Lucka 16   LUCKA 17 Lucka 18
  Adventskalendern 2014  



Äppel-Hugo

 

H u g o   L i l j e s t r ö m

29.8. 1906 – 8.2.1990

av

Anita Wikman

 

I min barndom var Hugo lika självklar som solen och månen över Källbacken. Han bara fanns. Lugn och beskedlig, och oföränderlig på något sätt. Alltid klädd i en grön tröja eller en urblekt jacka med stora fickor, mörka påsabyxor instuckna i svarta gummistövlar, och en tilltufsad skärmmössa på huvudet.


Han kom och gick och var ständigt sysselsatt. I synnerhet under sommarhalvåret när han för det mesta gick omkring med gräftan, lien, eller bågasågen över ena axeln. Han grävde upp diken som slammat igen och slog gräset hos folk som ville ha det snyggt kring husen. Han sågade och klöv ved åt Sarlinskon, syskonen Öhman, och många andra. I fröknarna Andells vedlider travade han vedklabbarna extra prydligt och tre gånger varje sommar slog han deras frodiga gräsmatta med lien. Efteråt räfsade han ihop gräset och när han var klar blev han alltid bjuden på kaffe eller saft i deras vackra syrenberså.

Han ympade och beskar äppelträd. Han band kråkriskvastar som han sålde, eller gav bort till behövande. Han drog slipstenen åt Jepo-Joel och målade planket åt Winters-Lina. Han vandrade fram och tillbaka till Andra sjön där han kapade grova trädgrenar som skymde solen kring stadsbornas sommarvillor. Han lappade taket på Båbäri-Ainas stuga, reparerade hennes staket och kritade varje vår fönsterglasen hon hade över drivbänken.

Han bar in ved och vatten åt alla ensamstående gamla tanter och passade samtidigt på att gå ut med deras slaskämbar. Och en gång såg jag när han och Jepo-Manda kämpade och slet med hennes motsträviga ko som skulle till tjuren i Forsby.  

Däremellan gick han till gravgården där han rensade ogräs, vattnade blommorna och skrapade loss mossan från gamla gravstenar. Bortglömda stadsbors namn förgyllde han med guldbrons ur en gammal Leijona plåtpastillask och för bokstäver i relief, som på gjutjärnskorsen, en flaskkork som han doppade i bronsblandningen och duttade med. Mellan gravstenarna planterade han stora ormbunkar.

Och så fanns Hugos lindon där höstörarna i juli stod i stram givakt liksom tennsoldater innan svågern Edvard kom med häst och höskrinda för att ta vara på torrhöet.

I ett solvarmt hörn av lindon odlade Hugo potatis, ärter och olika rotfrukter. Han kröp på knäna när han gallrade morötter, rovor och rödbetor. Ärtplantorna sprötade han upp med smala videgrenar och vid längre torrperioder vattnade han grödorna med vatten som han bar från Sunds bäcken. 

Vårt potatisland, som pappa arrenderade av staden, låg strax intill Hugos lindon. Båda var omgärdade av lika mossbelupna stengärdsgårdar som den högre och bredare stengärdsgården kring Björklunds lindon på andra sidan den kärrhjulsbreda stigen. 

Gärdsgårdarna, som fortfarande står kvar, härstammar från de landsomfattande nödåren mellan 1864 och 1868. År efter år av missväxt hade utarmat landet. Hungrande människor kokade gröt av trädbark, rötter och islandsmossa. Vägarna fylldes av överlevande tiggare. Tusentals människor dog av utmattning, köld eller tyfus, medan andra kom fram till orter där de hoppades få mat och arbete.

Också i Nykarleby växte nöden bland de obesuttna. Först våren 1867 beslöt stadens fattigvårdsstyrelse att till de fattigaste stadsborna utdela en halv kaka bröd, en halvkanna rotsakssoppa och två strömmingar per dag. Till utdelningen på torget sökte sig även utsocknes tiggare varför utposterade vakter alltid stod bredvid soppköket.

Bland de utsvultna stadsborna och de främmande tiggarna fanns det trots allt ännu en del män, kvinnor och barn som kunde användas som arbetskraft. Av dessa valde rådman Janne Lybeck ut en skara som han lovade några påsar kornmjöl i utbyte mot arbete. Så körde han trashankarna till Alörn där de fick plocka stenar ur sjön och bygga en långsträckt kaj vid stranden av hans vackra sommarställe Charlottenlund

Hökaren Elias Roos och andra köpmän med gömda sädeslager följde Lybecks exempel. På Källbacken ägde Roos ett stenigt markområde. Med löfte om lön i form av lite havre eller rågmjöl anställde han en aldrig sinande ström av hungriga människor. Sedan grävdes sten efter sten med handkraft upp ur marken. De starkaste männen kommenderades att bära och rada upp stenarna till en ståtlig gärdsgård kring den uppbökade åkern.

Därför kallades åkern Roosas lindon. Men vi som var barn under 1940-talet ändrade namnet efter Olga och Edvard Björklund som då brukade den.

Vid den tiden användes ännu ofta namnet Nälkämäki om Källbacken. Jag förstod inte riktigt varför. Men i tonåren, en septemberdag i potatislandet, berättade Hugo för mig om hungeråren, stengärdsgården kring hans åker vars första ägare var affärsmannen Janne Lybeck, och om Elias Roos som valdes till rådman 1896.      

Mitt barndomshem låg på backen där Gref Tottgatan slutade. Mot Kovjokihållet fanns vid den tiden bara granskog, stenkummel och några fårhagar. Men mot nordväst fanns ett vackert skogsparti med högresta tallar, några ljusa björkar och tätt växande blåbärsris.  

Genom den skogen gick en upptrampad kostig som under åren breddats av boskap och kärrhjul. Stigen började precis mitt emot vårt grindhål och fortsatte slingrande mellan stora stenar, förbi råskgräven och stengärdesgårdarna, över Sunds bäcken, genom Frillmosskogen och ända bort till Rösslon vid världens ände.

Längs stigen gick Johanssons Signe, Söderlunds Mari, Rönnas Svea och Jepo-Manda varje sommarmorgon och kväll när de förde, eller hämtade korna från beteshagarna. När hösten kom gick tant Äntti med ett rostigt plåtämbar i ena handen, en käpp i den andra och pickade upp torra dyngråpor som hon bar till sitt lilla trädgårdsland.

Vintertid var stigen helt igensnöad. Men så fort vårsolen silade ner mellan trädstammarna blev den synlig igen tack vare hästhovar, slädmedar, och skidspår som Backlunds Bruno [son till Eliel] med systern Eva och Martha Löving varje vårvinter drog upp ända till Kackuduntin.

Samtidigt fortsatte Hugo gå med snöskoveln över axeln mellan tanternas stugor där han som vanligt skottade upp gångstigar från grindarna till ytterdörrar och uthus.

Men nångång i mitten av maj började hans dagliga vandringar längs stigen ner till lindon. För han var noga med att mäta temperaturen i jorden innan han började sätta sin potatis. Och de flesta på backen rättade sig efter hans beräkningar. Åtminstone pappa och Solvins Helge. Därför iakttog även vi ungar vaksamt Hugos vårvandringar fram och tillbaka till lindon.

– Nå hör ni, no får vi byri säta pärona på Källbackan, sa han slutligen glatt uppmuntrande en dag när han med skrapelkärron fylld av sättpotatis passerade oss ungar som lekte på gatan mellan Blåbäri-Ainas och Langraden. Och även om vi inte svarade så fylldes vi ändå av glad förväntan inför sommaren med nypotatis, näckrosor vid åstranden, kråkhackor på händerna och solmogna smultron på insidan av Björklunds lindon.


[En ”skrapelkärro”: Ett flak försett med skalmar och kärrhjul av trä förenade med en axel. Några ord om kärrhjulstillverkning.]


För sådan var han, Äppel-Hugo. Mitt i allt det vardagsgrå lyfte han fram ljusglimtarna i tillvaron och spred glädje och förnöjelse omkring sig. I synnerhet om höstarna när han frikostigt delade med sig av skörden från äppelodlingen kring sitt grågula hus.

Huset i korsningen Källbackgatan och Gustav Adolfsgatan var Hugos barndomshem. På tomten fanns ett långt, gediget uthus med många dörrar. Så jag antar att familjen tidigare haft både kor, får, höns och grisar i uthuset.

Men Hugo, som levde ensam sedan hans mor Sofia dog 1939, hade bara en bortskämd, gråstrimmig frass. Och långt senare, nångång på 1980-talen när det blev möjligt för vanliga stadsbor att resa på semester utomlands var det självklart djurvännen Hugo som tog hand om deras hundar och katter medan de var bortresta.

Köket inne i huset var Hugos allrum. Där hade han sin välfyllda vedlår bredvid spisen och ovanpå spisen alltid en stor aluminiumkastrull med varmvatten. På diskbänken stod det rödgula emaljämbaret med friskt brunnsvatten, ett paket kristallsoda och två diskfat. En kommod stod i ena hörnet och under locket på den fanns tvättfatet, tvålen och rakhyveln. Rakspegeln hängde på en spik ovanför och inne i skåpet gömdes slaskämbaret.



[Hugos Högfors-spis och bakugn. Vedlåren till vänster, en tändsticksask på spiskåpan, vid bortre väggen ett durkslag, ett rakblad, ett paket Pulmu-socker och rikligt med spindelnät uppe vid gardinstången Några vedträn och en sopborste vid väggen mot Gustav Adolfsgatan. Förstoring.]


Köksgolvet täcktes vintertid med långa trasmattor och strax innanför dörren hängde hans kläder på iskruvade krokar under en brun hatthylla. Ovanpå hyllan fanns högar med noga genomlästa exemplar av Veckospegeln, Österbottniska Posten, och andra tidskrifter. På väggen bakom köksbordet hängde en korsstygnstavla med orden Egen härd, guld värd, som hans mor broderat.



[”... jacka med stora fickor, mörka påsabyxor instuckna i svarta gummistövlar ...” Hugo framför skafferiet med sina välslitna dörrar och på golvet mjölk- och andra förpackningar. Om jag minn rätt hade det funnits leverlåda i aluminiumförpackningarna. Förstoring.]



[Detalj av den fint formade klinkan och slitaget.]


Och varje lördagskväll kokade han en stor kastrull risgrynsgröt som räckte hela veckan. Mjölken fick han av Jepo-Manda eller sin syster Olga som bodde i grannhuset. Av mjölken gjorde han också fil, och om han hade ägg hemma gräddade han plättar som han åt med äppelsylt. Brödet bakade han själv och i övrigt bestod kosten mest av kokt potatis som åts med saltströmming eller en bit suomikorv.



[Arrangerad bild med Hugo rörande i en tom kastrull. På stolen till höger ett emaljerat fat med ”päror”. Förstoring.]



[Träslev i kastrullen och upplyfta ringar bredvid.]


Han sov i en utdragssoffa i salen där det fanns ett riktigt matsalsmöblemang, en gammal tramporgel, en birong med fyra utdragbara lådor och en fåtölj bredvid kakelugnen.



[Vägguret i salen. På utbetalningsavin är Hugo titulerad ”arbetare”.]


Under mörka vinterkvällar var salen även samlingsplats för Hugos akademi som bestod av kantor Söderman, seminarielektor Korsström, poliskommissarie Wenelius och andra män som tyckte om att diskutera. För Hugo var inte bara snäll och hjälpsam, han var även en samhällsintresserad filosof, amatörbiolog och genuin forskare som visste det mesta om stadens historia.

Någon annan inkomst än slantarna han fick för vedhuggningen hade han inte. Men Hugo, liksom Blåbäri-Aina och många andra, hade rätt att tillvarata torrfuror, nedfallna trädgrenar och kottar ur stadens skog. Sommartid fanns vatten i alla brunnar och källor, fisk i älven och fågelägg i skogen. Till julen fick han en rökt skinka av sina släktingar och så fanns Karppinens Mari med sina Pirun paska tippoja som lindrade allt från tandvärk till ischias.

– Voj, voj. Nu blir e no bekymbersamt. För va i all vääden ska jag göra med såder mytji pengar, raljerade Hugo därför med en underton av allvar i rösten när han på gamla dar började få en liten folkpension. 

Och när jag i nykarlebyvyer.nu läser Karl Wenelius minnen av Hugo ler jag åt berättelsen om hur Hugo kom till dem de gånger han hade ”hemsökelse”, det vill säga när någon kom för att städa hemma hos honom.

Mitt sista minne av Hugo är från en julaftonseftermiddag nångång i början av 1980-talet. Hasse och jag var på väg till begravningsplatsen för att tända ljus på mina föräldrars grav.

Liksom andra bilister körde vi sakta, för det var många som var ute i samma ärende som vi. På sidorna längs vägen rörde sig folk som gick eller sparkade sig framåt i skymningen.   

Plötsligt såg vi ett fladdrande ljussken framför oss och undrade vad det var. När vi körde förbi såg jag till min förvåning att det var Liljeströms Hugo. Lite mindre och mera kutryggig än jag mindes honom. Men ändå han. Omstrålad av skenet från tiotals tända gravljus som han hade i en korg på sparken.

En stund senare, bland hundratals brinnande ljuslågor, berättade han att han fått så stela fingrar att det var besvärligt att tända ljusen ute i kylan på gravgården.

– Men he gar jo bra såder å, så läng pärtkorgin halldär, sa han förklarande, tog upp ett ljus ur korgen och pulsade fram till följande bortglömda grav. Där borstade han undan snön framför stenen och lade sedan varsamt ner sitt klart lysande ljus.

Och så här diktade signaturen L. S–i, antagligen Hugos vän Lennart Suni från Monäs, i Jakobstads Tidning en gång på åttiotalet.


Anita Wikman (2014) tillhandahöll med kommentaren:


Hej på er.

Det är längesen jag hört av mig men i går när jag var och köpte en ny gravlykta kom jag ihåg Hugo och hans ljuständande på gravgården ...
     Därför sänder jag nu texten ”Äppel-Hugo” och undrar om den skulle passa in på nykarlebyvyer.nu till julen? Gärna illustrerad med foton ni har av Hugo och med en ”nyykaabisjäno” nånstans eller en bild från gravgården med lysande lågor på julafton ... [Förhoppningsvis kompletetras texten med de önskade bilderna.]
     I övrigt håller jag fortfarande på med texterna till boken med arbetsnamnet  ”I Nyykaabi? ... Just nu skriver jag om ”Staden i skuggan av krigen under 1900-talet” och det är så mycket att hålla reda på och få till en löpande, berättande text ... Men, men, jag ”mårar på” tills det blir klart. 
     Med önskan om GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!,
     Anita.



*     *     *


Foto: F.L. Upptakten til fotosessionen var dagen innan:

Måndag 12.01.81

... På väg till bussen lämnade jag ett brev åt Hugo. [Det hände då och då att brev till Fredrik Liljeströms (Hugos far) sterbhus kom till oss.] Vi kom överens om att jag skulle fota där i morgon. Han hade +10° i köket och i en hink som stod på golvet fanns snö. Besökte Mikko [Kellokoski] för att låna ett vidvinkelobjektiv, men det gick inte, för han hade objektiv med gänga. ...

 

Tisdag 13.01.81

... Innan jag knappt hunnit in till Hugos, hade han tagit sin potatiskastrull ur skåpet, lyft ringarna och börjat röra i grytan. Tog några bilder i köket. Då jag skulle fota klockan i sovrummet, tände han på lampan, men sa att den brinner bara en kort tid. H. berättade om hur det såg ut på Källbacken förr. Han hade +6° i köket. Var på fotoklubbens möte. ...


Läs mer:
Mer om Hugo.
(Inf. 2014-12-03-04, publ. 2014-12-17, rev. 2014-12-18 .)