Svenskfinland, Svensk-Finland, det kustområde i Finland där den svensktalande befolkningen till övervägande del varit och är bosatt och som denna befolkning förknippar med sin språkliga och kulturella autonomi. I begreppet ingår tanken på både ett geografiskt område, en gemensam idévärld, ett centrum för olika institutioner och en hemort för känslor. Allt detta har på ett konkret plan tagit sig uttryck i politisk, social och vetenskaplig aktivitet, i näringsliv, i livsformer och i skönlitteratur.

1. Begreppets historia. Sedan motsättningarna mellan landets två språkgrupper skärpts på 1880-talet, började man från och med 1890-talet inringa det övervägande svenskspråkiga kustområdet till en enhet under benämningen ”Finlands svensktalande bygder”. Territoriet avbildades för första gången på pärmen till Svenska folkskolans vänners kalender 1897. Parallellt därmed växte begrepp som språkgräns och den svenska allmogen fram; Finlands svenska folk omfattade ”den svenska nationaliteten” i städerna och på landsbygden. Främst tack vare den filologiska och etnografiskfolkloristiska forskningen i Svenska litteratursällskapets regi utformades under åren kring 1910 benämningen ”det svenska Finland” som område för ”den svenska folkstammen”. Genom de kulturella föreningarna spreds begreppet också på landsbygden. Det fick snabbt en politisk dimension efter det Finland blivit självständigt, främst på grund av tillkomsten av Svenska Finlands folkting 1919, som i sin tur aktualiserats av finlandssvenskarnas situation enligt den nya grundlagen och frågan om Ålands statsrättsliga ställning. Folktingets lagutskott avgav 1920 ett betänkande angående territoriell och kulturell självstyrelse för det planerade ”landskapsförbundet Svensk-Finland”. Gabriel Nikander och Ernst von Born sammanfattade i skriften Den svenska nationaliteten i Finland 1921 målsättningen, som gick ut på att ”söka sammanföra de svenska bosättningsområdena uti en fastare territoriell enhet och sålunda förbehålla den svenska befolkningen för framtiden en del av fosterjorden där den är skyddad för denationalisering och kan ordna sitt liv och sina inre förhållanden efter sin egenart och sina behov”. I regeringsformen av 1919 och språklagen av 1922 förverkligades främst den kulturella autonomin, i lägre grad det territoriella, men begreppet Svenskfinland togs snabbt i bruk bland finlandssvenskarna på 1920-t.

2. Det territoriella S. Det kustområde där den svenska befolkningen varit bosatt sedan medeltiden omfattar en sydlig remsa av det gamla landskapet Nyland, Egentliga Finlands skärgård och Åland, samt en nordlig kuststräcka i Österbotten. Områdena har tidigare sammanhängt då också mellanliggande landskapet Satakunta under medeltiden hyste svensk befolkning. Det sydliga kustavsnittet är ca 400 km långt och sträcker sig 20—30 km inåt land. I Nyland finns det svensk bosättning i 15 kommuner och 7 städer från Pyttis vid Kymmene älv i öster till Hangö udd i väster. Egentliga Finlands svenskspråkiga trakter, sedan 1920-t. kallade Åboland, omfattar 9 kust- och skärgårdskommuner samt svenskarna i Åbo stad. Landskapet Åland har 15 kommuner och en stad. Den svenskspråkiga delen av Österbotten omfattar 11 kommuner från Sideby i söder till Karleby i norr samt 6 städer. — De finlandssvenska landskapen behandlas även separat, se Svenska Österbotten, Västnyland, Åboland, Åland och Östnyland. Förskjutningar i språkförhållandena har genom århundradena ägt rum som en följd av krig och administrativa regleringar. Under de senaste hundra åren har på grund av industrialiseringen kustbygderna gradvis förfinskats. Av Finlands 464 kommuner var år 1980 26 enspråkigt svenska (de flesta på Åland), 22 tvåspråkiga med svenska som majoritetsspråk och 17 tvåspråkiga med finska som majoritetens språk. 55 % av den svenska befolkningen bodde i kommuner med svenska som majoritetsspråk, medan 45 % bebodde kommuner, där svenskan utgjorde minoritetsspråk.

Då kustområdet genom tiderna utgjort landets administrativa, ekonomiska och kulturella centrum, kännetecknas Svenskfinland av en mångsidig social och ekonomisk struktur. Ett rikt differentierat näringsliv, ett tätt kommunikationsnät och omväxlande lantlig miljö och stadsmiljö av olika ålder präglar kustbygderna och har gjort den språkliga strukturen särskilt sårbar. En markant särprägel får området genom havet, som gett drag såväl åt finlandssvenskarnas livsmönster som åt deras identitetsskapande verk t.ex. inom skönlitteraturen, musiken och bildkonsten. Svenskfinland utgör fortfarande födelseorten och hembygden för de flesta finlandssvenskar, och förbindelserna mellan svenskar i stad och landsbygd är livliga, t.ex. i fråga om släktrelationer och fritidsintressen.

3. Det institutionella S. Tack vare enhetssträvandena bland finlandssvenskarna kort efter det landet blivit självständigt konsoliderades Svenskfinland som verksamhetsområde för ett stort antal institutioner och organisationer på enspråkigt svensk grund. Sålunda tillkom Åbo Akademi 1918, följd av andra svenska högskolor, Borgå biskopsstift för de autonoma svenska församlingarna 1923, svenska truppförband, en egen svensk avdelning vid skolstyrelsen och sedermera vid andra ämbetsverk. Också de svenska dagstidningarna, för närvarande 13, har i huvudsak Svenskfinland som sitt bevaknings- och spridningsområde och därifrån får även de svenska teatrarna i Helsingfors, Åbo och Vasa största delen av sin publik. Från och med 1920-t. uppdelades flera sammanslutningar på språklig grund. Då grundades också ett flertal nya enspråkigt svenska organisationer av typen Finlands svenska sång- och musikförbund 1929, Samfundet Folkhälsan i Svenska Finland 1921, Finlands svenska köpmannaförbund 1930, Andelslaget Varuboden 1921, Finlands svenska andelsförbund 1919, Försäkringsbolaget Svensk-Finland 1925 o.s.v. Förebilder hade man i likartade äldre finlandssvenska organisationer, t.ex. ungdoms- och husmoders (Martha)-förbunden, som bildats redan i början av seklet. På 1940-t. tillkom, på initiativ av Svenska Finlands Folkting, ytterligare ett befolkningsförbund, en jordnämnd, en yrkesutbildningsstyrelse, ett vetenskapligt centralråd, en svensk språkvårdsnämnd och en skärgårdskommitté. Folktinget sammankallas med jämna mellanrum sedan 1941. Det fungerar som ett parlamentariskt organ för bevakning på riksnivå av frågor, som är centrala för den svenska befolkningen. Den politiska kartan över Svenskfinland uppvisar en dominans av svenska folkpartiet (gr. 1906) inom landsbygdens agrara områden och bland städernas borgerliga, svensksinnade kretsar. Till Finlands svenska arbetarförbund (1899) hör de svenska socialdemokraterna på vissa industriorter och i städerna, medan Demokratiska förbundet för Finlands folk (1944) samlat en relativt liten, men aktiv svensk kommunistisk representation. De ovannämnda intresseorganisationerna bildar med sina talrika lokala föreningar ett mycket tätt kontaktnät, som utgör grunden för den etniska samhörighetskänslan bland finlandssvenskarna. Det institutionella S. skänker sålunda individen den språkliga gemenskap som själva territoriet och arbetsmiljöerna på grund av den tilltagande tvåspråkigheten inte längre i alla sammanhang kan erbjuda. (Finlands svenskar, 1908; Svenskt i Finland, 1914; Det svenska Finland, red. G. Nikander, 3 bd, 1919—23; Finlands svenskar, 1923; H. Wallén, Språkgränsen och minoriteterna i Finlands svenskbygder 1600—1865, 1932; Den svenska folkstammen i Finland, red. F.E. Sommerschield, 1940; Finlandssvenskarna, red. R. Granit, 1944; Svensk-Finland, 1944; K. Bruhn, Svenska Finland, bygd och folk, 1949; Svensk bygd i Finland, 1949; G. von Bonsdorff, Självstyrelsetanken i finlandssvensk politik 1917—23, 1950; G. Fougstedt, Finlands svenska befolkning åren 1936—45, 1951; Vår svenska stam. I österled, red. A. Boëthius—Å. Olausson, 1952; Hj. Dahl, Finlands svenskar, 1956; Finlandssvensk odling 1917—67, red. R. Mannil, 1967; Efter 1809, 1969; G. Ågren, Vår historia, 1977; J.E. Havel, La Finlande et la Suède, 1978; K.J. Miemois, Språk, struktur och service, 1980; Finlandssvensk rapport 2, 1981; E. Allardt—C. Starck, Språkgränser och samhällsstruktur, 1981; B. Lönnqvist, Suomenruotsalaiset, 1981; Boken om S., 1982; T. Sandlund, Social structure and social mobility. A study of the Swedish population in Finland 1950—75, 1982; R. Ahlbäck, Bonden i svenska Finland, 1983; Svenskt i Finland 1, red. M. Engman—H. Stenius, 1983) B.L.