Där ha de det så armt. Ur vinterns aga
en dvärgbjörk kryper upp mot nyfött ljus
och knoppas tacksam: än ger stenen fäste.
På många milars dagsmarsch mänskan glad
tar varje fjät, som njöte hon en ynnest,
och när hon björken ser hon lyser upp.
I sträva riset möter hon en broder.
De äro två som trofast hålla ut,
två sockenbarn hos samma njugga värdfolk,
men fest är det ändå vid deras bord.
Armodets ljusa änne nakna himmeln
i åmar skänker kraft och vidden ger
det enkla livets kärva bröd, som mättar.

Där bo de nära det som ej är sken.
Där ha de det så rikt i torftigheten.