Trubbel i Trivialskolan
Nykarlebyborna voro ingalunda nöjda med den av greve Tott företagna reduktionen av skolans lärarkrafter och läroplan. Redan vid riksdagarna 1642 och 1647 inlämnades av dem en petition till regeringen om beviljandet av särskilda ekonomiska förmåner för skolan, vilket av drottning Kristina avslogs första gången „för de dryga krigskostnadernas skull“, och andra gången „för vår bristande tids skull och riksens angelägna värv“. År 1660 lovade regeringen likväl, att vid stadsbudgetens framtida uppgörande även ihågkomma trivialskolan. Emellertid begynte grannstäderna, särskilt Vasa, „praktisera“ om skolans bortflyttande från Nykarleby. Borgmästaren Cordt Bockmöller anhöll dock, att regeringen ej skulle lyssna därtill, vilket även av vederbörande utlovades. Trots Nykarlebybornas bittra klagomål och protester, „att skolan i Nykarleby är belägen alldeles mitt emellan Björneborg och Uleåborg och i gott skick samt dess lärare ha härstädes gårdar och beneficier“, blev skolan likväl flyttad till Vasa, såsom det påstods, till följd av biskop Terserus hemställan och särskilt genom dåvarande landshövdingens åtgörande. Den sistnämnde sades hava av Vasaborna erhållit till skänks ett par vagnshästar, vilka, enligt Nykarlebybornas malitiösa påstående, „voro så starka, att de drogo bort hela trivialskolan“.

Trivialskolans rektorer voro den redan omnämnde Bohm, vidare den från tvisten om kyrkoherdeämbetet i Nykarleby bekante Simon Anglenius, vilken dock snart avskedades av greve Tott, som i stället utnämnde den från samma sak bekante Nicolaus Ringius och efter dennes utnämning till kyrkoherde i Nykarleby, magister Jacob Lythaerus, „under vars tid trivialskolan synbarligen mycket förkovrats“. Efter hans avgång blev „greven oveterligen“ insatt magister Lars Kempe vilket, såsom förut nämnts, föranledde grevens indragning av konrektors och den ena kollegatjänsten och gav upphov till mycken tvist och förargelse. Grevens hauptman Werne föreslog i brev till Tott även rektorsklassens indragning. Borgmästaren Bockmöller klagade även över „Kempes negligentiam (= vårdslöshet) och scandalum datum, så att alla här frukta att sätta sina barn i skolan“, varjämte rektorn förebråddes för oärlig och partisk fördelning av djäknepengarna (vilka på visst sätt motsvarade vår tids elevstipendier) „mellan studenter och förmögnare mäns barn“, användande av skolräntan, kanske till spanskt vins inköpande och drickande med sin oduglige dryckesbroder, informator scribarum Jacobus Jeremiae“, samt för olagligt relegerande av andre kollegan Casper Marci Neostadius [lärde män vid den här tiden latiniserade sina namn och bytte också ibland efternamnet till en latiniserad form av hemorten, t.ex. Nicarlus (Nykarleby), Borgoensis (Borgå) och Neostadius (Nystad)], „för att denne vägrat deltaga i rektors otidiga dryckenskap“. — Hiälp, Herre Gud, heter det vidare om rektors „negligentia“: „Om mäster (= magister) Lars skulle göra redo för var timme han sig från skolan absenterat [= frånvarit], visst blive det många! In summa: Kämpen tjenar bättre till en paskill (= smädeskrift) makare än till en skolemästare“! — Tvänne anklagelseskrifter av 6 skoldjäknar bilades även, vari eleverna påbörda Kempe, att han ofta uppträtt berusad under lektionerna („nimia potatione obrutus“), „varunder han velat agera oss sina disciplar både i skolan och i dryckeskonventer icke allenast privatim utan ock publice i publicis conventibus med ohövliga gestikulationer, vilket oss fattige skoledjäkner synes kunna ske på en krog, men icke i Guds plantegård;“ vidare haver rektor „i sitt fylleri begynt examinera inferiores in declinando, comparando et conjugando och då hållit uppe och småseendes narrat i sådan måtto, att han förvänder orden till idel löjevärdiga“, så att t. ex. vissa latinska ord fingo en viss ljudlikhet med svenska ord av skabrös betydelse. Läxorna påstod han ha genomgått „så snabbt, att det myckna vi läsit hava, är intet kommit oss till någon praxin eller usum (= nytta)“.

Kempe sökte å sin sida i brev till grevens kamererare Strömsköld rentvå sig från „de rykten, som slippraktiga och mordälskande tungor satt i omlopp“, beklagande sig både över borgerskapets, hauptmannens och pastorns i Nykarleby „beständiga obehagligheter och intrång i rektors funktioner“, t.ex. därför att han bestämt att läsningen enligt skolordningen skulle begynna klockan 5 på morgonen, vilket föregående rektor Ringius olagligen uppskjutit till klockan 6. Då rektor velat „bestraffa uppstudsiga och brottsliga djäknar“ och därtill begärt hauptmannens medverkan, har denne givit avslag, varför djäknarna begynt „utan rektors vetskap ränna från skolan och föregå sina kamrater med styggeliga exempel“. Beträffande den av honom relegerade Kasper Neostadius, borgerskapets specielle skyddsling, klagar Kempe, att denne försummat sin tjänst „för ideliga predikningar i staden och på landsbygden, misshandlat djäknarne och därvid använt färlan i stället för riset, varför rektor i hans ställe antagit magister Grandell, „vars skicklighet, lärdom och goda humeur äro mig väl bekanta. Jag vill icke annat tänka, än att hans grevliga Nåde gärna ser, att han haver lärde personer vid sin skola; ty om jag hade ett orgelverk, månn' jag skulle sätta en åsna till att spela därpå, månn tro ville eller kunne danse därefter; eller hade jag ett åkerbruk och jag skulle bruka för plogen en hund att uppärja [= plöja] åkern med, månn' det någonsin skulle gå an, att åkern komme i bruk; nej, aldrig!“ — Kempe sökte också rentvå sig från beskyllningen om den orättvisa användningen av skolräntan och djäknepengarna, samt inlämnade över sin ämbetsverksamhet hedrande examensintyg och protokoll, skolans enda förefintliga, bestyrkta av pastorn i Pedersöre Elias Hamnius, prosten i Kronoby Jacob Brennerus, kyrkoherden i Nykarleby Ringius och kapellanen Ericus Florinus. Efter det ransakning hållits „på det högvördiga consistoriums [= ämbetsmyndighet i kyrko- och skolangelägenheter] befallning mellan mäster Lars och skoledjäknarne, eftersom desse alle icke mer vilja gå under hans färla, varvid djäknarne rektor övertygade om mycken fåfänga, och borgmästare och råd ävenledes stodo mycket hårt uppå, att de måtte få en annan tjenlig man hit, — „gav domkapitlet Kempe „consilium abeundi“ [= förvisning från ett läroverk men rätt att inträda i ett annat] och utnämnde honom i stället till pastor i Lappfjärd och Kristinestad, betecknande nog för tidsförhållandena. Därifrån flyttades han till Hernösand, där han dock snart för dryckenskap susenderades. Under hans efterträdare såsom rektor, magister Ericus Lucander, begynte „denna skolas frequentia åter tillväxa, men han dog beklagligen efter ett års skälvesot och brännande feber, och om vi hans like måge igen bekomma, står i Guds hand“, skriver hauptman Werne till greven. Han efterföljdes ännu av fyra rektorer, Marcus Pauli Sadelerus, ävenledes avsatt för dryckenskap, Johannes Laurentii Carlander, för sin hedrande verksamhet utnämnd till kyrkoherde i Pyhäjoki; Kempes skyddsling Johannes Grandell och, som den siste, Ringius son Carolus, under vars rektorat skolan 1684 flyttades till Vasa.[1683 enl. K.V. Åkerblom.]