Post- och televerket


post- och televerket, till 1981 post- telegrafverket, leder sitt ursprung från 1636. Då utfärdade drottning Kristinas förmyndarregering en förordning om postbefordran, varigenom detta område av samhällslivet för första gången gavs en fast organisation. Till Finland utsträcktes denna verksamhet 1638. Postgången ordnades så, att särskilda postbönder, som bebodde av kronan ägda och vid landsvägarna belägna posthemman, skulle sköta om posttransporten. Postbönderna färdades först till fots, men blev 1646 beridna. Sedan postmängden ökat, började man utnyttja fordon; efter 1817 förekom inte längre postryttare. Flertalet posthemman indrogs 1845, varefter all posttrafik mellan de större orterna skedde med gästgivarskjuts. På landsbygden var allmogen till en början förpliktad att frambefordra ämbetsmännens tjänsteförsändelser, vilket med tiden blev en tung börda och därför avskaffades efter hand som postförbindelser upprättades även med avlägsnare bygder. Lantbrevbärare började ta hand om postutdelningen 1890.

En ny tid i posttrafiken bröt in 1836, då posten på linjen Åbo—Stockholm började transporteras med ångbåt. Regelbunden vintertrafik på Sverige kunde inledas på 1870-t. (jfr Express). De legendariska postrotemännen, som sedan medeltiden hade varit ålagda att föra post och resande över Ålands hav (Grisslehamn-Eckerö) samt från Åland till Åbo, kunde därefter småningom pensioneras (posthemmanen på Åland och i den åboländska skärgården indrogs 1910). [Posttransport utfördes även över Kvarken.] Denna forslingsskyldighet hade organiserats 1638 av Per Brahe enligt moderna principer. 1862 började man frakta post med järnväg, från 1870 i särskilda postkupéer. På 1920-t. tog postverket två nya trafikmedel i sin tjänst, bilen (se postbusstrafik) och flygplanet.

Det finländska postverket blev 1890 i viss mån underordnat det ryska (se postmanifestet), som från början hade haft hand om telegrafnätets uppbyggnad i Finland (jfr telekommunikationer). De båda verken sammanslogs 1927 till ett enda, post- och telegrafstyrelsen.

I spetsen för p. står ett centralt ämbetsverk, post- och telestyrelsen (se d.o.); därunder sorterar regionala och lokala organ. Landet är indelat i nio postdistrikt, jämte ett icketerritoriellt postkupédistrikt, och i tio teledistrikt. Postdistrikten indelas i sin tur i postområden med var sitt postkontor. Under postkontoren lyder postexpeditioner och poststationer.

Samtliga postanstalter är numera försedda med nummer (se postnummer), vilket underlättar sorteringen av posten. Antalet post- och teleanstalter var 1982 3 868. P:s personal uppgick samma år till 45 700 personer. Verkets anställda är fackanslutna främst till Postiliitto (gr. 1906, 18900 medl. 1981), ett förbund som tillhör FFC genom sitt medlemskap i Tjänstemännens och arbetarnas samorganisation TAS, och till Posttjänstemannaförbundet (Postivirkamiesliitto, gr. 1894,7600 medl. 1981), som tillhör TOC. Om telegraf- och telefontrafiken, se telekommunikationer. (E. JutikkalaY. Nurmio-E. Osmonsalo, Suomen postilaitoksen historia 163801938, 3 bd, 1938; Posti- ja lennätinlaitos, 1937; Post- och telegrafverket 1941—61,1962)


Uppslagsverket Finland (1983). Nykarleby fick sitt postkontor år 1642.
Aktuell info på Uppslagsverket Finland.


Läs mer:
Ahlnäs i Socklot har varit posthemman.
Innehållsförteckning till kapitlet Filateli.

Postens webbplats.
(Inf. 2006-02-04, rev. 2015-01-03 .)