Krönika.

[Avsked]

——


30 oktober 1930


JAG LEVER FÖR DAGEN, tänker inte mycket på den dag, som kommer, och inte mycket på den som gått, men just nu rinner mig i hågen den höstdag då jag kom till Nykarleby. Det var den 2 oktober 1891.

Nu har 39 år gått sedan dess, och mycket har hänt och ändrat sig under de gångna åren.

Himmelen hängde tung och grå över staden såsom nu, höstregnet strilade ned och vinden suckade vemodigt i parkernas lindar och esplanadernas björkar. Någon bil väntade ej på Kovjoki, men man fick bud till gästgiveriet. Efter en timme åkte en långflake fram, ty en kista och en bokhylla utgjorde mitt resgods. Framkomsten till Hotel Fagerlund, i handl. Viktor Holmströms nuvarande gård var på intet sätt storartad, men bra nog i stil med mina levnadsvanor. Jag fick ett bra rum, vänligt bemötande och god mat.

På kvällen fick jag även sällskap; några unga män infunno sig för att vid en ”tuting” sällskapa med varandra efter dagens arbete. Det var Elias Oskar Söderström, Julius Sandström, Fritz Olson och Hugo Grundfeldt, med vilka jag gjorde bekantskap. De voro snälla och muntra och gingo hem i god tid.

Snart var jag inne i stadens förhållanden. De hade kort förut varit rätt invecklade på grund av kamp mellan olika viljor, som sökte göra sig gällande och utövade inflytande på stadens angelägenheter.

Borgmästaren Verner Strömmer var en angenäm sällskapsmänniska och en utmärkt skruvspelare, men någon arbetsmyra var han inte. På hans bord och i hans lådor samlades papper, vilka fingo ligga i många år. Han led av den s.k. borgmästarsjukan, som angriper de flesta borgmästare i småstäderna; de vilja inte expediera, inte arbeta. ― Vid sin sida hade borgmästaren vid rådsbordet tystlåtna män, rådman Carl Nylund och rådman E. Vaselius. De hade i synnerhet nöjet att dela böterna, som voro en följd av hr Strömmers försummelser.

Inom stadsfullmäktige satt häradshövding Fredrik Barck som ordförande, lugn och sansad. Lektor K.E. Wichmann, en kavaljer av första ordningen, vältalare och skald, ville också göra sig gällande inom stadens styrelse, men hade en medtävlare i normalskolläraren Karl Fredrik Spolander, som var en uppgående stjärna och ordförande i drätselkammaren. De båda sistnämnda kommo just inte överens. Apotekaren Klas Henrik Ekroos var också kommunalman, ehuru han ägnade sig mycket åt det religiösa livets fördjupande och byggde det bönehus, som ännu i dag är så besökt. Till de ledande männen kunde man också räkna lektor Gustav Hedström och tullförvaltare Albert Öhberg.

Den mest synliga bland herrarna var Elias Roos, sedermera rådman. Han var mycket intresserad av stadens angelägenheter, och då han inte hade någonting att göra, stack han sig in överallt på korta besök. ― På torget såg man den prydliga Petter August Lybeck, som hade titel av konsul, och den jovialiske patron J. Herler, godheten själv, som glömt bort sitt tyska modersmål utan att dock ha kunnat lära sig obruten svenska. Men varken han själv eller andra hade men därav.

Provincialläkare var Neovius, som jag knappast såg, och som var på något sätt sjuk: telegrafen sköttes av den fylliga Wegge, som snart flyttade bort, och posten av Oskar Järnefelt, en glad sällskapsmänniska, som förde ett gästfritt hus, där mycket folk samlades runt toddybrickan och den påföljande läckra supen.

Vasa aktiebank, stadens enda bankkontor, sköttes av direktör Hugo Grundfeldt med biträde av rådman Vaselius och kapten Olson, den senare ungdomlig och spänstig, lågt efter att ha nått 70-årsålder. Kyrkoherde var Wilhelm Johanson, omtyckt och värderad, och han hade vid sin sida kapellanen Oskar Källström. Bland affärsmännen stod rådman Carl Nylund främst. Hans granne var A.M. Gyllenberg, som ägde gården vid torget, där Nya kaféet nu är, därpå följde Axel Kisor, som kort förut etablerat sig, och fru Sundström, som hade en betydande kundkrets. I handl. Pensars nuvarande lokal drev Isak Svedlin affär, och Simon Anders Liljeqvist hade sin butik där Esplanadkaféet nu är. — Till affärsmännen får man också räkna J.W. Nessler, som hade filhuggeri, ett boktryckeri och gav ut Österbottniska Posten. Han var dessutom trävaruaffärsman, verkmästare vid seminariet och klockare, munter och glad i livets alla skiften med ett hjärta av guld.

Det var en hård tid för affärsmännen. När järnvägen 1885 drogs genom Kovjoki, förlorade staden sitt handelsområde. Den större trafiken sökte sig till Jakobstad, dels till Vasa och Gamlakarleby, stadens äldre affärsmän fingo göra konkurs. Axel Kisor, som började just då har hållit sig kvar.

Av damvärlden fick jag ingen riktig uppfattning till en början. Jag föreställer mig, att fruarna voro mycket olika till ålder och läggning, och att något föreningsliv inte var utvecklat. De äldre torde nämligen helt ägnat sig åt hemmet och barnen. En ledande kraft var visst fröken Josefine Berg. Vid festligare tillfällen leddes dekorationsarbetet på seminariet av lektorskan Emilia Illberg. Måhända hade också fröken Mimmi Lybeck rätt mycket att säga.

Men många väckte uppmärksamhet genom sin skönhet, såsom Nanna Grundfeldt, då blott 30 år. Anna Barck, strålande i yppig prakt vid 24 år och likaså Gabriella Öhberg, något över 20 år vartill kom en rad ogifta grundfeldtar och nylundar, vitt berömda för sin fägring.

T.o.m. två små pojkar böra nämnas i detta sammanhang, emedan jag ofta sammanträffat med deras lyckliga pappor. Pojkarna voro blott 1 à 2 år, men mycket märkvärdiga. De skulle gå genom kadettkåren i Fredrikshamn, bli officerare, vinna befordran och sluta som guvernörer. Ja papporna tänkte visst på ministerstatssekreterarbefattningen som deras banas slutmål. De vackra drömmarna ha icke blivit förverkligade, men det var en stor glädje för papporna att få drömma.

På 40 år ändra man på mycket sin uppfattning om medmänniskors ålder.

Direktor Z. Schalin på seminariet var år 1891 blott 36 år, lektor K.E. Wichmann 35 år, lektor G. Hedström 38 år, lektor F.V. Illberg var född 1836 och sålunda 55 år, men vi ansågo honom så gammal, att man knappt räknade med honom längre. Normalskollärare K.F. Spolander var 32 år, och lärarinnan Lydia Sundström 33 år. Inte heller dessa föreföllo särskilt unga. Nu är en man på 60 år i sin bästa ålder. Då det behövdes män med auktoritet i regeringen insattes Svinhufvud och Söderholm, två sjuttioåringar, men annars älskar demokratin män i åldern 40―55 år.

Kvinnans ålder har ändrats ännu mer än männens. För fyrtio år sedan var kvinnan gammal vid 35 år, nu har hon kurs på äktenskapsmarknaden ända till 50 år och i sällskapslivet till 70 à 75 år.

Den här krönikan kunde fortsätta med en berättelse om de växlingar, livet i staden undergått på 40 år, men utrymmet tillåter det inte. Många av dem, som blivit nämnda i det föregående, ha gått genom frågornas port, starka hjärtan ha blivit svaga, röda kinder ha bleknat och strålande ögon ha förlorat sin glans.

Nu skall jag lämna Nykarleby, där jag åtnjutit mycket lycka. En period av mitt liv är slut, och jag sätter punkt här. Jag tackar dem, som intresserat sig för mina betraktelser, och sänder en hälsning till Nykarlebybor i främmande länder.   

Kurre.     


Kurre, K. J. Hagfors signatur när han skrev krönikor i Österbottniska Posten. (Fet text ett tillägg.)


Lars Pensar digitaliserade och tillhandahöll med kommentaren:

Hagfors flyttar nu till Helsingfors, hans krönikor till ÖP och ÖB i Gamlakarleby innehåller betraktelser om politiken för dagen i huvudstaden, årstidernas växlingar,men åldern och tilltagande ohälsa märks även i texterna. Några återseenden med Nykarleby hinner han ännu uppleva innan han själv går genom frågornas port.

Ser att Kurre nämner ”Hotell Fagerlund” efter den riksvenska innehavare som tog i cognac fatvis till sin restaurant-hotellservering.

Ja, när jag läser kurres betraktelse över nykarlebyåren, kan jag känna lite av det vemod som han säkert erfor när han i beråd att resa till Helsingfors, förmodligen i sällskap med sin fru nr 2. Personerna som passerar revy är till största delen bekanta, jag har en känsla av att detta persongalleri, som jag stöter/stött ihop med en hel del börjar vara mer bekanta än de som är män och kvinnor i staten/staden idag.

Han ligger begraven strax söder om hjältegravarna i Nykarleby. På stenen står inhugget några ord av skalden E.V. Knape ... ”Här är vägens mål och här är vilans bo ” ...


Läs mer:
Fler krönikor av Kurre.
Mitzi har skrivit en liknande krönika.
(Inf. 2016-05-23, rev. 2021-04-18 .)