skjutsväsen. Sedan urminnes tider hade det varit en bestående sed att en resande förplägades i den gård vid vägen där han tog in. Den blev, sedan den utvecklats till en skyldighet (kronoskjuts) att fortskaffa kungliga personer med svit, trupper, krigsmateriel och annan statens egendom m.m. samt fångar, alltför betungande för allmogen. Därför infördes i mitten av 1600-t. bestämmelser om gästgiverier (se d.o.), vilkas innehavare hade att mot ersättning skjutsa, ge de resande mat och logi m.m. (förutom betalning erhöll de vissa privilegier, ss. skattebidrag av bönderna och rätt till utskänkning av öl och brännvin). Trafiken på vägarna blev dock snart så livlig, att gästgivaren inte ensam förmådde betjäna den resande allmänheten. Från 1696 ålåg det följaktligen varje hemmansägare att en viss bestämd tid, då hans tur kom, hålla häst och fordon i beredskap vid gästgiveriet, som genom denna hållskjutsning erhöll bistånd i sin skyldighet att transportera resande. För den händelse att alla hästar skulle vara upptagna, då nya kunder anlände, organiserades en reservskjutsning, som upprätthölls av de närmast gästgiveriet boende bönderna, vilka sålunda vid behov eftersändes.

Skjutsningen var förknippad med jordinnehav; fritagna från skjutsskyldighet var endast säterier, prästboställen och ett fåtal andra privilegierade hemman. Från 1872 kunde skjutshållning bjudas ut på entreprenad, och från 1882 gällde detta även gästgiverierna. I början av detta sekel fanns det endast ett tiotal socknar, där de skjutsskyldiga själva handhade hållskjutsningen. Genom en lag, som trädde i kraft 1920, förordnades staten till upprätthållare av s. (gästgiverier, skjutsstationer och skjutshållpunkter), men efter de moderna trafikmedlens tillkomst minskades s:s betydelse varför lagen upphävdes 1955. (J.K. Paasikivi, Kyydinpito ja kestikievarilaitos Suomen lain mukaan I, 1901)