Gösta Ågren:
Nykarleby-
målet
Ett
språkeri
Del 1
Dialektföraktet har gamla anor. I skrift var huvuduppgiften för
folkmålen länge att låta roligt. Som exempel må
duga den här tröskningshistorien ur skämttidningen Nya
Nisse 1910:
”Per Erik kommer in till mor och beklagar
sig:
Dä va faslitt va far ha blitt retlier
å illaker sen han blitt gammel, ja kom te å slå te´n
i skallen mä slaga, å då ble han arger.”
Att kunna en dialekt är att besitta
en mycket större språklig rikedom inom modersmålets ram
än om man enbart behärskar normalspråket. De flesta inser
det numera. En stor milsten på insiktens väg här i Österbotten
var den första premiären på Vridin i Närpes 1966. Efter det brukas våra österbottniska mål
inte bara i nyårsrevyerna utan också när vanlig dramatik
framställs på scenerna.
Men våra mål borde inte bara
användas, utan också analyseras och förevigas i skrift.
Några dialekter har redan för länge sedan fått sina
beskrivningar, men ännu fler saknar en sådan. Därav detta
försök, detta språkeri.
Språkeri?
I början tänkte jag skriva en
stor, vetenskaplig bok. Vännen Lasse
Huldén, skald och filolog, uppmuntrade mig livligt, gav problemställningar
och litteraturlista. Nykarleby duktiga stadsbibliotek anskaffade böckerna
via fjärrlån.
Först anlände gamle folkväckaren Axel
Olof Freudenthals ”Vöråmålet”, tryckt 1889.
Boken var alltså då, 1992, 101 år och hade hela det
seklet och året befunnit sig å bibliotek.
Men den var inte uppskuren.
Det var då jag beslöt att krympa
min planerade bok till ett kåseri.
Med viss ansträngning skulle jag säkert
ha kunnat framställa en skrift, som ingen komme att läsa på
hundra år, men en så anspråksfull målsättning
blygdes jag för. Ett kåseri fick vara nog.
Och eftersom texten kanske inte skulle
bli så förfärligt rolig, beslöt jag att kalla den
språkeri i stället. Benämningen kåseri borde förbehållas
uppsatser, som innehåller minst två vitsar.
Texten ingick i Vasabladet den 6 och 13
juni 1992. Nu har den bearbetats.
Litteraturlistan består framförallt
av Olav
Ahlbäcks ”Studier över substantivböjningen i Finlands
svenska folkmål”, Lars Huldéns ”Verbböjningen
i Österbottens svenska folkmål” och Ralf
Norrmans ”Några österbottniska vattennamn”. De
tre österbottniska dialektbeskrivningarna har jag också studerat:
Freudenthals ”Vöråmålet”, numera uppskuren, Herman
Vendells ”Pedersöre-Purmo-målet” och Johannes
Klockars ”Malaksmålets ljud- och formlära”. Gudrun
Lundströms avhandling ”Studier i nyländsk syntax”
hör ävenså till listan.
Våra olika mål håller
i allmänhet till i var sin älvdal, på samma sätt
som de norska dialekterna lever i var sin fjorddal. Nykarleby-målet
talas relativt likartat från Jeppo ned för älven ut till
Åminne och dessutom i en del byar runtom, från Markby i öster
till Socklot i norr. Redan i Munsala, efter några kilometer skogsbygd,
möter ett helt annorlunda mål, och i Sundby i norr tar Pedersöre-dialekten
vid.
För att underlätta läsandet
har jag försökt hålla stavningen så nära normalsvenskans
som möjligt. Kursivering anger att en vokal har långt uttal.
Elder skrivs inte eldär, trots att uttalet är sådant,
eftersom ju inte heller normalsvenskans eller skrivs ellär. En fullständig
konsekvens har dock inte varit möjlig.
Ett tack till Lars Huldén för
hjälpen — han är dock naturligtvis inte på något
sätt ansvarig för det anspråkslösa språkeri,
som det hela slutligen resulterat i.
Ett annat tack till Bertil Andersson, som
med sin dialektala sakkunskap räddat mig från en förfärlig
blunder.
TINGORD
Tingen är manliga (han), kvinnliga (hon) eller neutrum (det). Normalsvenskans
underliga den-genus, reale, saknas i Nykarleby-språket — liksom
i de andra österbottniska dialekterna.
”Den” är ett sentida försök
att frånta djuren och tingen deras själ. Gården och hästen
är inte halvt osynliga ”den”. Han hästin komber opp
mot han gåln.
Den-eländet har emellertid gjort språkkänslan
osäker och språkbruket vacklande. Är tand han eller hon?
De flesta Nykarleby-bor måste säkert pröva en adjektivböjning
— en sjuken tand — innan de vågar fastslå,
att tanden är hon.
Ändelsen -AR i flertal har ett antal
enstaviga tingord, substantiv, vilka däri skiljer sig föga från
normalsvenskan. Sko, bro, fisk, dörr, karl och grav böjs så
här:
En sko, skoin, skoar,
skoan; en bro, broen, broar, broan;
en fisk, fischin, fiskar, fiskan; en dör, dören, dörar,
dörnan; en kar, karn, karar, karan; en grav,
graven, gravar, gravan.
En dör och karar ger exempel på
vår magnifika, fornsvenska kortstavighet: allt är kort och
snabbt — vokaler såväl som konsonanter! Fischin visar
den ”uppmjukning” av konsonanten i bestämda former, som
är så typisk för de österbottniska dialekterna. Den
förekommer också i Sverige, från Dalarna norrut: man
säger skog, men skojen.
Också neutra ryms i AR-gruppen, till
exempel kväll:
Ett kvälld, kvälldi, kvälldar,
kvälldan.
Formen kvälldi, alltså ändelsen
-I i entalets bestämda form, förekommer hos de flesta det-ord
på konsonant.
Kvinnliga ord på -o får ändelsen
-R i flertal, däribland kvinna, moder, dotter och syster samt vidja:
En kvinno, kvinnån, kvinnor, kvinnona;
en modro, modrån, modror, modrona; en
dotro, dotrån, dotror, dotrona; en systro,
systrån, systror, systrona; en vidjo, vidjån, vidjor, vidjona.
Modro används i allmänhet
endast om djur. För människor är böjningsramsan denna:
en mamm, mamm, mammor, mammona.
Tvåstaviga ord på vokal har
i allmänhet också den här flertalsändelsen, till
exempel hage, stuga och ajso, som kan översättas till fimmelstång
eller skakel:
En haga, hagan, hagar, hagana; en stogo,
stogån, stogor, stogona; en ajso, ajsån, ajsor, ajsona.
Om de tvåstaviga orden på vokal
är neutrala, så böjs de dock annorlunda, och sinsemellan
något varierande, som huvud och öga:
Ett hovo, hovo, hovon, hovona; ett öga, öga, ögor, ögona.
Flertalsändelse på -ER har några
enstaviga ord, som slutar på konsonant, samt tvåstaviga ord
med betoning på andra stavelsen, däribland stad, fot och kanal:
En stad, stan, städer,
städren; en fot, fotin, föter, fötren;
en kanal, kanaln, kanaler, kanalren.
Både pluraländelse och omljud
är som synes likadana i normalsvenskan.
Några det-ord på vokal har
flertalsändelsen -ÄR, till exempel träd:
Ett trä, trä, trädär,
trädren.
Flertal utan ändelse möter i
samma ord som i normalsvenskan, exempelvis språk, ägg, hus,
lakan — och äppel, en variant av äpple, som ibland ses
i tryck:
Ett språk, språtji,
språk, språtjen; ett ägg, äddji, ägg,
äddjen; ett hus, husi, hus, husen; ett
lakan, lakani, lakan, lakanen; ett äppel, äppli, äppel,
äpplen.
Andra exempel på flertal utan ändelse
är barn och skär: bån och skär.
De två exemplen på konsonantens
uppmjukning, språtji och äddji, må kompletteras
med ett neutralt ord, berg, och tvenne maskuliner, bäck och skog:
Ett bärg, bärji, bärg, bärjen;
en bäck, bätjin, bäckar, bäckan; en skog, skojin,
skogar, skogan.
Flertalstecken i form av omljud har samma
ord som i normalsvenskan, däribland far och bror:
En fader, fadern, fäder,
fädren; en bror, brodern, bröder,
brödren.
För människor används vanligen
papp: en papp, papp, pappor, pappona.
BESKRIVNINGSORD
Nykarleby-målet har — jubel och ske pris! — behållit
adjektivböjningen. Neutrum, femininum och maskulinum skiljs tydligt
åt. Vi, som har detta språk till modersmål, kan alltså
utan möda avgöra om ett den-ord ursprungligen var manligt eller
kvinnligt.
Av orden i föregående kapitel
är följande feminina: sko, bro, dörr, grav, stuga och ordet
för fimmelstång eller skakel, ajso, samt, givetvis, kvinnobeteckningarna.
Maskulina är fisk, hage, stad, fot, kanal, bäck, skog och mansbeteckningarna
karl, fader, bror. Också normalsvenskans fimmelstång är
i Nykarleby-målet maskulinum, trots att dess dialektala motsvarighet
ajso är femininum!
Bland de österbottniska nejderna har
även Kronoby och Närpes bevarat adjektivböjningen. I Malax
och Vörå inskränker den sig emellertid till ett -T i neutrum.
Purmo och Pedersöre har en försvagad variant, där N i maskulinum-ändelsen
-AN fallit bort.
Med maskulinum-ändelsen -AN böjs
grop:
En storan grop.
Två andra ord, som har likartad betydelse,
böjs emellertid med femininum-ändelsen -EN:
En jupen gräv, en lillen grobbo.
Observera, att gräv, med kort ä,
och grav utgör helt skilda ting.
Neutrum-ändelsen är -E, och neutrala
är oftast samma ord som i normalsvenskan, till exempel hus —
däremot inte de två den-orden stuga och gård:
Ett röe hus, en gulen
stogo, en grömman gål.
Samma byggnad kan alltså vara neutral,
kvinnlig eller manlig, beroende på vilken beteckning man brukar
för den. En stuga är femininum, men en gård maskulinum,
antingen han är grömm, det vill säga stor, eller inte.
Grömm betyder inte grym. För att uttrycka en sådan egenskap
får man lov att använda ordet ilak, alltså elak.
Etymologiskt, ordhistoriskt, är dock naturligtvis grömm och
grym samma ord.
By, affär, doft, tradition, gräns,
lans, medalj, struktur och makt är alla maskulina och uttalas som
i normalsvenskan, bortsett från gräns, där det hörs
ett tydligt ä. Som synes omfattar det gamla genussystemet obesvärat
också nya ord från världen utanför den allmogeverklighet,
där språket utvecklats. Det vore skojigt att fortsätta
och införa det ena ordet efter det andra på sin vederbörliga
plats i systemet, men vi måste gå vidare, och nöjer oss
med koordinat:
En grömman koordinat!
Bestämd artikel är he, han, hon
och ti. De uttalas alla kortstavigt, alltså inte hee, hann,
honn och tii.
Låt oss pröva oss fram till
adjektivböjningen efter bestämda artikeln. Vi väljer orden
ord, väg och klocka:
He främand oli, han roko väijjin,
hon gambe klockon.
I flertal får vi ti främand olen, ti roko vägan, ti gambe klockona.
Adjektiven böjs alltså inte
efter bestämd artikel. Ä i väg uttalas som i normalsvenskan.
Väjjin är som synes ett nytt exempel på den bottniska
uppmjukningen.
Roko betyder dålig och ser alltså
ut så här i oböjd form — medan exempelvis en dålig
ko blir en rokoen koddo. L i gambel har fallit bort, men det beror inte
på, att ordet skulle ha böjts, utan är en rent fonetisk
företeelse. Slutkonsonanten försvinner ofta om det följande
huvudordet har inledningskonsonant.
Intressant nog gäller detta dock inte
alls om de böjda formerna. Man säger tydligt och klart en gambelen
klocko.
Det har legat nära till hands för
gambelen att slitas ner till gamben, men så har inte skett. Med
sitt klara uttal har våra förfäder och anmödrar bevarat
Nykarleby-språkets största rikedom, adjektivböjningen,
åt oss sentida arvtagare.
I flertal böjs adjektiven inte alls:
Na lang pojkar, några långa
pojkar; demdi lang pojkan, de där långa pojkarna; na grann
flickor, några vackra flickor; ti grann flickona, de vackra flickorna;
na sånde liv.
Det sista uttrycket grubblar nog många,
också mången Nykarleby-bo, över. För att ingen ska
hänga sig i spjällsnöret, så meddelar jag genast,
att formuleringen avser betydelsen några söndriga liv, ett
poetiskt utbrott, som Nykarlebys mål elegant klarar av. Adjektivet
sånder — som betyder både sönder och söndrig
— har tappat sitt r, ett exempel på den fonetiska företeelse,
som vi redan varit inne på. E uttalas som i normalsvenskan, det
vill säga närmast som ä.
Na betyder både något, någon
och några, men i ental böjs adjektivet som om na vore obestämda
artikeln ett: na såndere liv. Betydelsen är då
något söndrigt liv. Na-ordets uttal är oförändrat,
det vill säga kortstavigt, men adjektivet visar, att na den här
gången har betydelsen något, inte några. Vi ser hur
hårfint betydelseskiljande adjektivböjningen kan fungera.
Komparativ, jämförelseformerna,
behöver knappast någon längre utredning; de ligger nära
normalsvenskan. Längre, tyngre och bättre blir naturligtvis
länger, tynger och bäter. Ng-ljudet uttalas som sådant,
men med ett tydligt g till avslutning. Vokalerna klingar som i normalsvenskan
— fonetiskt borde alltså bäter skrivas betär.
Så här förändras åtskilliga
adjektiv i komparationen. Vi tycker, att de på det sättet blir
länger, tynger och bäter.
HANDLINGSORD
Så kallade ”starka” verb anger förfluten tid, imperfektum,
med hjälp av omljud. Några stora skillnader mellan normalsvenska
och Nykarleby-målet kan jag inte upptäcka. Här är
tre ”starka” exempel, bjuda, bära och stå, samtliga
inspirerade av Freudenthal, som böjer dem i äntligen uppskurna
”Vöråmålet”:
Ti bjud, han bjuder, han
bjöud, han a bjodi, bjud!, bjuden!, han är bjodi,
ti är bjodi, bjudand.
A i infinitiven faller vanligen bort om
ordet har lång vokal eller betonad konsonant. Ett verb med kortstavigt
uttal behåller alltid sitt a i infinitiven: ti bära. Infinitivmärket
är inte att utan ti, till utan l.
Nykarleby-målet har diftonger, men
inte i samma utsträckning som många andra dialekter, inklusive
grannmålet i Munsala. Där de förekommer, är de emellertid
oundvikliga. Verb med -et- i stammen tenderar att diftongeras. Veta, heta
och meta blir ti veta, han veit, ti heit, han heiter och ti meit, han
meitar. Också substantiv och adjektiv på -en har ofta diftonguttal.
Sten och ben blir stein och bein, sen och ren är sein och rein. Säger
man bjöd i stället för bjöud, så pjasar man
sig och denskar. Pjasa är släkt med pajas: man gör sig
löjlig. Densk går tillbaka till 1500-talet, när man skrev
på danska i Gustav Vasas kansli.
Har uttalas ha, med betoning ha
och med kraftig betoning har. I perfektum med han eller hon som
subjekt försvinner alltid också det inledande h och uttalet
blir snarast hanabjodi. Vid jag, du, det, vi, ni, de, det vill säga
ja, to, he, vi, ni, ti, hörs h om vederbörande behärskar
det vackra Nykarleby-språk, som skådespelaren Torsten Häger
talade, både privat och på scenen.
Befallningsformerna, imperativen, är
intressanta. Flertalsformen bjuden har en arkaisk skönhet.
Det är som om Bibeln fått röst.
Presens particip, bjudand, har man
kanske ingen större nytta av vid det här verbet. En bjudand
lag kan man förstås säga.
En äldre form av ordet är båda:
Ti båda, han bådar, han båda,
han a båda, båda!, bådaen!, han är båda,
ti är båda.
Man kallar på hjälp genom att
båda upp folk, genom att man gar me bådi, går
med budet. Man bådar ti jessbåd; ordet gästabud ingår
givetvis i det etymologiska rotsystem, ur vilket också båda
och bjuda spirat. I något stadium har budet, gästabudet, övergått
till att beteckna själva festen.
Vi övergår till exemplet bära:
Ti bära, han bär, han bar, han
a bori, bär!, bären!, han är bori, ti är bori, bärand
eller bärandis.
Presens particip förlängs gärna
med -is. Det leder till en vag stilskillnad utan betydelseförändring.
Nu böjer vi stå:
Ti sta, han star, han sto,
han a steijji, sta!, staen!, staand.
Språkhistoriskt för det långa
a oss tillbaka bortom 1300-talet. Det var då det förvandlades
till å i Mälardalen. Den processen har fortsatt och för
oss lantisar låter i dag också det korta a som å, när
vi förundrade åhör stockholmskisarna.
Den omständliga skrivningen av supinum,
steijji, beror på, att en Nykarleby-bo tydligt hör både
diftongen ei och det därpå följande kraftiga j-ljudet.
Presens particip-formen, staand,
skall uttalas så, att man tydligt hör både det långa
och det korta a.
Supinum-formen är som synes karaktäristisk.
Bjodi verkar ju att bara vara en uttalsvariant av normalsvenskans bjudit,
men Nykarleby-målet använder o också när normalsvenskans
supinum behåller stammens vokal. Vara, varit blir alltså vara,
vori. Fara, farit blir fara, fori. Låta låtit är däremot
läta, lätt. Uttal leett.
För att få verbbilden helt klar
skulle det behövas en lång ordlista, som ingen skulle läsa
på hundraett år! Jag hänvisar i stället till Lars
Huldéns stora verk ”Verbböjningen i Österbottens
svenska folkmål”.
Freudenthal delar i ”Vöråmålet”
upp de ”svaga” verben i tre grupper, som han på sin magnifika
vetenskapska kallar konjugationer. Jag fortsätter att åka snålskjuts
och återger de Freudenthalska exemplen enligt Nykarleby-målet.
De är skada, bygga, lära och spå.
Ti skada, han skadar, han skada, han a
skada, skada!, skadaen!, han är skada, ti är skada.
Ett minst sagt enkelt böjningsmönster,
eller hur? Enda undantaget är den bibliska befallningen till ett
flertal: skadaen!
Ti bygg, han bygger, han byggd, han a byggd,
bygg!, byggen!, gåln är byggd, gålan är
byggd.
Genus eller antal inverkar inte på
participet: också husi är byggd.
Ti lär, han lär,
han lärt (se elder dem, sig eller dem), han a lärt,
lär!, lären!, han är lärd, ti
är lärd.
Vi ser, att det framförallt är
imperfektum som skiljer de olika böjningsgrupperna åt: skada,
byggd och lärt utgör exempel på respektive ingen
ändelse, d och t för gången handling. Valet mellan d och
t bestäms av föregående konsonant: det ljud, som uttalsmässigt
ligger närmast denna, används. Spå står för
en fjärde grupp:
Ti spå, han spår,
han spådd, han a spådd, spå!, spåen!,
han är spådd, ti är spådd.
Här består imperfektum-ändelsen
alltså av tvenne d, en följd av stammens långa vokal,
som inte tillåter att ordet slutar i en vag, ensam konsonant.
Den talade isländskan får kraftfull
färg av att ord som Thingvellir uttalas Thingvetlir. I Nykarleby-målet
bidrar de "starka" verben på likartat sätt till att
prägla talet:
Hålla: ti hald, he halder, he hold,
he a holdi, hald!, halden!
Hinna: ti hind, han hindar, han hinda,
han a hinda.
Rinna: ti rinn, he rinder, he rann, he
a ronni.
Komma: ti koma, han komber, han kom, han
a komi, kom!, komen!
Föregående konsonant avgör
om det blir d eller b. De "svaga" verben har i allmänhet
inte den här ljudförändringen:
Kalla: ti kall, han kallar, han kalla,
han a kalla, kall!, kallen!.
Kunna: ti kona, han kan, han kona, han
a kona, kona!, konaen!
Bomma: ti bomm, han bommar, han bomma,
han a bomma.
Också en del nomen ingår i
det här fonetiska skeendet. En kall källa blir en kalden käldo,
men en kall hall förblir en kaldan hall!
I STÄLLET
FÖR-ORD
De personliga pronomina är ja, to-do, hon-on, han-an, he-e, vi,
ni, ti-di och se, alltså sig.
Vilken form av orden man använder,
beror dels på om de är betonade, dels på var i meningen
de dyker upp. To, hon, han, he och ti utgör naturligtvis de betonade
formerna: He va ti som kom. Dessutom används de också i början
av satsen: To kom i går?
De andra formerna dominerar i obetonad
ställning inne bland de övriga orden: San kom di, sedan
kom de. Kom do i går?
Samma växling enligt samma regler
möter, när de personliga pronomina står i ackusativ: Me,
te-de, han-an, hennar-enar, he-e, oss, eder, tem-dem. Sig är alltfort
se. Vi säger alltså: Han to enar me, han tog
henne med, men: Hennar to an me, henne tog han med. I det
senare exemplet är som synes ordet henne betonat. Och-ordet uttalas
som i normalsvenskan, vadan den vansinniga stavningen bibehålls!
Genitivramsan ser ut så här:
Min, tin, hans, hennas, vån, edan, teiras-deiras
och sin.
Växlingen mellan teiras och deiras
sker enligt ovanstående regler. He, alltså det, har ingen
genitivform, vilket kräver omskrivningar på olika sätt.
Uttrycket dess fönster blir till exempel fönstren i gåln.
Om huvudordet är i neutrum, förändras
följande pronomina så här: Mett verk, tett verk, vårt
verk, edart verk och sett verk. Verk är virke och uttalas värk,
men bör helst inte skrivas så; det är ju inte en sjukdom.
Det mest fantasieggande i dialekter är
naturligtvis deras ålderdomliga inslag. Vån finns i
fornsvenskan som varn, men ordet är där inte genitiv utan ackusativ.
R föll bort och vokalen blev i gengäld lång samtidigt
som användningen förändrades. Edan möter i fornsvenska
som idarn, där d uttalas som th i engelska the. Här har ingen
vokalförlängning skett, båda formerna av ordet uttalas
kortstavigt — vilket egentligen innebär, att båda stavelserna
är obetonade, hur egendomligt det än må låta!
Utpekande, demonstrativa, pronomen är
handi-hande, hondi-honde, hedi-hede och demdi-demde.
Det är naturligtvis fråga om
två ord, han där, men de uttalas som ett och det skulle kännas
onaturligt att särskriva dem. Alla har som synes en betonad och en
obetonad form: Tå kom handi herrslonttin dangland. Hande kom ti sist.
Den senare meningen bereder förvisso
inte läsaren någon möda, men att översätta den
första är svårare. Den formulerades för över
femtio år sedan, när den irriterade bonden Alfred Björk
berättade om hur han tvingats vänta på en lantmätare.
Enklast tolkas den så här: Då kom den där herrslunten
danglande.
Herrslunt är herrslunt. Bättre
kan ordet inte översättas. Dangla är att gå litet
vagt och mållöst, nästan vingligt.
När jag som barn läste Alexandre
Dumas´ magnifika ”Greven av Monte Christo” hade jag en
mycket klar bild av den skurkaktige bankiren Danglars.
För vad man kunde kalla det nära
utpekandet, av typen den här mannen, nöjer sig Nykarleby-målet
med ordet dähä: dähä karn, dähä kvinnån,
dähä husi, dähä hästan, dähä
koddona. Man, kvinna och hus, hästar och kor, ental och flertal —
dähä täcker allt! Om uttrycket används självständigt,
alltså utan huvudord efter, så blir uttalet dähär
— men bara framför en vokal.
Ordet utgår ju inte från det,
he, vadan det måhända ursprungligen utgjort en pluralform,
dihär-tihär, som med tiden förändrats, blivit oböjlig
och fått såväl entals- som flertalsfunktion.
Också Nykarleby-språket har
ordet tocken, som med betydelsen sådan tycks ingå i alla svenska
dialekter. Grundformen i Nykarleby är toko och ordet böjs som
ett adjektiv. En tokoan kar förkortas ofta till en tokan kar.
I flertal böjs det, liksom adjektiven, inte alls: Toko sto riar bygger di it na länger, sådana stora rior bygger
de inte längre.
Det användbara na är här
bara verbal dekoration utan betydelse.
Tockens kusin hocken, alltså vilken,
finns likaså i de flesta dialekter, inklusive Nykarleby-målet.
Det är det enda interrogativa, med
andra ord frågande, pronomen, som vi behöver notera. Grundformen
är hoko och även det böjs som adjektiven. Oftast sammandras
hokoan kar och hokoen kvinno till hokan kar och hoken kvinno.
Nu återstår de obestämda
pronomina: Na, det vill säga någon, något och några,
har vi redan stiftat bekantskap med. I självständig ställning,
utan huvudord, är vokalen lång: He komber na po väijjin,
det kommer några på vägen eller det kommer något
på vägen. Något kan också uttryckas med nating
och några används även parallellt med na.
Ett vanligt uttryck för sarkastisk beundran är: He va na!,
det var något! Som självständigt ord är någon
nan: He är nan tär, det är någon
där. Tär uttalas tä om nästa ord börjar
på konsonant: Tä va an, där var han. Ingen och
inget bildas med int eller dess obetonade form it framför nan
och na. Mången är mang, varje är varenda och man
är givetvis han-an. Varandra är varander och annan är ander,
ett ord som böjs som adjektiven. En parallell kortform är det
oböjliga ana. Man kan alltså tala om både ett andere
hus och ett ana hus. |