Nykarleby IK 70 år, 1917—1987 av Erik Stenwall


TROGEN PÅ SIN POST

Det finns få föreningar som i likhet med NIK kan peka på en föredömlig kontinuitet på ordförandeposten. Föreningen har, speciellt under de senaste decennierna, lyckats välja personer som stått pall i flere år på den kanske otacksammaste av alla poster, ordförandens.

Bjarne Lundqvist stod i ledningen under 11 år, Sigvald Blomqvist skötte ordförandeskapet under 6 år och den fina traditionen fördes vidare av Manne Bergman, som svingade klubban under sju år.

Manne Bergman hyllade under sina år principen att inte så mycket synas, men väl finnas. Han arbetade ansvarsmedvetet i det tysta och drog sig inte för uppgifter som för många skulle ha tett sig föga ”ordförandemässiga”.

Bergman satte en heder i att arbeta för alla sektioner inom klubben, ingen idrott ville han favorisera. Men det fanns ett stycke i hans idrottshjärta som klappade för fotbollen.

Att ha endast tre ordförande under 24 år är en prestation, som länder envar i trion stor heder!


Manne Bergman arbetade från 1973 och sju år framåt som klubbens ordförande. Genom alla år höll han en låg profil och hyllande principen att finnas mer än synas.
 ͸ Manne Bergman arbetade från 1973 och sju år framåt som klubbens ordförande. Genom alla år höll han en låg profil och hyllande principen att finnas mer än synas.


Efter tillkomsten av IFN och Minken insåg klubben att någon konkurrens skall ju inte komma ifråga, men väl en komplettering av verksamheten. En tydlig breddning kommer till synes när årsmötet 1979 tillsätter en bollsektion med 10 medlemmar och Ulric Nyman som ordförande. Sven-Erik Westerholm hade åtta medhjälpare i skidsektionen. Ralf Skåtar drog orienteringen, Håkan Junell ishockeyn och Ilmari Saarela friidrotten.

Helt följdriktigt är det fotbollens varma tillskyndare som tar merparten av styrelseposterna. Ja, samma tendens ger sig också tillkänna vad angår ordförande: Ralf Ström under fyra år och så två var för Bruno Backlund och Pekka Siekkinen. Och trenden bryts förvisso inte när Bjarne Lundqvist gör come back 1988.


1 protokollbok

Så här långt i NIK-hävderna har det mesta handlat om ordföranden och hans mission. Men i en styrelse finns ju en rad andra viktiga poster att besätta, bland dem sekreterarens.

Medan en handfull personer fyllt ordförandens värv under gott och väl trettio år har byten på sekreterarstolen duggat tätt. Gemene föreningsmedlem tycker kanske att det är extra besvärligt detta att formulera sig skriftligen. Detta är egentligen ett fenomen som ger sig tillkänna i alla föreningar.

Och ändå är det just sekreteraren, som kanske i högre grad än någon annan, skriver föreningens historia. Man kan med en grov förenkling säga att ordföranden uttalar sig för stunden, men sekreteraren skriver för eftervärlden.

Den som tagit till uppgift att försöka fånga en förenings historia ställer stora förhoppningar till protokollböckerna. I fallet NIK och dess 70 år är detta en bräcklig hjälpreda: klubben förfogar över en enda protokollbok!

Denna bok tog sin början den 6 jan. 1946 och avslutas den 19 nov. 1964. Men det har självfallet skrivits mera protokoll än så. Och då i s.k. lösdrift (lösa protokollblad), något som inte är det ideala, när det gäller bl.a. en så viktig sak som uppbevaringen av dessa viktiga handlingar.

 



Kovjokibon Runar Romar kom på 50-talet som en frisk fläkt in i NIK-administrationen, blev styrelsemedlem, sekreterare och omsider ordförande. Ett minutiöst arbete var utmärkande för Romar och hans arbete i klubben.
 ͸ Kovjokibon Runar Romar kom på 50-talet som en frisk fläkt in i NIK-administrationen, blev styrelsemedlem, sekreterare och omsider ordförande. Ett minutiöst arbete var utmärkande för Romar och hans arbete i klubben.



Om vi tar det från början så var ju Aarne Jernström föreningens allra första sekreterare. Men där stannar också uppräkningen för ett par årtionden. Det sannolika är nämligen att styrelsen inom sig utsåg sekreteraren, inte årsmötet, vars sparsamma rapporter till ÖP inte omnämnde vem som valts till protokollförare.

Sparsamma besked från 30-talet ger inte andra namn än Ragnar Backman som var sekreterare åtminstone 1935 och Paul Backman sannolikt något år före kriget.

Efter krigsåren duggar de ettåriga mandaten tätt: 1946 Nils Lindholm, 1947 Ernst Jouper, 1948 Eliel Eng, 1949 Bjarne Lundqvist och 1950 K. Wenelius. Sedan stabiliserades läget i och med att Lundqvist återkom 1951 och skötte sysslan fem år i följd. Han i likhet med Runar Romar, som satt 1956—57, upprätthöll god kommunikation till medlemmarna och pressen, speciellt då ortsorganet ÖP.

Men så återkommer de kortvariga mandaten igen: 1958 Gunnar Wiklund 1959 Lars Sandvik, 1960 Algot Kronqvist, 1961 Erik Gripström, 1962 Sten-Erik Stenbacka, 1963 Nils Kulp, 1964 Stig Högdahl och 1965—66 Ole Fagernäs.

Åtta olika sekreterare under nio år! Nu fanns där förstås direkta orsaker — bortflyttning för ex. Wiklund, Sandvik, Stenbacka — men de täta skiftena kom förstås inte alltid så lägligt. Nu bör det också tilläggas att Bjarne Lundqvist då och då fick hoppa in som sekreterare.

Med John Strang och hans debut i klubben (1967) löstes också problemet med det ”rörliga” sekreterarskapet. Under en tidsföljd av åtta år skrev Strang på ett prydligt och föredömligt sätt styrelsens protokoll.

Sedan återkom de kortvariga mandaten via Roger Back, Stefan Nyman och Harry Kajander. 1978 tog Harry Nygård över för två år och som en god trotjänare framstår Kjell Björkqvist med sina fyra år. Det är också nu som de mer omfattande och påkostade årsberättelserna kommer till, där envar sektion har sin redovisning.

Under andra halvan av 80-talet skrev Bengt Höstman under två år protokollen för att 1986 avlösas av stadsdirektör Börje Nygård.


Kassaförvaltare

Bland de mer specifiserade uppgifterna i styrelsen, förutom ordförande och sekreterare, har kassören genom alla år spelat en viktig roll. Men det är också den rollen som förvandlats mer än någon annan.

Från att man till en början hade den oftast magra kassan uppbevarad hemma i någon bordslåda har klubbens pengar nu hamnat på ett kyligt avstånd i ett bankkonto. Och från att ha noga räknat, vänt och värderat marken och dess värde, handlar det nu om sedlar där hundralappen ingalunda är den största.

Det började med Georg Högbom 1917 som klubbens första kassör och nu har så klubben sin ”kassör” i sparbankskonto 495118-4763. Men hela vägen har där förstås funnits människor som fyllt det ansvarsfulla uppdraget att förvalta kassan.

1935 är det Torsten Hägglund som tar hand om kassan och sex år senare är kassörens namn Tor Willman. Ja, flera kassaförvaltare har inte stått att spåra upp i de sparsamma handlingarna från årtionden före kriget.

1946 var Ragnar Nordström kassör för att avlösas av Holger Haglund, som bevakade kassaskrinet under tre år.

— Man fick allt rätta mun efter matsäcken, fanns det inte pengar så var det så.

Detta berättar Holger Haglund, 76, och minns hur klubben på 30-talet ordnade en cykeltävling till Jeppo fram och åter men inte hade råd till några priser.

— De aktiva idrottsmännen stod för alla omkostnader, utrustning, tävlingsresor, inte hade föreningen pengar till sånt.

Efter Haglund kom Nils Nordling in på kassörsposten för att redan efter ett år avlösas av L. Granvik. 1952 tar Sanfrid Nylund över och handhar klubbens fögderi under två år varpå följer ettårskontrakt med: Eliel Eng, Berndt Westerlund, Lars Lindfors och Rolf Backman. Kassörskapet tenderade att bli lika rörligt som sekreterarskapet, ett fenomen som tidvis följde klubben.


Bror Åström hör till kategorin pålitliga funktionärer, en medlem som städse ställt upp i arbete. Satt under 70-talet i styrelse och är numera IFN:s ordförande.
 ͸ Bror Åström hör till kategorin pålitliga funktionärer, en medlem som städse ställt upp i arbete. Satt under 70-talet i styrelse och är numera IFN:s ordförande.



Nymans tio år

1958 återkom Sanfrid Nylund och han gör det fina undantaget att sitta vid kassan i fem år. Den prestationen gillades varje gång av årsmötet, sedan man väl lyckats övertala Nylund till ännu ett år som kassör. 1963 förvaltades kassan av Jarl-Erik Gleisner varefter det är dags för den ”mesta” NIK-kassören genom åren — Jarl Nyman.

Under hela tio år handhade markbypojken Nyman klubbens kassa och bokföring, 1964—1973. Han gjorde sitt jobb utan åthävor och trots att han stod utanför styrelsens besättning var hans information om kassaläget det exemplariska. Till varje styrelsemöte gav han en skriftlig och uttömmande redovisning för hur NIK-kassan var ställd.

Vid denna tid ändrade kassörskapet karaktär allt mera och allt flera tjänster lotsades nu över till banken och det direkt personliga ansvaret för sekinerna ändrade karaktär.

— Året efter Nymans avgång trädde Gunnar Nylund till för ett år.

Med John Strang kom så 1975 en prövad trotjänare in i en ny roll — sekreteraren tar hand om kassörskapet. Strang är den som vid sidan av Bjarne Lundqvist kan kallas vår ”mesta NIK:are”, en medlem som med en osviklig pliktkänsla burit (och alltjämt bär) sin del av ansvaret.

Under Strangs många år har också de ekonomiska bestyren ökat i en aldrig tidigare skådad omfattning. Den ekonomiska bilden av NIK:s verksamhet enbart under 80-talet har radikalt förändrats.

— Verksamheten har svällt ut på ett sätt som ingen kunde förutse i medlet på 70-talet. Redan antalet bokföringsposter är nu mångfalt flera än för blott tio år sedan.

John Strang kan dock göra detta viktiga tillägg:

— Klubben har egentligen alltid, åtminstone under senare tid, haft en god ekonomi!

Det omdömet skall förvisso lända också kassören till heder.

 



Några nämnd men ...

Det är förstås fel att tro att allt som åstadkommits i NIK:s namn det har styrelsen och dess presidium stått för. Klubben har genom alla år haft en stor skara av mer eller mindre anonyma medhjälpare, medlemmar som gjort sitt i det tysta och egentligen aldrig haft någon strävan att komma i rampljuset.

Alla de tävlingar som ordnats, det må ha gällt friidrott, skidning, fotboll eller annan verksamhet — utan frivilligt folk hade man inte kunnat nå de uppställda målen. De gångna idrottsgenerationerna har sannerligen fått erfara att det inte funnits något ”färdigt serverat” i arbetet.

Att namnge ett begränsat antal av duktigt föreningsfolk är mycket vanskligt. Där finns alltid den risken att lika många bland de förtjänstfulla medarbetarena inte blir namngivna. Men låt oss ta fram några medarbetare ur de olika sektionerna:

För NIK-skidningen har ett betydande arbete nedlagts av Rafael Riissanen, Sven Erik Westerholm, Stig Söderbacka, Roger Back ...

NIK-friidrotten har levt länge och högt tack vare: Stig Sundkvist, Ilmari Saarela, Fride Henriksson, Anders Nyman, Carl-Johan Palm, Magnus Finnila ...


Ilmari Saarela var en både kunnig och hängiven medarbetare inom NIK-friidrotten. Hans insatser som tränare gav fina resultat via sönerna Jan och Tom.
 ͸ Ilmari Saarela var en både kunnig och hängiven medarbetare inom NIK-friidrotten. Hans insatser som tränare gav fina resultat via sönerna Jan och Tom.


Orienteringens varma tillskyndare finner vi bland Yngve Wikblom (med familj!), Jan-Erik — Inger Wik, Ralf Skåtar, Harald Dahlfors ...

Och till sist men inte minst NIK-fotbollens vänner: Erik Sund, Nils Kronqvist, Elof Broman, Ralf Krokvik, Henry Blomqvist, Ralf Ström, Börje Nygård ...

På en punkt har NIK och dess medlemmar fört en föga ”modern” politik: man har varit både sen och ovillig att ta damerna med i sin styrelse!

Enligt tillgängliga fakta skulle det ha dröjt fram till 1946 innan en dam fick säte i styrelsen. Det var orienteringsvännen Ruth Lindholm, men så flyttade hon med maken Nils från stan redan följande år.

På 1950-talet gjorde man visserligen berömvärda försök att permanenta en plats åt någon dam. Men då blev cirkulationen väl häftig och det blev endast ett år var åt Ruth Hellman, Ann-Mari Dahlbo och Marita Rönn. Ett undantag utgjorde Gertrud Sund som satt under tre år, 1954—56.

Någon målmedveten könsutjämning har ännu inte skett ifråga om styrelsens sammansättning. I de 53 olika årgångar som kunnat ”identifieras” har det suttit sammanlagt 129 manliga klubbmedlemmar i styrelsen medan motsvarande antal för de kvinnliga är — 7!

Också om siffrorna kanske inte är absolut exakta så är de tillförlitliga nog att tala om på vilken punkt NIK-medlemmarna borde tänka om.


Tre trotjänare

Bland de många NIK:are som gjort så mycket under många år kan man utan ansträngning plocka ut en trio som med råge har gjort sitt för klubben. En av dem representerar gräsrötterna, den andra funktionärskåren och den tredje den ansvarsfulla ledningen. Namnen är: Runar Anttila, John Strang och Bjarne Lundqvist.

Runar Anttila    
Runar Anttila, 78, gjorde tidigt inträde i NIK, 1927 som 16-åring. Fem år senare debuterade han i klubbens styrelse, avancerade till viceordförande för att 1937 väljas till ordförande.

Anttilas styrelseår blev många, men det är ändå som föreningens ”hantverkare” han gjort sin insats. Under drygt ett halvsekel har han varit med på det direkt praktiska planet, 30 år titulerades han planmästare, 15 år vaktmästare vid idrotts- och ungdomsgården.

Oräkneliga är de tävlingar och arrangemang som Anttila varit med om att ordna fram. Med en speciell glädje minns han fotbollsmatcherna på torget. Förutom kalkningen av spelplanen skulle en rad ”viktiga” fönster täckas och så skulle intilliggande våghuset tjäna som omklädningsrum för det gästande laget. — Våra pojkar klädde om där hemma och kom i full mundering till torget.

Anttilas arbete var ytterst skiftande och alla gånger var det inte så tacksamt och uppskattat. Men var man blott konsekvent och rättvis så kom där en belöning av arbetet till synes. I dag är Anttila en varm NIK-supporter.

— Jag ser nog alla matcher jag blott har möjlighet till.

 

John Strang, 63    

John Strang, 63, är den borne funktionären, den som aktivt tagit del i föreningsarbetet, det må ha gällt inom styrelsens ram eller ute på tävlingsplatsen. Men så har han en imponerande rutin att falla tillbaka på: debuterade för 40 år sedan som friidrottens sektionsbas i PP. Sedan blev det Vörå-idrott under åren 1958—66, först som sekreterare sedan som ordförande.

1966 kom Strang till Nykarleby och omgående åkte han in i styrelsen, sekreterare i åtta år. Den sysslan har han hunnit sköta också inom IFN, där han 1974 valdes till ordförande.

Men Strangs insats har sträckt sig långt utanför föreningens råmärken. Redan 1964 kom han in i ÖID:s friidrottsektion för att två år senare bli ordförande. Åtta år på den posten förde honom 1976 in som distriktsordförande. John Strang efterträdde Folke Nyberg och kvarstod på posten fram till 1979, då Bertel Widjeskog tog över. Till detta kommer medlemskap i olika förbund, så det är inte så förvånande att han i dag är hedersmedlem i ÖID.

Precis som John Strang prövat på snart sagt alla poster inom en föreningsstyrelse, så har hans mångsidighet kommit väl till pass så snart det stundat ett större eller mindre tävlingsarangemang. Ingen uppgift har varit för liten för Strang när det gällt att hjälpa till, ge sitt bidrag till klubben.

När det gällt det inre styrelsearbetet har Strang städse tagit det som en självklarhet att ställa upp. Närvaroprocenten i hans fall är så nära det hundraprocentiga man kan komma.

Bjarne Lundqvist    

Ifall man vill dela ut hedersbegreppet ”Mr NIK” så finns det ingen annan än Bjarne Lundqvist som skulle kunna aspirera på utnämningen. Sammantaget har han lagt ner mera tid och omsorg för sin klubb än någon annan.

Det började 1945 med ett medlemskap i bollsektionen, följande år valdes han in i styrelsen, 1949—1955 var han sekreterare och så ordförande 11 år i sträck fram till 1966. Come back gjorde Bjarne 1987.

På det kommunala planet var Bjarne Lundqvilst under ett par årtionden en ytterst viktig föreningslänk mellan staden och dess idrottande ungdom. 17 år satt han i stadsfullmäktige och under tre år ordförande. I idrottsnämnden satt han femtontalet år.

Utanför föreningen var Bjarne 1962—67 med i ÖID:s styrelse och var medlem i Ö-distriktet av Bollförbundet under sju år.

Men den intensivaste perioden var ändå de aktiva bollsparkaråren, till antalet gott och väl femton. En snabbräkning säger att han spelade för NIK i minst 300 matcher. Under 11 år var han lagets tränare och kaptenens roll var vikt för honom.

— Sedan man väl kalkat in spelplanen på torget skulle matchbollen ses om, pumpas och ”remmas”. Ville det sig illa måste vi knacka på hos skomakare Markkula för att få en lappning. Med tur kunde vi rent av uppbåda en reservboll.

Bjarnes skildring är livfull och tidstypisk:

Sedan gällde det att få ihop ett lag, 8—9 spelare var för det mesta givna, men några till måste plockas fram. Sista timmen före match gällde det att se om utrustingen som var si och så i dessa bristtider. Matchdomaren var kanske utsedd i god tid, men linjedomarna fick jag plocka in i sista stund. Och så, om tid blev över, skulle laget inspireras och motiveras. Men roligt var det, bedyrar Lundqvist, som tappat räkningen över gjorda mål för NIK. Men lagets skyttekung var han under många säsonger.


Klubbens huvudstyrelse 1988—89. Stående fr.v. Jan-Erik Wik, Sonja Renvall (suppl.), Heino Sundberg och Boris Mattsson. Sittande: Henry Blomqvist, Börje Nygård, v. ordf. Bjarne Lundqvist, ordförande och John Strang, kassör.
 ͸ Klubbens huvudstyrelse 1988—89. Stående fr.v. Jan-Erik Wik, Sonja Renvall (suppl.), Heino Sundberg och Boris Mattsson. Sittande: Henry Blomqvist, Börje Nygård, v. ordf. Bjarne Lundqvist, ordförande och John Strang, kassör.


Erik Stenwall (1989) Nykarleby IK 70 år, 1917—1987, sid 70—81.


Nästa kapitel: Friidrott.
(Inf. 2006-03-02.)