Nykarleby Min barndoms och min ungdoms stad av Einar Hedström

En återblick på den gamla staden


Det gamla Nykarleby hade natten till tjugonddagen år 1858 uppgått i lågor. Branden begynte kl. halv 8 på kvällen, då många av stadens barn jämte äldre personer var samlade i rådhuset för att barnen skulle få dansa julen ut. Elden tog sin början i ett obegagnat stall på handlanden Granholms gård vid nuvarande apoteksbacken (Borgaregatan 1). Vid tillfället blåste en hård sydvästlig vind. Under ett par timmar lyckades man begränsa elden, men därefter flammade den plötsligt upp på flere ställen, och man insåg att alla släckningsförsök var fruktlösa. Staden måste lämnas åt sitt öde och var inom kort ett eldhav. På morgonen återstod endast askhögar och lämningar av eldstäder.

Av den egentliga staden d. v. s. bebyggelsen öster om älven, kvarstod efter branden endast fyra gårdar utom kyrkan, nämligen den gamla skolgården, södra och norra tullgårdarna samt heikelska gården. Till gårdarna väster om älven nådde lågorna inte. [Betydligt fler gårdar än så klarade sig, men de flesta revs eller flyttades eftersom de låg olämpligt placerade med tanke på den nya stadsplanen.]

Vid branden gick ej blott en mängd dyrbar privat egendom förlorad, utan även många för stadens historia värdefulla ting. I det ärevördiga rådhuset hade bl.a. förvarats stadens äldre handlingar, som nu alla brann upp, och likaså stadens tvenne fanor samt uniformer från borgarbeväpningens tider m. m.

[En jämförelse mellan den gamla och nya stadens utbredning kan du se antingen
- i detta fönster eller
- i ett nytt fönster så att du kan se på kartan medan du läser.]

Den gamla staden var till sitt omfång liten. Den skulle rymts inom ett område, som nu begränsas av Köpmans- (Sollefteå-) gatan och Gustaf Adolfsgatan; noggrannare bestämt gick dess rålinje från heikelska gården [Kivinen] genom södra delarna av nuvarande Kisors och Joupers [Esso] gårdar (Sollefteågatan 5 och 7), avskar det nordöstra hörnet av Nordlings tomt (n:o 9) [Torghallen] och fortsatte snett över torget, lämnande dess sydöstra dej utom stadsplanen. Den skar den nuvarande Esplanaden ungefär vid stadshotellets hörn [”Grönhuset”] och fortsatte därifrån i riktning mot Källbacken ungefär till skärningen av nuvarande Källbackgatan och Gref Tottgatan [?, gatorna är parallella] samt löpte därpå ned till tullen [Nykarleby museum] vid norra landsvägen.

Staden hade i sin längdriktning fyra egentliga gator. De gick i något mera nordostlig riktning än de nuvarande. Ågatan (eller Strandgatan) började vid Kyrktorget, ungefär mittför kyrkan, och sträckte sig till Nybrobacken, där den avbröts av älven. Rådhusgatan begynte likaså vid Kyrktorget från nuvarande normalskoltomtens nordöstra hörn och gick genom nuvarande Topeliusparkens sydöstra del till Esplanaden, som den skar nedanför Källbackgatan, Här löpte den samman med två andra gator, nämligen östra gatan (eller östra Storgatan), som började på nuvarande Kisors tomt och Östra Lillgatan, (senare Trädgårdsgatan) som tog sin början vid nuvarande Helsingfors bank [Merita] (Bankgatan 8) och gick i en båge österut. De tre förenade gatorna fortsatte i Storgatan, som löpte ut till tullporten och övergick i norra landsvägen.

Längs stadens hela gräns i öster gick dessutom Repslagarbanan, där stadens repslagare slog sina rep och trossar, för vilket arbete behövdes en lång fri sträcka. Den vinsch, som tvinnade ihop kardelarna var placerad på kyrktorget. Det behövdes mycket repgods för stadens fartyg. Repslagarbanan blev senare Staketgatan, uppkallad efter det staket, som omgärdade stadsplanen.

Staden hade två torg. Kyrktorget sträckte sig norrom kyrkan ungefär till nuvarande Bankgatan och i öster till normalskolbyggnaden. Salutorget sammanföll nästan fullständigt med den nuvarande apotekstomten och var ej större än denna.



[Torget med rådhuset i mitten. Målning av Gunnar Clément 1942. Ca 2,3x1,4 m. Fakta. Foto: F.L. juli 2017. Gästrins modeller användes förmodligen som förlaga. Förstoring. Nykarleby i konsten. (Inf. 2018-03-09.)]


Gatorna var smala. På de bredaste ställena var det högst 9 meter mellan husraderna. De var sedan år 1769 [1767 enl. Birck.] stenlagda liksom torgen; sedan år 1630 hade de varit belagda med kavlar av trä. (Kavlar var stockar, som lades ut på sank mark t. ex. kärr och mossar eller på landsvägar för att göra vägarna farbara.)

Då Carl von Linné år 1732 reste genom staden, fann han dessa kavelgator mycket behagliga att åka på.

Tomterna var små och av olika storlek. Nära hälften av dem var ej över 500 m²; av dessa var ett 20-tal under 400 m². Dessutom var de av olika form. Tomtens gatsida var i undantagsfall över 20 m, men kunde vara endast 10 m och djupleken var likaså växlande. Såsom jämförelse erinras om, att de mindre av våra dagars tomter är (odelade) omkring 1.000 m², med varje sida ungefär 33 m och de större 2.200 m². Huru trångt det j själva verket var i den gamla staden framgår därav, att större delen av stadens befolkning, ehuru den var ungefär lika stor som nu, rymdes på ett område mellan den nuvarande Esplanadgatan och stranden, oaktat där fanns tvenne torg, samt att inom Topeliusparkens gränser fanns ett 10-tal tomter. Byggnaderna låg tätt intill varandra, nästan sammanhängande som en kedja. Vid salutorget fanns flere tvåvåningshus, men de övriga husen i staden var låga envåningshus. De flesta byggnaderna var rödmålade.

Genom stadens nordöstra del rann ”stadsbäcken”, som inkom i stadsplanen på den nuvarande brandgatan mellan tomterna 8 och 10 vid Borgaregatan [?, tomterna 8 och 10 finns vid Bangatan] och utmynnade i parkens norra ända. Den var i 200 år alldeles öppen till hela sin längd, varför broar ledde över de gator som den skar i norra delen av staden. Vid stadens brand var den dock redan täckt till sin norra del.

Strandsluttningen vid Nybron var vid branden ännu bebyggd med ett par magasin, minnen från den tid, då detta ställe ännu var stadens lastningsplats.

Ytterom östra stadsgränsen norrom nuvarande poliskammaren [ämbetshuset] låg stadens andra begravningsplats från år 1797. (Se kap. gravgårdarna!)

Nystaden, d. v. s. staden väster om älven, hade på 1700-talet haft endast en bebyggd tomt, men vid tiden för branden hade den hunnit bebyggas med 17 bostadsbyggnader i oregelbunden ordning.

Något intryck av grönska kunde man väl knappast få inom den dåvarande staden. Utom de båda torgen hade staden inga öppna platser, och de små tomterna gav inte utrymme för planteringar. Det fanns dock vissa tomter, som av en eller annan anledning var obebyggda under längre eller kortare tid och av sina ägare användes till trädgårdar eller ”kryddgårdsland”. Av dylika bör särskilt nämnas den idylliska ”Fåfängan”, sista tomten mellan Strandgatan och älven.

Över staden låg, huru liten och till sitt yttre anspråkslös den än var, ingen sömnaktig dåsighet. Handeln var ett av många idkat näringsfång. Vid tiden för branden fanns här 20 handlande, som hade egen gård. De hade på den tiden ej att räkna med någon konkurrens från landsbygden. Handeln med utlandet var rätt omfattande; man exporterade främst tjära och beck, och i importen var saltet den viktigaste varan. Utrikeshandeln försiggick direkt och i regeln med egna fartyg. Sålunda byggdes från år 1830 till stadens brand inte mindre än 20 fartyg, de flesta på Djupsten. Vid stadens brand fanns här 19 skeppare och flere tiotal sjömän.

Det fanns få allmänna nöjen, men familjetillställningarna kunde vara nog så festliga. Målande exempel därpå ger Zachris Topelius i sin dagboksskildring av ”Janne Lybecks rådmanskalas”.

Korta beskrivningar av staden finns redan från 1700-talet. Där nämnes bl. a. stadens läge invid ”de angenäma forsarna, vilka tillskynda innevånare både nytta och nöje och förse staden med ren och hälsosam luft”. Ja, ”de som akta sig för fylleri och överflödighet når här en ålder av 80, 90 och t. o. m. 100 år”.

Efter stadens brand gjorde sig olika åsikter gällande om platsen för dess återuppbyggande. Jakobstad återupptog den gamla konkurrensen städerna emellan och anhöll på högsta ort, att Nykarleby icke alls måtte uppbyggas på sin forna plats, utan dess invånare åläggas att överflytta till Jakobstad. Emot detta förslag skrev bl. a. Z. Topelius. Anhållan blev avslagen. Vissa nykarlebybor föreslog att staden skulle flyttas till Oravais, närmare bestämt till Karvat by, där man hade att tillgå det djupa, redan i forna tider använda Karvat sund. Det berättades nämligen, att konsul Wolff i Vasa, Österbottens rikaste köpman och skeppsredare, skulle givit ett hemligt löfte att överflytta hela sin stora rederirörelse till Nykarleby, ifall staden flyttades dit. Om ryktet hade någon grund, och vilket i värde det i så fall hade, är okänt. Flere omständigheter talade dock emot en flyttning. De flesta stadsbor var också varmt fästade vid sin gamla minnesrika stad, och på allmän rådhusstämma beslöts, att staden skulle återuppbyggas på sin gamla plats.

Att uppgöra ny stadsplan uppdrogs åt rikssvensken, arkitekt Carl Albert Edelfelt, (far till den kände målaren Albert Edelfelt).

Då man t. o. m. i nuvarande tid hör kritiska yttranden fällas angående valet av plats för den nya staden, må här erinras om de synpunkter, som då gjorde sig gällande och blev avgörande för det beslut som fattades.

De bäst odlade och tätast befolkade trakterna i Österbotten finns kring älvarna, som varit av största betydelse för samfärdseln och handeln och vilkas roll oaktat uppgrundningen ingalunda ännu var utspelad (t. ex. stockflottningen). Av landsvägarna åter gick endast strandvägen genom Oravais, under det att till Nykarleby dessutom utlöpte vägarna från Lappo, Kauhava, Yli- och Alahärmä samt Jeppo, och via Lappo hade staden haft förbindelse även med de inre delarna av landet ända till Karelen. Genom stadens flyttning till Oravais skulle den ha förlorat sina handelsområden i nämnda landsdelar ävensom i Nykarleby socken. Den sistnämnda skulle naturligtvis ha vänt sig till Jakobstad, och Vörå sannolikt hellre till det större och välkända Vasa än till det nya, lilla Nykarleby.

Dessutom skulle iordningställandet av den nya stadsplanen i Oravais och flyttningskostnaderna för stadsborna blivit de mindre bemedlade övermäktiga. Dessa skulle ha kvarstannat på den gamla platsen som fiskare, torpare osv. Den nya staden skulle ha bildats av några handlande, skeppare och tjänstemän, snart sagt en stad utan befolkning.


Einar Hedström (1958) Nykarleby Min barndoms och min ungdoms stad, sid 10—15.


Nästa kapitel: Stadens äldsta del.