I fortsättningen levererade Collander även plank och battens till firman. Den 18 okt. 1852 förmedlade han ett anbud från Keppo såg om ett parti sådana att levereras till Nykarleby hamn under vintern. Partiet omfattade sammanlagt 132 ½ standard mest granplankor och battens av olika dimensioner. I ett senare brev meddelade Collander inbegärda uppgifter om ägarna till sågen, disponenten Otto von Essen, Keppo och kommerserådet Peter Malm, Jakobstad, som vardera ägde ½ i bolaget. Dettas namn var Keppos Vatten Sågverk, och det låg 2 mil sydost om Nykarleby. Varorna var alltså vattensågade. Den 23 nov. hade Collander besökt Essens lantgods för att göra upp affären, men Essen hade beslutat att själv exportera varorna följande sommar. För att Flood skulle »bibehållas vid den feta steken», i händelse plankorna destinerades till Hull, rekommenderade Collander honom för Essen.

Flood hade även efterfrågat furubjälkar, men detta var »en högst rar och kostsam handelsartikel» i Nykarleby. De kringliggande skogarna var ytterst medtagna, vad så grova träd vidkom. De kunde ej fås i större mängd eller anskaffas på närmare avstånd än 16—18 svenska mil landvägen. Priserna varierade mellan 1 och 1 ½ rbl s:r per famn efter längd och grovlek. Detta pris svarade ej mot de engelska priserna, menade Collander. Ett anbud om 47 sh. 6 p per Load för bjälkarna avvisades i april av Collander såsom ej svarande mot inköpspriset.

Collander tyckte ej om att Essen ryggat sitt ovannämnda »avtal», men lät saken bero. Inom kort tog han kontakt på nytt och accepterade de tidigare offererade priserna för det nämnda partiet. Dessutom erbjöd han 6 rbl 20 kop s:r för l tolft 11 2/3 tums 21 fots felfria gran plankor, således i rbl 50 kop s:r mera än det av Essen tidigare fordrade priset, och för alla andra sorter i förhållande därtill.

Orsaken var att köparen, E. Sieveking & Son i London, prolongerat tiden för den tidigare nämnda planklastens om 140 standard plankor och battens försäljning till firman.

Essen accepterade även Collanders anbud. Kontraktet gjordes upp den 28 dec. 1852 och priset var 4 pund 15 shilling sterling per S:t Petersburg stand. Räkningen gick på 665 pund. Partiet skulle levereras i juni. Fartyget skulle befraktas i London och vara i Nykarleby i början av juni. Collander anhöll om bekräftelse och bad Sieveking att i så fall få trassera honom förskottslikvid på 500 à 600 pund sterling i växlar. Han refererade till Rew Prescott & Comp i London, Joseph Leigh & Comp i Liverpool och Good, Flodman & Comp i Hull, där hans namn var »fördelaktigt kändt».

Partiet omfattade som sagt 140 std. plankor och battens à 4 pund 15 sh. sterl. per standard. Varorna var ej flottade, vattenbelupna, mörka eller spruckna, utan av god kvalitet.

I brev till sin mäklare Degener i Helsingfors angav Collander i fortsättningen sina krav på det fartyg, som skulle befraktas för partiet. Det fick ej vara över 250 läster eller kunna inta större last än 150 std. Hamnen var för grund för större skepp.

Collander hade den 28 dec. köpt hela Essens lager av plank och bräder och erbjöd i jan. 1853 Sieveking en last till. Priset borde helst vara något högre än det tidigare, emedan sågen haft mera arbete med en del av partiet, som var av tunnare dimensioner än förut. Bräder stod även i allmänhet högre i pris än plankor och battens efter standardberäkning.

Collander bjöd även ut 700 tr beck och 250 tr tjära. Knappast en enda tunna tjära hade ännu i mitten av januari anlänt till staden på grund av menföre. Priset kunde därför ej uppges och exporten var »snart sagdt utdödad». Han hade även för att om möjligt förebygga de ständigt återkommande klagomålen på kvalitet och vräkning låtit taga ut en tunna beck från lagret och vägt upp den. Likaså hade han vägt upp en tom tunna av samma form och storlek. Den förra vägde 18 lispund 5 skålpund och den senare 2 lispund 4 skålpund. Nettovikten var sålund ca 16 lispund svensk viktualievikt, vilket enligt Collander var en tillförlitlig grund för bedömandet av det övriga partiet.

Collander hade även lyckats få tag på ett fraktfartyg. Han hade befraktat det nybyggda barkskeppet NyCarleby om 251 svåra läster, byggt och ägt av rådmännen C.J. Berger och Albert Dyhr. Fartyget lastade 151 S:t Petersburg Stand plankor eller motsvarande lastrymd, däcket inberäknat. Frakten skulle bli 3 pund 5 shilling sterling per standard in fullo för last under däck och 2/3 därav för last å däck. Den skulle utbetalas på lossningsorten genast efter lossningen, hälften kontant och hälften med 90 dagars solida växlar eller banknoter. Lossningen borde ske i London, där fartyget kunde ligga flott och säkert.

Lasten skulle bestå av 20l tolfter vattensågade gran- och furuplankor, 495 tolfter dito gran- och furubräder av olika dimensioner samt 200 tolfter 9/3 tums 14 fots handsågade granplankor samt 400 tr beck och 500 tr tjära som lastfyllnad. Sammanlagt blev detta till 35 + 35 + 38 + 43 = 151 S:t Petersburg Stand.

Affären fördröjdes som vanligt av postgången. Mellan Helsingfors och de österbottniska städerna berodde denna om vintern dels av väglaget och dels av att posten ena gången i veckan gick över Tavastehus och den andra längs strandvägen genom Åbo. Den 28 jan. fick Collander emellertid Degeners brev av den 21 jan., där han ställde i tvivelsmål, huruvida bräderna, becket och tjäran skulle finna någon köplust i London, om också de handsågade plankorna finge medfölja på köpet eller till nedsatt pris.

Härtill svarade Collander, att de handsågade plankorna var de enda som tillfördes staden, och att han kunde utöka förrådet av sådana, medan de väntade på svar från London. Då skulle han även kunna bättre ange priset, i händelse bräderna måste subtraheras från förslaget. Andra handsågade granplankor kunde ej anskaffas i Nykarleby, furuplankor fanns ej alls. För hela trävarupartiet angav Collander ett riktpris om 4 pund 15 sh. per stand. Bräderna var enligt uppgift av god kvalitet. De halvrena var ej kärnbräder, ej heller de helrena s.k. bakarna. De förstnämnda hade en liten vankant på ena sidan av någon alns längd på kanten av brädet. Vid reduceringen upptogs därför t.ex. 1 st 7/1 tums halvrent bräde till 6/1 tums helrent. Härigenom drabbade det vankantiga lytet icke köparen i betalningsväg, enligt den beräkning Essen uppgjort.

Collander hoppades få besked om möjligheten att sälja tjäran för att kunna bestämma det pris han kunde betala bonden för att ej gå i förlust. Föregående års vinterpris var per tunna 2 rbl 80 kop. och sommarpriset 2 rb1 50, 2 rbl 40, 2 rbl 30, 2 rbl 25 och 2 rbl 20 kop s:r, vilket pris svårligen kunde nedtryckas. Att handla i mörker och på förlustkonto var svårt med nämnda artikel. Han ville därför »afstecka» [upphöra med] tjärhandeln så mycket som möjligt, i synnerhet om varan ej ägde någon begärlighet i London under vinterhalvåret.

Eftersom efterfrågan på furubjälkar var stor, hade Collander sökt få i gång en införsel av sådana från inlandet. För en 36 fots 13/13 tums 4 kant var priset 5 rbl 40 kop s:r, för en 25 fots 14/14 tums 4 kant 3 rbl 80 kop s:r och för dimensionerna däremellan 3:40—4:80 rbl s:r.

För att få handeln i gång hade Collander varit tvungen att utlova drygare priser än normalt. Bjälkar stod ej att få på nära håll. Endast några stycken hade ännu i jan. anlänt. Senare under vintern kom några dagligen, men det visade sig svårt att få dem fullkantiga. De har ofta en liten vankant i ena ändan, men betingade ändå fulla priset. Plank- och brädsläpningen från Keppos såg fortgick däremot alla dagar i rask takt.

Den 4 febr. fick Collander ett brev från Sieveking & Son i London, vari firman ställde sig optimistisk till möjligheten att avyttra den första lasten. Finländska produkter var emellertid lättast att sälja i Englands småstäder. — Grosshandlare J.W. Snellman från Uleåborg, som var utländsk agent, hade just passerat Nykarleby på väg till Åbo och meddelat Collander, att viborgsborna avslutat handel om plankor på leverans till 9 pund per stand. Han hade även gett Collander goda förhoppningar om dennes plankor. Collander utgav nu till Finlands bank eller ordres en växel på 600 pund, last Sieveking, och anhöll att denne godhetsfullt behagade infria den till hans belastande. Han hörde sig även för om möjligheten att sälja det ifrågavarande andra partiet.

I slutet av februari erhöll Collander helt oväntat ett anbud från J. & A. Thodén i Jakobstad om 700 st. furubjälkar till samma pris, som han nu betalade. Detta parti skulle huggas under vårvintern och flottas ned med vårfloden till Jakobstad och sedan uppbilas. Man hade försäkrat, att varan skulle komma att ligga i vatten endast några få månader och bli av fullgod beskaffenhet. — Det av Collander tidigare och så småningom inhandlade partiet hade nu stigit till 240 st.

I början av mars meddelade emellertid Degener att Sieveking & Son avsagt sig den erbjudna andra lasten, av orsak att becket och tjäran i den första lasten »misshagade» dem. Degener och Collander beslöt emellertid vid ett möte i Nykarleby den 12 mars att vidhålla kontraktet om frakt med skeppet NyCarleby och träffade en överenskommelse att sända till Sieveking ett parti plankor och bräder om 150 st., omfattande även 100—200 tr beck och 300 tr tjära. Priset garanterades till 4 pd 15 sh. per stand plankor, battens och 1 tums bräder och 3 pd à 3 pd 5 sh. för de handsågade plankorna.

Rederiet hade ej samtyckt till lastning av bjälkarna. Dessa var i medeltal 26 eng. kubikfot per styck och av vacker beskaffenhet. Bilningen kunde ytterligare förbättras för bättre stuvning. I partiet ingick några krokiga bjälkar som hade en några tum lång bukt på mitten, men var användbara till däcksbjälkar. Collander ville nu veta, vilket pris Sieveking erbjöd per kubikfot. Inköpspriset till bönderna var 3 rbl 53 kop s:r per styck.

Samma dag brevet avgick, fick Collander Sievekings brev av den 4 mars, vari han erbjöd sig köpa ifrågavarande bräder och plankor, d.v.s. 107 standard. Frakten ville firman ombesörja själv. Collander uppsade därför frakten med skeppet NyCarleby och efterhörde samtidigt hos Sieveking gällande priser i London på tjära och beck samt furubjälkar. Eftersom de av »Wiborgs Boer» i febr. nämnda priserna på plankor och battens tydligen varit för höga, och Collander vid offererandet av den andra lasten »begick den svaghetssynden», att han fordrade litet högre pris än för den första, ville han att Sieveking skulle ursäkta honom för denna svaghet, men han hade betalt sågägaren enahanda priser, och denne var »en Man som gerna hör efter de högsta priserna.» Collander ansåg att de borde ställa sig väl med honom (Essen) så att de kunde fortsätta affärerna och karakteriserar sig själv som »en man, som älskar Sanningen, men är svag för penningen och välmågan».

Degener hade tydligen »missrecommenderat» de finländska handsågade plankorna för sina vänner i London, vilket vållade Collander bryderi rörande priserna. Collander förstod av deras anbud, att de sett finländska handsågade plankor, men knappast i oriktat skick. Det hade Degener emellertid gjort, då han besökte Nykarleby hamn föregående sommar. Då därtill kom att de plankor han såg var av klenare dimension och till en del utskott för att begagnas till takläggning, var det naturligt, om handelshuset i London »förestäldt sig qualiteten bekymmersam», i synnerhet om Degener ej klargjort att plankorna befann sig i oriktat skick, sådana de aldrig exporterades.

Plankornas längd hade även väckt klagomål, men Collander framhöll att han alltid levererade träd av full standard. En gammal bekant sak var ju att större längder hölls bättre i pris och var kurantare. Han ville gärna sända en tolft riktade provplankor till Degener och Sievekingska huset för att visa skillnaden mellan riktat och oriktat skick. De skulle då vara både kant- och ändsågade.

Degener hade ansett att partiet var osäljbart och menade, att de ej borde dupera sig själva genom att försöka sälja det till England. Collander avslog därför ett fraktanbud på ett 130 lästers fartyg, liksom en plan att dela skeppet NyCarleby med Berger och Dyhr så att han skulle få disponera hälften. I stället hade han tänkt sälja stockpartiet på orten. Om Sieveking nu ville ha en last, stod ej något fartyg att erhållas. »Det är ej här som i England och många andra Commerciella länder, att man dagligen kan omskifta sina affairsplaner allt efter som fördelarne, peruken och vädret tillåter. Här behöfs, som Du vet, mera tid och mödor till allt; så ock till Warors uppköp och utsäljning».

Sieveking & Son hade emellertid erbjudit 22 sh. per Load levererade 50 engelska kubikfot, men Collander kunde ej antaga anbudet. Han stod fast vid sitt tidigare bud 19 kop. s:r per eng. kubikfot. Något fartyg hade han dock ej till lasten och han visste ej, hur han skulle kunna förtjäna på frakter på en last till London, »ty jag är så blind, dum, olärd och afsigkommen, att jag ej ser någon dager dertill». Han ville emellertid snart ha besked från London, om de menade något med parentationerna [högtidligt minnestal över nyss avliden person] i sina första brev, ty »På filosofins luftsprång och fruktalster är ju, som Du vet, icke mycket att bygga, när det gäller trädvaror, Beck och tjära etc., etc., ja, silfver, rubel och kopek!»

Ett par dagar senare fick Collander veta att Sieveking & Son tydde hans konsignationsförbindelse den 12 mars som ett formellt köp dem emellan. Som ett sådant kunde den dock ej betraktas enligt ordalydelsen och den verkliga överenskommelsen, ansåg Collander. Han hade dock ej något emot att överlåta bjälkarna till Sieveking som en fast handel, men därtill fordrades att de först besåg varorna, så som de befanns i utskeppningsskick och att man sedan blev överens om priserna. Då avståndet mellan firmans ombud i Helsingfors, Degener, och Nykarleby var så stort, att någon resa för denne knappast var möjlig, ansåg Collander det vara »rättvisligast» att låta lasten avgå till huset Sieveking på den fot konsignationsförbindelsen medgav.

Collander fruktade mellertid, att han blivit lurad av Degener. Befanns nu de handsågade plankorna vid framkomsten till London så klena och »afskyvärda», som de blivit beskrivna av Degener, bleve skammen Collanders, och då var han ju ej heller värd att få mera än de garanterade minsta marknadsprisen för dem. »Kan Du min hjertans Broder deremot på rättsenligare grund och med behjertande af alla omständigheter gifva ett bättre förslag att tillfredsställa kontrahenternas vinningslystnad och Husets önskan att få annamma lasten såsom dess köpta egendom, med skyldighet för skeppet NyCarleby att öfverföra densamma till frakt hvarå min befraktnings fullmakt gifvit vid handen, nemligen 65 pd sterling per stand in fullo (icke 65 pd & 5 %), så tänd upp Ditt ljus och låt det sprida sina klara strålar för mig i berörda afseende!» Det skulle dock ske snart, så att Collander om han godkände det, kunde utställa faktura på lasten till Sievekings.

Efter brev från Sieveking 5 och 12 april beslöt Collander i alla fall att fakturera lasten fritt ombord på skeppet NyCarleby, men exklusive frakt, till Sieveking & Co för 592:10 pund sterl. Lasten bestod av 70 standard vattensågade battens och bräder à 4 pd 15 sh. per stand, 70 stand handsågade plankor à 3 pd 5 sh. per stand, och 10 dito utgörande lastfyllnad, till samma pris. De handsågade plankorna hade Degener såsom nämnts under sitt besök i Nykarleby sett i oriktat skick. Därav hans ofördelaktiga omdöme, som han dock ej rent ut yppat för Collander. Sedermera hade plankoma kantsågats till vissa tumtals bredd engelskt mått, varför Sieveking borde finna dem »ganska säljbara och lönande». Riktningskostnaden hade blivit 4 gånger dyrare än vanligt. Collander medgav dock, att bräderna måhända var mindre helrena än vad sågägaren uppgivit.

Däremot kunde Collander ej antaga Sievekings anbud på bjälkarna. Priset var för lågt i förhållande till vad de kostat. Collander ångrade nu att han »åter för mycket lyssnat till menniskors klingande utläggningar, samt dymedelst kommit att sylta mig in uti circa 2 000 st inalles.»

Skeppet NyCarleby som genomgått en lång förbyggnadsreparation, väntades bli klart i mitten av maj för lastning.

I brev till Degener den 13 maj underrättade Collander honom om affären, uteslutande alla bemötanden av dennes »orma krökningar» tills de personligen råkades. Han uttalade även sitt missnöje med att Degener ej lyckats finna någon köpare till furubjälkarna. »Orealiserande kalkyler ger hvarken något i pungen eller buken».