Kackurdunts-/Lippjärvtornet


Det enda torn som, trots att det då och då varit på tal, fortfarande saknades i kapitlet Torn var ”Kackurduntstornet”. När Stefan Fors nämnde det började jag nysta i saken. Eftersom jag i Kackurduntsskogen sett stenrösen som såg ut som elstolpsfundament, trodde jag att det var ett luftspaningstorn och att fundamenten var rester av en telefonledning. Så var det dock inte. Men förmodligen har det under krigstid använts som luftspaningstorn.



Ett av de mest fascinerande tornen i min barndom var det som vi kalladae Kackurduntstornet. När man på ovallade men dock tjärade skidor tagit sig den långa vägen:

  • från Källbacken
  • genom den lilla skogen
  • via Hugos lindo
  • ner för backen
  • över ”Attos bäck”
  • över Kampen
  • längs det nygrävda utfallsdiket som rann ut i ”Attos bäck” på nuvarande stadslagerområdet
  • på kullarna av schaktmassor
  • genom lövslyområdet
  • korsat Frillmossavägen (vars åtminstone första del hette Sibeliusgatan)
  • fortsatt in i barrskogen vid den vita pälsdjursfodersilon med rött stativ
  • småningom kommit fram till det första berget
  • saxat upp för den korta branta backen

    (Foto: FL den 11 februari 1982. Förstoring.)
  • fortsatt längs spåret som i bästa fall inte var söndertrampat av Hugo
  • svängt till vänster vid ett råmärke
  • klarat den långa backen med det hemlighetsfulla ”ankaret”på vänster sida utan att ”tjänga”

    (Ankaret har inte ändrat sig mycket, om ens något, sen jag såg det för första gången drygt 40 år tidigare. Jag hade fanatsier om att det var från Noaks ark. Förstoring.
    Foto: FL den 18 juli 2012.
    (Inf. 2014-04-14. )
  • passerat surhålet
  • igen börjat arbeta sig uppåt

    (Foto: FL den 11 februari 1982, dagen efter penkkis. Förstoring.)
  • och strax innan man svängde till vänster upp mot Kackurdunten såg man det hemlighetsfulla tornet fjärran i öster.

På den tiden i början av 1970-talet när man hade små rosa kort i vilka man fyllde i hur mycket man skidat, bestämde Ulf Solvin och jag oss för att ta en skidtur till Kackurdunten. Väl framme där såg vi tornet och tänkte vi att det kunde vara trevligt att få se det på nära håll. Sagt och gjort. Tycker mig minnas att tornet redan då var ganska förfallet. Vi fortsatte längs spåret och kom snart till Lippjärv men återvände till tornet. Därifrån fortsatte vi och kom småningom till Segerstams handelsträdgård i Socklot. Innan vi hade kommit hemskidande i landsvägsdiket hade skymningen redan fallit. Tycker mig minnas att vi skrev att vi skidat 30 kilometer den dagen. Så mycket var det förstås inte, men det kändes så.



Jag kontaktade Gösta Ågren för att se om han i egenskap av granne hade några minnen:

Tornet med stort T i min barndom och ungdom befann sig på en platå i bergen halvvägs mellan Lippjärv by och Kackurdunten. Sådana var spridda över Finland och hade väl samband med triangelmätningar. Det där vet du bättre än jag. Det förföll långsamt, men stod i decennier och i ungdomen klättrade jag åtskilliga gånger upp till plattformen. En gång, i 14-årsåldern, satt jag där i ett par timmars tid och drömde om det kommande livet. Jag gjorde upp en utförlig plan för det! Livet utföll i stort sett enligt planen – fast jag blev aldrig flygare!



[Kackurträsket uppe till vänster och Lippjärv nere till höger. Tornet stod på berget med röd markering. Göstas vägbeskrivning:

Du går rakt österut i sankmarken från Kackurdunten (har du gummistövlar går du som älgarna i diket!) tills du kommer till Storberg. Det består sig här med praktfulla stup! Väl uppe på berget ändrar du marschriktning till sydost och efter ett par hundra meter ser du de eventuella resterna av Tornet uppe på ett högt parti av berget.

Notera bilvägen från Ransvik i överkant och hur nära man på den kan komma Kackurdunten!]


Tornet dolde sig uppe i skogen i norr. Det måste ha byggts senast på 1930-talet och höll ut en mansålder. Man såg Jakobstad, havet, byarna i söder och öster från plattformen. Det låg ungefär en och en halv kilometer från byn och en kilometer öster om Kackurdunten (som betyder Lomdunten, men det vet du väl).

Berget, där det befann sig, Storbärg, är en fascinerande miljö: kvadratkilometrar av en nästan naken granitplattform, där bara mossa och sällsamt formade martallar växer. Innan älgflugorna kom var det underbart att vandra där – det var ingenting av skogskamp över det utan snarast jämförbart med en avslappnad promenad på asfalt! Men det är klart: plattformen omges i både öst och väst av sankmarker och ger man sig ut i dem, så får man Kämpa!

Jag inser nu, att Tornet också var en dödsfälla – men påfallande länge var virket friskt: all fuktighet rann bort längs bergssidorna.

Resterna var höga ännu på 1970-talet, men omkring 1990 var det borta.


Lars Pensars kommentar:

Triangelmätningstornet hade på spetsen ett svartmålat märke av liggande bräder av cirka en meters längd och kanske tre bräder i bredd, monterade så att de bildade ett kors när man skulle sett det rakt ovanifrån.

Tornet bör ha tillkommit mellankrigstiden, ”Attu” Marklund och Åke Johansson hade som pojkar sett det uppföras. Kartan som blev resultatet grundades på de mätningar som blev klara 1943.
(Inf. 2010-05-02.)


 Läs mer:
Göstas minnen av trianguleringstornet vid Kovjokivägen.
Fler torn.
(Inf. 2010-04-25, rev. 2018-12-25 .)