M I N N E S R U N O R


PER SCHLÜTER


Den 11 mars 1949 avled i sitt hem i Nykarleby efter en tids ohälsa nyligen emeritus vordne stationsinspektorn på Kovjoki järnvägsstation i Nykarleby landskommun Per Erhard Rolf Schlüter. Hans frånfälle innebar, att en särpräglad personlighet gick ur tiden.

Per Schlüter eller Pelle Schlüter, som han benämndes av fränder och vänner och ofta även själv kallade sig, var Åbo-barn. Han föddes den 25 april år 1881 som den yngste i en syskonkrets och var son till landssekreteraren Herman Napoleon Schlüter och dennes maka Alma, född Kulvik. Efter att hava genomgått Åbo Svenska Samskola blev han student våren 1900 och intogs i Väst-finska studentavdelningen vid Universitetet i september samma år. Han ägnade sig åt studium av humanistiska ämnen, främst estetik. Redan vid början av sin akademiska tid anslöt han sig till den illustra aboensiska studentföreningen V.S. (Västfinska Stammen), vilken då var mycket livaktig. Någon ledande roll kom han icke att spela inom nämnda korporation, även om han en termin var dess sekreterare, men genom sitt friska sinne, sin entusiasm och sitt studentikosa gemyt blev han dock där inom kort en central gestalt, liksom han i den samtida studentvärlden blev rätt allmänt känd.

Ett huvudintresse för de svenska aboenserna, liksom för vissa andra studentgrupper, var på den tiden folkbildningsarbetet ute i bygderna. I detta arbete deltog även Per Schlüter aktivt. Tillsammans med sin för länge sedan bortgångne förtrogne vän Alarik Hellström ledde han på uppdrag av V.S. under sommaren 1904 en folkhögskolekurs i Kökar. Verksamheten utföll väl, ty Kökarborna tillkännagåvo sin livliga önskan att få kursen förnyad följande sommar. Huru starkt och äkta Per Schlüters intresse för folkbildningens höjande redan tidigt verkligen var, framgår bland annat därav, att han vid ett besök hos en släkting i Över-Torneå år 1898, då han ännu var en skolyngling, därstädes åstadkom en lässtuga för bygdebefolkningen på den finskspråkiga orten.

Den unge studentens håg stod emellertid icke endast till bokliga värv och vad därmed sammanhörde. Han kände även behov av mera saklig verksamhet och hade därför tidigt inträtt som tjänstemannapraktikant vid statsjärnvägarna. Det lyckades honom att dela sin tid mellan studierna och trafikväsendet. År 1903 råkade han emellertid på grund av sitt dåvarande åldersår höra till dem, som inkallades till det då förrättade olagliga värnpliktsuppbådet. Från detta uteblev han likväl, såsom så många andra uppbådade, och han hade även ivrigt verkat för strejkens förallmänligande. Därmed hade han emellertid under dåvarande förhållanden gjort det svårt för sig att gå vidare vare sig på den akademiska vägen eller som järnvägsman. Därför fann han för gott att byta om arbetsfält.

Litterärt anlagd som han var, begynte han medarbeta i huvudstadens svenska tidningar och visade sig därvid användbar i pressens tjänst. Det blev därför tidningsmannayrket han kom att ägna sig åt. År 1905 övertog han redaktörskapet för den i Kristinestad utkommande tidningen Syd-Österbotten. Fyra år senare överflyttade han till Jakobstad och blev redaktör för Jakobstads Tidning, på vilken post han kvarstod till år 1913.

Sistnämnda år lämnade han det i längden påfrestande publicistyrket och återvände till statsjärnvägarna, där han dåmera hade möjlighet att ånyo vinna anställning. Han tjänstgjorde sedan vid olika stationer, för det mesta i Tavastland. Stationsinspektor blev han år 1939.

Men även om Per Schlüter upphörde att vara tidningsredaktör och övergick till tjänst på annat område, upphörde han aldrig att syssla med tidningsarbete. Journalist förblev han till sin död. Under årens lopp skrev han massor av tidningsuppsatser av olika slag, vilka infördes än i den ena, än i det andra av landets svenska pressorgan. Av honom-signerade bidrag förekommo fortfarande ofta i hans forna blad Syd-Österbotten och Jakobstads Tidning samt i Helsingfors Posten, Svenska Tidningen, Dagens Tidning, Hufvudstadsbladet, Nya Pressen, Åbo Tidning, Åbo Underrättelser, Vasabladet, Björneborgs Tidning, Tammerfors Aftonblad, Åland, Signalen, Fyren, Garm med flere tidningar. Hans goda finska språkkunskap gjorde det möjligt för honom att någon gång taga till orda även på finskt håll, t. ex. i den i Tammerfors utkommande tidningen Aamulehti. De ämnen han i olika former behandlade hade att göra med politik, kommunalväsen, trafik, ekonomi, skolfrågor, litteratur, scenkonst, dagskrönika med mera. Överhuvud låg allt kulturellt honom om hjärtat och kom honom att gripa till pennan. Han var även en god kåsör, och hans kåserier präglades av en lugn humor, men ibland svängde han under pseudonymen Elaka herrn satirens gissel. Också skönlitterärt var han produktiv. År 1920 gav han ut en samling lyriska stycken, som flärdlöst endast bar titeln Dikter, och några år senare skrev han ett teaterstycke, Stormvågor, vilket kom till uppförande på Vasa svenska teater samt även blev radierat.

Överallt, där Per Schlüter hade sin verksamhet, deltog han i allmänna strävanden, alltid aktivt och initiativrikt. Han var med i det år 1906 bildade hemliga Voimaförbundet och kom i besittning av dess utmärkelsetecken. År 1924 tillkom på hans förslag Inlandssvenskarnas delegation och några år senare organisationen Svensk samling i Satakunda och Tavastland. Under åren 1928—39 var han ordförande för Svenska folkpartiets lokalavdelning i Tavastehus, vilken icke minst hade honom att tacka för sin livaktighet. Ej heller Rotary-rörelsen var honom främmande. I frihetskriget år 1918 var han med, först såsom förrådschef på Seinäjoki station och sedan under vapen på olika frontavsnitt. För sina därvid gjorda insatser blev han medaljerad och likaså för sin verksamhet under det senaste kriget.

Per Schlüter var även sångare, utrustad med en sonor basbaryton. Han var medlem av Akademiska sångföreningen och av kvartetten Musis Amici i Åbo samt ständig medlem av M.M. och innehade dessa körers märken. Under sin tid i Tavastland stiftade han år 1927 i Tammerfors manskören Sångarfylkingen, vars förtjänsttecken sedermera tilldelades honom. Han hade även det talade ordet i sin makt och var därför en uppskattad och på flere håll eftersökt festtalare.

Ett särintresse, åt vilket Per Schlüter med glädje ägnade sig, var segling. Han hörde till segelsällskapen i Kristinestad och Nykarleby samt företog många färder på Bottenhavets vågor. Trots sin långvariga sjukdom bibehöll han till det sista sitt glättiga lynne.

Den bortgångne saknas närmast av sin maka Sigbrit, född Silander, men även talrika på skilda håll bosatta gamla vänner till honom, med vilka han var mån om att genom åren bibehålla kontakt, minnas honom med saknad.



Ernst Lundström, Svenska Folkskolans vänners kalender (1905).
Carl-Johan Eriksson tillhandahöll ur Jakobstads stadsbiblioteks referensavdelning.


Läs mer:
Schlüter är nämnd på ett ställe.
(Inf. 2020-01-09, rev. 2020-01-09 .)