Blad ur Nykarleby
stads historia.

av

P. V. Lybeck



forts. 3.
Nykarleby trivialskola. Staden
kämpar för sina handelsrättigheter
och andra ekonomiska intressen.
Stadens ledande män.
Folkmängden.

 

Stadens tvister med de grefliga förläningsfogdarna ha i det föregående flere gånger blifvit nämnda.

I regeln var det staden, som anförde klagomål. Men vid denna tid vänder sig en fogde med klagan till högre ort öfver stadens göranden och låtanden.

Grefve Clas Totts*) fogde eller „hauptman“, som han kallades, var en viss Johan Forsman från Nordmaling i Sverige. Sin befattning i grefvens tjänst innehade han, sannolikt sedan 1652, då Tott erhöll grefskapet Karleborg omfattande dåvarande Nykarleby, Vörå och Lappo, socknar. Denne Forsman skall liksom de följande hauptmännen haft sin bostad på den gård, som grefven låtit uppföra invid staden — residenstomten, folkskollärarseminariets nuvarande plats — än ehuru sällan i Vexala by där grefven hade en ladugård — sedermera Domarbacka häradshöfdingeboställe.

*) Denne Clas Tott var riksråd och generalguvernör öfver Livland samt son till den berömde Åke Tott, som af konung Gustaf Adolf kallades „snöplogen“. Åke Totts mormor var Karin Månsdotter (Se boken om vårt land).

Enligt Forsmans klagoskrift „å grefve Claudii Totts vägnar“, hade Nykarleby stad år 1654 anhållit om jurisdiktion [domsrätt] öfver sina bönder, men fått afslag. Det oaktadt hade Nykarlebyborna 1660 förnyat sin anhållan och med bättre framgång, i det att staden då erhöll rätt att uppbära lagmans- och domarpenningarna af sina egna bönder. På grund häraf, säger Forsman, dragas nu stadens bönder till rådstugan, hvarigenon staden erhåller sakörena [böterna]. Dessa bönder höra dock rätteligen under grefvens donation och böra dömas vid landsrätt, där sakörena tillfalla grefven. Forsman anhåller på dessa grunder, att grefven måtte få, „hvad honom tillkommer“, i synnerhet som han håller justitien (rättsväsendet) vid makt. Också hade ingen annan stad tagit sig sådana rättigheter.

Forsman omförmäler [omtalar] vidare, att grefve Tott skänkt 500 riksdaler till en hospitals- och fattighusbyggnad och hade virket därför blifvit anskaffadt, men staden vägrar plats för denna byggnad på sitt område, grefven till nackdel, emedan virket förfors, men stad och omnejd till ännu större skada, enär ända upp till 12 fattiga af grefven årligen erhållit stat. Och hade staden framhärdat i sin antydda vägran, ehuru riksråden Erik Sparre och Loretz Creutz tillskrifvit densamma att ej sätta hinder i vägen för ett „slikt gudlikt verk“. Öfverste Carol v. Arendorff hade för öfrigt redan utsett plats för hospitalet, hvarför Forsman anhåller, att staden måtte åläggas att lämna denna tomt till grefvens förfogande. Till sist anföres, att Nykarleby stad tillåter sig göra åverkan på Vexala ägor, så att ingen åbo där kan nedsätta sig, samt att den söker tillvälla sig en kvarn, som dock rätteligen tillhör „grefve Cludius“.

Så långt klagomålet.

Hvad den första anklagelsepunkten beträffar, så var Forsman i sin fulla rätt, och en kungl. resolution af år 1568, fastställer, att stadens bönder lyda under landsrätt, jämte det regeringen återtar den staden medgifna rätten att uppbära lagmans- och domarpenningarna af de staden underlydande bönderna.

Den andra punkten i klagomålet är anmärkningsvärd i så måtto, att den visar, hurusom de höga herrarna äfven kände sig hafva förpliktelser mot sina underhafvande. Och man förvånar sig öfver stadens vägran att upplåta mark för ett hospital. Men den förklaras dock nöjaktigt genom en skrifvelse till generalguvernören och fältmarskalken Claes Tott af stadskrifvaren Nils Herrlingh, som nämner, att den plats grefven önskat för hospitalet ej kunde upplåtas, emedan fiskhandeln där försigginge och skulle genom hospitalets af grefven föreslagna placering omintetgöras. Dessutom läge [skulle ligga], heter det, den ifrågakomna tomten midt i staden, och man fruktade icke utan skäl för smittosamma sjukdomars spridande från sjukhuset. I stället framställer staden anbud på flere andra platser.

Emellertid ålade regeringen landshöfding Johan Gran att tillse, det Nykarleby stad lämnade mark för det blifvande hospitalet — Något vidare är detta oaktadt icke bekant om det föreslagna hospitalets grundläggande och placering.

Med anledning slutligen af Forsmans å grefvens vägnar gjorda anspråk på den nuvarande, stadskvarnen tillerkännes denna uttryckligen Nykarleby stad genom en kunglig resolution af den 11 sept. 1664.


På 1680-talet träffades Nykarleby stad åter af ett hårdt slag i ekonomiskt afseende, nämligen den stora reduktionen, hvarigenom en stor mängd gods, som under tidens lopp blifvit kronan afhända, återtogos af staten. Nykarleby erbjöd sig redan 1682 att nästan fördubbla sin taxa (från ungefär 100 riksdaler silfvermynt till 200 sådana) mot att fortfarande få tillgodonjuta inkomsterna från de hemman i kyrkbyn, som blifvit staden underlagda. — Genom en kungl. resolution af den 9 april 1686 blef emellertid stadens jord från 25 ½ mantal reducerad till 5 ½ mantal. Staden hade begärt att få ett mantal till, och samma resolution meddelade konungens samtycke därtill mot att staden för detta mantal fullgjorde sin skyldighet till indelningsverket. Däremot säger monarken sig icke för de hårda tidernas skull kunna skänka någon lindring i stadsutskylderna ehuru staden gått förlustig en viktig inkomstkälla.

[Folkmängden.]


Stadens folkmängd är ringa. Enligt en mantalslängd från år 1641 hade Nykarleby då 97 mantalsskrifna personer. Man anser dock att de mantalsskrifna pläga vid denna tid utgöra 40 % af hela invånarantalet. För de två följande åren angifvas de mantalsskrifna till 116 och 109 personer. År 1653 uppgifves invånarantalet 216 personer, näml. 74 husfäder, 73 hustrur, 13 söner, 5 döttrar, 1 måg [svärson], 4 sonhustrur, 12 drängar, 26 pigor och 8 inhysehjon. Följande förteckning öfver boskap ger någon inblick i förmögenhetsförhållandena. Till jämförelse angifvas motsvarande uppgifter för Vasa:


Hästar
Ston
Fålar
Tjurar
Kor
Kvigor
Får
Svin
Utsäde
I Nykarleby:
9
11
10
1
38
23
1

10 tnr.
I Vasa:
17
27
36
2
119
41
68
11
8 tnr.
År 1661
1663
1663
1669
1675
1677
1680
1681
funnos i staden 257
272
234
143
133
152
159
inv.

I kyrkobyn finnas vid samma tid 40—65 personer. Allt detta enligt mantalslängderna.

Om de mantalsskrifna vore 40 procent af hela invånarantalet, skulle detta utgjort 400—600 personer (d. v. s. mot 200 mantalsskrifna svarar en folkmängd af 500 personer).

På 1640-talet voro Nykarleby stads förnämsta köpmän Sigfrid Eriksson, den förmögnaste, Påfvel Hemmingh, Cordt Bockmöller, Jakob Eriksson och Per Tysk. Till dessa kommo på 1650-talet John Hemmingh, Hans Olufsson och Per Juthe. Naturligt är, att stadens borgmästare liksom ock trivialskolans lärare*) utöfvade ett stort inflytande.

*)På denna tid voro borgmästaren icke jurister utan vanliga köpmän eller f. d. administrativa tjänstemän.

Kring år 1660 leddes Nykarleby förnämligast af borgmästaren Cordt Bockmöller. Denne tyckes ha varit den rikaste mannen på 1660-talet i Nykarleby. Enligt mantalslängderna utgjordes hans hushåll af ett dussin personer, medan de förmögnas i öfrigt sällan öfverstego halfva dussinet. De förnämligaste borgare voro på 1660-talet Hendrich Klouvensich, John Hemmingh, Karl Ryss, Nils Christoferson, Antonius Amundsson och Hieronymus Karsten. I början af 1680-talet var Jakob Bockmöller den myndigaste mannen i staden. Den största handeln jämte honom drefvo borgmästare Vilhelm Ross, hans moder Anna Bockmöller och rådmannen Hans Andersson.

Det lägre borgerskapet lifnärde sig hudvudsakligen med handtverk och fiske, hvilket senare skall varit en synnerligen gifvande näringskälla. Äfven själskytte idkades af stadsbor. Detta skall dock aftagit efter en stor olycka år 1680, då 50 personer skola hafva blifvit krossade af ett stort isblock vid Helsingkallan, då de sökt skydd för ett oväder. — Med jordbruk och med boskapsskötsel befattade sig vid denna tid nästan alla stadsbor och, de förmögnare så väl som de mindre bemedlade.

På 1670- eller 1680-talet inrättades i staden ett slags poststation. Den tiden skref man ej mycket. År 1700 afgingo från Nykarleby 19 bref, de flesta adresserade till Stockholm, några äfven till Åbo och Vasa.

Ungefär vid samma tid fick staden en egen fältskär eller kirurg, — ett nog så betydande framsteg. I en skrifvelse af år 1685 befaller konung Karl IX landshöfdingen öfvervaka „bönhasare“ i barberare och badareyrket, hvilka drefvo omkring i landsorten och utöfvade sitt handtverk till förfång för städernas kirurger.

I Gyldéns „Historiska och statistiska anteckningar om städerna i Finland“ samt i Topelius „Finland i teckningar“ uppgifves, att Nykarleby år 1648 blifvit säte för landshöfdingen, och i staden är en berättelse därom gängse. Ja, man utvisar äfven ett ställe, den redan omvända [skall vara omnämnda] residenstomten, där han skulle bott. I de urkunder, som för dessa anteckningar blifvit rådfrågade, ha inga uppgifter om att landshöfdingen skulle bott i Nykarleby påträffats, men emellertid lära landshöfdingspåbud förefinnas, daterade i Nykarleby. Om ock sålunda frågan om Nykarleby såsom landshöfdingesäte måste betraktas som oafgjord, tyda många fakta såsom t. ex. trivialskolans placering på att svenska regeringen i midten på 1600-talet tänkte sig det centrala och vid mynningen af en då för tiden vattenrik och farbar älf belägna Nykarleby som en Österbottens blifvande hufvudort.



Paul Werner Lybeck Blad ur Nykarleby stads historia, Österbottniska Posten nr 44 den 23 oktober 1908.
Lars Pensar tillhandahöll.


Nästa kapitel: Stadens ekonomiska ställning. Stora ofreden.
(Inf. 2003-10-13.)