarn, som berömma sig av att hava offrat tusende blommors förgängliga doft åt sina eländiga jordkrypande lidelser» visar, att skalden mitt i sin, bitterhet helt tar avstånd från de vägar den vulgära flickjägaren vandrar. Det är då också just därför hans kärlek kan växa till denna äkta sublima tragik, att det för honom, sådan han var, hade blivit omöjligt att nå fram till den kärlekslyckans fullhet med Greta från Kahra, som hans brännande lidelse trånade efter. Det jordiska paradisets portar voro stängda. — Poesiens lustgård stod öppen.

{Inf. 2007-11-08.}

Arne Törnudd (1948) Flickan från Kahra.
Stig Haglund digitaliserade.

Fortsättning: Lyrisk epilog.
(Rev. 2018-05-21.)