Munsala hör inte till Nykarlebyvyers bevakningsområde, men eftersom skribenten arrenderarde jaktmarker i Nykarleby skärgård, så handlar den största delen av texten om ”rätt” område och titeln fick bli

Jagt och Skytte i Nykarleby skärgård.

 



[Pärm från december 1888.]



Jagt och Skytte.

Från Munsala.

 

Tillgången på vildt har under året 1885 härstädes varit som följer:

Hare skralt.

Tjäder, Orre, Hjerpe, Ripa och Rapphöna gäller samma anmärkning, som året 1884 och hvilken finnes intagen uti Sporten för sistlidet år sid. 26

Likaså om Morkullan, Brockfogeln [ljungpipare] och Brushanen.

Gräsand medelmåttigt.

Krickand ymnigt, mest gammal fogel.

Bläsand och Viand [bläsand] mycket sparsamt.

Årta sällsynt.

Skrake, Pracka [småskrake] och Svärta under medelmåttan.

Knipa, Vigg och Dopping sparsamt.

Räfven förekommer talrikt, och gäller om den samma anmärkning, som finnes upptagen i Sporten för sistlidet år sid. 26. Dock vill jag tillägga: I anseende till markernas oländighet omkring skäribyarna, går räfven i de flesta fall skottfri för jägaren. Allmoge skyttarne återigen mena att skottpenningarna äro så låga för sommarräf att det ej lönar sig anställa jagt efter densamma, utan vänta de helst på tiden, då räfskinnen betalas med 10 mk pr st., för att knipa mickel med sax.

Hökar, Vråkar, Falkar och Ugglor mindre än åren förut.

Kråkan förekom ganska sparsamt. Endast 2 st. lyckades undert. fälla under året.
 
Orsaken till det nyttiga villebrådets minskning under jagtåret 1885 torde få tillskrifvas den starka köld med ty åtföljande orkanlik storm med regn, som huserade i medlet af juni, då antagligen harungarne jemte drägtiga honor äfvensom skogsfogel och sjöfogel ungarne fröso ihjäl. En mängd sjöfogelbon, som voro belägna på sänka ställen, blefvo af den myckna nederbörden öfversvämmade. Isynnerhet gäller detta sistnämnda Viggen och Doppingen. Den totala brist på hare, som under jagtåret 1885 var rådande, (isynnerhet voro de klippiga och kala holmarne alldeles tomma på vildt) synes af följande:

Vid första samjagten i slutet af aug. på de af mig arrenderade, inom Nykarleby skärgård belägna holmarne, i hvilken jagt deltogo 8 jägare med 7 hundar, blef resultatet efter 2:ne dagars genomsökande af fyra de bästa holmarne 7 st. harar, 2 ripor, 3 hjerpar, 2 skrakar och 1 gräsand. På 2 à 3 i af dessa holmar har åren förut skjutits på en dag mellan 15 och 20 harar tillika med tjädrar, orrar m. fl. matnyttiga foglar. Och detta den 10 augusti.

— Vid en annan till Oravais skärgård företagen jagtfärd, på hvilken resa circa 10 st. holmar besöktes, hvilka sommaren förut voro tätt befolkade med villebråd, blef resultatet en hare.

Par dagar efter ofvannämnda köld och oväder sågos å en sank, af det myckna regnet öfversvämmad äng i närheten af Domarbacka c:a 200 st. änder. Dessa hade troligen kommit norrifrån, undan ovädret.

För afhjelpande af det nyttiga villebrådets aftagande vågar jag framkasta några förslag.

Nu t. ex. betalas såsom premier af Wasa jagtförening i Wasa för hvarje inom länet dödad sommarräf 2 mk pr st. och för kråkan 10 p. pr st. Detta är alltför ringa, isynnerhet hvad räfven beträffar, för att den med framgång skall förföljas under vår- och sommarmånaderna. — Vore det ej skäl att höja premien för sommarräf till minst 6 mk, Örn 4 mk, Berguf, Dufhök och Fiskljuse 2 mk, Kråka, Skata, Nötskrika och Lafskrika 25 p. pr st., Gråtrut, Korp samt öfriga roffoglar till 50 p. pr st. Premierna borde utgå ur den kommun, der rofdjuret eller roffogeln blifvit aflifvad. — Vidkommande den af åtskilliga Hrr jägare föreslagna ändringen af tiden, då jagt får bedrifvas, anser jag densamma ej stort inverka på saken. Deremot skulle enligt min åsigt det nyttiga villebrådets förökande befrämjas, om hrr jägare tillarrenderade sig marker så mycket som möjligt. Då stode det ju fritt för jägaren att anställa jagt när han behagade och då torde äfven de mycket omordade 15 juli och 10 augusti förfalla af sig sjelfva.

Skatt på hundar i landskommunerna och en liten skatt på kissarne!

Domarbacka i febr. 1886.
Alarik Castrén.


Sporten den15 mars1886, nr 3.
Originalet på Nationalbibliotekets digitala samlingar.

 

Stöfvarvalpar,


väl tecknade, af kroiserad släthårig polsk- och harrier-race, säljas till 15 mark per stycke, levererade i Nykarleby såsom 5 veckor gamla.
    Under jagtåret 1886 har för tiken (af polsk race) skjutits 4 räfvar, 76 harar (under ensamt dref) samt 6 vildgäss och 102 ruggänder. Harriérhunden, 1 ½ år gammal och ett praktexemplar af äkta stöfvartyp, visar vackra anlag på räf och hare.
     Reqvisitioner böra insändas före den 4 April.
     Närmare genom:

H. Roos,

adr.: Nykarleby.

 

Sporten den15 mars 1887, nr 3 s. 7.
Originalet på Nationalbibliotekets digitala samlingar.

 


[Ett jaktlag anno dazumal. Lyckades inte så bra med att få bort speglingar i glaset i högra delen. Förstoring.
Ägaren Lars Pensar tillhandahöll.
(Inf. 2017-05-11.)]

 

 





Jagt och Skytte.

Från Munsala.

Då innevarande jagtsaison kan sägas vara så godt som afslutad, sedan vi nu fått ymnigt med snö med åtföljande köld, på hvilka varor det under föregående vinter ej heller var någon brist, tager jag mig friheten inberätta till ”Sporten” och dess läsare hvilka förtjenster och bakslag säsongen haft att bjuda härstädes boende jagtälskande sportsmän.

Hare har förekommit och förekommer fortsättningsvis ganska ymnigt så att åtskilliga jagter, som företagits, lämnat vackra resultat.

Tjädern är äfven stadd i tilltagande, hvilket tyvärr dock ej kan sägas vara fallet med Orre, Hjerpe, Ripa och Rapphöna, hvilka alla fortsättningsvis äro i aftagande,

Om Gräsand, Bläsand, Viand [bläsand], Årta, Skrake, Pracka [småskrake], Svärta, Knipa, Vigg, Dopping, Brushane, Brockfogel [ljungpipare], Beckasin & Morkulla gäller samma anmärkning, som finnes intagen i Sporten för 1886 sid. 161.

Krickan förekom medelmåtligt.

Räfven har under senare tider minskats betydligt; äfvenså Höken m. fl. roffoglar utom kråkan, som representerats af talrika svärmar. Bortåt 20 st. af detta svarta fribytare följe har undt. lyckats aflifva. [Notera att kråkan är den enda fågeln som varken skrivs med versal eller kursiveras!]

Af Sångsvanen hafva c:a 2 dussin blifvit skjutna på senhösten i dessa nejder, betingande sig ett pris af 4—5 mk pr st.

Fjällugglan, hvilken förut lyst med sin frånvaro, har nu börjat visa sig. 2 st. äro mig veterligen skjutna senaste vecka.

Byrackan förökas i oroväckande grad utan att man lyckas bli af med denna landsplåga. I Vasabladet såg jag det Kelviå kommun beslutit om återinförande af hundskatten samt att genom Guvernören i länet få beslutet faststäldt till 2 mk pr racka. Måtte andra kommuner taga exempel af Kelviå! ty så länge byrackorna på oantastade florera, kan ej någon rationel jagthushållning komma i fråga.


Bland sjöfogel jagter, som företogos under sommaren var den enda lyckade, den som gick af stapeln den 31 Juli, då bytet steg till 33 st. sjöfoglar, hvaraf 30 änder. Själfva färden hade en föga lofvande början ty då deltagarena, Koscha, Kipi, Olgrén och jag lade ut från Långörn med en 26 fots segelbåt och en liten 2 mans roddbåt på släp, var ”Kaisa” på sitt misserablaste humör, pinade på från N. N. V så att skumtopparne yrde omkring och firmamentet spådde regn. Kosan stäldes först till ”Romarholms” träsket beläget på ”Frösö” holme, dit vi hade 2 timmars styf kryss genom trånga farvatten. Anlända till ort och ställe, sedan vi först fått göra bekantskap med saltsjön, togos seglen ned och roddbåten släpades öfver ett 6 famnars bredt [ca 11 m] näs till träsket. Tvänne af oss blefvo i båten och de öfriga tågade i bredd med densamma omkring träsket; resultatet blef 1 kricka och 1 vigg.

Detta hjälpte just ej upp humöret och så till hade det mojnat till nästan spegellugnt hvarjemte regndroppar började falla. Kosan, som vi ännu skulle tillryggalägga för att komma till platsen för den egentliga jagten, vid de s. k. ”Flatanabb” gårdarne, hvarest vi hoppades få nattkvarter till följande dagens mödor, belöpte sig till c:a 2 sv. mil och skulle till rygga läggas under kryss. Men här hjälpte inga nu och men, utan fram skulle vi. Roddbåten återsläpades till segelbåten och den sistnämnde uppriggades för att dunka 2 timmars tid bland dyningarne, skymningen började falla på och himmeln hade, som man säger, öppnat alla sina gluggar, utan att vi kommit längre än halfvägs. Nu voro goda råd dyra ifall vi ej skulle uppge hela jagten, men detta återigen stred emot våra principer, hvadan vi, efter en stunds käbblande, beslöto vända långsidan till och försöka komma till ”Lodön”, hvarifrån 2 af oss jemte provianten skulle med roddbåten ro till ändan af Socklot fjärden, derifrån det var 3 verst till Norrfjärden, midt emot Flatanabba, medan de öfriga af sällskapet skulle promenera utefter stranden till landningsstället. Kl. 8 e. m. anlände vi till Lodön der segelbåten utankrades efter att under färden ha stått på sandbankar och andra för segelvänner allt annat än trefliga ställen. Kipi och undt. sattes på landbacken samt Koscha, Ohlgrén jemte provianten placerade sig uti roddarn för att fortsätta färden till ändan af Socklot fjärden.

Kl. ½ 10 sammanträffade vi på utsatt ställe. Regnet fortfor då ännu med oförminskad fart och kolmörkt var det, så att när vårt nattlogis, en lada skulle framletas var det ett värre bråk. Slutligen efter att ha gått hit och dit under olika meningar, framskymtade allas vår räddande ängel, och en upptagare togs i glädjen fastän ladan ej bestod oss på annat än bara golfvet, bestående af spjälor och laddörrsklabbar till hufvudgärd. Genomvåta, som vi då voro, åtminstone Koscha och Kipi, hvilka ej voro försedda med regnrockar, fick den tanken insteg hos oss att en toddy eller par pr man skulle smaka utmärkt och en väldig ”kocko” göra oss torra. Men du motigheternas motigheter, livar skulle eld göras? Ingen nöd! vi ha ju ladan, hvarpå midtersta tiljorna af golfvet bortrefvos, yxan och tänsticksasken gjorde resten och så hade vi en munter brasa midt inuti ladan.

Nu fattades bara allas vår vän kaffe ”kaisa”, som skulle få äran denna gång tjenstgöra såsom toddykanna, och vatten för fortsättningen, men ”hast du mir gesehen” då Kaisa skulle framletas, befanns att densamma qvarglömts i segelbåten. F—n, å d—n s—n [Fan, å djävulens satan], med flera dylika vackra tillmälen haglade det nu från ladans alla fyra hörn, men hvad hjälpte det oss, Kaisa var och förblef borta, bäst var att taga skeden i vackra hand och gå till kojs, hvilket äfven oförtöfvadt verkstäldes med några torra som sängfösare.

Morgonen derpå, så snart det började dagas, klefvo vi upp efter att ha, efter omständigheterna, sofvit temmeligen bra. Regnet hade stillat ganska betydligt så att vi med godt samvete kunde våga oss på en dust med änderna. Sedan vi först inmundigat en smörgås med ”aptiten” pr man, bar det i väg till fjärden. På vägen dit, som ledde utefter en nästan uttorkad hafsvik beväxt med vass och säf skjötos 3 st. änder. Anlända till Norrfjärden, en lång aflång hafsvik beväxt ymnigt med nyssnämnda växter, såg den synnerligen lofvande ut, isynnerhet som bottnet bestod af evja [lera]. Förväntningarne besannade sig äfven, sedan vi efter en stunds letande upptäckt en s. k. ”Fjälabåt”, (liten tingest för 2 personer liknande mycket en Skorpping).

Den egentliga jagten fortsattes nu; först genomsöktes Norrfjärden och sedan gick det från nämnda fjärd långsmed en 2 verst lång bäck till ”Carviken”, liknande den förra utom att Carviken var något sumpigare. Resultatet blef ofvan nämnda 33 st. foglar, oaktadt det regnade hela dagen. På återvägen från Carviken börjades missödena åter, ity att en karl kom springande emot oss med orden ”S—ns herrar som ha tagi min båt, ja ha sprungi å sökt ett an hela dan”. Vi urskuldade oss så godt vi kunde och bådo honom inte bråka utan hålla tillgodo med 1 mk. Detta gick karlen in uppå och så skiljdes vi åt, hvarpå vi kånkade på våra 31 st. änder till Flatanabb gårdarne. Från sistnämnda ställe, hvarest vi blefvo vänligt emottagna, bespisade och ”kafferade” mot det billiga priset af 2 mk för det hela fingo vi en båt som satte oss öfver på motsatta stranden, derifrån det bar i väg rakaste vägen till roddarn.

Anlända till föregående dags landningsplats, befanns roddarn vara totalt försvunnen. Hvart i herrans namn hade den tagit vägen? Vi drogo ju upp den i går flera famnar på det torra, hade vattnet stigit och roddarn kommit loss och råkat i drift, från hvilket vädersträck hade det karat i dag, och hvar hade roddbåten i så fall tagit land, eller hade möjligtvis en vänskapligt sinnad person passat på tillfället, liksom vi gjorde med fjälbåten, och lånat roddarn? När faran är störst är hjälpen närmast heter det ju, så ock nu; en karl passerade i detsamma vi höllo på med gissningarna som allra värst, och frågade ifall ”herrarne sökte båt”; på ett jakande svar förklarade han sig ha träffat en karl in uti byn, som berättat för honom att han anträffat en rakobåt i Socklottviken och fört densamma till ”Rivibron”. Till Rivibron hade vi 3 verst [ca 3,2 km] att tillryggalägga, hvarifrån, sedan båten lyckligen derstädes återfunnits, kosan stäldes till Lodön, derifrån det bar i väg uti regn och stiltje hem, dit vi välbehållna fast genomblöta anlände på qvällsqvisten.


Bland harjagter åter var den märkelig som företogs i slutet af Augusti tillsammans med Julle och Peter. Dagen förut var jag inrest sjövägen till Nykarleby, hvarest vi sammanträffade och öfverenskommo om en utflykt till ”Frössö” holme ännu samma dag. Nattlogis skulle tagas i ”Fyrkanten”, (jagtstugan) belägen å ”Lassholmen” i närheten af Frössön för att genast vid dagningen påföljande dag börja den beramade jagten. Jag skyndade att skaffa ett och annat smått och godt till färden för att sedan pr häst fara ned till Andra sjön, hvarest segelbåten låg utankrad, och derifrån den 6 verst långa sjövägen hem för att proviantera samt i ordning ställa mig for jagten. Båten klargjordes vid ankomsten till Andra sjön der i smullsjö med knapp sträckare färden fortsattes. Hunnen vid pass en verst från hamnen, mojnade vinden totalt och jag fick nu sätta mig vid årtullarna för att sålunda med — 26 fotingen fullfölja seglatsen. Kl. var då redan 8 på aftonen; 10 tiden i bästa fall ansåg jag mig kunna låta ankaret gå, ifall ej något oförutsedt härförinnan inträffade.

Ungefär halfvägs hade jag hunnit, då, som skickad från skyn, en bekant allmogebåt kom styrande med raska årtag förbi. Ropande an karlarne, fick jag af dem tillåtelse att få medfölja uti deras båt till landningsplatsen, alldeles i närheten af mitt hemvist. Ankaret fick förty pejla djupet, seglen fastgjordes och så lämnades 26 fotingen vind för våg midt på fjärden. Nu bar det i väg med god fart så att jag kl. 10 tiden var fullt utrustad för att bege mig åstad den 9 verst långa vägen till Fyrkanten. Sedan jag först tillsagdt om 26 fotingens bergande till säker hamn, fingo 2:ne drängar medfölja som roddare på färden, ty jag hade lofvat J. och Peter att vara på det öfverenskomna stället i tid. Då jag kl. 11 tiden tog land vid Fyrkanten hade J. Peter och Donna äfven med samma anländt. Sedan Peters båt förtöjts och matvarorna jemte det flytande intagits i stugan, sattes vattenkannan på. En eller två ”Jamaica” toddar stufvades undan hvarefter en gemensam skäri sexa intogs med helan, halfvan och öl. Derefter bar det till kojs för oss allesammans.

Om morgonen vid uppvaknandet hade vi full storm. En kaffekrånglare intogs såsom stormpreservativ hvarpå jägare, hundar och gevär instufvades uti båten. Genast som vi anlände till Frössön tillkännagåfvo Klinga och Donna att jösse var på benen, men denna befanns sedermera vara af segare sorten, ity att under de 3 timmars tid, som skallet oafbrutet gick, ingen enda af oss hade nöjet se ens skymten af jösse, fast nog bjöds det till på allt möjligt sätt. Efter dessa 3 timmar funno vi för godt att koppla hundarne och beslöto ge goddag i hela jagten, isynnerhet som stormen fortfor oförminskadt. En af roddarena Edvard, hvilken var skyttfallen af sig, hade fått låna af mig en bakladdare med hvilken han gick till tvänne i närheten belägna träsk, annonserande nu och då medelst skott att fogel fanns derstädes. Och ganska riktigt, då vi ropade an honom, kom han dinglande med 3 st. änder.

Återfärden beslöts nu och vid Björkholmen togs i land, hvarpå vi, för att fresta lyckan, löskopplade hundarne, hvilket dock var fåfäng möda. En and lyckades J. skjuta derstädes. Sedan Klinga apporterat anden fortsattes färden till Fyrkanten, hvarest frukost intogs med kaffe och avec. Sedan maten fått sätta sig under prat om ett och hvarje, beslöto vi låta ro oss till Romarholmsträsket för att möjligtvis derstädes få skjuta sjöfogel. Hundarne togos äfven med. På ditfärden mötte vi en skrakkull, hvilken vi försökte mota mot stranden men de voro allt qvickare i vändningarne än roddbåten.

Anlända till Romarholms träsket skulle vi först naturligtvis försöka vår lycka på udden med samma namn för att möjligtvis derstädes upptäcka harlort. Peter påstod sig äfven hafva sett dylikt, som dock vid närmare eftersyn befanns vara tjäder exkrementer. Jag styrde kosan till närbelägna ”källdekan” för att se efter sjöfogel och ganska riktigt summo der 2 knipor, på hvilka jag kröp inom håll efter alla konstens regler och kom äfven inom skotthåll samt skulle just börja och korna på dem då ett skott small med påföljd att kniporna lyftade. Det var Peter som äfven fått sikte på foglarne och bommat. Kniporna ville antagligen se fredsstörarne på närmare håll, ty de gjorde en sväng om och kommo flygande öfver der jag stod, med det resultat att den ena kom neddansande i småskogen.

Sedan vi alla samlats stäldes kosan till träsket. Peter klef upp på en sten uti vassen, och jag på en annan. En flock änder uppskrämdes och började lovera omkring träsket; först tillkännagaf Peter genom pang, pang att fåglarne passerade honom, kort derpå fingo vi hälsa dem med pang, pang, pang och 5 st. änder gjorde kullerbytta uti vattnet. Sedan 2 st. ytterligare nedramlat ur rymden, foro de öfriga sin kos. Endast 3 st. af de skjutna fingo vi på det torra, de öfriga, utom en som föll ned i skogen hvarest den blef, måste vi i brist på nödiga redskap, lämna åt sitt öde.

Edvard hade under tiden lyckats döda en hjerpe. Då änderna ej vidare visade någon lust för att återkomma styrdes kosan hemåt. ”Rörgrundet” passerades åter och på dess yttersta hällar hade de från framfärden bekanta skrakorna tagit qvarter. Båten vändes nu så att vi fingo skydd af buskarne på stranden af grundet, hvarefter landstigning skedde. Jag, J. och Peter tågade åstad för att göra en påhälsning hos skrakfamiljen. Anlända till en tät videbuske, framom hvilken hällan antogs ligga, tittade jag upp och fick syn på familjen 15 steg ifrån oss. Jag vände mig om och sade helt tyst passopp samt lade an med resultat att 4 blefvo för första skottet och 1 för det andra. Af de öfriga sluppo alla undan, om ock ej just helskinnade.

Sedan 2 st. skrakor ytterligare skjutits alldes invid Fyrkanten, räknades bytet, som befanns utgöra 17 st. foglar, förutom dem som lämnades i träsket, och hararnas antal, på hvilka jagten företagits visade — 0. Tillönskande „Sporten” ett godt slut på detta år och många prenumeranter till det kommande året, listar jag bomärket

A. C.

Domarbacka, den 30 Nov. 1888.


Sporten den15 december 1888, no 12, sid 106 f. Längre stycken har delats upp och platsnamnen kursiverats. Många sådan förekommer:

Andra sjön, Björkholmen, Carviken, Flatanabba, Frösön, Lassholmen (Larsholmen?), Lodön, Långörn, Norrfjärden, Nykarleby, Rivibron, Romarholmsträsket, Rörgrundet, Socklot fjärden, Socklot viken.

Originalet på Nationalbibliotekets digitala samlingar.



Från jagtmarkerna i Munsala trakten.

Haren har förekommit och förekommer allt fortfarande i ovanligt riklig mängd, tack vare den skonsamhet, som vederfors honom senaste höst, den myckna snön föregående vinter, som lade „p” för alla snarfångande medlemmar af slägtet Homo, micklarnes och de större roffoglarnes betydligt reducerade antal, samt vårens för fortplantningen så synnerligen passliga väderlek. Min skottlista går i år upp till 86, mot 14 hösten förut, och det oaktadt finnes det harar öfverallt hvart man än går. Blir det kommande året lämpligt för fortplantningen och tillstöter icke någon harepidemi, torde nästinfallande jagtsaison härstädes komma att blifva ovanligt gifvande för hrr jägare.

Skogsfogeln, med undantag af hjärpen, ökar sig, sorgligt nog, mycket långsamt. Orsakerna dertill torde delvis få tillskrifvas: för tjädern skogarnes uthuggning; på orren det hänsynslösa bulvan skyttet om vintern, då både tuppar och hönor stryka med för vissa allmogeskyttar, hvilka tagit till sin specialitet att utan urskiljning nedskjuta allt som kommer före; för ripan markernas olämplighet, samt för alla gemensamt dessutom bondprissarnes matfriskhet. Af ”prissar” finnes det legio kringströfvande i skog och mark, och mot detta onda finnes det tyvärr tills dato ej något kändt motgift.

Sjöfogeltillgången har varit dålig. Bland sällsyntheter på orten hafva härstädes blifvit skjutna sistlidne augusti af mig: Spofsnäppan (Tringa subarcuata) och uti oktober af en fiskare på Torsö holme vid inloppet till Nykarleby hamn en Gräfsvinhona [grävlingshona]. Dessutom observerade jag under de första dagarna af november ett exemplar af Halfenkla beckasinen (Scolopax gallinula). Morkullan och dubbla beckasinen hafva äfven blifvit sedda på den s. k. Socklot Sandön i Nykarleby skärgård.

Till sist får jag omnämna att uti sistlidne september funnos på yttre (vestra) sidan af Vexala fastland, af hafsvågen på stranden uppkastade otaliga döda exemplar af vanliga hackspetten (Picus major). Tvänne exemplar af skräntärnan (Sterna caspia) vistades par veckors tid vid den s. k. Andra sjöns grund under senare hälften af augusti. Af dvärgmåsen (Larvs minutus) häcka härstädes hvarje sommar ett par. Snöskatan (Turdus pilaris) förekommer här för närvarande uti stort antal brandskattande rönnarne, men den är ej föremål för skytte eller fångst.

Domarbacka, den 31 dec. A. C.

 

Sporten den 15 januari 1890, no 13, sid 2.
Originalet på Nationalbibliotekets digitala samlingar.

 

Jagtföreningen i Wasa län.

Sekreterarens berättelse för jagtåret
I/VII 1888—
I/VIII 1889.

(Forts. fr. s. 132.)

— — —

8. Agenten i Nykarleby, possessionaten Fritz Olson, som skrifver:

Räfven, ortens enda rofdjur, förekommer i ganska riklig mängd, så att man vintertid ofta observerar dess spår. Många räfvar äro dock icke fällda. Högst få skjutas; flertalet fångas af allmogen med sax eller gift.

Af roffoglar förekommer höken ganska allmänt; isynnerhet visar han sig ofta på Kuddnäs och anställer förödelse bland dufvorna, af hvilka han plockat ganska många. Stundom får han dock plikta med lifvet för sin dumdristighet; 4 stycken har jag skjutit.

Kråkan förekommer i stor mängd, men förföljes också ganska flitigt. Hon ofredar isynnerhet stararna, hvilka härstädes häcka i hundradetal. För några veckor sedan (Juli) hördes här ett förskräckligt kråkskri. Flere personer hastade ut, för att efterse orsaken, och funno fem kråkor i begrepp att expediera en katt. Kråkorna togo nu till flykten och misse gick fri med blott — ett hål i hufvudet.

Tillgången på hare har varit ganska riklig, hvilket man äfven kan hoppas för kommande jagtår, då våren varit så vacker, att harungarne kunnat fritt tillvexa. Myggen har dock förekommit i oerhörd mängd; och antagligen har en och annan liten jösse fått sätta klippingen till för denna.

God tillgång har varit på tjäder, orre, hjerpe och ripa. Äfven rapphöns observeras ganska ofta. Ofredas ej dessa, har man att emotse ganska riklig tillgång på dem efter några år.

sjöfoglar har tillgången varit medelmåttig; i yttre skärgården förekomma de sparsamt, men i träsk och lugna vikar nog så mycket.

Elg finnes ej å orten; men en sådan visade sig i våras i yttre skärgården och sköts af en bonde, som ingalunda rosade sin marknad, ty han lagfördes och köttet fråntogs honom. Såldt på auktion, betingade detta högt pris.

Redan den 5 April visade sig härstädes 4 stycken starar: ett tecken till tidig vår."

— — —


Sporten den15 april 1890, nr 16, sid 4.
Originalet på Nationalbibliotekets digitala samlingar.

 

 

Jagt och Skytte.

— — —

Fångad hafstjäder. Ett vackert exemplar af hafstjädern [storskarv], Phalacrocorax carbo erhölls af fiskare uti Nykarleby näjden den 11 Oktober uti storryssja. Fogeln är tillvaratagen och insänd till Åbo för att uppstoppas. A C.


Sporten den15 januari 1891, nr 25, sid 2.
Originalet på Nationalbibliotekets digitala samlingar.


Läs mer:
Erik Alarik Castrén residerade på Domarbacka fram t.o.m. 1888.
Ett jaktsällskap på 1870-talet av Torkel Hellström.
Fler artiklar ur tidningar och tidskrifter.
(Inf. 2017-03-12, rev. 2017-05-11 .)