Drag ur Nykarleby historia

Ingolf Friman


Den älv som flyter genom Nykarleby måste i begynnelseskedet ha varit ytterst våldsam. Vattenmassorna skar stränderna kring staden nästan knivskarpt lodräta. Att strandvegetationen under årens lopp gjort stränderna mindre branta är förståeligt. På det så kallade brostugubergets södra sida, där bilparkeringen nu är anvisad, finns på ett par meters höjd över markytan en "jättegryta", uppkommen genom att vattenmassorna till följd av ett stenhinder svarvat en jämn fördjupning i berget. Om man jämför vattennivån nedanför dammen med jättegrytans höjd, förstår man grytans ålder. [Kommentar av Bengt Hagen.]

Sedan vattenmassorna fallit undan för landhöjningen och trakten blev någorlunda beboelig, sökte sig folket ut till havsbandet för sälfångst och fiske. På ett otal platser ser man ännu i dag stenlämningar efter deras tillfälliga visten.

Detta måste ha hänt redan under de nordiska hednagudarnas tid. Många platser i Nykarleby skärgård, på den tiden endast låga skär och grynnor, gav man gudanamn: Torsön, Frösön, Tyrskär, Skadön, samt Ransviken i Socklot, över vilken riksvägen nu går.

Om man följer älven nedåt från Lappo, följer Keppo, Jeppo samt den gamla Leppo by, på vars marker Nykarleby stad nu ligger. Att bynamnen under tidernas lopp skrivits på olika sätt, beror på att språket i gamla tider saknade regler. Signaturen tror att namnen syftar på "ån" som rann genom bygderna.

Redan på 1500-talet uppgavs att i byn fanns 36 bönder. Den övriga befolkningen, hantverkare, jägare, fiskare samt övriga jordlösa icke medräknade. Många platser bär ännu namn efter dessa bönder, såsom stadsdelen Frill (an) efter Matts Frille, Jutas och Juthbacka efter Erik Jute, Drakabacka efter Jöns Drake, samt Rajåkern, där de Jouperska fabrikerna nu ligger.

Redan innan staden grundlades år 1620, var platsen en gammal handelsplats. Upplandsbönderna hade både vinter- och sommartid en utmärkt färdväg längs älven då de förde sin tjära och övriga produkter ned till stadens köpmän för att omlastas och seglas ned till Stockholm.


År 1640 tillkom Österbottens första lärdoms skola och förlades till Nykarleby. — Den oansenliga byggnaden finns ännu kvar på rådhusets tomt. [Byggnaden uppfördes 1729.] Men staden växte snabbt, och en tid därefter räknade man något över 100 hushåll. Där fanns tre gator, Älvgatan, Rådhusgatan samt Östra gatan. Långgatorna förbands sinsemellan av gränder, uppkallade efter närliggande gårdar: Kjerrmans gränden, fiskar Krooks gränd o .s. v. För att avleda regn- och smältvatten från gårdarna anlades trätrummor i marken. Fragment av dessa trummor påträffas ännu vid grävningar. Hittar man samtidigt djurbensrester från ett hushåll, kan fynden lätt förväxlas med en gammal gravplats.


Första kyrkan byggdes 1607
Traditionen vet att stadens första kyrka stått på den höjd där den heikelska gården nu ligger. På platsen stod troligtvis ett predikokapell, kanske från den katolska tiden, av platsens höga läge att döma. Stadens första kyrka byggdes redan 1607 och stod strax intill den nuvarande, men revs då man 1708 byggde en större, och som senare ombyggdes till korskyrka. Gravgården låg invid kyrkan. Men var de gamla lappoborna begrovs, kan inte här sägas. Troligtvis fördes de den långa vägen till Pedersöre kyrka.

Under stora ofreden förstördes märkvärdigt nog inte kyrkan av de härjande ryssarna. Kanske användes den som upplagsplats, liksom på många andra orter.


Grevskapet Carleborg
År 1652 upphöjdes orten till "grevskap", då drottning Kristina till greve Claes Tott gav grevskapet Carleborg som förläning, omfattande staden samt 20 byar, med ett arv inräknat 583 skattskyldiga hemman. Grevens första fogde hette Freese, som noga såg till att hans herres skatter indrevs, en sak som från första stund gjorde att han kom på kant med både stadsbor och bönder. Man slapp lyckligtvis fogden ganska snart, ty han dog i sin släde på isen efter en ämbetsresa till Jeppo, där han undfägnats med både öl och brännvin. Då man genomgick hans räkenskaper upptäcktes en försnillning på den stora summan av 5.000 daler i silver.

Hans efterträdare blev en rikssvensk, Werne. Han fick vidsträckta fullmakter och närvar vid alla rättegångar för att bevaka sin herres intressen, samt ägde rätt att efter eget gottfinnande inmana ortsborna i häkte, för att därefter framlägga deras "brott" inför rätten. Att villervallan, ilskan och hatet mot fogden växte dagligen, är självklart.


Gräl om tjärhandeln
Bönderna måste köra sin skatt i form av tjära ända från Ilmola och Vörå ned till Nykarleby, trots att Korsholms hamn låg närmare. Bönderna klagade, men greven sade upprepade gånger nej, Nykarleby var hans residensstad. Handelsmännen i staden skummade av ilska. Tjärhandeln gick deras näsor förbi, trots att de hade handelsrätt med bönderna. De lovade att själva erlägga böndernas skatt i kontanter och få utskeppa tjäran. Då bönderna kom med sin tjära mottogs de av två mottagare: Wernes hantlangare samt handelsmännen. Vid stranden uppstod gräl och handgripligheter, men handelsmännen vann och förde tjäran till sina upplag.

Werne var förtvivlad. Han klagade hos sin herre gång på gång, fick nya order, men blev åter slagen. Han stod hjälplös. Detta folk var inte lik de han var van att handskas med hemma i Sverige, där åtminstone på en del adelsgods en underlydande, ifall han passerade huvudbyggnaden, var tvungen att gå med mössan i hand, oberoende om hans herre var hemma eller inte.

Som en ytterligare olycka för Werne blev en rådmans död. Männen hade sammanträffat hos borgmästaren, där rådmannen skällt ut fogden. Dagen därpå kom rådmannen till Werne hem, full och arg, och fortsatte. Werne fattade då brandstaken och gav rådmannen tvenne slag över armen och benet. Nu ville olyckan att rådmannen några dagar senare gick hädan, varför hustrun redan vid sjuksängen begärde skadestånd.

Genom prästen förliktes männen sedan Werne lovat att ge 10 daler silver samt svarttyg till en klänning. Werne drog en lättnadens suck. Men för tidigt. Efter dödsfallet anklagades han för dråp. I sin nöd vände han sig till sin herre, som lyckades bevisa att slagen med brands taken inte kunde vara dödande. Men stadsborna var av annan uppfattning: fogden var en dråpare. Genom en intrigant änkeprostinnas försorg väcktes frågan om Werne fick inneha sin bänkplats i kyrkan, eller borde förflyttas längst bak, invid dörren. Saken framlades inför domkapitlet, som dömde Werne till offentlig avbön i kyrkan.


Sabotage mot residensbygget

Werne föreslog år 1654 att få bygga ett "residens" som kunde härbärgera greven vid ett eventuellt besök i staden. Baktanken var troligtvis den, att han själv skulle bo i gården och på så sätt slippa att ha de ogina stadsborna inpå knutarna i sin bostad. Greven blev intresserad av förslaget och Werne fick rätt att utkräva dagsverken av de skattskyldiga. Som plats valde han den högsta punkten på älvens västra strand, där seminariets trädgårdsmästarbostad nu står. En genompräktig källare finns kvar under huset från residensets tid. Byggnaden torde ha varit 9x28,5 meter, samt gårdsplanen kringbyggd av uthus. Werne fick verkligen en fristad på gården, liksom också sin efterträdare, en Forsman från Nordmalings socken i Sverige och som uppges som stamfar för släkten Yrjö Koskinen.

De dagsverksskyldiga bönderna skyndade långsamt. Först tre år senare var väggar och tak uppförda, men utan inredning. Det tegelprov de uppvisade gjorde att fogden begärde att få användbart tegel hitseglat från Sverige. Bräden och plankor blev han tvungen att beställa av en bonde i Esse, men då sade borgmästaren i Jakobstad stopp. Esse hade inte handelsrätt med Nykarleby. Då fönsterglasen skulle insättas, kallade han tvenne glasmästare från Vasa, varpå stadens glasmästare klagade hos magistraten över främmande konkurrens.

Med reduktionen 1685 utplånades grevskapet Carleborg, till stor lättnad för stadsbor och bönder. Residensgårdens senare öden är okända. Men känt är, att greven aldrig besökte sin gård.


Stora ofreden
Så kom stora ofreden, då landet översvämmades av ryssarna. I sin nöd betalade staden en hopsamlad summa på 10.000 daler silver till den ryske överbefälhavaren furst Galitzin mot löftet att staden inte skulle: skövlas. Likaväl blev staden: utplundrad och dess fartyg: brända, och de kvarvarande: stadsborna illa misshandlade eller ihjälslagna. Man anmälde 17 dödade.

Då resterna av den svenska armén efter nederlaget i Napo retirerade norrut, medtogs överste von Essens kropp och lades i hast under kyrkans golv, där den ännu kvarligger i torkat tillstånd halvklädd, sårad och utplundrad av fienden. Men allt har sin övergång, och efter freden återvände stadsborna från Sverige, dit de flesta flytt. Man reparerade och nybyggde det som förstörts, och staden kom småningom på fötter igen. År 1750 fanns där 554 invånare. Man byggde nya och större fartyg och handeln kom åter i gång.

Så kom 1808—09 års krig, under vilket staden klarade sig utan nämnvärda förluster. Efter fredsslutet gjorde den nye härskaren Alexander I sitt triumftåg genom landet i sällskap med landshövdingen Troil. För att visa sitt sinnelag hade man gjort en triumfport vid södra tullen och smyckat porten med skylten Leve Alexander och Triol! Tyvärr fanns det ett genant fel i texten: landshövdingen hette Troil och inte Triol.


Nykarleby brand 1858
Efter freden kom främmande energiska köpmän, några från Sverige. Tiderna blev goda och ett flertal nya och stora fartyg byggdes ute på Alön. Nya tider och nya seder samt ett mera kultiverat sällskapsliv vidtog inom borgerskapet.

Men så kom åter olyckan: Man hade ställt till barnbal och de flesta familjerna var representerade. Detta hände den 13 januari 1858. Klockan åtta på kvällen avbröts glädjen då brandlurarna började tjuta. Eldsvådan började i stadens södra ända, som då låg strax norr om nuvarande kyrkan, och till råga på olyckan rådde häftig sydlig vind. På några timmar låg staden i aska, så när som på de hus som låg söder om brandplatsen [och några till]. Vintern var mild och snölös, varför de husvilla kom lättare till rätta i sina nödbostäder i kvarvarande byggnader och i bondgårdarna. Prästgården uppläts i sin helhet, där de husvilla också undfägnades med mat och under prästens uppmaning:

— Ät och drick, gott folk. Måka i er så mycket ni orkar!


Varför inte Karvat?
Då staden skulle uppbyggas, rådde delade meningar om platsen. En av Vasa stads största borgare påstods i hemlighet ha lovat att överflytta sin stora rederirörelse till den nya staden, ifall den byggdes i Karvat by i Oravais med dess djupa och goda hamn.

Om man lytt hans råd skulle Nykarleby måhända sett annorlunda ut än nu samt ägt en, kraftig exporthamn med eventuella sågar och brädgårdar. Men som bekant är det ingen konst att vara efterklok. De flesta stadsbor var emot förslaget. Man ville bo i de gamla kära hemknutarna, i den vackra naturen, vid älven och dess forsar, där mycken kraft kunde tillgodogöras, samt vid den vackra skärgården med dess goda fiskevatten. Och ur den synpunkten måste man förstå stadsborna. Ty den lilla staden vid älven är fortfarande en naturens pärla.


Hamnen två gånger flyttad

Den nya stadsplanen ritades av arkitekt Edelfelt, far till den store målaren Albert Edelfelt. Stadens första hamn låg nedanom kyrkan [?], där stenkajen ännu är bevarad, men flyttades senare nedåt, där resterna av kaj också finns kvar. Platsen norrom kajen användes som upplagsplats, där spår ännu finns efter tjärmagasinen på den plats där direktör Hugo Nars hypermoderna week-endstuga nu står på den höga älvstranden.

Ar 1864 flyttades hamnen ut till Andra sjön, där man åter byggde en stenkaj [stenpir]. Hamnen var livligt besökt av ångbåtar med regelbundna turer genom kuststädernas hamnar, samt över till Stockholm. Bland ångbåtarna fanns Österbotten, Vasa, Aavasaksa, Näcken, Tärnan, Norden m. fl. Mest känd blev Österbotten genom den olyckliga eldsvådan utanför Räfsö år 1874, då några passagerare omkom under paniken. Bland dessa också kommerserådet Malms i Jakobstad unga hustru och hennes syster.

Nykarleby seminarium öppnade sina portar 1873. Med denna läroinrättnings pedagoger fick staden ett ytterligare tillskott till den kultur och bildning som redan då stod anmärkningsvärt hög i den lilla men livliga staden. Och varom man får ett synligt begrepp i den sagolikt stämningsfulla hemmamiljö samt av de festklädda skyltdockor, som likt levande varelser står i de olika rummen i stadens museum, inrymt i ett urgammalt hus på älvstranden, inte många steg från Zakarias Topelius barndomshem, Kuddnäs.


Ingolf Friman, Jakobstads Tidning den 10 april 1960.
Texten är ett sammandrag av Nykarleby stad 1620—1920 av V. K. E. Wichmann.
Lars Pensar tillhandahöll.


Läs mer:
Fler stadsbeskrivningar.
Fler artiklar och notiser ur JT.
(Inf. 2004-07-28.)