11. 2. —18.

Vad det känns trevligt att vara herre i sitt eget hus! Så långt ha vi till sist ändå kommit. Det gör en gott invärtes att se grårockarna få lov att foga sig snällt och lydigt, sedan de så länge spelat herrar på täppan. Vi ä' hemma här vi, ja. I allmänhet förefalla de att inte ha tyckt så särdeles illa vara, Ryssen har inte förnekat sig utan med full redighet funnit sig i den nya situationen; nitschevo [”never mind”], harascho [mycket bra]. Visserligen ha vi även haft några enstaka bråkmakare, fast det hör ju nästan till saken. Vi ha haft, säger jag, och dem behöver man behandla på ett speciellt sätt. Osvikligt resultat för övrigt. Våra röda, vi ha verkligen ett dussintal, ha just inte betonat sin färg för mycket. I början trodde man ju nog på bättre tider, och kanske ännu smått, men man drar i alla fall svansen åt sig så långt det går, för det är säkrast ändå. En och annan, som förr inte sett något riktigt ont i ogärningarna, har till och med plötsligt blivit seende och drar numera sitt strå till stacken som andra. O, vilka kameleonter! Hade vi moskoviter här förut, så inte blev det mindre genom det här. Tänk, i seminariet ligga de i sju hyllor från golv till tak, omkring 1,500. Det är seminarister det. Inalles stiger väl antalet fångar till ett par tusen. Men för alla dedär behövs det bra stort antal vakter. Enbart vid seminariet finns väl 60 à 70 och minst lika många fordras för patrullering och vakttjänst på andra ställen. Vaktkåren vid seminariet är stående, annars inkallas manskap från de kringliggande bygderna. I allmänhet har allmogen varit synnerligen beredvillig. Men skam till sägandes givs det undantag. Det finns bysamhällen, där befolkningen är så röd-socialistiskt sinnad, att endast 3 à 4 på flere tiotal gått med i den fosterländska rörelsen.

Ett annat sorgligt faktum gäller ryssbrudarna. De tveka inte ens ännu att efter bästa förmåga draga skam och vanära över våra kvinnor. Att t. ex. förlovade vilja komma i beröring med varandra är ju endast naturligt, men att sådana, som inte haft det minsta säkra förhållande, äro nog oblyga att begära samma tillstånd är skam, stor skam. Så har det hänt att damer som räkna sig tillhöra den bildade klassen ha försökt begagna sitt kvinnliga inflytande till vissa fångars förmän. Det är nästan ännu större skam. Att våra bildade kvinnor verkligen ha så ringa blick för förhållandena! De borde veta, att om ett dylikt uppförande tidigare varit en kvinnlig självförglömmelse, så är det numera ett brottsligt närmande till fienden. Och så är det en plump tanklöshet mot dem, som ge liv och blod för fosterlandet. Detta endast några fall. Man blir lätt ond när man erfar dylikt.

Dock, det finns kvinnor, som vi vörda, kvinnor, som sätta värde på sin kvinnlighet och förstå tidens krav. I arbetet för skyddskårernas utrustning taga de en verksam del och spara ingen möda att göra livet för våra kämpar så drägligt som möjligt. Också ute i bygderna arbetas det för samma väl. Bidrag i form av penningar, kläder och matvaror inflyta. Offervillighet är ett vackert drag för släktet i detta nu och får ett oskattbart värde då vi betänka, att hela denna rörelse bygger och fotas på frihetens grund. Går befrielseverket till ett lyckligt slut på denna väg, utan tvångsuttagningar och rekvisitioner, länder detta vårt folk till evärdlig heder.