Kapten Henelius hade på ”Alku” en lång och svart kock som hette Kaneka. Dröjde i Nykarleby en sommar med fartyget. Han gick alltid mycket snyggt klädd i ren skjorta och vitt förkläde. Han var synnerligen snäll emot barn. Då dessa fick komma ombord, tog han gärna hand om dem och bar dem under armen, för att de inte skulle halka omkull på däcket. Hemma hos kaptenen trakterades han med surmjölk, som han höll för en stor läckerhet. Men pojkodågorna, — det var Gabriel Lingonblads, väktarens äldre sons, påhitt — han blandade en gång ättika och senap i negerns surmjölk, för att sedan få roa sig åt hans festliga grimaser.
     Kaneka var beskedlig nog att hålla tillgodo med putset utan att vredgas.
     Då dagarbetet ombord var slutat, fick negern gå iland på kvällen med matroserna, men han försmådde därvid att stiga i båten med dem. Han klädde av sig hastigt och lustigt, band ihop sina kläder i ett bylte över huvudet, firade sig ned i det våta elementet och samm som en sjöfågel till lands. Fartyget låg då ute på Alörs redden och lastade plankor och bräder.
     Om söndagarna klädde sig Kaneka fin, stack syrenblommor i öron och näsborrar och promenerade i all sin ståt omkring i staden till alla pojkars stora förnöjelse.

Till Kanekas minne sänder jag en bild av några lakritsstänger med negerpojken, -flickan säger endel experter, som snart inte längre får säljas i Europa åtminstone. Fazer har ännu inte gett ut meddelande om hur de tacklar lakritsstängernas utseende.