|

MAJA 1840

    
11  (22) Resa från Helsingfors till Nykarleby.
[Tror detta är första gången Z. T. inte skriver Ny Carleby.]

    I porten möter oss Rein —och „lycklig resa!“ —och atjé — atjé Helsingfors „från vår skramliga eländiga kärra! — atjé — atjé — Jag lemnar dig utan kärlek och utan hat — och tackar blott den gode Guden för den goda utgången på alla mina assessorer — på alla mina qvällar af både löjen och bekymmer — ljusa och mörka tankar. De äro nu förbi, och deras minne med dem. — En sådan ögonblickets man är jag. — Jag hade väl mycket att recapitulera nu  — mycket dumt och föga vist, synder nog och föga godt — fula tankar och vackra, — med ett ord: en lång rad diverse — men det hvile nu i glömska. — Nu liksom sist den 25 Jan. — och nu än säkrare — lemnar
jag efter och bakom mig, vänskapen undantagen, — intet.
    Vi reste kl. ½ 5 — jag och Hallstén — men ej ensamne — med oss vandrade Just. Staudinger, lilla postmakarn Öller, och två Simelier — och som vädret var vackert reste vi af i sakta mak, sjungande, rökande och blusande, så länge punschen räckte — men den blef slut i förtid  — och en krok in till Sörnäs lönade sig intet — hvarpå vi ändå vandrade friskt framåt, — jag också afstigen — smuttade här och der vid virststolparne på en ännu öfrig flaska pomerans destill. — aqva pomerantiæ —
kommo till Gammelstan och beundrade fallet, begärde förgäfves hästar — marsade ändå af von frischen — sjungande och obekymrade om hela verlden — tills det led på qvälln —då hade Hallstén och Simelius rest förut och skickade ändtligen häst emot oss ½ mil från Helsinge kyrkoby — på hvilken vi klefvo 5 man högt, skjutskarln inberäknad — och kommo så välbehållna fram kl. 9 på qvällen.
    Nu voro vi inga narrar och reste vidare, utan reqvirerade först souper med ägg och öl — och sedan vin hvarpå vi galnades — neml. Simelius och postmakarn, den ene för Mozart, den andre för Haydn — begge skickades ut i farstun och gräla, hvarest hållpojkarna förundrade sig, och blandade sig i conversationen, påstod Justus. Och var det då underligt om vi refvo upp regn?

    22. Fredag. Ty andra morgonen var himmelen lik ett såll, men det fick ej hjelpa; vi betalte våran räkning — 9 Rub. — sade atjé! åt bröderna — och så hette det: lass laufen!
    Det var ett gement väder. — Vi blefvo så rikligen vattnade i alla agregationsformer, att vi nästan väntade vi skulle slå ut löf, vi som träden. „Niin kun järvestä tullut“ — kl. 7—8 vid lag snögade det så att marken var helt hvit. Vi värmde oss då på Turckhauta — der jag sednast var spökrädd — apropos: på Skafvaböle — fann jag ett kors på väggen — och mindes en afvundsvärd kudde — och mindes mycket på många ställen. — Natten tillbringade vi i Tavastehus — genomskakade i allan kropp. —

    23. Lördag. Ty gemenare torturmachine än vår vän Hallsténs kärra har jag ej praktiskt tagit notis om. Feuerbach har glömt omtala den i sin Geschichte des peinlichen Rechts — och man tänke sig två kantiga och knotiga Candidater, som mena sig ha privilegium på mera själ än kropp, inpackade mellan dessa fyra bräder som i form af säte gjorde begge herrarnes posteriores opponentes det kraftigaste motstånd vid hvarje knyck!
    Denna gången sluppo vi det våta elementet — men oss piskade blåsten och brände solen — och hade vi kunnat se rätt långt bakom oss, så hade vi sett Fredrikshamn i lågor just i dag — en stor olycka — och en kännbar stöt för vårt unga Brandförsäkringsbolag.
    Men af detta hade vi ingen aning. — Vi politiserade efter vårt pund, och hamnade slutligen på Kallenautio sedan vi tömt ett glas med Ponsa gubben — till flickornas ära — som slumrade der för 16 månader sen. —

    24. Söndag. Söndagen fortsatte vi med diverse regnbad på qvällen —kommo till Kanganpää i Wirdois — funno kors på väggarne och hade stor anledning att tömma ett glas också här. — kommo slutligen dit vi skulle komma, till Kahra i Alavo kl. 10 på qvällen. —
    Allt sof — i stugan var tyst — ändtligen kom en ung qvinna i temmelig negligée och släppte oss in i gästrummen. —
    Är ni talon emendä? — „Så säger man.“ — Och så ung! Ni har inte varit det länge? „På andra året nu.“ Jag såg långt på henne. — Kuulka, är inte du den S — som var här som flicka för 2 år sen? — Nu kom tourn till henne att se långt. — „Näky olla.“ — Och äfventyret under Mophuses lysande period rann mig med ens så bjert i hågen. — Kuinka nyt Greta voit? Onko sä täsä talosa vielä? Sä on kylässä, mutta kuka — ? och nu såg hon mig helt nära i ansigtet, ty det var skumt — och — oliko sä tä joka tälä kuuljenut käselle — sille kuin — ? — Ma foi, c'est moi même — för att tala i samma ton som då för tiden. Näky olla — svarar jag i min tour, och i samma ögonblick var vår bekantskap blefven så plötsligt intim, att Hallstén förundrade sig. Nu fick jag omständliga beskrifningar på allt hvad jag ville veta — huru S. sedan gift sig med sonen i gården och de haft ett barn som dött. „Bientot j'espère de nouveau — sch! sch! — huru den andra var ogift ännu m. m.
    Mutta antaka nyt Helsingin muroja. — Ja, om du hämtar Greta hit i morgon bitti, inte annars. — Hämta nu Caffe kl. ½ 5, — stäng dörrn välfast — och godnatt nu atje! atje! —
    Det var tid att säga detta godnatt. — Ty natten, tystnaden, ensamheten, den gamla bekantskapen, den nästan förekommande förtroligheten — och mest af allt dessa förföriskt vackra former — vackra trots några, hvilka en majnatt gömt under sin förrädiska skymnings slöja — hade väl kommit ett kallare blod än mitt att brusa, — hade väl kommit en stadigare man än jag att glömma all pligt — och noli me tangere — och derföre skyndade jag med mitt godnatt. — Några minuter till, och jag svarar för ingenting. Sådan väderhane är människan! —
    Och tänkande på 6:te bönen, kastade jag mig fullklädd på min bädd, der tröttheten efter dagens mödor snart tyngde mitt öga till sömn och mitt oroliga blod till lugn igen. —

    25. Måndag. Kahra i Alavo kl ½ 5 på morgonen. Solen genom rutan och vår unga värdinna med caffet väcka oss, den sednare småslug och tystlåten i dag. — „Och gör upp eld, lapsi kulta, här är kallt.“ —
    1/4 timme sednare vid brasan — på mitt knä sitter min egen vackra Alavoflicka, min rara ros häruppe i Finmarken — ah — kuinka sine kasvanut suuri ja korja — lång och smärt — och dubbelt vackrare på de 2 åren — och minns du Söndagsqvällen och den röda gördeln — ja, skratta, det är bäst, så syns det inte att du rodnar — och 17 år nu först — stackare, du var då bara 15 — det är visst, att af detta ephemeriska slaget (et sine niitä ymmerä) — har jag aldrig kysst så vackra läppar som dina. Vore jag Maltravers, så skulle du bli min Alice — men det lär du inte begripa — och kanske vore du för slug för att vara Alice. — Och Helsingin muroja — der ligga de i pappret på sängen (jag kommer strax, Hallstén!) — och törs inte Greta, så låt S. ta — (förlåt mina små der hemma — hälften af den confect ni skulle ha glömdes i Alavo!) och jag kommer väl i sommar eller i höst tillbaka — Så, nu är jag färdig, bror Hallstén — atje atje atje! — Kl. är snart ½ 6.
    Vi hade nu 14 ½ mil hvardera hem och måste kuska på. — Lyckan gynnade oss med goda hästar. — Utan särdeles brådska kommo vi till Lappo kl. 2. — Här skildes jag vid Hallstén — vi hade förlikts bra — tömde vårt sista glas punsch — åter till våra slumrande flickors ära — och sade atje! — Så begaf jag mig nu i en gemen käppskrinda vidare — kom till Frändilä och derifrån i en d—g kärra, utan säte — kom till Markula — betraktade kattungar och hörde med god min beskrifvas hur jag derifrån enleverat Hermes fordomdags — kom i en dräglig kärra till Ekola träffade derstädes Maja Cajsa Nordqvist — (Doctorinnan mår bra, och Mamsell Lindqvist med) — kom till Kaup — körde öfver min käpp, enda malheurn på hela vägen — kom till Juthas — der kände mig ingen — kom till Forsbacka — till Juthbacka — till bron — till staden — i fönstret suto Lithéns och nickade — kom till torget — till tulln — till Frillas — till grind — kom till Kudnis kl. 3/4 till 11 på qvälln.

Act. 2. Kudnis och Ny Carleby.

    Sex veckors parenthes i det gröna. Likt och ändå så olikt. Grönskan är icke kärlekens, icke hoppets; är blott den flyende minutens lif, ett flyktigt behag för ögat. Stilla som en djup sjö utan vind; der spegla sig himmel och jord — men bilderna äro ett skönt sken. — Och skenet är matt — men det måste vara middag snart, ty drömmarne äro förbi!
    O, om jag hade den klara verkligheten — den rena himlen, den friska jorden, rätt klart, rätt skarpt i ögat! Och hade mitt mål begränsadt och fast och utan vank! Hur gerna gaf jag då villor och sken till pris, och vore nöjd med en fattig lott, och vore lycklig med ett ringa öde, ett obemärkt lif, blott jag visste med klarhet hvartåt — och vägen vore den rätta blott!

Vår- och Sommardagar.

    Hemma var allt likt. — Mamma och Sophie nyss gångna till sängs — dörrn stängd — men snart var den opp: „Här är jag och har hållit ord. Är Mamma nöjd med mig.“ — „Ja, kära barn, det är jag visst.“ — „Då är jag också nöjd.“ — Och hvad vidare ännu funderades samma qväll är lättare att gissa än att beskrifva.

    26. Tisdag. Hela Tisdagen regnig — min lekamen sönderbråkad — vi stanna hem — och se oss omkring. — Våren ej långt kommen, allt i görningen — gröna fläckar, men inga löf alls. —
    Det är 12 år sedan jag sist var hemma så tidigt på våren, 1828, jag var liten pilt då tror jag. — På qvälln badar jag. —

    27. Onsdag. Jag går till stadenom. NyCarleby är likt sig — undantag: Rådman Isak Lindqvists nya foderal — och Capt. Broomans dito dito. — Händelsen eller ödet — det är så godt att skylla på — ödet förde mig allra först till pappa Isak och flickorna — „och jag trodde det var en expedite“. — „Misstag — godag, mina vackraste! och 50 milslånga helsningar! — Se, du har vuxit och blifvit stor (och vacker) Thilda!“ — „Kasvanut suuri ja korja“, jag kom just ihåg det. —
Sedan Turdins — och pojkarna stora — på träd och menniskor märker man att man varit borta och tid har gått.
    Sedan Lithéns och allt likt, så när som på gula sidengardinerna som blifvit bleka. Thilda och Rosa — och vårt förhållande är nu ungefär negations negation, d. v. s. det riktiga, det absoluta sanna. Misstag eller ej — men jag fann flickorna en smula tysta och styfva — det föll dem in att jag förändrats. — Men Moster föll intet sådant in.
    S. d. e. m. — Nu hade jag helst sutit hemma — men Logren skickar bud: „påminn dig ditt löfte  att vi skulle blusa bort första qvälln vi åter träffades“. — Och löften äro farliga ting, det märkte Hernani, dumma eseln — men hållas måste de. — Wi blusa alltså. — „Tjenare, bror!“ „Omständigheterna tycks ha ändrat sig sedan sist.“ — „Jo, jo — min kära Item.“ — Calamnius och Gronovius medblusare. — Och hjelpligen blusade vi — en bit på 5:te glaset — mindre var ogörligt, men lyckligtvis är vatten och Arrack lika hvarandra — det gick ändå hjelpligen bra med concepterna — ehuru ända intill yttersta kanten af det lagoma.

    28. Thorsdag. Christi Himmelsfärdsdag. Regn och Okyrka.
    E. m. hos Lithéns.  — Om Rosalies bröllop mycket — som vore det nära. — Man vrider sanningen som en skruf. — Men man misstar sig ej så lätt numer.
    S. d. Afsomna i Herranom den gamle krigshjelten, bagaren och Rådman Math. Wiklund 54 år — och gamle Fnuskenbarka på Mariaedahl, Lagman Christian Sundius 76 år gammal. —

    29. Fredag. Promenad till staden — men Emelie från deras trädgård — hos Lithéns i lilla kammarn om pietisterna. — S. d. Med våra och Hammarins hos Logren et fru — och lilla Hinric — den snälla ungen som kommit så snällt i dagen. Holstius, en ny bekantskap. — Promenade — och qvistarna med.

    30. Lördag. Dyhr och sedan Emelie på scenen. —
    „Gissa i hvad afsigt.“ — Jag gissar: att plantera trän — att spela — att spatsera — åhå — att läsa Fransyska! alla Onsdar och Lördar. — Bon! — Nu promenera vi att följa — atjé atjé! och tillbringa den öfriga dagen hemma. —

    31. Söndag. Östring om verldens förföljelser. — Det är illa och oförsvarligt att till denna grad framhålla det negativa i Christendomen, oppositionen mot verlden såsom ett uteslutande och väsendtligt kännetecken på sanna Christne och Guds älskade barn. Derigenom uphetsas den falska ifvern att vända sig på kant mot hela sin omgifning och afsöndra sig från det allmänna bruket i de småagtigaste fall. Exempelvis snitten på kläderna. — Icke är det Gudi behagligare att bära långa skörten på sina tröjor än att nytja korta som andra — eller att bära hårflätorna efter nacken i stället att ha dem enkelt upsatta.
    O, Hvad deras opposition vore stor och vacker om den vore ren och fattad från en mera uphöjd punkt! „Skulle du ock icke vilja gifva allt för honom ?“ Men nu vill man deri söka något positivt — nu vill man förföljas, och vill omöjligt tro att man icke blir försmädad, hatad och förskjuten för Jesu namns skull. Och finns ej annat skäl i dertill, så upsnappas och berättas allehanda löst tal som är vanligt bland menniskorna om hvarandra — och sqvaller, som ingen sansad menniska tror, hedras med namn af verldens försmädelse. — Och får man då, i utbyte mot afvoghet och köld och mot sitt eget bittra tadel, röna detsamma af verldsbarnen, eller får man genom egen förskyllan lida annan smälek, så glömmer man sitt eget vrånga sinne, menande sig vara förföljd för Christi skull. Deremot, huru mången fridsam och ödmjuk själ, som brukar verlden så som skriften lärer, och icke försmädes och förföljes, derföre att hon icke sjelf försmäder och förföljer — huru mången sådan finns det, som våra omvände icke akta eller värdera just derföre!
    Misstaget gäller det yttre och inre. — Är mitt hjertas innersta hängifvet Gudi i allt, vakande, troende och förtröstande, hur skall då verlden skada? — En Christens opposition mot verlden skall vara inre, innerlig, icke yttre och ytterlig.
    Med vår Anna Lena talte jag något sådant — men jag har dålig utförsgåfva att tala — Ordet verld tas ofta så vidsträckt, att man ej vågar älska ens blomman på marken i tanke att äfven hon är en fiendskap och en styggelse inför Gud. — Det är ett sorgligt misstag — ett sorgligt och syndigt på samma gång.
    Dagen hemma. — Promenad på qvälln med Lithénerna. Lindqvists hos Wennerholms.