Nära ögat.
Så där till julen passar det väl bra att berätta om barn. Egentligen kommer inte de följande raderna att handla direkt om snälla barn, men åtminstone om en rådig och duktig yngling på cirka tre vårar. Han och hans två kamrater i samma förståndiga ålder, den ena till och med något yngre hade tvärtom inte varit riktigt snälla, utan gått ned till ån för några veckor sedan, trots mammas och pappas stränga varningar.
Olydnad leder som känt till straff, i detta fall något för bryskt.
Barnen hade gett sig ut på den svaga isen och av allt att döma hamnat i vattnet alla tre. Någon närmare kunskap om hur det gått till är det väl omöjligt att få, då ingen sett det och barnen själva inte kunnat klart berätta vad som hänt.
I varje fall hörde en kvinna som passerade uppe på landsvägen vid norra tullen, nödrop nere från ån och tittade dit. Där såg hon en liten pojke som satt på kanten av en öppning i isen och höll krampaktigt i en annan nere i vattnet. På stranden stod en tredje parvel och var dyblöt.
Kvinnan sökte ögonblickligen hjälp och en chaufför som bodde i närheten, kunde med hjälp av en brandkrok med långt skaft hasa sig ut mot de två kämpande gosarna. Försiktigt hakade han fast kroken i kläderna på den i vaken liggande gossen, som endast på grund av kamratens fasta grepp hölls uppe i strömmen, vilken hotade att draga honom under isen.
Då räddaren ansåg att kroken borde hålla upp den ena gossen, sträckte han sig ut till den andra och tänkte med ett grepp och ett kast få honom upp på fastare is närmare land. Men så kraftigt höll den lille pojken i kamraten i vattnet, att också han följde med upp och bägge var säkra i ett huj. Gossarna klarade sig utan allvarligt men ur den farofyllda situationen, men hade inte treåringen suttit kvar på vakkanten och hållit upp den mindre kamraten, vem vet hur länge, skulle säkert den lille ha drunknat. Huru den tredje blivit genomvåt och klarat sig upp på stranden, vet ingen. Drunkningstillbudet visar åter en gång huru farligt det är, då barn beger sig till ån. Det inskärper än en gång vikten av att föräldrar gör allt vad de kan för att hålla sina barn borta från det farliga grannskapet. Samtidigt visar det huru duktig en treårig parvel kan vara. Han om någon vore värd en livräddningsmedalj. Dessutom vågar vi hoppas, att julgubben skall var riktigt snäll mot honom. Chauffören, som var den slutliga livräddaren, gjorde sitt på ett hedervärt sätt och tog åtskilliga risker på den mycket svaga isen, varför han naturligtvis är värd allt erkännande. Men han hade ju också åtskilligt fler år på sin nacke än den tappre treåringen.
|