När jag i början på 1970-talet var med och lade ut nät på vårarna när kabbelekorna lyste solgula på strandkanten i det som på sjökortet här nedanför heter Markusviken, men som vi kallade Långörsviken, kunde man under vattenytan se vrakrester. Jag tycker mig också ha en minnesbild av att vid lågvatten ha sett vrakrester sticka upp över vattenytan.

Lars Östman förde skutan på tal i maj 2006 och så bad jag att få kompletteringar om den av Lars Pensar.

Lars P:

Oma var en liten kravellbyggd skuta, kanske 18–20 m lång. Den hade köpts hit (osäkert var hon var registrerad) av affärsmannen Gustaf Höglund som var bosatt på Värnamo och hade villa på Långörn. Han hade sågverksrörelse och sysslade med virkesaffärer. Skutan var rätt åldersstigen när den ankrades där i sundet och orsaken till att den sedan sjönk kunde ingen säga – kanske ett offer för någon höststorm. Den hade enligt uppgift ankrat för att vara vinterliggare.

Lars Ö:

Min pappa, Karl Ossian Östman, berättade för mig varför den sjönk. Det berodde på att på vintern så ankrade man upp segelskutorna skyddade för stormar. Segelskutorna var aldrig riktigt täta så hon tog in vatten och frös sönder. Det var bara isen som höll upp henne och då våren kom så sjönk hon.

Lars P:

Alltnog så sjönk den och en Otto Andersson (kan ha varit gästgivaren Andersson) köpte bärgningsrätten eftersom den låg utanför hans villa på Markus. Men hur han försökte så fick han inte upp henne. Gustaf Höglund hade dött under senare delen av 1920-talet. Otto Andersson sålde sen sin villa till mjölnaren i stadskvarnen, Anders Nyman, som nu utanför sin villa fick ett ypperligt metanställe. Abborarna gillade tydligen de skyddande skrymslen som skutan erbjöd. En del av kajuttaket stack upp ovanför vattnet, åtminstone före kriget, och var ett intressant tillhåll för omgivande villabors halvvuxna barn. Bra att simma vid, dyka från och klättra upp och sola på.

Lars Ö:

Pappa berättade också att då han var ung så satt han på kajuttaket och metade, men på fyrtiotalet rev han och Uno Rinne bort allt ovan vattenlinjen och det var bra virke i skutan. Virket använde Uno då han byggde huset som var mitt emot mitt hem på Munsalavägen.

Lars P:

I min barndom talades det nog om vraket, det syntes vid klart vatten och var fortfarande känt som ett säkert metanställe. Och Oma-vraket ligger kvar – osynligt skulle jag tro.

Skutan Oma slutade sina dagar i Markusviken.

*           *           *

Jag trodde att jag aldrig skulle få se en bild av Oma, men i december 2006 hörde Karl Wenelius av sig:

Här sänder jag en bild på Oma. Pojken som sitter på ankarspelet är min bror Håkan vid ca 7–8 års ålder, varav jag sluter mig till att fotot är taget vintern 1930 eller 1931. Fotograf är min far Sigurd som flyttade till Nykarleby 1927 och där tillträdde tjänsten som poliskommissarie. Villan vid Andrasjön lät han bygga 1928, samma år som jag föddes. Som tonåring metade jag ofta vid Oma-vraket, som då låg helt under ytan, och det nappade bra i lastrummet vars fyrkantiga öppning syntes genom det dåförtiden klara vattnet.

Johan W:

Erik Renlund bärgade på 1960-talet en del av spanterna, som var av ek. Band annat svarvade Ingmar Nylund ett rattnav till Øivind Øvergaards motorbåt av virket.

Kollade med Solveig Øvergaard om hon möjligen hade ett foto av ratten. Det hade hon inte, men dock ett av hela båten vid Kiloholmen vid en svår storm 1958. Förstoring.