jordägoförhållanden och jordreformer. Huruvida de ursprungliga j. grundade sig på samfälld eller enskild äganderätt torde generellt sett vara omöjligt att avgöra. Knappheten på lämplig, brukbar jord i samband med befolkningsökningen har i varje händelse medfört att jorden blivit föremål för anspråk på äganderätt. Enligt Jutikkala har jordegendomarna vanligen uppstått genom annektering av övergivna hemman. Detta framgår bl.a. av de äldsta landskapslagarna, i vilka ingick föreskrifter om hur annektering fick försiggå. Annekteringen avslutades 1542, då kronan utsåg sig till ägare av hemman och jordområden, vilka saknade innehavare. I samband med storskiftena fördelades byalagens samfällda skogsmarker, varvid kronan erhöll överloppsjord, som liksom statens skogsmarker fick bebos med vederbörligt tillstånd.

Under reduktionens tidevarv indrogs gods också i Finland. Kyrkan, som under medeltiden innehade ansenliga markarealer, har fått avstå från en stor del av dem. Industrins inköp av skogsmark under 1800-t. begränsades genom en förordning av 1915, eftersom de ansågs leda till vanvård av lägenheterna och sociala missförhållanden. Ju längre utvecklingen under 1800-t. framskred, desto tydligare blev landsbygdsbefolkningens osjälvständighet, som var grundorsaken såväl till den omfattande emigrationen (jfr emigration) som till flyttningsrörelsen inom landet, påpekar Waris. Behovet av jordreformer blev allt mera påkallat. Ur samhällspolitisk och -ekonomisk synpunkt blev det angeläget att reglera jordarealens och avkastningens fördelning. Den första åtgärd, som obestridligen syftade till en social lantbrukspolitik var enligt Haatanen det anslag, som 1887 av senaten ställdes till guvernörens för Kuopio län förfogande. Anslaget skulle användas till att befrämja parcelleringen av kronohemmanen och grundandet av torp, det sistnämnda både på kronans och på enskild mark. Dess betydelse blev dock ringa. Dessförinnan hade grundats en fond, ur vilken små amorteringslån för anskaffning av jord åt obesuttna kunde utdelas. År 1896 anvisade kejsaren på framställning av senaten medel för förbättring av den obesuttna befolkningens ekonomiska och sociala ställning. Detta utgjorde grunden till den obesuttna befolkningens lånefond, som 1922 ombildades till den s.k. kolonisationsfonden.

Den kraftiga befolkningsökningen på landsbygden under slutet av 1800-t, ändrade strukturen i fråga om såväl utkomst som ägoförhållanden på landsbygden i en allt ofördelaktigare riktning. Enligt en av Hannes Gebhard utförd undersökning av förhållandena på landsbygden fördelade sig lantbruksbefolkningen per matlag på följande sätt:

Då man beaktar, att personer bosatta på landsbygden, som levde i skilda matlag, separat, diversearbetare på landsbygden, liksom även drängar och pigor, inte ingick i ovannämnda tal, förtydligas skevheten i de dåtida j. De självständiga jordägarna utgjorde endast en tredjedel medan den osjälvständiga landsbygdsbefolkningen uppgick till i det närmaste hälften av den på landet bosatta befolkningen.

I lagen om lega av jord på landet av 1902 ingår de första mera detaljerade föreskrifterna om legotagarnas rättigheter. I förordningen av 1909 om lega av torp, landbolägenhet och backstuguområde utgick man från att hyresvillkoren berörde hela samhället. Utvecklingen ledde småningom till hyresområdenas självständighet. År 1918 stiftades lagen om inlösen av legoområden, den s.k. torparlagen (jfr torpväsendet), som försenats av inbördeskriget, och 1922 lagen om anskaffandet av jord för kolonisationsändamål, populärt kallad ”Lex Kallio”. Det oaktat löste jordreformerna inte agrarproletariatets problem, fastslår Jutikkala. Inlösandet inverkade inte i särskilt hög grad på torparnas levnadsstandard — de räknades här inte till det egentliga landsbygdsproletariatet. Antalet hemman ökade inte, och de nyuppkomna hemmanen visade sig snart vara för små. Såtillvida var förändringen närmast av formell, juridisk karaktär.

År 1936 stiftades lagen om inlösen av legoområden å ort med tätare bosättning. Kolonisationsstyrelsens åligganden överflyttades på en kolonisationsavdelning som inrättats vid lantbruksministeriet. Jordanskaffningslagen (se d.o.) av 1945 hade som främsta uppgift att tillgodose den förflyttade befolkningens (jfr d.o.) intressen. Återanpassningen av den förflyttade befolkningen var proportionellt sett en av de största uppgifter någon stat efter andra världskriget fått sig förelagd. En ny kolonisationslagstiftning trädde i kraft 1959, varvid även kolonisationsstyrelsen återinrättades (upplöst 1971). Den jord som togs av staten 1959—75 för ändamål, avsedda i jorddispositionslagen (se d.o.), utgjorde ca 65 % och den av staten inköpta och på exekutivauktion inlösta jorden ca 35 %. Av den jord som anskaffades för i jorddispositionslagen nämnda ändamål bildades odlings-, bostadsodlings-, fiske- och bostadslägenheter, bostadstomter, samfällda skogar och samfällda betesmarker m.m. Största delen av odlingslägenheterna bildades i n. och ö. Finland. Denna kolonisation upphörde så gott som helt i början av 1970-t., samtidigt som den s.k. åkerpaketeringen inleddes (se åkerreservering). Jorddispositionslagen upphävdes 1977 (jfr jordbrukspolitik).

Utvecklingen av såväl hemmanens antal som deras areal var på 1950-t. rätt unik i Finland jämfört med andra europeiska länder, vilket framgår av följande av OECD uppgjorda tablå:

Antalet hemman med mindre än 5 ha odlad jord minskade i samtliga OECD-länder, minst i Norge där minskningen var 10 %, förutom i Finland, där antalet hemman med 2—5 ha åker ökade med 2 % under 1950-t. Senare har utvecklingen även i Finland tagit en annan riktning.

Utvecklingen av jord- och skogsägoförhållandena under de senaste årtiondena framgår av följande sammanställning, som omfattar uppgifter fr.o.m. 1944. Uppgifterna för de olika åren är på grund av begreppsolikheter inte helt jämförbara med varandra. [Tabellen utelämnad.]

(H.E. Pipping, Landsbygdens sociala problem i Finland kring mitten av 1800-t., 1940; H. Waris, Suomalaisen yhteiskunnan rakenne, 1948, Muuttuva suomalainen yhteiskunta, 1968; V. Rasila, Suomen torpparikysymys vuoteen 1909, 1961; E. Jutikkala, Bonden i Finland genom tiderna, 1963; P. Haatanen, Suomen maalaisköyhälistö, 1968) G.W.