Lucka 9   LUCKA 11
finns en bit ner
Lucka 13
  Adventskalendern 2015  

 

Några drag ur Kuddnäs historia.

Föredrag, hållet vid invigningen av Kuddnäs museum den 25 juni 1934.

Av

ing. Sigmund Schalin.



Övertryck från Österbottniska Posten N:o 26 och 27 1934.


Timglaset i Kuddnäs historia fylles återigen i dag ånyo. — Under ett helt århundrade och en halv mansålder ha dagarna förrunnit som timglasets sandkorn sedan den dag, då Kuddnäs gård återuppbyggdes på den avbrända tomt, där stora ofreden förhärjat bebyggelsen. — Men redan långt tidigare, eller närmare bestämt år 1620. under Gustav den II Adolfs regeringstid, påträffa vi anteckningar i hävdaböckerna om Nils Olofssons hemman, omfattande cirka 1/2 mantal. — I Nykarleby församlings äldsta bevarade kyrkoböcker av år 1728 omnämnes ”Kuddnissas” hemman utan åbor. Där ha vi således synbarligen förklaringen till gårdens namn. — Ännu under de första åren av 1800-talet ägdes Kuddnäsjorden av stadsbor, men då kronobefallningsmannen sedermera kronofogden Carl Basilier förvärvat egendomen, lät han ditflytta ett stort hus från Sundby i Pedersöre, denna vackra Vita byggning, samt ett annat hus från Haralden söderom Nykarleby, den nuvarande Gula byggningen. Som ett minne av denna ägare påträffa vi ännu i dag som är hans och hans makas initialer GB MCS ingjutna i en järnplatta med årtalet 1804 i den öppna spisen i Vita byggningens kök. Sanden förrinner, och återigen, vändes timglaset i Kuddnäs historia. — Kronofogden Basilier råkade på ekonomiskt obestånd, och hans egendom såldes på exekutiv auktion den 29 nov. 1813 varigenom den ett år tidigare inflyttade stads- och provincialläkaren Zachris Topelius tillhandlade sig de första delarna av Kuddnis skattehemman. Dessförinnan hade makarna Topelius redan inköpt delar av det till Kuddnäs angränsande Frill skattehemman.

Småningom inköptes den ena hemmansdelen efter den andra, och vid doktor Topelius död år 1831 ägde familjen 21/96 dels mantal av Kuddnis skattehemman och 11/24 mantal av Frill hemman samt dessutom 5/24 mantal av Bäck i Forsby och 3/6 mantal av Mjetala i Jungarby. Därtill innehade Topelius 5 åkrar på stadens mark om sammanlagt 9 tunnland.

Gården födde år 1831: 3 hästar, 16 kor, 10 får, 2 svin och 10 hönor.

Doktor Topelius var en intresserad jordbrukare och införde diverse moderna redskap och arbetsmetoder på sin gård. Vi nämna endast den med skorsten försedda rian. — Han strävade till att göra sin gård till ett mönsterjordbruk för hela omgivningen.

Men låt oss taga en hastig överblick av själva mangården, sådan den tedde sig under förra hälften av 1800-talet. I ändan av en allé från stora landsvägen reste sig en vitrappad envånings träbyggnad med brutet tegeltak och en öppen trappa, som ledde in genom en rundbågad portal till en liten kall förstuga i husets mitt.



[Kuddnäs allé. Notera att det är olika träslag i den!
Stig Haglund tillhandahöll. E. Andersson 5.5 31.
Inf. 2015-12-10.]


Genast till vänster hade vi doktorns mottagningsrum och innanför detsamma familjens sängkammare, där skaldebarnet föddes år 1818. Förstugan ledde dessutom rakt in i den stora matsalen. Till vänster om salen hade vi på trädgårdssidan tvenne sällskapsrum eller förmak, och till höger den så kallade kökskammaren, där tjänarinnorna tidigare bodde, men som senare användes som familjens matsal. I köket tillreddes maten på öppen spis. — Denna rumsindelning och rumsinredning ha vi nu försökt återställa i dess ursprungliga skick.

Länge fick doktorn dock ej njuta av sitt vackra hem. På vintern 1821 ådrog han sig en mycket svår förkylning genom att gå ner sig på svag is. Sjukdomen utvecklade sig till ett svårt ryggmärgslidande med en allt mer tilltagande förlamning, som fjättrade honom, vid sin länstol för 8 långa år. Det oaktat fortsatte han sin läkaregärning. Under lediga stunder ordnade han och utgav i tryck 5 häften med gamla finska runosånger, som sedermera kommo att utgöra en mycket viktig grundstomme till Lönnrots Kalevala. Den sista delen utkom från trycket efter hans död år 1831.

Doktorinnan Catharina Sofie Topelius, född Calamnius, var en förmögen handelsmansdotter från Nykarleby, som fört med sig till Kuddnäshemmet ett rikt utstyre. Även efter mannens död fortsatte hon att återförena med Kuddnäs jordlotter, som tidigare avskilts därifrån. Men samtidigt sålde hon de längre bort belägna hemmanen Bäck och Mjetala. Till hennes fädernearv hörde även 1/32 del i det gamla beckbruket mittemot Gamla hamnen.

Doktorinnan skötte Kuddnäs i hela 37 år som änka — På orten rådde den tiden en idyllisk frid, och ett livligt umgänge idkades i all enkelhet med släktingar och vänner. Barnen växte med åren, och snart blev sonen Zachris student och vistades därefter största delen av året i Helsingfors, återvändande endast till ferierna till det kära, ljusa hemmet vid älven. Dottern Sophie gifte sig år 1846 med pastor Schalin och flyttade till Gamlakarleby. Tomheten i hemmet minskades dock av den som fosterdotter upptagna släktingen Fanny Toppelius.


Livet på Kuddnäs förflöt därefter återigen en tid i lugna gängor, tills plötsligt allt förändrades genom en ödesdiger eldsvåda, som lade hela den tättbebyggda staden i aska år 1858.

Endast kyrkan och några hus i stadens utkant skonades av elden. Kuddnäs förblev oskadat, ehuru faran för antändning genom det intensiva gnistregnet, som drev med vinden, icke var utesluten. Ett stort antal husvilla familjer, man säger 14, fingo till en början en fristad på Kuddnäs, och flere av dem blevo sedan boende där någon tid.

— Doktorinnan bebodde tidtals några rum i Gula byggnaden och hyrde ut huvudbyggnaden. Nysalsbyggnaden, som den gula även kallades, innehöll i västra ändan en stor sal med tre fönster i gavelväggen och ett fönster i husets södra och norra långsida. I denna nysal, som länge stod halv inredd, spelades ofta amatörteater, och allehanda konstberidare och lindansare berättas hava uppträtt där. Husets dotters bröllop stod i denna sal, och under vissa tider använde den på orten stationerade militären denna som exercisrum.

Återigen förflöto några år utan märkligare yttre händelser, till dess att de stora nödåren satte sin prägel på allt. Stora skaror hungrande män, kvinnor och barn sökte sig från inlandet ned till kusterna, där de voro vana att tillhandla sig allehanda livsförnödenheter. Landsvägarna översvämmades av eländiga, utsvultna tiggare. Det var då helt naturligt, att de elända, som alltid tidigare blivit botade och hulpna i doktorsgården vid stora landsvägen även nu hoppades finna hjälp där. Deras hopp kom ingalunda på skam. Dagligen lät doktorinnan koka stora murgrytor med mat, och hon skötte själv de sjuka, tills hon en dag befanns genom smitta hava ådragit sig ett slags hungertyfus, som inom kort tog hennes liv, år 1868.

Sanden i timglaset på Kuddnäs hade återigen runnit ut. — Visserligen försökte hennes arvingar ännu någon tid behålla stället och sköta jordbruket med tillhjälp av inspektor. Tidtals försökte de överlåta lägenheten på arrende, men det visade sig svårt att i längden sköta Kuddnäs från avlägset belägna orter, varför arvingarna efter mycken tvekan fattade beslut om att försälja gården. Först tänkte man sig folkskollärarseminariets placering på Kuddnäs, och saken syntes redan vara klappad och klar, då en alldeles plötslig vindkastning gjorde, att seminariet byggdes på den gamla residenstomten på älvens motsatta sida. Detta var ett hårt slag för Topelius, som mycket gärna hade önskat, att det gamla barndomshemmet skulle hava blivit en bildningshärd på orten. Då ej andra köpare yppat sig, såldes gården slutligen åt tvenne trävaruhandlande, som togo ut köpeskillingen ur skogen. Topelius skulle därefter haft tillfälle att återförvärva lägenheten, men han beslöt jämte andra arvingar med blödande hjärta att definitivt avstå.

Den nye ägaren till Kuddnäs var den förre befälhavaren på ångfartyget Österbotten, sjökaptenen Carl Olson. Under hans tid uppfördes förstugukvisten framför huvudingången och diverse förändringar i det inre vidtogos.

Efter någon tid övergick Kuddnäs till sonen, landsfiskalen Fritz Olson. Det var en man som tyckte om att bygga. Den gamla karaktärsbyggnaden syntes honom för trång, och han lät därför uppföra en tillbyggnad i husets södra ända. Där inredde han en stor sal, ett herrum och ett kanslirum åt sig. Den gamla salen i trädgårdsfasadens mitt avbalkades med längd- och tvärsgående väggar och den svängda vindstrappan ersattes med en rak och brant trappa med dörr ut i förstugukvisten. Den sålunda ombyggda våningen tillfredsställde emellertid honom icke i längden, och han lät därför uppföra åt sig ett helt nytt palats lägre ner vid älvens utlopp.

Den gamla gården bytte återigen ägare. År 1899 inköpte Nykarleby landskommun huvudbyggnaderna å Kuddnäs hemman jämte dess hemskifte till kommunalhem för socknens fattiga. Ytterligare förändringar vidtogos i rumsindelningen, varigenom husets ursprungliga bottenplan förvanskats till det oigenkännliga.

Då kommunen emellertid icke hade användning för den södra vindskammaren, som varit den unge Zachris Topelius skolrum, likasom även det gamla lusthuset i trädgården, upplätos dessa rum till ett slags museum. Anförvanter och vänner anskaffade till dem en inredning, som ungefär motsvarade det ursprungliga. Senare erhöllos till vindskammaren originalmöbler, som tidigare tidtals stått där. Det var den anspråkslösa början till ett Topeliusmuseum på Kuddnäs; men mången gång framkastades frågan om möjligheten att bevara gården i sin helhet som ett skaldeminne.

Tiden gick, och förhållandena förändrades. Nya synpunkter gjorde sig gällande i fråga om den kommunala vården av de medellösa, och snart började de inspekterande fattigvårdsmyndigheterna yrka på modernare metoder och anordningar för de fattigas vård på Kuddnäs. Detta innebar antingen en genomgripande om- och tillbyggnad av den gamla fastigheten eller anskaffandet av en ny och tidsenlig byggnad för kommunalhemmet.

Under sådana omständigheter ansågs tiden vara inne att på allvar taga upp frågan om möjligheten att bevara Kuddnäs byggnader till eftervärlden som ett minnesmärke över skalden Zachris Topelius.

Vid förfrågan erhölls meddelande om, att Nykarleby landskommun eventuellt vore villig att sälja Kuddnäs. En interimskommitté tillsattes för frågans vidare beredande, och Undervisningsministeriet besöktes för utrönande av, huruvida man kunde påräkna, att Staten skulle inlösa Kuddnäs. Undervisningsministeriet ansåg, att Statsverket icke borde betungas med den fortsatta vården av en sådan fastighet, utan att en fast organisation borde bildas för ändamålet, varvid man kunde påräkna ett engångsbidrag av Statsverket för fastighetens inlösen och iståndsättande.

Våren 1930 inlämnades till Riksdagen en av 30 riksdagsmän från samtliga partier underskriven motion, vari regeringen uppmanades att skrida till åtgärder för Kuddnäs bevarande till eftervärlden.

Samtidigt hölls i Helsingfors ett medborgerligt möte, som tillsatte en kommitté för frågans vidare bedrivande. Den 14 januari 1931 grundades sedermera Stiftelsen Z. Topelius barndomshem. Stiftelsens grundare utgjordes av 2 kommuner, 29 föreningar, sällskap och förbund samt därtill 10 enskilda personer. Det sålunda hopbragta grundkapitalet steg till endast 88,000 mark, men sedan denna Stiftelse erhållit av Svenska Litteratursällskapet 100,000 mark samt i statsbidrag 300,000 mark, kunde Stiftelsen den 8 maj 1933 avsluta ett köp med Nykarleby landskommun, varigenom huvudbyggnaderna på Kuddnäs samt ett c:a 1,7 ha stort jordområde överläts till Stiftelsen. Sedan landskommunen uppfört ett nytt kommunalhem, kunde Kuddnäs gamla byggnader överlämnas till Stiftelsen den 14 januari detta år.

Återigen hade ett kapitel avslutats i Kuddnäs historia. Nu gällde det för Stiftelsen att återställa allt i sitt forna skick, eller närmare bestämt, i det skick allt befann sig i skaldens barndom, så långt tillförlitliga uppgifter numera stodo att erhålla. Detta arbete hade varit mycket svårt, ja, måhända alldeles omöjligt, om ej Stiftelsen haft den oskattbara förmånen att under förberedelsernas och arbetets gång kunna konferera med trenne ännu levande barn till skaldens syster, vilka alla i sin barndom vistats kortare eller längre tider på Kuddnäs hos sin mormor. Dessa åldringar ha med förvånansvärd exakthet kunnat ange de fundamentala riktlinjerna för restaureringen. Därvid ha vanligen även de osäkra uppgifterna kunnat kontrolleras med tillhjälp av ännu synliga spår av allehanda byggnadstekniska detaljer, t. ex. beträffande vindstrappan i Vita byggningen visste man endast, att den raka trappan ut till förstugan tillkommit under Olsons tid. Den ursprungliga trappan skall hava gått i vinkel, och man kunde ännu påvisa det sista och nästsista steget uppe på vinden. Nu gällde det att restaurera denna trappa. Då tapeterna rivits, kunde man tydligt fastställa var väggen mot skafferiet tidigare stått. Dessutom syntes tydliga spår efter skurvattenränderna, varigenom man kunde fastställa trappstegens bredd och stigning.

Ett annat exempel. Den nuvarande matsalens färg skulle fastställas. Min gamla faster trodde sig minnas, att väggarna voro spända med papper, som var målat med limfärg i ljusrött med mörkare stänk. Nuvarande matsalen utgjorde den tiden en del av kommunalhemmets stora kök med panelade väggar och tak. Då panelningen avlägsnades, syntes helt vanliga tapeter, men under dessa funno vi ytterligare flere lager av papper. En närmare undersökning visade, att väggarna ommålats flere gånger, men att uppgiften om den ljusröda väggmålningen med stänkfärg hade fullkomligt stöd i verkligheten.

På liknande sätt hava många detaljfrågor undersökts och funnit sin lösning.

Då Stiftelsen grundades, vågade man ej påräkna att erhålla något större antal ursprungliga möbler till Kuddnäs, utan man tänkte sig rummen i allmänhet möblerade med föremål från förra hälften av 1800-talet. Ju längre arbetet fortskred, och ju mera man lyckades fastställa den forna fasta inredningen, desto mera intresserade blevo möblernas ägare för museitanken. Nu är det endast ett fåtal kända Kuddnäsmöbler, som icke kunnat förvärvas tillbaka till Kuddnäs. Samtliga arvingarna hava med stor offervilja ställt till Stiftelsens förfogande sina med kärlek bevarade familjeklenoder.

Stämningen i det restaurerade Kuddnäs, vi nu gå att öppna, karaktäriseras bäst av skaldens egna ord i minnesboken på Majniemi:


Här tystna dagens storm och strid
i morgondagg och aftonfrid.
Här bor ett älskat minne blott
av liv, som flytt, och tid, som gått.
Dröj, vandrare, eho du är,
var lugn, var god, var lycklig här!

Z. Topelius.

(Majniemi den 8 aug. 1897).

 

Sigmund Schalin (1934) Några drag ur Kuddnäs historia. Föredrag, hållet vid invigningen av Kuddnäs museum den 25 juni 1934.
Stig Haglund digitaliserade och tillhandahöll.


Läs mer:
Fler invigningstexter.
Kuddnäs i kapitlet Fakta.
Innehållsförteckning till kapitlet Konsten.
(Inf. 2005-01-09.)