Februarimanifestet

februarimanifestet, kejserligt manifest av 15/2 1899, som inledde en period av aktiv förryskningspolitik i Finland. Dess innebörd var, att rikslagarna, dvs. sådana finländska lagar, som kunde anses beröra hela rikets intressen, härefter inte skulle stiftas av kejsaren och Finlands lantdag, utan att beslutanderätten skulle tillkomma kejsaren och det ryska riksrådet. Lantdagen skulle endast få avge utlåtande om dessa lagar. Det tillkom kejsaren att avgöra, vilka lagar som skulle betecknas som rikslagar. Ett ärende som ansågs ligga utanför lantdagens befogenhet var t.ex. frågan om Finlands militär. F. kom som en överraskning för de ledande kretsarna i Finland. Här var man till en början övertygad om att Nikolaj II blivit vilseledd av sina panslavistiska rådgivare och att han skulle återkalla manifestet så snart dess rättsliga innebörd blivit klargjord för honom. Med tio röster mot tio beslöts vid en omröstning i senatens ekonomiedepartement, där viceordförandens röst avgjorde, att f. skulle promulgeras [kungöras]. Sedan senaten och lantdagen på olika sätt protesterat mot det olagliga manifestet, tillkom på privat initiativen vädjan till kejsaren i form av en stor folkadress (se den stora deputationen).

F. var formellt i kraft till den 15 nov. 1905, då kejsaren efter storstrejken utfärdade ett manifest (novembermanifestet), genom vilket det återkallades och landets grundlagar bekräftades. (Venäläinen sortokausi Suomessa, red. P. Tommila, 1954).


Uppslagsverket Finland (1982).
Fet stil vid novembermanifestet min anmärkning.