ANDRA DELEN

 

Vad som helst av blod på händer
lommens skri och
kniv mot öppet öga
vad som helst blott icke samma
                 ensamhet på nytt

(Karl Vennberg)

 

 

 

 

Då jag drog en hand genom håret märkte jag att det ännu inte torkat och att hårtopparna frusit till is. Avlånga isklimpar som då jag försiktigt pressade dem mot den varma huden i nacken förvandlades till vatten och sakta rann ner längs ryggen. Den nordliga vinden gjorde att kölden började strama i kinderna. Med händerna försökte jag värma ansiktet. Resultatet blev att jag efter en stund också frös om fingrarna. Ändå höll jag dem kvar tills den stickande känslan i kinderna försvann och ersattes av ett jämnt bultande i fingertopparna. Kölden tycktes lätta något då jag kom över på andra sidan bron och började gå i riktning mot ungdomsgården; med vinden i ryggen, hakan pressad mot halsen och händerna djupt nerstuckna i rockfickorna började jag sakta få upp värmen igen. Då jag var yngre hade jag om vintrarna ofta bomull i öronen. Min vän Kenneth sa att det inte var bra, att öronen till slut skulle komma att vänja sig vid det och att jag då alltid skulle vara tvungen att gå omkring med dom där topporna i öronen. Och ändå var inte det hela problemet, bomullen gjorde också att jag dåligt hörde vad folk sa, och ibland då jag grävde fram småpengar ur fickorna och la fram mynten på disken för att betala mitt kaffe följde små grå bomullstussar med, allt uppblandat med tobaksflingor och blå trådändar.

Det värsta är ju alltid tanken, så därför sköt jag den också åt sidan, sneddade bara över parkeringen och försökte se ut som om jag haft bråttom; aningen framåtlutad gång, ena handen nerkörd i fickan och blicken stadigt fäst på ingången. Väl inne stannade jag vid dörren och for med händerna över fickorna som för att kontrollera att jag inte glömt något. Vad det i så fall skulle kunnat vara spelar mindre roll, sådant är egentligen aldrig något problem så länge ingen dyker upp och frågar: Glömt något? Ännu hade jag inte sett någon jag kände. Kände igen. Utan att ta av mig jackan (en ständig ström av människor till och från garderoben) ställde jag mig och tittade in i kafeterian. Med händerna på rockslagen kunde jag konstatera att alla bord var upptagna. Här och där någon ledig stol, men det var också allt. Mellan borden stod folk och pratade med varandra. Skrattade så man tydligt kunde se deras tänder. De flesta såg på något vis stela ut utan sina arbetskläder. Som om skjortan satt åt för hårt kring handlederna och var för trång i halsen. Vid ett fönsterbord satt en medelålders kvinna med ryggen mot mig. Jag skulle knappast lagt märke till henne om det inte varit så att hon mitt i ett samtal vänt sig om och tittat på mig. Hon hade kort lockigt (permanentat) hår, rött läppstift och glasögon. Hon skulle ha doftat på ett visst sätt. Det var vad jag hann lägga märke till. Under tiden hon såg på mig gjorde jag vad jag kunde för att undvika hennes blick. På en hylla bakom disken stod rader av kaffekoppar, vita med en blå rand högst upp och med fat i samma färger, och på brickor utlagda på själva disken låg högvis med bullar av olika slag. Kanske bakade av föräldrarna, eller varför inte eleverna själva. Jag visste ju inte ens vem hon var. Möjligen lärarinna. Men inte ens det kunde jag vara säker på.

Efter att ha suttit så en lång stund och tittat, vände sig kvinnan åter mot bordet och fortsatte sitt samtal med mannen mittemot. Jag försökte se obesvärad ut då jag gick därifrån: Om hon talade om samma sak som innan eller bytte ämne? Kanske sa hon bara två repliker (”ser du vem som ..?”, ”är inte han ..?”) och vände sig sedan om på nytt och såg på mig då jag gick. Jag fortsatte förbi garderoben och in på toaletten. Två män stod vid pissrännan. Den ena hade mjäll på kragen. Det syntes tydligt mot hans mörka kavaj. Han borde valt ljusa kläder. Toaletten längst bort var ledig, och utan att någon av de båda männen vände sig om gick jag in där och låste dörren om mig. Kanske han helt enkelt inte var gift? Då kan det lätt bli så där; mjäll på kragen och strumpor i olika nyanser. Jag kände att jag var svettig under armarna och på ryggen. ”Det kommer att ändra snart”, hördes en röst från pissrännan, ”bara de små försvinner:” En ljus röst. Tenor? Sådant kanske inte hörs i vanligt tal. De hörde inte till Manskören, åtminstone var de inte klädda så. Manskören har röda kavajer. Eller om det var Frälsningsarmén som har röda? ”Jo, det är klart, men vi borde nog ändå ..:” Där öppnades dörren och de båda männen försvann. Jag fällde ner locket och satte mig. Det sviktade under min tyngd. Någon hade ritat en stor kuk på dörren och skrivit ett telefonnummer under. ”Kävin paskalla 27/9 -89:” Jag rev av en bit toalettpapper, drog skjortan ur byxorna och torkade mig under armarna och på ryggen. Då jag tittade på pappret var det fortfarande nästan torrt, lite fuktigt bara just där fingertopparna tryckts mot huden. Inga bultningar i tinningen, inget som överhuvudtaget skulle tyda på att något var på väg. Jag hade precis hunnit tända en cigarett då jag hörde dörren öppnas på nytt. De sedvanliga stegen över golvet och så någon som gick in på toaletten bredvid. Genom den breda springan mellan golv och vägg kunde jag se hans skugga. Utan att ens försöka dölja vad han höll på med drog han ner byxorna, satte sig på ringen och började krysta. Jag höll mig helt stilla: Den enda rörelse jag kostade på mig var att jag försiktigt flyttade mina fötter så de inte skulle synas i springan. Jag till och med försökte andas ljudlöst och höll min cigarett så nära den bortre väggen som möjligt för att han inte skulle känna röklukten.

Då han var klar rev han av papper från rullen, torkade sig, spolade, drog upp byxorna och gick. Och det var först då han gått som jag upptäckte att någon borrat hål i mellanväggen. Hålet var tilltäppt med toalettpapper, och runtom hålet hade någon med tuschpenna ritat ett stort öga. Eftersom ögat var ritat på min sida så fick jag en lustig känsla av att vara iakttagen. Inget obehagligt egentligen. Inte som om det varit ett riktigt öga. Och det är ju också möjligt att det fanns ett liknande öga på andra sidan väggen. Det kan jag ju inte veta något om. Pappret var så tätt packat i hålet att bara bitar av det lossnade då jag försökte dra det därifrån. Något ordentligt tag fick jag heller inte då det var så djupt instoppat. Det hela verkade vara mycket omsorgsfullt gjort, som utfört av någon som absolut inte velat bli iakttagen. Inte för att den personen nödvändigtvis behövt ha något att dölja, det kan man inte utgå ifrån. Efter en lång stunds grävande lyckades jag med hjälp av lägenhetsnyckeln peta bort pappret så det föll ner på andra sidan. Jag var tvungen att böja mig en aning för att kunna se in. Väggen kändes kall mot området runt ögat. Toaletten var likadan som den jag satt i: en pappersrulle i en metallhållare på väggen, en vit toalettstol, en metallfärgad krok att hänga jackan på. Dörren kunde jag inte se. Jag satt kvar en stund i min framåtlutade ställning och tittade. Toaletten var tom. Då jag kände att jag började bli trött i ryggen reste jag mig upp och spolade. Det fanns inga pappershanddukar kvar i behållaren, och varmluftsblåsen ville jag inte använda då den för ett sånt oväsen. Så jag bara skakade av händerna, lät dem pendla fram och tillbaka i luften en stund, böjde lätt i knäna och tänkte på ingenting alls.

I salen höll någon ett tal. En röst jag inte kände igen. Välmodulerad, tydlig. Precis när jag skulle hänga av mig jackan kände jag en hand på min axel. Jag stelnade genast till, men hann ändå tänka att det kanske inte märktes. Det var inte så att handen helt la sig på min axel, vilade där, utan mer bara som en lätt beröring. Som för att fånga min uppmärksamhet. Jag vände mig mot henne. Så där på nära håll såg jag att hon hade rouge på kinderna och guldörhängen. Eller något som påminde om guld.

”Simon!” sa hon. ”Simon, hur är det, det var så länge sen jag såg dig!”

Hon sträckte fram sin hand. Den var liten och torr. Varm. Och det var först då jag grep om den jag upptäckte att jag fortfarande var våt. Kvinnan ändrade inte en min. Tittade bara in i mina ögon som om hon väntat sig något. Jag visste inte ens vem hon var. Välvda ögonbryn. Som Anita Ekberg. Jag kunde tydligt känna benen i hennes hand. Men ingen puls. Därför kändes det heller inte som att hålla i en fågel. Handen bara låg där alldeles stilla, hud, kött och så benen som nästan skavde mot varandra. Rouge på kinderna och en näsa som strävade aningen uppåt.

”Nu måste jag nog skynda in?” Hon drog handen till sig som om den varit något hon var rädd att tappa. ”Det är min man som talar, och ser han mig inte bland publiken blir han nervös:” Hon vred upp leendet lite till. ”Vi ses säkert senare. Hej så länge:”

Det såg ut som om hon vinkat fast hon stod alldeles intill mig.

En kostymklädd man stod mitt på scenen framför ett mikrofonstativ. Han höll ett papper i handen och talade om stadens gymnastikförening. De hade tydligen vunnit pris någonstans. Eller åtminstone deltagit. Som vanligt stannade jag innanför dörren. Salen var fylld med stolar, men också här verkade de flesta vara upptagna. Några lediga fanns längre inåt salen, alldeles vid mittgången. Jag väntade tills mannen talat färdigt och blåsorkestern börjat spela innan jag utan att se mig om gick genom salen och satte mig på en av de lediga stolarna. Just då det ena övergick i det andra, då det var lite rörelse bland publiken och de förkylda passade på att snyta sig. Repertoaren verkade vara densamma som då jag för femton år sedan slutade grundskolan. Efter första numret applåderade alla. Mannen som satt bredvid mig verkade inte alls vilja sluta. Jag tänkte att han nog hade en son eller dotter i orkestern, och fortsatte därför applådera lika länge som han. Då vi slutat kände jag hur han knuffade mig med armbågen i sidan, och då jag tittade på honom drog han ihop ansiktet och blinkade samtidigt med båda ögonen. Nästan som en ålänning. Jag undrade om jag borde göra likadant, men innan jag hunnit bestämma mig hade mannen redan vänt sig mot en kvinna som satt på andra sidan om honom. Han lutade sig mot henne och jag kunde tydligt höra dem tala med varandra. En flik av en vit näsduk stack upp ur hans byxficka. Alldeles vid kanten löpte en smal blå rand. Bård, kanske det kallas. Den var nog gammal. Sådana kanske inte ens längre finns att köpa. Liknande kanske, men inte just sådana. Min far hade några då jag var liten. Med blå rand, bård, eller om det var röd. De låg hopvikta ovanpå varandra i en brun byrå, samma byrå förresten som mor hade sin börs liggande i. Plötsligt, utan att ens se sig om, stack mannen handen i fickan och tryckte ner näsduken. Precis som om han vetat att jag satt och tittade på den. Jag flyttade blicken till mina händer. Dem kunde ingen ta bort. Svinet hade gjort det utan att se på mig, som om jag inte fanns. Först gick det nog så bra att blinka och vara vänlig. Han satt med benen i kors och en bit av hans långkalsonger syntes mellan strumpor och byxa. Säkert hade han inte ens duschat innan, utan bara dragit av sig sin svettiga halare och bytt till rena byxor och skjorta. Jag andades genom munnen för att slippa känna hans lukt. Önskade att jag satt mig någon annanstans. Ville blunda. Tvingade mig själv till det. Höll ögonen slutna och lyssnade. Människor talade. Det lät som då man har teven på och de visar bilder från någon stor galamiddag och man själv står i en sådan vinkel att man inte kan se rutan. Jag försökte inte ens lyssna till vad de sa. Hörde bara ljuden. Som efter en stund blev allt mer sövande. Mumlet och rösterna. Jag tänkte mig bilden så: Hon sitter vid ett bord. Ett köksbord. Det är ett väldigt ljust kök. Tapeterna vita (möjligen beige) med smala blå ränder. I fönstret står några blomkrukor, och mellan blomkrukorna något som skulle kunna vara ett fotografi; jag kan se ramen, glaset, men inte själva bilden. Hon har ljust hår, pagefrisyr. Glasögonen — det förvånar mig, men hon bär glasögon — verkar aningen för stora för hennes ansikte. Bågarna skiftar i en färg mellan brunt och violett. Det är möjligt att också själva glasen är färgade, eller att de mörknar i takt med att ljuset tilltar. Hon sitter vid fönstret och tittar ut. Köket är avlångt och bordet placerat i dess bortre ände. Huset måste finnas någonstans i utkanten av en stad, eller ett samhälle, eftersom det från köksfönstret inte syns några andra byggnader. Det enda som syns är skog. På köksbänken bakom henne står en liten fyrkantig papplåda, brun och med ansiktet av ett barn avbildat på framsidan. Av den lilla öppningen (skåran) på ovansidan kan jag sluta mig till att det är en sparbössa.

Hon håller en temugg med båda händerna, armbågarna lutade mot bordet. Ansiktet är bortvänt. Köket så ljust. En höstmorgon. Det måste vara en höstmorgon eftersom hösten är hennes favoritårstid. Gång på gång försöker jag placera in mig själv på den tomma platsen mittemot henne.

Det som slutligen fick mig att åter öppna ögonen och se mig omkring (allt som innan, mannen talande med kvinnan och ända fram till scenen huvuden vända mot varandra) var springande steg i mittgången. Springande steg följt av ett frasande ljud. Två pojkar i träningskläder rullade ut en matta. Pojkarna var i fjortonårsåldern. Det var nu det skulle börja. Jag rätade på ryggen och rullade lite med axlarna för att mjuka upp den spända punkten vid sjunde halskotan. Då mattan var utrullad sprang pojkarna till scenen och hämtade en bock. De sprang med lätt studsande steg, och för varje steg såg det ut som om de för ett kort ögonblick förblivit hängande i luften. Som Bambis mor. De lyfte bocken som om den inte varit tung alls, och gick sedan fram och ställde den i mittgången, alldeles i närheten av den plats där jag satt. Och hela tiden strömmade musik ur högtalarna. En av låtarna som spelades vet jag att jag hört många gånger på radio, men kan ändå inte komma på vad den heter. Det är en kvinna som sjunger. På svenska. Men det låter som hon vore finsk. Som en blandning, på något sätt. Texten är väldigt dålig, men hon har en vacker röst. Mest var det nog tänkt som pausmusik. För att hålla folk lugna. Genast mattan var utrullad och bocken på plats kom tre flickor gående över scenen. De gick i takt till musiken. Det är ju inte alls säkert att det verkligen var tänkt så, att det skulle gå i takt, och det hela fick ju faktiskt bara på grund av det en på något sätt militär prägel, men det är ju också möjligt att det här att de gick i takt helt enkelt berodde j på att de alla var musikaliska, och är man musikalisk är det svårt att gå i otakt. Väl nere i mittgången ställde de sig i rad bredvid mattan, alla klädda i välskurna gymnastikdräkter. De såg ut ungefär som jag tänkt mig. Mellan tolv och fjorton år gamla. Som sådana ser ut.

Under tiden flickorna marscherat in hade pojkarna gått och ställt sig en bit längre bort i mittgången. För att alls kunna se dem var jag därför tvungen att vända mig ett halvt varv på min stol. De har tagit av sig träningsdräkterna och var nu klädda i kortbyxor och skjorta. De gick fram och tillbaka vid matt kanten med händerna i sidorna och blicken i golvet. Som i djup koncentration. Samtidigt som jag vände mig om för att se på dem kände jag en doft av parfym. Egentligen hade jag nog känt den länge, men kanske bara inte släppt fram den. Doften kom från en kvinna i bänkraden bakom.

Eftersom hon satt snett bakåt till höger kunde jag inte se henne. Kände bara varje gång jag hörde henne röra sig hur doften kom emot mig allt starkare. Jag visste inte hennes ålder, inte ens hur hon såg ut, men parfymen hon använde var densamma som den Lena brukat använda. Och Mirjam. En gång då jag lutat mig över Mirjam för att läsa en notis i tidningen hade mitt ansikte kommit att befinna sig alldeles intill hennes hals, och då hade jag känt just den doften. Det var alldeles efter Lenas försvinnande, och jag kommer ihåg att det då förvånade mig en aning att Mirjam trots allt ändå fortsatte använda just den parfymen. Då jag påpekat för henne att hon använde samma parfym Lena brukat använda, så hade hon bara sagt att det vet jag väl, men jag började använda den här parfymen långt innan jag ens visste att Lena fanns. Sedan lät det som om hon svalt det sista ordet. Det borde väl du veta, hade hon ändå fortsatt, du som alltid talat om hur gott den doftar.

Pojkarnas program bestod i att göra några volter över bockarna och att stå på händer. Jag tittade inte så noga men då de var klara applåderade jag. Jag försökte se efter om de var andfådda. Det verkade de inte vara. De såg ut precis som innan. Lite rufsigare i håret bara. Flickorna började med att hjula över golvet. Då de hjulat färdigt satte sig den äldsta (som var runt fjorton) ner i spagat medan de två andra gjorde volter över henne. Efter varje volt stannade de en stund med utsträckta armar och blicken riktad snett uppåt. Första gången de gjorde så trodde jag att det var applåder de väntade på, men inget hände. Inte ens mannen bredvid mig applåderade.

I flickornas sista nummer gick en av dem (den yngsta, knappt mer än tolv) ner i brygga medan de två andra tog sats och gjorde volter över henne. De landade varje gång med fötterna alldeles intill hennes huvud. Hela salen såg henne. Hela hon som en båge. Då hon reste sig var hon röd i ansiktet och alla applåderade. Jag väntade en stund tills det värsta lagt sig, och reste mig sedan upp och vände mig mot kvinnan med parfymen. Hon satt kvar på sin stol, tittade på mannen i sitt sällskap och log. Som om alls inget hänt.

[Inf. 2009-03-07.]

 

Min syster Mirjam var en gång förlovad med en långtradarchaufför som hette Jerry. Hon var tjugo då de förlovade sig och tjugotvå då de slog upp. Jerry ägde en inombordare som han, Mirjam och jag ibland brukade åka ut med. Det hände att någon av mina kamrater följde med. Ibland, inte ofta. Då jag var femton och gick i nian frågade jag en dag Jerry hur det var att arbeta som chaufför. Det går väl, sa han. Bättre än fabrik. Egentligen var jag nog inte så där väldigt intresserad, tänkte väl bara att något måste man ju göra. Hur länge långtradarchaufförer håller visste jag inte, men hade förstått att fabriksarbetare förtidspensionerades vid femtio – femtiofem.

Inte heller båtar var jag så vidare intresserad av. Att jag följde med ut berodde mest på att vi ofta åkte till någon holme och att Mirjam där brukade ligga nästan naken på klipporna medan Jerry låg bredvid henne och läste porrtidningar. Mirjam blundade och solade och glömde nog ofta bort att jag alls var med. Jag för min del låg mest tyst och tittade. Ibland gick jag ner i vattnet och då jag kom upp igen kunde jag skvätta några droppar på henne så hon vände sig mot mig och började prata. Hon gjorde det lojt, rullade över på sida, lutade huvudet i handen och sa något medan hon med ett finger ritade osynliga figurer på filten.

Efter förlovningen flyttade de in i ett hus där Jerrys faster tidigare bott. Huset, som närmast var ett torp, låg alldeles vid ån. Jerry hade ställt det i ordning; målat, satt in ny spis, nya köksskåp, byggt om toaletten och skaffat ny ugn till bastun. Under flyttningen var jag med och bar möbler. Det mesta hade de fått av släkt och vänner. Dubbelsängen och nattduksborden hade tillhört mor och far. Köksbordet kände jag också igen. Resten av möblerna var även de begagnade (förutom ett brunbetsat soffbord de fått köpa billigt eftersom skivan var sprucken i ena hörnet), men varifrån de kom visste jag inte. Jag frågade Mirjam om hon var glad. ”Klart hon är glad”, sa Jerry. Mirjam själv bara skrattade. Skrattade och bar. Soffan stod på plats, sängen i sovrummet och i köket började Jerry sittande på golvet skruva fast benen på köksbordet. Bordet låg med skivan neråt, och på den bruna undersidan hade Mirjam någon gång för länge sedan med röd krita och otympliga bokstäver textat sitt namn.

Eftersom Jerry arbetade som långtradarchaufför var han ofta borta på resor. Ibland upp till en vecka åt gången. De gånger han var borta en vecka eller så hände det att han ringde Mirjam och berättade att han fått en ny last i – säg – Raumo, eller Södertälje, och att han troligen skulle tvingas bli borta över helgen. Mor tyckte att Mirjam gott kunde komma hem och sova sådana helger i stället för att ligga där ensam i huset om nätterna. Men Mirjam vägrade, sa att hon ju bodde där, att huset var hennes hem och att det inte alls var några problem att vara ensam och att hon tvärtom ofta kunde tycka det var skönt.

Jag för min del hälsade på så ofta jag bara kunde. Också då Jerry var hemma. Jerry hade en svart Chrysler New Yorker, och de gånger jag cyklade hem till dem direkt efter skolan brukade jag och Jerry ibland ta bilen och åka och hämta Mirjam vid hennes arbete. På den tiden arbetade hon vid ett båtvarv strax utanför stan och slutade fyra. Jerry och jag åkte ofta redan vid halv fyra så vi skulle hinna köra runt i stan en stund innan vi hämtade henne. Ibland parkerade vi på torget. Sådana dagar önskade jag alltid att någon av mina skolkamrater skulle cykla förbi och få se mig sittande där i Chryslern tillsammans med Jerry, med rutan nervevad och kanske med ena foten på instrumentbrädan.

Han var konstig, Jerry. Som då han blev hungrig. Då kunde han bara parkera, kliva ur bilen och gå in i någon butik där han köpte femton centimeter lördagskorv som han sedan rev skinnet av och åt. Som andra äter smörgås. Ändå var han inte fet. Fast hans underarmar verkade lika grova som mina lår, och ibland tänkte jag att han hur enkelt som helst skulle kunnat knäcka ryggraden på Mirjam, och det utan att ens anstränga sig.

Det började också allt oftare hända att jag sov över hos Mirjam de helger Jerry var på resa. Hon verkade inte ha någonting alls emot det, och till en början tyckte också mor att det bara var bra att jag sov där så Mirjam inte behövde vara ensam. Vi gjorde egentligen inte så mycket under de där helgerna; såg på teve, lyssnade på musik (Mirjam tyckte om Ten Years After – hon dansade ofta för sig själv, och ibland hände det också att hon försökte dra upp mig på golvet), eller bara satt och pratade och spelade kort. Jerry ringde rätt ofta. Mest sent på kvällarna. Ibland då han ringde sa inte Mirjam något om att jag var där, utan talade bara som om hon varit ensam i huset. Då hon lagt på frågade jag om Jerry ringt för att kontrollera om hon var hemma. ”Han ringer för att han vill prata med mig”, sa Mirjam. ”Inget annat.”

Som inflyttningspresent hade mor gett dem gardiner hon själv sytt. Ljusbruna, tjocka gardiner för vardagsrummet. Mirjam stoppade genast undan dem i ett skåp. ”För dystra”, sa hon. ”För dystra och för tunga.”

Men då hösten kom tog hon ändå fram dem. Vi satte upp dem tillsammans en lördag då Jerry var på resa, och när gardinerna väl var uppe och det blev kväll verkade hela huset varmare och mer ombonat än det varit innan med de gamla, vita.

”Det fungerade”, sa Mirjam. ”Trots allt.”

Jag tyckte att det på något vis kändes underligt att stå och hänga upp gardiner tillsammans med just henne. Så underligt faktiskt att jag allt emellanåt bara fick lust att gå därifrån. Visst hade jag gjort det tidigare också, hängt upp gardiner, men på den tiden hade vi båda bott hemma, och då hade alltid mor stått någonstans i närheten och sagt vilka gardiner vi skulle hänga upp, dirigerat och visat och då det hela hade varit över hade jag bara kunnat kliva ner från stolen och gå min väg. Nu var ju allt annorlunda. Men ändå, då gardinerna väl var uppe, då såg jag ju också att allt var i sin ordning. Gardinerna hängde där de skulle hänga och jag kunde lugnt sätta mig i soffan och se på medan Mirjam borstade av stolen jag stått på och bar ut den i köket.

På kvällen eldade vi (som alla lördagar) bastu, och vid sjutiden då Mirjam tog sitt badlakan och gick, stängde jag av teven och la mig ner på soffan. Ute var det redan mörkt, och rummets enda ljuskälla en golvlampa (Jerrys mors) som stod i hörnet bakom teven. Skärmen var gulbrun. Kanske av ålder. I köket droppade en kran. Jag tänkte mig att man på vintern nog kunde höra kölden knäppa i knutarna i ett hus som det här. Som om kölden hellre skulle ge sig på gamla, små (och helst röda) hus, än på nya och stora.

För att komma till bastun var man tvungen att gå genom farstun (som inte var uppvärmd och där golvet alltid var iskallt), men själva bastun låg vägg i vägg med vardagsrummet. Där jag låg i soffan kunde jag svagt höra Mirjam. Hur hon hällde vatten över sig, och av fräsandet att döma också över ugnen. Med ett glas mot väggen hördes allt. Jag låg där och lyssnade till ljuden och hade nästan somnat då telefonen ringde. Redan innan jag svarat visste jag vem det var. Jag lät flera signaler gå fram utan att lyfta luren. Lät honom vänta. För varje signal såg jag för mig hur han blev alltmer nervös, hur han mer och mer började tänka ut olika alternativ. Då jag slutligen svarade tyckte jag mig alltid höra en viss spändhet i hans röst. Jag sa att Mirjam var i bastun, att hon gått för bara en stund sedan och att jag själv varit på väg ut och att det därför dröjt så länge innan jag svarat. Jerry berättade att han var i Sundsvall och att han skulle lossa där på måndag för att sedan köra ner till Stockholm, lasta i Stockholm och om det gick bra försöka hinna med färjan till Åbo måndag kväll. ”Jaja”, sa jag, ”och annars är det bra?” ”Jodå”, sa Jerry, ”bara bra?” Jag kunde höra honom andas i luren. Lite tungt, nästan som om han varit sjuk. Eller som om han väntat på något. ”Jag kan ju hämta henne”, sa jag slutligen. Från bastun hördes inte längre några ljud. Antingen var hon klar och stod i bastukammaren och torkade sig, eller så satt hon alldeles stilla på laven. ”Det behövs inte”, sa Jerry. ”Jag skulle bara höra hur hon har det. Men du kan ju hälsa och säga att jag kanske ringer senare?” Jag sa hej och la på och efter bara någon minut kom Mirjam ur bastun.

”Jerry ringde”, sa jag. ”Han var i Sundsvall. Jag sa att jag kunde hämta dig men det ville han inte?”

Mirjam stod framåtböjd mitt i rummet och torkade håret med en röd handduk. Badlakanet svept kring kroppen. Genast hon hörde mitt ”Jerry ringde” stannade hon upp i sina rörelser, stod stilla med händerna på huvudet som om hon hållit håret på plats. ”Skulle han ringa på nytt?” Hon hade svart hår under armarna. Lite tovigt, kanske ännu fuktigt efter bastun. ”Thor inte det”, sa jag. ”Han bad mig hälsa.”

Mirjam. En gång då jag var i tolvårsåldern hade jag följt med far för att hämta hem henne. Hon fanns då i ett hus i utkanten av stan. Det här var på vintern, och då vi efter en lång promenad kom fram till huset var dörren låst. Far började banka på den stängda dörren. Ingen öppnade. Han började ropa, det var sällan jag hörde honom höja rösten, men den gången började han ropa.

”Mirjam”, skrek han. ”Öppna Mirjam, det är pappa?”

Jag stod tyst bredvid honom på trappan. Jag frös och trampade med stövlarna i snön. Varken gången upp till huset eller trappan hade blivit skottade på länge. Inte sopade heller. Det kunde jag se. En bit ifrån trappan, mot skogen till, fanns en stor snöhög. Några bräder stack fram. Det syntes att någon hade gått dit och med handen sopat snön av bräderna som för att se vad det var och sedan gått därifrån igen. Stora spår i snön. Inte spår efter Mirjam. Hon hade små fötter, mindre än jag fast hon var längre.

”Mirjam”, skrek far igen. ”Öppna Mirjam, vi vet att du är därinne.”

Det var mitt på dagen och inga lampor var tända. Det enda vi hade att gå efter var ryktet och spåren. ”Det ryker ur skorstenen”, sa far. ”Spring till andra sidan huset och försök kika in genom något fönster?” Jag gick nedför trappan och började ta mig runt huset. Snön låg djup, över knähöjd, och redan efter några steg kunde jag känna hur den trängde ner i stövlarna och in under byxbenen. Jag övervägde att vända. Bakom mig hörde jag fars bankanden på dörren. ”Mirjam, det är pappa.” Jag fortsatte gå runt huset. En meter från väggen var snön som djupast, där stod den upp som en bergkam. Huset var vitt och närmast stenfoten hade färgen flagnat. Jag försökte hålla mig en bit ifrån väggen. Ingen hade gått där tidigare. Snön låg helt orörd. Jämna vågor. Då jag kom till baksidan kunde jag inte längre höra fars bankningar. Jag stannade och lyssnade. Inte ett ljud, bara min egen puls i tinningen. Jag kände att jag blivit varm och svettig på ryggen. Framför mig låg flera högar liknande dem jag sett bredvid trappan. Utplacerade som på måfå. En alldeles vid skogsbrynet, och en annan nära en omålad byggnad jag antog användes som lider. En tredje hög fanns alldeles intill huset. Jag pulsade fram till högen vid husväggen och klättrade upp. Mössan kliade mot huvudet. Det gjorde den alltid då jag blev varm. Uppe på högen lutade jag mig mot väggen och drog med båda händerna av mig den ena stöveln. Jag tömde ur snön och borstade av sockan så gott det gick. Lite våt kände jag att jag hunnit bli. När jag tömt ur båda stövlarna började jag försiktigt ta mig fram längs brädhögen mot ett fönster en bit längre bort.

Fönstret satt så högt att jag var tvungen att sträcka på mig för att kunna se in. Det var ett vardagsrum. Det såg ostädat ut; en brun byrå som stod med luckorna öppna och en del av lådorna utdragna, en bokhylla och mitt på golvet något som liknade en mangel. Soffbordet var fyllt med flaskor, glas och askkoppar. På en röd och blårutig soffa satt Mirjam. Hon var ensam i rummet. Hon satt med benen uppdragna framför sig, så som hon brukat sitta i fönstret i sitt gamla vindsrum. Det jag såg av henne var huvudet, fötterna, knäna och händerna som höll ett glas. Det verkade som om hon satt och tittade rakt in i glaset. Det som fanns i glaset var rött. Plötsligt vände hon huvudet mot hallen. Jag tyckte mig svagt kunna höra fars bankningar på dörren. Mirjam reste sig inte, tittade bara i riktning mot ljudet en stund, vände sedan på huvudet och stirrade in i glaset igen. Jag hade börjat frysa om fötterna, försökte röra på tårna i stövlarna, tittade ner, och då jag tittade upp igen såg jag rakt in i Mirjams ögon. Hon såg på mig en stund. Sedan reste hon sig, ställde glaset på bordet och gick ut i hallen.

 

Då jag kom runt huset stod far inte längre på trappan. Dörren var öppen. Jag gick in och tog av mig stövlarna. Från hallen kunde jag se in i köket och en del av det rum där jag sett Mirjam sitta. Jag kunde höra fars röst. Lugn. Jag hade aldrig tidigare hört honom sådan. Lugn, ja, men inte som nu. Jag skakade snön ur stövlarna. Mumlet från rummet intill fortsatte. Jag tvekade om jag skulle gå in eller inte. Då jag bestämt mig mötte jag far i dörren.

 

”Sätt på dig stövlarna”, sa han. ”Vi skall gå nu?”

Mirjam kom ut ur rummet. Hon stannade framför mig och drog med bestämda rörelser ner min mössa djupt över öronen. ”Jag såg dig i fönstret”, sa hon.

Jag fortsatte tala med henne under tiden hon gick in i sovrummet för att klä sig. ”Han var i Sundsvall”, sa jag, ”och skulle till Stockholm?” ”Stockholm?” Hennes huvud stack fram vid sovrumsdörren. ”Jag trodde han skulle ta färjan från Sundsvall?” På rörelserna kunde jag se att hon just var i färd med att dra på sig trosorna. Hennes axel och armbåge. ” ”Men han skulle till Stockholm”, sa jag. ”Och sedan till Åbo. Har han tur är han hemma tisdag kväll?”

Då hon kom ut ur sovrummet hade hon satt på sig en lång grå klänning av något slag. Egentligen liknade det mer en städrock än en klänning. Fast utan knäppning fram. På fötterna hade hon ullsockor. Också de grå med två röda ränder upptill. Jag har aldrig kunnat begripa hur hon kunde ha ullsockor direkt mot huden. Och speciellt inte efter bastun då jag tänker mig att hennes hud var mjukare än vanligt och extra känslig för varje beröring. Hon satte sig i soffan med fötterna på bordet.

”Gå nu medan bastun fortfarande är varm?”

Hon sa det med sådan självklarhet att det åter för ett ögonblick verkade som hon var min mor snarare än min syster. Hon slickade sitt finger och försökte skrapa bort en fläck från klänningen. Alldeles vid låret. Jag undrade vad det var. Deg? Hon hade små svarta hårstrån på smalbenet. Mest just där ullsockan tog vid.

Där jag stod i bastukammaren kunde jag svagt höra ljudet från teven. Jag kände igen musiken (stigande, dramatisk för att sedan följas av mumlande röster), och kunde utan svårigheter skapa mig en bild av vad som försiggick i rutan. Inte heller bastukammaren var uppvärmd. Från ett snöre spänt under taket hängde några handdukar, t-skjortor och ett par jeans. Stora, alltför stora för att vara Mirjams.

Det märktes att det var Mirjam som badat före mig; på den översta laven kunde jag se ett vått avtryck på den plats där hon suttit. Efter alla de lördagar jag badat bastu hos Mirjam och Jerry hade jag upptäckt att hon alltid satt på samma ställe: översta laven till vänster då man kom in. Där syntes spåren av henne. Jerry hade en gång föreslagit att vi alla tre skulle gå samtidigt, så jag skulle slippa sitta ensam. Mirjam hade inte sagt något alls och jag bara ”gå ni, jag skall ändå se det här programmet”, medan jag undvikit att se på någon av dem.

Högt uppe på ena väggen fanns ett litet fönster där gardinerna alltid var fördragna. Detta trots att fönstret vette mot skogen. Kanske mer av vana än av obehag vid tanken på att någon skulle kunna smyga fram till huset för att kika in. Jag fyllde ett blått plast fat (svart smält plast på ena sidan efter att någon gång ha kommit för nära ugnen) med vatten som jag sedan lyfte på raka armar. Jag blundade och böjde huvudet bakåt medan det svala vattnet rann ner över min kropp. Av någon anledning kom jag att tänka på Jimi Hendrix. Hendrix och den där andra ...var det Curtis Knight? När jag klev upp på laven kände jag med handen på väggen och kunde konstatera att den var så het att jag skulle vara tvungen att slänga ett par skopor kallvatten över den innan jag kunde luta mig bakåt och slappna av. Jag sträckte på benen och blundade. Kastade utan att öppna ögonen en skopa vatten över ugnen och hörde genast att jag träffat rätt.

Klockan närmade sig nio innan jag var klar. I stället för att stå i den kalla bastukammaren och klä mig (något jag gjort tidigare och då alltid fått känslan av att sätta kläderna på en våt kropp trots att jag torkat mig noga innan) knöt jag en handduk runt höfterna, tog mina kläder i famnen och sprang genom farstun och in i vardagsrummet. Mirjam låg i soffan och tittade på teve. Framför henne på bordet stod en öppnad och till hälften urdrucken flaska öl, och lite längre bort, alldeles framför fåtöljen, en oöppnad.

”Vill du ha?”

Hon pekade på den oöppnade flaskan samtidigt som hon sträckte sig efter sin egen. Allt i en enda rörelse.”Jag tog dom ur skåpet för bara en stund sen?” Jag nickade och sa att jag bara skulle klä mig först, och ställde mig sedan med ryggen mot Mirjam så jag kunde se teven. Tre personer i ett rum (troligen ett stort hus; kristallkrona i taket och till höger i bild ett stort fönster med utsikt över ett fält); två män och en kvinna framför en stor och vit öppen spis. Alla med var sitt glas i handen. Kvinnan tycks anklaga den ene mannen för något, ”du var där” säger hon upprepade gånger: ”Jag vet att du var där!” Mannen (den anklagade, en yngre man i trettioårsåldern klädd i mörk kostym och vit skjorta) försöker försvara sig, nekar till att han varit på den plats kvinnan påstår och söker med blicken stöd hos den andre (något äldre, i femtioårsåldern med begynnande flint som han försöker dölja genom att ha kammat håret från tinning till tinning, och också ledigare klädd än den yngre, något som kanske kan tyda på att han är boende i huset) som i sin tur ser ner i sitt glas utan att säga något alls.

Jag gick in i sovrummet och ställde mig i en sådan vinkel att jag kunde se såväl teven som Mirjam. Hon sträckte sig åter efter sin öl och då hon lyft den kunde jag se ett runt vått avtryck på bordsskivan. Också Mirjam måste ha sett den våta ringen eftersom hon, då hon druckit och ställde tillbaka flaskan på bordet, placerade den på exakt samma ställe som den stått innan. I fortsättningen var jag noga med att hela tiden hålla blicken fäst på teven. Jag la ner mina kläder på sängen och började med höger hand lossa knuten som höll handduken runt mina höfter uppe. Den yngre mannen går nu, fortfarande med glaset i handen, och ställer sig mitt i rummet. Han ställer sig med ryggen mot de två andra och ser ut över landskapet. Man kan se hans mörka hår, nacke (ett födelsemärke alldeles vid hårfästet) och halva ryggen. Jag stod orörlig. Musiken ändrade nu karaktär. Blev lugnare och gjorde att hela sekvensen verkade dra ut på tiden. Ingen av de tre säger något. Kameran söker sig sakta genom rummet, i något som verkar som en svepande rörelse och stannar slutligen så att man kan se landskapet från en punkt som måste befinna sig alldeles intill den unge mannens ögon. Grönt, böljande och långt till vänster i bild en grusväg som slingrande tar sig in mellan kullarna (försvinner, för att sedan komma tillbaka igen, som om den gick under kullarna i stället för mellan dem) för att slutligen helt vara ute ur synfältet. Musiken ändrar åter karaktär, och som en följd av det (eller kanske tvärtom, så musiken följer mannens rörelser) vänder han sig häftigt om så att han åter står ansikte mot ansikte med de två andra. Under hela denna rörelse syns åter den unge mannen i helbild. Hans fötter på en vit, mjuk matta. Två inklipp av hans motspelares ansikten; kvinnan lockigt brunt hår (färgat eller peruk?) och ett spänt drag kring munnen. Mannen famlande med sitt glas. Spiselkransen. En vit venus. Landskapet. Alla tre i bild från ett stort avstånd.

Jag flyttade blicken till Mirjam. Hon låg kvar utan att se på mig (utan att ha sett på mig?) Vänster arm som stöd för huvudet och höger vilande på höften. Jag vände mig om då jag klädde på mig, lät skjortan hänga utanpå jeansen och försökte gå så ledigt som möjligt då jag för ett ögonblick kom mellan henne och teverutan.

”Är den bra?”

Hon gav mig en hastig blick. Ingenting speciellt. Blicken i ansiktet. ”Samma som alltid?”

Jag satte mig i fåtöljen och sträckte mig efter ölöppnaren. Då hon upptäckte det böjde hon sig fram och (med den arm hon hållit vilande mot höften) gav den skjuts åt mitt håll. Hon var alltid så lugn.

Jag hade knappt hunnit sätta mig och öppna min öl innan filmen var slut. Ett av otaliga avsnitt. Och ännu medan namnen rullade fram över rutan reste hon sig och knäppte av teven. Hon gjorde en piruett mitt på golvet. I sina ullsockor. Utanför körde de eviga bilarna förbi.

[Inf. 2009-03-15.]

 

På väg in i banken mötte jag en av mina gamla vänner. Jag upptäckte honom alltför sent för att kunna undvika honom. Så i stället för att vända eller titta bort såg jag honom rakt i ögonen. Vi blev för en stund stående mittemot varandra, det kan inte ha rört sig om mer än någon sekund, men för mig som var så medveten om situationen verkade det hela dra ut väldigt på tiden. Han tycktes överhuvudtaget inte känna igen mig. Åtminstone gav han inga sådana tecken, utan väntade bara tills jag slutligen kom mig för att gå in (vi möttes alldeles i dörren) innan han med något jag uppfattade som ett ”tack” (jag höll upp dörren för honom) försvann ut och började gå upp mot esplanaden.

Väl inne i banken försökte jag spegla mig i de glasrutor som finns uppsatta till skydd för kassörskorna. Kunde det verkligen vara så att jag förändrats så pass mycket att min vän inte känt igen mig? Jag hade ju genast känt igen honom. I glaset kunde jag se en otydlig bild av mitt ansikte; håligheterna syntes inte alls, det jag kunde se var mest konturer av huvudets form, näsa, mun. Ögonen såg väldigt stora ut. Nästan onaturligt stora. Förmodligen beroende på att ögonbrynen, ögonhålan och själva ögat smalt ihop till ett enda stort mörkt område. Som en krater. Vände jag sidan till kunde jag tydligt se kindbenet höja sig; inte alls rundare än tidigare. Kanske snarare tvärtom. Men nej, alldeles som förr. Jag hade inte förändrats. Han däremot hade blivit fet. Mycket fetare än han varit för bara något år sedan. Mycket fetare.

Det dröjde en stund innan jag blev medveten om flickan bakom glaset. Hon såg oavvänt på mig. Hon såg på mig så som man ser på en människa man ställt en fråga utan att ha fått något svar. Hon var mycket ung, tjugotvå-tjugotreårsåldern, och hade antydan till små fjun på överläppen. En blå dräkt med vit skjorta under. Men hon liknade inte en flygvärdinna, det gjorde hon inte. Leendet var lika, men det var också allt. Egentligen är det ju väldigt sällan man ser flygvärdinnor (och då, naturligtvis, i egenskap av just flygvärdinnor) sitta, och det var väl också det som gjorde att jag inte alls tyckte hon liknade en sådan. Trots leendet och kläderna. Hon var väldigt söt. Förlovad. Förmodligen med en långtradarchaufför. Under tiden jag räknade upp mina ärenden flyttade hon oupphörligt på några papper med vänsterhanden, allt utan att för en sekund ta blicken ifrån mig.

Uppe vid esplanaden hade en stor folkmassa samlats. Hörnet Bankgatan/Esplanadgatan. Utan att behöva gå närmare kunde jag se att det var två bilar som krockat. Det händer ofta olyckor i just det hörnet. På ett sätt förvånande eftersom sikten där inte alls verkar vara sämre än på andra ställen. Det är ändå sällan någon blivit allvarligt skadad. Inte heller den här gången fanns någon ambulans på plats. Tydligen väntade man som bäst på polisen. Den ena bilen (en Mazda?) stod med båda framhjulen uppe på trottoaren. Dörren vid förarsidan var intryckt och den hade en lång reva längs vänster sida. Ägaren (kunde det vara någon annan?) stod böjd vid bilen och strök med handen över revan som för attförsäkra sig om att den verkligen fanns där. När han rätade på sig och vände sig om kunde jag se att han skrattade. Han lyfte båda armarna i luften och sa något till en äldre man som stannat för att titta. Jag gick åt andra hållet, tog en omväg runt kvarteret, och då jag några minuter senare kom fram till min port såg jag att polisen redan var på plats och att folkmassan börjat skingras. De som var kvar var mest småpojkar som stod och hängde över sina cyklar.

När jag hör mig själv säga ”det är ändå sällan någon blivit allvarligt skadad” slår det mig att det var just i samma hörn, kanske bara tio meter från den plats där den blå Mazdan stod idag, som en kvinna blev överkörd, verkligen överkörd, av en långtradare för något år sedan. En kombination av dåligt väder (kanske ett paraply, en hatt?) och brådska gjorde att hon steg ner från trottoaren när enbart själva dragbilen passerat. Kvinnan klev ner från trottoaren och rakt in under långtradarsläpet. [Olyckan inträffade på riktigt.] Förmodligen veks hon in under hjulen på ungefär samma sätt som vår katt hade gjort då också den för många år sedan blev överkörd av en lastbil. Det där med katten hände på gården hemma, lastbilen hade varit och hämtat möbler från ett lager som fanns i vårt uthus. Jag råkade stå i fönstret och såg hur lastbilen backade och hur sedan katten liksom veks in under det högra bakhjulet. Det hela gick så långsamt att jag efteråt tänkte att det enda jag egentligen hade behövt göra för att förhindra att den blev överkörd hade varit att öppna fönstret och ropa. Åt Mirjam sa jag senare att jag inte visste hur det hade gått till. Lastbilschauffören märkte inget. Han steg inte ens ur hytten. Och när han slutligen backat klart och skulle köra ut på gatan gick bakhjulet över katten en andra gång. När jag såhär i efterhand tänker på det tycker jag mig ibland kunna höra det krasande ljudet då kroppen krossas, men vet samtidigt att det förmodligen bara är något jag hittat på. Något ljud hörde jag inte den gången, inte annat än möjligen det svaga ljud som kan höras av en bilmotor genom ett stängt fönster.

Eftersom jag inte ville säga att jag sett det hända var jag tvungen att vänta en stund med att upptäcka att katten var död. Och under tiden jag inget visste grät jag heller inte. Jag gick genom vardagsrummet (där Mirjam satt i en fåtölj och läste Starlet) och in i köket där jag bredde mig en smörgås. Det var inte svårt alls eftersom inget då ännu hade hänt. Jag åt min smörgås + limpa, inte tillräckligt söt, alltför mörk + drack ett glas mjölk och det var först då jag gick ut på gården och hittade katten död som tårarna kom.

Och vad jag menar är att det kanske var likadant med den här kvinnan; chauffören som körde bilen märkte inget, utan svor bara över hjulen som sneddade över trottoaren och körde sedan vidare mot Norge eller vart han nu var på väg. Allt medan begravningsentreprenören strök sitt långa hår bakom örat och skyfflade upp kroppen.

Han hette Stig, mannen jag mötte vid banken. Stig, ”Den ensamme vargen”, som ibland då han var yngre brukade sova över i lekstugan i parken i stället för att cykla de tio kilometrarna hem. Då han var i fjortonårsåldern var han dödligt förälskad i en mycket söt flicka som bodde en bit utanför stan. En dag hade jag och några av mina kamrater övertalat Stig att gå hem till henne, att bara gå dit, knacka på, stiga in och sedan sätta sig i köket. ”Det är så det går till”, hade vi sagt, ”det är så man gör?” Det krävde mycket övertalning, men till  slut hade vi ändå fått honom övertygad om det riktiga i det hela och han hade gett med sig. Så han gick hem till henne, knackade på, blev insläppt och gick raka vägen in i köket där han precis som vi sagt åt honom att göra satte sig vid köksbordet. Flickans far och äldre bror var hemma. De talade finska med varandra och Stig visste inte riktigt vad de talade om, något ord här och där kunde han tyda, men inget sammanhängande. Flickan sa ingenting, stod bara och lutade sig mot en dörrpost med händerna bakom ryggen. Dörren ledde till vardagsrummet. Från köket syntes en bit av en brun soffa, ett bord och på väggen bakom soffan en tavla med sjömotiv. Inga fartyg utan bara vattnet som i stora vågor slog in över klipporna. Stig undrade vad flickan menade med att stå där, om hon kanske ville att de skulle gå dit, in i vardagsrummet, eller om hon bara stod där i dörröppningen för att det hon egentligen ville var att försvinna ut ur köket och lämna honom kvar. Hon sa inget, och inte gick hon heller. Hon bara stod där och gungade lite med kroppen fram och tillbaka medan de båda männen vid bordet talade sin finska som han heller inte förstod. Stig satt tyst ännu en lång stund, men slutligen tog han ändå mod till sig och frågade henne bara rakt ut om han fick bjuda på en guljaffa på Hanséns café. I samma stund han sa det frustade flickans bror till och började skratta, och flickan hon vände och gick med snabba steg in i vardagsrummet.

Då Stig en stund senare kom till caféet där vi andra satt upprepade han bara gång på gång: ”det är ingen idé, jag borde aldrig ha gått dit, det är ingen ide, jag borde aldrig ha gått dit”. Vi försökte hålla oss så allvarliga vi bara kunde medan vi på nytt började det dryga arbetet med att övertyga honom om att hon nog velat men att hon inte vågat visa att hon velat eftersom de inte varit ensamma och att det bästa han nu kunde göra var att bara gå dit igen och lugnt sätta sig ner och vänta. Efter en stunds övertalning gav han åter med sig och traskade iväg. För att inte gå miste om något följde vi den här gången efter honom och ställde oss bakom en husknut en bit ifrån och väntade medan Stig på nytt gick fram till huset, knackade på och tryckte ner handtaget för att gå in. Men den här gången var dörren låst. Då han efter att förvirrad ha stått på trappan en stund vände för att gå därifrån klev jag fram från mitt gömställe och började avvärjande vinka med händerna för att få honom att gå uppför trappan igen och börja knacka på nytt. I samma ögonblick som Stig gick uppför trappan en tredje gång fick jag syn på flickans ansikte i ett av fönstren. Jag drog mig snabbt tillbaka, men hann ändå se att det var hon. Det var henne jag såg. Hon som stod i fönstret.

Och det var inte min avsikt att följa efter henne. Det var inte därför jag gick ut. Jag bara kom ut ur min port och råkade se henne gå över gatan. Hon hade en halvlång mockajacka på sig. Den och svarta kängor av något slag. Det slog mig att det var första gången jag såg henne i just de kläderna. Det har med ens blivit vinter. Bara över en natt. När jag var liten sa min mor alltid att snön först måste smälta tre gånger innan man kan säga att vintern kommit. Hon gick ganska snabbt. Ändå såg det inte ut som om hon haft bråttom, utan det verkade mer vara hennes naturliga sätt att gå. Då jag tittat på henne från mitt fönster har jag aldrig lagt märke till hur snabbt hon egentligen går. Trots att jag ju sett att hon verkar spänstig. Gymnastik av något slag. Kanske arbetarinstitutet. Hon hade ingen mössa på sig och hennes långa hår hängde fritt över kragen. Det såg nästan svart ut. Troligen beroende på ljuset. Egentligen är det brunt. Brunt med dragning mot rött. Att jag ibland kan se hennes hår som rött kommer sig kanske av att jag så ofta sett henne i sin röda arbetsrock. Om sådant nu påverkar. Men det är ju också möjligt att hon någongång färgat håret. Att det skulle bero på det.

Det var först då hon passerade bankhörnet som jag fick helt klart för mig att jag faktiskt följde efter henne. Jag övervägde först att vända, men tänkte samtidigt att det knappast spelar någon roll eftersom hon ändå inget vet. Det är ju först då man upptäcker att man är iakttagen det hela blir obehagligt. Eller kan bli obehagligt. Kanske skrämmande. Brottet, om man nu skall tala om brott, blir brott först i och med upptäckten. Hon fortsatte ytterligare två kvarter på samma sida. Hela tiden utan att en enda gång se sig om. Jag höll ett avstånd på ungefär ett halvt kvarter och gick med händerna i rockfickorna precis som om jag varit på väg någonstans. Hon bar på en papperskasse. På grund av av ståndet kunde jag inte se vad som stod på den, men av färgerna att döma var det en vanlig köpkasse från butiken. Inget miljövänligt eller så. Den såg tung ut. Tydligen hade hon passat på att handla innan hon gick för dagen.

Det var när hon skulle korsa gatan hon såg sig över axeln. Jag fortsatte gå. Naturligtvis kunde jag inte med säkerhet veta om hon sett mig, men jag förmodade att hon inte gjort det. Mellan oss gick två unga flickor. De gick i riktning mot mig, och jag mötte dem strax efter att hon tittat. Flickorna passerade till vänster om mig, och om det var så att hon verkligen tittat på människorna på trottoaren (vilket trots allt knappast är troligt) och inte bara för att kontrollera att det inte kom någon bil, så kan jag inte alldeles säkert räkna med att de verkligen skymde sikten för henne så pass mycket att hon inte såg mig. Om hon nu överhuvudtaget tänkte på det. Vem som gick bakom henne. Förmodligen ville hon bara kontrollera att det inte kom någon bil innan hon korsade gatan. En naturlig reaktion även för den som själv aldrig blivit påkörd. Jag fortsatte rakt fram, och kunde hela tiden se henne promenera i samma takt som jag själv på den motsatta sidan, ibland för några korta ögonblick skymd av de björkar som delar gatan i två. Hon befann sig nu mitt framför det hus där Lena och jag en gång bott, och för ett ögonblick fruktade jag att hon skulle gå in i just den porten. Men hon fortsatte förbi utan att ens se åt huset och gick i stället in i en port två hus längre bort. Det huset känner jag väl till sedan tidigare, eftersom en av mina vänner bott där. Den här vännen, han som bott i just det huset, berättade en gång att då han en morgon gått ut med soporna och öppnat locket till tunnan, så hade en stor råtta hoppat mot hans ansikte. Han sa bara det. Jag vet inte om han i berättade det här för att han tyckte det hela var obehagligt, eller om han av någon anledning bara ville komma åt gårdskarlen, på något sätt sprida rykten om honom. Att gårdskarlen inte höll rent och så. Kanske både och.

Jag tittade uppåt husfasaden. Grått. Två rader med balkonger och på taket antenner som känselspröt. Jag kände en gång en som hängde i knävecken från taket på ett tolvvåningshus. För en cigarett. Men det var länge sedan. Själv skulle jag aldrig göra en sådan sak, bara jag tänker på det kan jag känna hur någon medan jag hänger där sakta börjar sparka under skosulorna. Alla lägenheter där det inte redan lyste i fönstren förblev också i mörker. För att inte bli stående för länge på ett och samma ställe, och bara på grund av det dra till mig uppmärksamhet, fortsatte jag gatan fram en bit innan jag åter vände tillbaka. Fortfarande ingen förändring. Med jämna mellanrum tittade jag på klockan för att ge sken av att vänta på någon. Jag tänkte mig tre möjligheter. Den första att det var tänt i lägenheten då hon kom (sambo? vän på besök?), den andra att hon bodde i en lägenhet där fönstren inte vette mot gatan. Den tredje möjligheten var att hon kommit in i lägenheten, att lamporna verkligen varit släckta och att fönstren vette mot gatan, men att hon undvikit att tända eftersom hon visste att jag följt efter henne. Jag ansträngde mig för att försöka se någon rörelse i de fönster som låg i mörker. Ingenting. Inte en gardin som sattes i rörelse, inte en skugga. Jag visste att jag var iakttagen. Men jag visste också att ingen med säkerhet kunde veta vad och varför. De visste ingenting, satt bara där med hängande läppar i fönstren och stirrade. Det enda som krävdes var rätt rörelse i rätt ögonblick. Så därför tittade jag också med jämna mellanrum på klockan. Vände norrut och spanade uppåt gatan. Gick sedan med snabba steg (irriterad) och uppdragna axlar (frysande) inåt parken utan att en enda gång se mig om. Det var ju möjligt att jag helt enkelt väntat på någon. Någon som aldrig dök upp. Och det var förstås därför jag nu arg och irriterad skyndade därifrån. Struntade i det hela. Så kunde hon tänka. Om hon nu alls sett mig.

[Inf. 2009-03-20.]

 

Ständigt lurar jag mig själv. Ibland blir jag medveten om det och tänker att nu får det vara nog. Med det är aldrig så enkelt. Det är som att försöka hålla andan tills man dör; i samma ögonblick man förlorar medvetandet drar man automatiskt efter luft. Det gäller därför att inte släppa taget för tidigt. Hålla fast. Jag måste fortsätta tala. Vad som helst: Bara det är sant. Sannolikt. Flickan i butiken heter Anna. Det står Wiklund på dörren. Det behöver inte vara hennes namn. Jag kallar henne Marina. Ståhl. Mirjam. West. Jag tog hissen upp till tredje våningen. Stod en stund tyst utanför dörren innan jag ringde på. Knappen satt till vänster om dörren, gulnad av ålder och svettiga fingrar. Signalen hördes svagt ut i trapphuset. Jag höll in knappen några sekunder. Kanske fem sekunder, kanske längre. Då man börjar tänka på det är det svårt att veta hur länge man i normala fall brukar hålla knappen inne. På min vänstra tumnagel fanns en svart fläck som sakta förflyttade sig utåt i takt med att nageln växte. Jag väntade. Det är möjligt att hon stod på andra sidan. Med örat mot dörren. Eller satt uppkrupen i sin säng och lyssnade. Jag satte handflatan mot dörren och förde den fram och tillbaka. Ytan kändes kall. Lite förvånande med tanke på att det ändå var inomhus. Jag ville att hon skulle höra ljudet. Visste inte om hon var hemma. Posten var bortplockad. Om hon nu fått någon post. Hallmattan var brun. Den såg sliten ut. Trådarna syntes. Jag kunde inte känna om det doftade på något speciellt sätt. Den tiomarkssedel jag släppte ner försvann genast utom synhåll. Gjorde en sväng i luften som de papperssvalor man vek som liten. Hade hon varit hemma skulle hon ha öppnat dörren och bett mig komma in. Frågat om jag ville ha kaffe. Jag skulle ha tackat ja och satt mig i soffan i vardagsrummet. Slamret från köket skulle ha fått mig att tänka på Mirjam. Lena. I hallspegeln skulle jag sett henne komma.

Jag tog hissen ner och på väg ut mötte jag henne i porten. Hon kände igen mig, log och hälsade. Hon hade svarta lågskor. Under höger sula hade ett tuggummi fastnat. I hissen stod hon och betraktade sig själv i spegeln. Jag gick ut. Ställde mig på andra sidan gatan. Ingenting hände och jag gick fram och tillbaka och tittade med jämna mellanrum på klockan som om jag väntat på någon. Lägenheten förblev i mörker. Efter en stund drog jag upp axlarna, svor till och gick med snabba steg inåt parken. I rockfickan kände jag en papperslapp, en penna. Jag stannade, satte mig på huk, placerade papperslappen på mitt knä och skrev ner några ord. Allt utan att se mig om. Som om jag inte alls tänkt på att jag möjligen var iakttagen. Då jag var klar reste jag mig upp och fortsatte, skrynklade ihop lappen mellan fingrarna och slängde den i en papperskorg. Kraftverket låg till höger. Lybecks barndomshem rakt fram. Grusgången var isbelagd. Jag vill inte säga att jag tänkte något. Nedanför mig låg forsen. Där har jag många gånger fiskat. Snorgärs och en och annan abborre. På höstarna nejonögon. Det var nog så jag tänkte. Tittade och konstaterade: Det där trädet har jag en gång ritat av. Eller: Bänken är omålad. Några av mina vänner hängde en gång ut amerikanska flaggan från Folkhögskolans teverum. Själv satt jag tillsammans med några andra i parken mittemot och drack vin och tittade. Den hängde där och sedan var den borta. Jag borde ha stannat och pratat med henne. Sagt något. Vill du ha kaffe? ja, tack ... osv. Jag fortsatte över kraftverksbron. Ombyggd. Bred nog för en bil. Mopedisterna har tvingats söka sig nya vägar att undkomma polisen. Hon hade sett mig, det gick inte att komma ifrån. Vill du ha kaffe? Ja, tack. Jag tänkte att ... osv. Jag borde vända tillbaka, ringa på, vänta tills hon öppnar och sedan gå in. Bara gå in. Jag har varit här tidigare, du var inte hemma. Jag tänkte att ... osv. Hon skulle gå omkring i lägenheten medan jag skulle sitta och se på henne. Du kan stanna, skulle hon säga. Stanna här.

[Inf. 2009-03-29.]

 

På pizzerian satt en okänd man. En man jag aldrig sett tidigare. I och för sig knappast så ovanligt; det finns alltid de som är på genomresa och som av en eller annan anledning bestämmer sig för att stanna just här. Men med den här mannen var det annorlunda; Han hade ingen bil. Åtminstone var ingen av de bilar som stod parkerade utanför på gatan hans. Han kunde förstås ha parkerat den någon annanstans, som på torget eller kanske på någon sidogata. Det är ju möjligt. Men då frågar jag mig; varför skulle han ha gjort det? En annan sak som från första stund drog min uppmärksamhet till sig, var att mannen då han ätit färdigt inte genast reste sig och gick, utan satt kvar och beställde in en öl till (tisdag eftermiddag) och tände sedan en cigarett medan han väntade. Djupa bloss. John Silver.

Jag satt snett bakom honom och kunde från min plats i rummet se högra sidan av hans ansikte: en medelålders man, kanske fyrtiofem-femtio, brunbränd som nyligen återkommen från en södernresa, mörkt hår (såvitt jag kunde se inte alls grånat, kanske färgat?), markerade kinder och vid ögonen djupa fåror som för en stund faktiskt fick mig att undra om han inte trots allt var äldre än hans yttre i övrigt vittnade om. Alldeles vid tinningen, mitt emellan ögat och örat, syntes ett avlångt märke. Det kunde ha varit trycksvärta om det bara inte varit så smalt. Redan att dra med lillfingret över tinningen (med trycksvärta på fingret) lämnar ett bredare märke än så. Det spelar naturligtvis ingen roll hur han fått det, men det fanns ändå där, och jag kunde inte undgå att lägga märke till saken. Det är sällan man ser något liknande i en människas ansikte.

Strax efter att mannen fått in sin andra öl böjde han sig ner och tog fram en bok ur en brun läderväska han ställt ifrån sig på golvet intill sin stol. Eftersom jag satt till höger om honom kunde jag inte se bokens titel, men han höll den uppslagen framför sig på ett sätt som gjorde att jag ett tag rent av övervägde att gå fram till kassan, kalla på servitrisen och fråga henne om något (kanske öppettider i julhelgen, eller om det går bra att ringa och beställa på förhand så man slipper sitta så länge och vänta på maten) för att sedan på tillbakavägen till mitt bord obemärkt kunna kasta en snabb blick på boken och på så sätt få veta exakt vad det var han läste. Han verkade fördjupad (”fördjupad”, ”försjunken”, ”nedsänkt”) 1 i sin bok. Då han lyfte glaset för att dricka gjorde han det utan att släppa texten med blicken. Texten löpte över hela sidan. Det var alltså inte lyrik han läste. Lyrik är alltid lätt att känna igen på den ojämna högermarginalen. För övrigt var det inte alls säkert att han överhuvudtaget läste, åtminstone inte uppmärksamt. Han kanske bara iscensatte det hela så att det skulle se ut som om han var helt upptagen av sin bok, medan han i själva verket satt och försökte se sig själv med andras (mina, servitrisens, möjliga förbipasserandes som tittade in genom fönstret och fick se en man sitta fördjupad i en bok med ett ölglas framför sig ur vilket han då och då drack utan att släppa texten med blicken) ögon.

Vi var helt ensamma i lokalen. Med jämna mellanrum kom servitrisen in, eller rättare, hon kom inte in, hon bara gläntade på dörren till köket för att se om någon ny gäst dykt upp, och då hon såg att det fortfarande bara var vi två som satt där (båda utan att göra något tecken åt henne) försvann hon ut i köket igen. Förmodligen för att tala med kocken. På grund av musiken som ständigt ligger på har jag aldrig lyckats höra några röster från köket. Jag vet inte ens om kocken är man eller kvinna. Inte för att det skulle spela någon roll. Att maten i storköken inte alltid smakar beror inte på att det är kokerskor som står för tillagningen. Lika lite som grillkocken kan anses kvalificerad kan kokerskan anses okvalificerad. Men jag vet inte, att man aldrig lyckats finna det kvinnliga ordet för kock kan också bero på att man aldrig egentligen sökt. Förmodligen är det fler än en som lagar maten, av öppethållningstiderna att döma, men någon skillnad har jag aldrig kunnat märka. Men det är ju också möjligt att det alltid råkat vara samma kock som arbetat då jag varit där. Hur osannolikt det nu än kan verka. För att kontrollera om han verkligen läste, eller om det hela (vilket kanske är mer troligt) var ett spel, bestämde jag mig för att ta tid på hur länge han hade varje sida uppslagen. Jag placerade (så naturligt jag bara kunde och hela tiden noga med att inte titta på mannen) armarna framför mig på bordet på ett sätt som gjorde att jag utan problem kunde komma åt knapparna på min armbandsklocka. På trottoaren alldeles nedanför fönstret gick en kvinna förbi med en kopplad collie springande längs husväggen och en barnvagn rullande framför sig. Jag kände knapparna under mina fingrar, lämnade kvinnan åt sitt öde och tittade som i förbigående på mannen, väntade tills jag i ögonvrån såg att han vände blad och tryckte sedan på den övre knappen på vänster sida. Sekunderna tickade fram i takt med att mannens ögon löpte över boksidan. För att kunna vara fullkomligt säker på min sak prövade jag tre gånger. Samma procedur: mannen som vände blad och jag som tryckte igång tidtagarfunktionen på mitt armbandsur. Den tredje gången tvingades jag räkna bort eftersom jag alltför sent upptäckte att ett kapitel just då tog slut, och att texten upphörde någonstans på halva sidan.

Det första uppslaget (dvs två sidor) klarade han av på 2 minuter och 13 sekunder. Det andra på 2 minuter och 57 sekunder. Det tredje, alltså där kapitlet slutade, tog förvånansvärt nog (om han verkligen läste, vill säga) längre tid än det första; 2 minuter och 32 sekunder. Under läsningen av det sista uppslaget tände mannen en cigarett, något jag räknar med att förlängde tiden med ungefär 7 sekunder.

Jag skrev upp de här tiderna i mitt anteckningsblock, för att senare kunna göra ett försök där jag själv läser i någon bok. För att kunna göra en riktig jämförelse. Det om något skulle kunna avslöja honom.

Då han druckit ur sin öl stoppade han undan boken och kallade på servitrisen. Hon kom genast, som om hon stått och väntat bakom dörren. Det hade hon förmodligen inte gjort, men jag tänkte det ändå: Hon stod nog bakom dörren och väntade. När mannen betalat reste han sig upp och vände sig mot mig. Han förblev stående helt tyst en stund, tittade bara på mig med sina två ögon och hade det där konstiga märket vid tinningen. Sedan, då han stått orörlig en lång stund, så länge faktiskt att jag började tycka det hela kändes pinsamt, nästan så jag blev fuktig på ryggen, sa han:

”Fick du med allt?”

Han hade en djup röst, men på något sätt sträv. Jag tänkte genast att det knappast var någon sångröst, men tror ändå att han var nöjd med den, åtminstone som jag såg det, eftersom den verkade passa väl till både hans utseende och personlighet. Han drog på sig jackan – läder också den, lite sliten men ändå så fin att det tydligt syntes att det handlade om kvalitet – tog sin väska och gick. Jag tittade efter honom. Det såg ut som om han haltade en aning. Men det var så lite, så helt säkert kan jag inte säga.

Man hotar dra in mitt understöd: ”On ollut pitkähkön poissa työmarkkinoilta ilman hyväksyttävää syytä?” Jag slängde brevet. Troligen kommer det fler. Det regnar. Snöblandat regn. Det verkar som om det alltid skulle regna eller snöa. När det gör varken eller är det inget väder och världen står still. Sådana dagar är knappt värda att nämna. Då jag för bara en stund sedan skalade en apelsin hittade jag ytterligare en liten apelsin under skalet. Alldeles vid ena polen. Lena brukade alltid slänga dom små utväxterna tillsammans med skalet. Foster, sa hon. Jag skulle känna mig som en kannibal. När hon skalade apelsiner drog hon med pek- och långfingret under skalet. Inte med tummen. Det var bara en av olikheterna mellan oss. Jag såg Lenas mor då jag gick över torget. Hon satt i en bil utanför busstationen. En röd Saab 900. Inte samma som dom haft tidigare. Den här var nyare, bara något år gammal. Genast hon fick syn på mig vände hon ner blicken och låtsades upptagen med att titta på något i sitt knä. Jag ville inte träffa henne. Ändå gick jag rakt mot bilen. Passerade på bara ett par meters avstånd utan att så mycket som titta åt henne, låtsades inte alls om henne. För bara någon månad sedan skulle jag ha vänt om. Men inte nu. Nu gick jag förbi. Bara så där. Som hon inte fanns. Jag driver mig hela tiden vidare. Ibland står jag i badrummet (eller på någon allmän toalett) framför spegeln. Ser mig själv i ögonen. Det händer att jag försöker göra samma sak med människor jag möter på gatan eller i butiken. För det mesta viker de undan. Lyckas gör jag aldrig.

Lenas mor sa en gång att jag hade vackra ögon. Vi satt hemma hos Lenas föräldrar i deras kök. Det var sommar. Någon (troligen pojken från grannhuset) hade bundit fast flaskor i en björk som stod på gården. Ett par av dem var redan halvfulla med björksav. Lena blev förlägen. Då jag i min tur upptäckte att hon blev förlägen rodnade jag. Ingrid bara skrattade och reste sig. Ställde sig vid köksbänken med ryggen mot oss, och när hon väl stod där blev allt som vanligt igen och vi kunde fortsätta prata. Lena hade små gula prickar i sina ögon. Jag brukade se in i dem, låtsades läsa dem och sa att prickarna berodde på att de höll på att brista inifrån. Då skrattade Lena. Jag kunde aldrig riktigt förstå varför, men då jag en gång upptäckt vad det var hon skrattade åt (något jag sa, en viss rörelse) så upprepade jag just de orden eller den rörelsen gång på gång tills hennes reaktion förändrades. Då kunde hon säga något i stil med att ”det är inte roligt längre, Simon” och börja göra något annat. Lena var ointressant. Det hände att jag berättade det för henne. Sådana gånger blev hon uppriktigt ledsen och jag tvingades trösta. ”Tvingades” är kanske fel ord, eftersom jag sällan hade något emot det. Hon var ett barn, och det är också därför jag ibland kan tänka att det jag gjorde var fel.

Hennes ögon blev alltid så röda, fick hennes ansikte att se ännu mer blekt ut. När hon stod med den där ledsna blicken och tittade på mig, såg hennes ögon alldeles tomma ut. I en intervju hörde jag en gång en skådespelerska säga att vill man uttrycka känslor med sina ögon skall man bara låta bli att tänka på vad det är man vill uttrycka: bli tom. Betraktaren läser då in sina egna känslor i tomheten. Och hon stod där framför mig. Blinkande. Med sina bleka kinder och rödkantade ögon. Nästan samtidigt med ljudet kastades hennes huvud åt sidan. Hon skakade håret ur ansiktet. Hennes vänstra kind började sakta ändra färg. Hon sa inget. Hon sa aldrig något. Fortsatte bara att stirra på mig med sin tomma blick. Jag stod helt orörlig en lång stund. Väntade tills tystnaden helt sänkt sig. Sedan, när allt var så stilla att bara andningen hördes, lät jag nästan omärkligt högerarmen rycka till. Ytterst lite, bara en sprittning i muskeln. När hon sedan snabbt i en avvärjande rörelse vände bort huvudet slog jag med vänstern. Det träffade över näsan och tinningen. Hon tog ett steg bakåt. Jag såg att det började rinna blod ur hennes näsa. Hon hade alltid så lätt för att blöda näsblod. Jag vet inte varför. Ofta berättade hon hur hon i lågstadiet fått tillbringa timmar liggande på rygg på en bänk i korridoren. Hon sa att hon hatat det, att det alltid känts som om hon skulle kvävas av blodet som rann ner i hennes hals.

Den här gången skakade hon inte håret ur ansiktet, hon stod bara kvar med huvudet sänkt och blicken i golvet. Som en häst. Hon drog sig heller inte undan då jag gick fram till henne. Jag ställde mig alldeles intill henne. Hon stod kvar. Med armarna hängande längs sidorna. Jag kramade om henne och strök henne över håret tills jag kände hur hon placerade sina händer på mina höfter. Där, där hörde de hemma. Jag strök henne över håret och över ryggen. Hon kändes alltid så mjuk efter gråten.


1 fördjup/a verb -ade -at. göra djupare: ökad frakttrafik på den -ade kanalleden; tapeten -ade rummet • särsk. överfört göra mer inträngande: vänskapen -ades med åren; -kunskaperna i refl. vanl. inträngande (börja) studera el. koncentrera sig på: -sig i gamla årgångar av tidskriften; hon satt -ad i ett samtal

[Inf. 2009-04-04.]

 

Dagarna går nästan omärkligt förbi. Vore det inte för att jag varje kväll berättar för mig själv om dagens datum skulle jag snart tappa räkningen. Jag har vant mig vid min röst. Den låter så: Det är jag. Ibland kan jag höra steg utanför min dörr. Samma tid varje dag. De kommer, passerar och försvinner igen. Också det har jag vant mig vid. Det händer att jag går fram och pressar örat mot dörren. En meter, inte mer. Just nu tycker jag mig se allt så tydligt. Men bara i glimtar; en bild, så är det borta. Ibland finns känslan i händerna där igen. För en kort stund kan jag känna hur jag trycker till, håller. Bara som ett samarbete: senor, muskler, skinn, ben. Blod som strömmar till. Sedan är allt vid det gamla igen. Inget har hänt. Allt är inkapslat i det här bruset.

På tredje dagen efter Lenas försvinnande ringde förmannen. Han frågade hur det blir, när jag kommer tillbaka. Jag sa att på måndag. På måndag är jag där igen. Jag arbetade från måndag till onsdag. Lena var borta. I kafferummet avstannade samtalen. De tuggade sina smörgåsar, drack kaffe på och jag kunde se hur de tuggade ihop allt till en enda deg som de sedan satt och vände i munnen. Fram och tillbaka. Med öppen mun. På onsdag eftermiddag körde jag ner en truck från plattformen. Jag hade tänkt att den skulle ställa sig med gafflarna spetsade i asfalten. Stå där och svikta som en kniv i en uthusvägg. Den rullade över på tak och lade sig sedan på sida. Där låg den som död.

De trodde mig inte då jag sa att jag hade glömt. Tänk efter, sa dom. Ta god tid på dig. Jag visste att det inte skulle ändra något, men satt ändå tyst och såg ner i bordet framför mig. Ibland tittade jag ut genom fönstret. Jag försökte få ögonen att se oseende ut. Helst skulle jag ha velat låna en spegel, men tyckte samtidigt att jag inte kunde fråga om det. De skulle ändå aldrig förstått. De gånger jag var där på kvällen kunde jag spegla mig i fönstret. Skrivbordslampan gav ett skarpt sken och bilden blev ganska tydlig. Men ögonen kunde jag inte se. Det är väl knappast en sak man glömmer, sa dom. Vi vet att du var ute med bilen den natten. Jag sa som det var, att jag inte kom ihåg. Det var lätt att säga. Jag bara fogade orden till varandra: Jag kommer inte ihåg. Jag sa att det visst var möjligt att jag tagit en sväng med bilen just den kvällen, men helt säkert kunde jag inte veta. Och städningen, sa dom. Varför städade du bilen? Det kom jag ihåg. Det var för att ha något att sysselsätta mig med medan jag väntade. Vad trodde du, sa dom. Vad trodde du hade hänt? Jag tog lång tid på mig med svaret. Såg mig om i rummet. Inte för att tänka ut vad jag skulle svara, utan mer bara för att få tiden att gå. Tänkte saker som: ”han är släkt med mig, klockan borde vara runt halv fem, undrar var han köpt pennorna, hade man inga skor skulle korkmattan kännas kall under fötterna, Leif eldade i cellen så de skulle tvingas öppna”, och när dom efter en lång tystnad åter frågade om jag kommit på något så sa jag bara nej, ingenting.

[Inf. 2009-04-17.]

 

Alltid då jag tänker på familjen i den vita Opeln på väg mot norska gränsen dyker en melodi upp i mitt huvud. Den går så här. Jag vet inte vad den heter, och inte vem som spelar den heller. Kanske Sven-Ingvars. Eller var det senare? Sven-Eriks moster, eller om det var faster, arbetade på Domusrestaurangen i Skoghall. Ibland, då jag satt där i personalens kafferum och åt glass tänkte jag att nu, just nu kommer Sven-Erik in. Men det gjorde han aldrig. Han kanske inte ens visste att han hade en moster som arbetade där. En bit ifrån restaurangen, i ett rött gammalt trähus, bodde ”Virus” Lindbergs mamma. ”Virus” var Sveriges bästa ishockeyspelare. Jag fick hans gamla avlagda skydd. Byxorna var röda och så tunna att de nästan inte skyddade alls. Benskydden gula. Men jag fick dem. ”Virus” såg jag aldrig annat än på teve. Men när jag såg honom tänkte jag att efter honom är det jag. Jag var nästan säker på att det var ”Virus” mamma som bodde i det där röda huset. Hon som gav mig skydden. Jag vill ringa in allt: där är Domusrestaurangen, där det röda huset, och där köpte jag ett schackspel och där ett par svarta fotbollsskor som blev trasor på en vecka. Jag vill beskriva allt för att hålla sakerna på plats. Allt måste upprepas, gång på gång, annars kan den inbördes ordningen förändras. Händer det känner man inte längre igen sig. Känner inte igen sig själv.

Letar man bland gamla tidningsklipp eller i sina släktingars berättelser hittar man förr eller senare en människa som jagats runt i sina rum ända till han eller hon kastat sig ut genom fönstret eller skrikande släpats bort till en väntande bil. Ibland då jag ligger i min säng med ansiktet mot väggen tycker jag mig känna lukten av limmet bakom tapeten. Bilarnas strålkastare lyser upp rummet då de vänder ut från torget och kör österut. Lyser upp och försvinner. Som då far kom hem från sina kvällsskift. Jag tänder inga lampor. Jag sitter i mitt rum. Stol, bord, skåp, hylla, matta, stol, bord, skåp. Jag sitter i mitt hem. Jag är fri. Det finns människor som farit runt i sina rum och utanför har en bil väntat. Då jag spänner mitt högra ben kan jag känna musklerna. Hår rullar ihop sig då det brinner. Hon steg som en båge, som en skål. I hamnen i Jakobstad körde Jerry med sin Chrysler mot kajkanten. Då jag tittade neråt såg det ut som om vi när som helst skulle tippa över. En bit längre bort låg en rostig grek. På bilens golv en skruvmejsel och en plastdunk. I samma stund en människa dör blir allt det mjuka som tidigare varit lockande med ens motbjudande.

Jag börjar om.

Jag hör hela tiden ett brus i mina öron. Troligen beroende på att det är så tyst. Redan ett öppet fönster någonstans som släpper in vinden kan få hela huset att ljuda. I det här huset bor mest gamla människor. De är för det mesta tidigt uppe om morgnarna. Lyssnar på radio. Det händer att jag skruvar igen spjället till köksfläkten innan jag går till sängs. Det brukar hjälpa något.

En gammal dam halkade på trottoaren alldeles under mitt fönster. Hon bor på första våningen. Jag har flera gånger mött henne i porten. En gång i hissen berättade hon att hon samma dag fått brev från sin son som bor i Sverige. Hon höll ett vitt kuvert i handen. Jag antar att hon var på väg upp till någon av sina väninnor för att visa brevet. Han är ingenjör, sa kvinnan, på Volvo. Hon såg inte på mig under tiden hon talade och efteråt började jag undra om hon ens varit medveten om mig, tänkte för en stund att hon kanske alltid talar i hissar oberoende om det är någon annan där eller inte. Jag råkade stå i fönstret just då det hände och såg henne ramla. Orsaken till att hon föll var troligen att hon helt enkelt glömt att fälla ut piken på sin käpp. Hon föll på mage då käppen gled undan och jag kunde genast se att hennes arm böjdes i en onaturlig vinkel. Trots detta lyckades hon rulla över på rygg. Men upp kom hon inte. Hon ansträngde sig verkligen. Ansträngningarna syntes tydligt i hennes ansikte då hon lyckades lyfta kroppen så pass att hon fick upp axlarna från marken. Jag kunde till och med se hur händerna darrade. Det här, att händerna darrade, behövde ju i och för sig inte bero på ansträngningen. Efter att ha legat och stretat uppåt en längre stund utan att för den skull komma någon vart verkade det som om hon skulle ge upp och hon lät sig falla ner på rygg igen. I det läget väntade jag mig faktiskt att hon skulle börja skrika. Men inte ett ljud. För säkerhets skull la jag ändå handen över hennes mun. Hon låg kvar på rygg och vände huvudet från sida till sida i väntan på att någon skulle komma. Kjolen hade glidit upp och man kunde se hennes nerhasade ullsockor. Grå, med två röda ränder upptill. Försiktigt för att inte åstadkomma något buller öppnade jag vädringsluckan och drog fram en stol till fönstret. Då jag satte mig ner kunde jag inte längre se henne, men i stället kunde jag tydligt höra ljuden från gatan: stegen som så småningom närmade sig, utropen, ojandet, en bil som körde fram, ett litet skrik då de lyfte henne, en bildörr som slog igen och sedan växlingen; ettan, tvåan, trean. Upp mot sjukhuset. Jag har inte sett henne sen dess.

[Inf. 2009-04-23.]

 

Det är en dröm jag har. Någon närmar sig min dörr. Jag själv sitter i en stol vid fönstret. Stegen närmar sig och jag vill resa mig och låsa dörren men kan inte. Mina armar vilar mot armstöden. Jag sitter rak i ryggen och med fötterna fastspända vid stolbenen. Då jag ser dörrhandtaget sänkas och dörren sakta öppnas skriker jag. Det är alltid vid just den punkten jag vaknar. Jag sätter mig upp i sängen; allt är som vanligt och det är väldigt tyst. Efter någon minut kan jag börja andas normalt igen.

Jag har haft samma dröm en fyra fem gånger bara under de senaste månaderna. Den betyder ingenting. Lena brukade drömma att hon gick ensam på en vind. Något om en docka. Hon berättade flera gånger i detalj för mig om just den drömmen. En amerikakista som var dammig inuti och helt tom förutom en docka som låg ensam på botten. Skulle jag gå vidare skulle jag kunna minnas hela hennes dröm. Förändra den som det passar mig, ta bort detaljer, lägga till. Det är alltid samma sak och jag vet hur det skall gå, brukade hon säga, ändå är jag lika rädd varje gång.

Jag talar inte om min mor. Min far är död. Om honom skulle jag kunna tala, men om honom finns inget att säga. Han arbetade, köpte och sedan dog han. Precis så som det var tänkt. Det sista jag såg av honom var hans rygg. Han var klädd i en jacka av samma färg som omgivningen. Då jag tänker tillbaka är det som om jag sett honom gå rakt in i en mur och sedan smälta samman med den. Så var det inte. Han kom ut igen, och då såg jag honom framifrån. Skillnaden var inte så stor men den fanns där. Han slutade dricka pilsner med maten. Säkert var det också annat. Allt kan jag inte minnas. Det där vet Mirjam mer om. Hon bor fyra hundra kilometer härifrån i ett grått hus med balkong mot söder. Kaserngatan. Längre bort på samma gata finns en korvkiosk där man kan välja mellan stark och svag senap. Jag stod vid korvkiosken och såg henne komma ut ur porten. Hon hade ljusa byxor och en grönaktig tröja. Hon var ensam och steg på bussen in mot stan. Jag såg henne betala, gå genom mittgången och slutligen, då bussen redan var på väg, sätta sig på en plats ganska långt bak. Ett par timmar senare tog jag tåget hem igen. Om far vet Mirjam mer än någon annan. Fråga henne. Och om mor, fråga henne om mor samtidigt. Jag har Mirjams telefonnummer. Ibland ringer jag. Jag tycker om hennes sätt att svara: ”Det är Mirjam? ” Hon väntar en stund, sedan upprepar hon samma ord ytterligare en gång innan hon lägger på.

Jag gick tillbaka till huset. Det står tomt sedan länge. Vardagsrumsfönstret är sönderslaget och gardinerna som hänger kvar ser så gula och sköra ut att man kunde tro att de hängt där sedan femtiotalet.

Det syntes inga spår i snön, och fast jag visste att det länge stått tomt förvånades jag ändå över hur det förfallit. De enda möbler som fanns kvar var soffan och ett par köksstolar. Det var kallt, kallt på det där speciella sätt som hör övergivna hus till. Jag visste inte vad det var jag kommit för att leta efter. Ingenting. Ändå gick jag runt och sparkade i skräphögarna som låg på golvet. Ölburkar och tomflaskor. Mitt på golvet i sovrummet stod en grön vinflaska med ett halvbrunnet ljus nerstoppat i halsen. Jag grävde fram tändaren ur fickan och lyckades efter några försök få eld på ljuset. Jag gick in i köket. Öppnade skåpen ett efter ett men hittade inget. Ett blommigt kaffefat. Det sa mig inget. Ljuset brann vidare. Jag undrade om flaskan kunde spricka av värmen. Om en eldsvåda kunde uppstå bara av det. Berättade jag hur Mirjam såg ut då hon bodde där? Hennes hår var mörkt och hängde ner på ryggen. Så såg hon ut. När jag gick därifrån gick jag baklänges i mina egna spår. Tänkte att då någon tittar mot huset tror de att jag fortfarande är kvar därinne.

Bakljusen som lyser genom häcken över hela hösten och vintern och ända fram till en bit in på våren. Mirjam dansar. Utan musik den här gången. Fram till soffan där hon slänger sig ner så hon blir liggande med huvudet mot sovrummet och benen mot mig. Hon är lik far. Mor också för den delen. Ögonen, och så är det något med ansiktets form. Och sättet hon sitter på, det är fars. Alltid fars. Också jag har försökt, allt från att som pojke ha rättat till slipsen framför spegeln till att som vuxen sitta och trumma med hälarna mot golvet alltmedan jag sakta visslar en melodi, påhittad eller inlärd. Men sitt ansiktes form ändrar man inte, lika lite som det faktum att jag är totalt omusikalisk. Trampet med hälarna mot golvet och silandet av luft mellan läpparna blev bara något jag mekaniskt upprepade. Ett arbete. Men slutligen ändå så van att beteendet blev som en del av min personlighet. ”Sin far upp i dagen!” sa de då jag som sjuttonåring satt vid den öppna spisen och trampade.

Hon låg med benen mot mig och som svar på hennes fråga sa jag:

”Jag är här för att vakta dig?”

Hennes vänstra arm hängde ner mot golvet så fingertopparna nästan rörde vid mattan.

”Vakta mig!”

Hon sträckte på sig och sparkade med foten samtidigt som hon sa det. Sockan snuddade vid min arm. Just i då hon skulle dra tillbaka benet grep jag med båda händerna runt hennes ankel. Hon försökte dra sig loss. Jag kunde tydligt känna håren på hennes smalben mot mina handflator. Inte alls så mjuka som jag tänkt mig. För  att få ett bättre grepp flyttade jag höger hand och placerade den strax under hennes vänstra knä, medan jag ovanifrån höll hennes ankel med vänster hand. Då Mirjam efter en stunds kastande med kroppen märkte att hon inte skulle komma att lyckas med att dra sig undan slappnade hon av helt i mina händer. Jag hade under tiden rest mig och stod nu böjd över henne i soffan.

”Jag ger mig ... Simon! Jag ger mig.”

Hon slog ut med båda armarna. Jag blev plötsligt förvånad över att finna mig stående så över henne, släppte greppet och kände samtidigt hur jag blivit fuktig på den hand jag hållit under hennes knä. För ett ögonblick blev det alldeles tyst. Jag satte mig i fåtöljen. I Mirjams ansikte syntes ingenting.

”Jag har några fotografier jag framkallat.”

Också rösten lät som vanligt. Hon reste sig och gick in i sovrummet. Jag kunde höra henne öppna en låda, förmodligen nattduksbordet vid hennes sida av sängen. På min högerhand fanns en doft som inte var min egen.

”De flesta är från i Somras. Du är med på några.” Hon satte sig i soffan, lutade sig över soffans armstöd mot fåtöljen. Doften var där igen. Bilderna visade Mirjam och Jerry framför huset, Jerry stående lutad mot Chryslern, Jerry sittande i Chryslern, Jerry i långtradaren, Mirjam i köket och Mirjam sittande på trappan i solen. Ett par av korten hade jag tagit, de där både Jerry och Mirjam var med på bild. På ett kort stod jag tillsammans med Jerry på baksidan av huset och försökte passa in en fönsterruta i karmen, på ett annat satt jag i båten (alldeles till vänster om mig syntes en bit av Jerrys arm). På en bild låg Mirjam med täcket uppdraget till hakan. Hon såg sömnig ut och var rufsig i håret, som om hon nyss vaknat. På nästa bild låg Jerry med täcket uppdraget till hakan. ”Det ser ju ut som om det bara skulle finnas tre människor i världen”, sa jag då jag räckte henne korten. ”Finns det inte det då?”

Jerry ringde inte. Hälsa Mirjam, säg att jag kanske ringer senare. I och för sig är det ju möjligt att han ringde under tiden jag var i bastun. Signalen kanske inte hördes eftersom jag just då stod med huvudet i ett tvättfat. Men han ringde inte. Kan inte ha gjort det. Mirjam skulle ha berättat: Jerry ringde medan du var i bastun. För henne fanns det ingen anledning att dölja något sådant. Som att Jerry skulle ha ringt. Ingen anledning alls. Förresten spelade det heller ingen roll. Jerry låg och sov på någon parkeringsplats i Sundsvall medan Mirjam och jag satt bredvid varandra och tittade på fotografier. Pekade och sa saker till varandra. Så som man gör. Efteråt drack vi te. Mirjam (och det kan jag nu tydligt se framför mig) satt på stolen närmast dörren. Hon hade det ena benet över det andra och sparkade sakta med foten mot bordsbenet. Så teet krusades på ytan.

Förmodligen var Mirjam den som först gick och tvättade sig. Hon borstade tänderna (länge och grundligt medan hon gick från rum till rum och tittade ut genom fönstren som om hon letat efter något), sa sitt gonatt och försvann in i sovrummet. Då Jerry var borta stängde hon aldrig dörren helt om sig, utan lät den alltid bli stående en aning på glänt. Troligen för att luften annars lätt blev tjock inne i det lilla sovrummet. Men det är ju också möjligt, trots att hon aldrig sa något, att hon var aningen mörkrädd, och därför ville ha möjlighet att kunna höra min andning om hon råkade vakna under natten. Hon sa sitt gonatt och sköt igen dörren en bit och en kort stund senare kunde jag höra henne tända sänglampan. Då det var släckt i taket och rummet bara lystes upp av sänglampan kunde jag, då jag gick förbi den halvöppna dörren, se sängen som genom ett filter. Jag brukade tänka mig det ljuset som ett tyst ljus. Ofta, ännu en lång stund efter att jag hade släckt i vardagsrummet, kunde jag se ljuset från Mirjams rum lysa upp en korridor över vardagsrumsgolvet. En ljus spalt som delade rummet i två. Satte jag mig upp i soffan och lutade överkroppen snett utåt kunde jag genom springan vid dörren se sängens fotända, och någon gång också hennes fötter som hon ibland lät sticka en bit utanför täcket.

Det fanns i det där rummet en stor byrå, precis en sådan man i vissa filmer kan få se hjältinnan sitta och sminka sig framför medan hennes man (alternativt våldsmannen/mördaren) närmar sig bakifrån. En klädbyrå med en stor spegel på. När mannen står alldeles bakom kvinnan lyfter hon blicken och får se honom i spegeln. Skriket klipps av på mitten.

Mirjam stod naken framför just den spegeln. Hon såg mig inte genast, utan stod bara kvar framför byrån och iakttog sig själv medan hon sakta vred kroppen från sida till sida.

[Inf. 2009-05-03.]

 

Min mor sitter i ett hus. Det är så jag ser henne. Mirjam hälsar på. Ibland talar de om mig. Ibland om far. De talar om oss och säger ord som ”minnas”, ”ändra”. Mirjam krattar på gården, klipper gräset, skottar snö. När hon varit där över helgen går hon till postlådan på morgonen för att hämta tidningen. Vid den tiden sover mor fortfarande. Går jag i tio minuter kan jag se huset. De sitter vid köksbordet, i vardagsrummet. På vintern syns spåren i snön, till uthuset, från uthuset. Mirjam säger ”födelsedag” och skrattar. Hon har lånat mors sockor, en brun kofta gör att hon ser äldre ut än hon är. Det är sällan Mirjam är där. Ibland ringer jag och lägger på efter tredje signalen.

 

De två flickorna passerade till vänster om mig. Hon bar köp kassen i höger hand. Det är möjligt att hon såg mig då hon vände sig om. Hon korsade gatan och fortsatte på andra sidan. Jag följde efter henne, gick med mina steg anpassade efter hennes. Längs trottoaren och sedan över gruset. I hissen står hon och betraktar sin spegelbild. I övre högra hörnet har någon klistrat ett Smilemärke. Det är gult och blekt. Som om det länge varit utsatt för solljus. Men det skulle innebära att det innan det klistrades på hisspegeln varit klistrat någon annanstans. Eller kanske det under flera år legat i bakfönstret på någon bil. Nedre delen av märket är rivet, som om någon försökt riva bort det men inte lyckats och bara fått loss en del. Hon betraktar sig själv i spegeln. Hennes ögon är fästade vid de andra ögonen och uttrycker ingenting. När hissen saktar farten för att stanna slickar hon sina läppar. Det är möjligt att det är den enda urskiljbara rörelse hon gör under uppfarten. Av någon anledning flyttar hon över kassen till vänster hand innan hon med höger axel skjuter upp hissdörren. Mjöl, mjölk, apelsiner, ett paket från köttdisken (18.32), tandkräm, schampo, balsam, bröd, ketchup, ägg. Hon har nycklarna i höger ficka och låser upp dörren utan att ställa ner kassen. Lägenheten ligger i mörker. Rakt fram köket, strax till höger innanför dörren badrummet, och längre fram, också till höger, sovrummet. För att komma till vardagsrummet skulle hon vara tvungen att ta fyra steg fram, två till höger och två till vänster. Utan att tända lamporna går hon in i köket och ställer matkassen på bordet. Klockan visar på sjutton trettiotre. Hon går fram till fönstret. En lång stund står hon och tittar neråt gatan. Det är möjligt att hon tagit av sig jackan redan i hallen, eller kanske hängt den över en stol i köket. Hur det än är så har hon på sig en mörk skjorta och svarta byxor då hon står vid fönstret. Möjligen är skjortan röd, men den kan lika gärna vara blå. På grund av mörkret är det svårt att avgöra. Hon står en lång stund vid fönstret och går sedan till vardagsrummet där hon utan att tända några lampor sätter sig i soffan. Så sitter hon fram till klockan sex då hon (efter att än en gång ha tittat neråt gatan) tänder lamporna och börjar plocka in matvarorna i kylen. Då kassen är tom viker hon ihop den, böjer sig ner och stoppar in den i ett skåp under diskbänken. De varor som inte skall in i kylen ställer hon på matbordet.

På nästa bild står hon redan i badrummet i färd med att plocka ner strumpor, trosor och en t-skjorta från strecket över badkaret. Tandkrämstuben ligger på kanten till handfatet. Schampoflaskan står på en vit gallerställning som är fastskruvad i väggen ovanför badkaret. Hon sträcker på sig för att kunna plocka ner kläderna. Hon är barfota och hennes tånaglar är rödmålade. Hon har nu bytt kläder och har en lång grå hemmaklänning på sig. Hon står på tå med armarna sträckta över huvudet. Kroppen spänd i en båge. Ut ur badrummet, tre steg till höger, och sedan ytterligare sju steg till höger. Kläderna ligger i en hög på sängen. Strumporna rullar hon ihop till små nystan, trosorna viker hon så att de blir små fyrkantiga paket (grenen till midjeresåret, vänster sida in, höger sida in). Hon plockar in strumporna och trosorna i ett skåp och tar samtidigt fram en blå plastgalge som hon hänger t-skjortan på. På vänster sida (torde bli någonstans i jämnhöjd med hennes vänstra bröst) är ett litet runt märke fastsytt. Vad själva märket är tänkt att föreställa är svårt att avgöra. Kanske två människor som omslingrar varandra, eller kanske en blomma. Runt det cirkelformiga märket löper en text: ”Registered Cactus”. Hon hänger in galgen med t-skjortan och stänger skåpdörren. Det hörs musik från vardagsrummet. I något skede måste hon han knäppt på radion, eller satt på en skiva. Hon går ut ur sovrummet, nej, hon stannar kvar, hon lägger sig ner på sängen. Hon går ut ur sovrummet och in i vardagsrummet. Hon knäpper på teven och lägger sig i soffan. Hon tar av sig klänningen och lägger sig i sängen. Hon kliar sig på benet strax under höger knä och placerar en kudde under huvudet. Där hon ligger måste hon vända huvudet aningen åt höger för att se teven. Hon vänder sig på mage och placerar en kudde mellan sina lår. Sovrumslampan är släckt och den enda ljuskällan är hallampan. Hon syns mer som en form än som en människa. Hon ropar något och sätter sig upp i soffan. Hon sitter naken på sängen och lyssnar.

[Inf. 2009-05-10.]

EPILOG



Det var då han vaknade som hon sa han var vacker. Strax innan uppvaknandet, någonstans på gränsen mellan sömn och vakenhet; du är så vacker, och hon strök med sin hand över hans höft. Han låg kvar utan att röra sig. Han kunde höra hur hon reste sig på armbågen bakom honom, lutade sig över honom medan han blundade och andades rytmiskt. Han såg också andra bilder: ett ganska litet hus (i bakgrunden, bakom en tjock vägg av buskar, låg havet) och två pojkar som sprang nakna mellan träden. Du är så vacker, eller kanske; är du vaken? Han kände sängen gunga till då hon rullade över till sin sida och satte sig upp. Doften av henne som försvagades. Sedan frasandet av kimonon, ljudet av bara fötter mot golvet, och slutligen ett svagt knarrande i sovrumsdörrens gångjärn då hon försiktigt drog igen den efter sig. Är du vaken? var det nog. Det var nog så hon sa. Han vänder sig på rygg och ser den stängda dörren. Nej, jag sover inte, jag är vaken. Och han ser åter bilderna; pojkarna som springer mellan träden och en bil som kommer körande längs vägen ner mot huset, en grå Amazon. Kanske en grå Amazon. Jag är vaken, jag är vaken och bilderna finns bara i sömnen. Klockan på nattduksbordet visar på kvart över nio. Han kan höra att hon har knäppt på radion, ett mummel av röster. Han reser sig och går fram till fönstret, för med handen undan gardinen. Från sjunde våningen kan han se ut över träden: grönt och bruna stammar. Också marken har börjat gå mot brunt. Han går runt sängen igen, lyssnar förstrött till radiorösterna medan han klär sig; kalsongerna, jeansen, t-skjortan, strumporna. Han kan känna av en lätt domning i benet och sätter sig på sängkanten för att massera foten. Sängens resårer gnäller under honom. Från köket hörs fortfarande de mumlande rösterna uppblandade med ljudet av vatten som spolas i en kastrull. Han känner igen allt och går genom vardagsrummet in i köket:

Hon står med ryggen till i sin blå kimono. Han kramar om henne bakifrån och känner att hon inte har något under. Kysser henne på halsen och går och sätter sig vid köksbordet. ”Du kan skära upp bröd”, säger hon utan att vända sig om. ”Skåpet ovanför kylen?” Han reser sig och går fram till skåpet, plockar fram brödet. Tänker att han borde säga något samtidigt som han försöker skära brödet i så jämna skivor som möjligt. ”Det märks att det är söndag”, försöker han. ”På ljuset. På söndagar är ljuset annorlunda än övriga dagar?” Han vet inte riktigt hur han skall fortsätta, så i stället för att säga något mer tystnar han och ställer brödet på bordet. Hon ställer fram tekoppar, smör, ost och marmelad. Sedan sätter hon sig ner. Han tycker hon tittar på honom. Han vill fråga henne vad hon sa innan hon steg upp. Det är vad han vill fråga henne om, men innan han ens hinner formulera orden för sig själv säger hon att det är en vacker höstmorgon. Hon lutar armbågen mot bordet och hakan mot handflatan: ”Det är en vacker höstmorgon?” Han tittar ut genom fönstret: träd. Samma utsikt som från sovrummet. ”Ja”, säger han, ”visst är det vackert?” ”Och söndag”, tillägger han efter ett ögonblicks tvekan. Jag hade redan sagt något om söndag, borde kanske inte ha sagt det igen. Han tittar på henne för att se om hon upptäckt något. Hon sitter kvar som innan, verkar inte reagera, men så vänder hon sig mot honom och säger: ”Jaa?” Hon har pagefrisyr. Pagefrisyr och stora glasögon med mörkbruna bågar. Hon pratar om kvällen innan medan hon stoppar ner bröd i rosten, tar upp dem igen, brer på smör, skivar ost och äter. Han hör sig själv svara. Det går utan större problem, han skrattar på lämpliga ställen och snart blir han alltmer intresserad av vad han skall säga härnäst. ”Jag är glad att jag träffade dig”, säger han och hon svarar att det är hon också. ”Det doftar gott i ditt sovrum”, säger han. ”Tycker du?” säger hon. ”Det doftar av dig”, säger han och ser att hon skrattar så han bara fortsätter med något om morgonen och värmen i sängen och efter en stund säger han att han vill att de går och lägger sig igen och hon bara skrattar och reser sig upp. Han går tätt bakom henne, så nära att han kan känna henne genom kimonon. Han hör sig själv prata i hennes öra och han bara fortsätter.

[Inf. 2009-05-15.]

[SLUT]



Robert Åsbacka (1992) Ögats bok.
(Inf. 2009-02-28, rev. 2013-07-31 .)