När jag i början på 1970-talet var med och lade ut nät
i det som på sjökortet här nedanför heter Markusviken,
men som vi kallade Långörsviken, kunde man under vattenytan se vrakrester.
Jag tycker mig också ha en minnesbild av att vid lågvatten ha sett
vrakrester sticka upp över vattenytan.
Lars Östman förde
skutan på tal i maj 2006 och så bad jag att få kompletteringar
om den av Lars Pensar.
Lars P:
Oma var en
liten kravellbyggd skuta, kanske 18–20 m lång. Den hade köpts
hit (osäkert var hon var registrerad) av affärsmannen Gustaf Höglund
som var bosatt på Värnamo och hade
villa på Långörn. Han hade sågverksrörelse och sysslade med virkesaffärer. Skutan var rätt åldersstigen när
den ankrades där i sundet och orsaken till att den sedan sjönk kunde
ingen säga – kanske ett offer för någon höststorm. Den
hade enligt uppgift ankrat för att vara vinterliggare.
Lars
Ö:
Min pappa, Karl Ossian Östman, berättade
för mig varför den sjönk. Det berodde på att på vintern
så ankrade man upp segelskutorna skyddade för stormar. Segelskutorna
var aldrig riktigt täta så hon tog in vatten och frös sönder.
Det var bara isen som höll upp henne och då våren kom så
sjönk hon.
Lars P:
Alltnog
så sjönk den och en Otto Andersson (kan ha varit gästgivaren
Andersson) köpte bärgningsrätten eftersom den låg utanför
hans villa på Markus. Men hur han försökte så fick han inte
upp henne. Gustaf Höglund hade dött under senare delen av 1920-talet.
Otto Andersson sålde sen sin villa till mjölnaren i stadskvarnen, Anders
Nyman, som nu utanför sin villa fick ett ypperligt metanställe. Abborarna
gillade tydligen de skyddande skrymslen som skutan erbjöd. En del av kajuttaket
stack upp ovanför vattnet, åtminstone före kriget, och var ett
intressant tillhåll för omgivande villabors halvvuxna barn. Bra att
simma vid, dyka från och klättra upp och sola på.
Lars
Ö:
Pappa berättade också att då
han var ung så satt han på kajuttaket och metade, men på fyrtiotalet
rev han och Uno Rinne bort allt ovan vattenlinjen och det var bra virke i skutan.
Virket använde Uno då han byggde huset som var mitt emot mitt hem på
Munsalavägen.
Lars P:
I
min barndom talades det nog om vraket, det syntes vid klart vatten och var fortfarande
känt som ett säkert metanställe. Och Oma-vraket ligger kvar –
osynligt skulle jag tro.
|
