V. NYKARLEBY SOM SKOLSTAD

NYKARLEBY SEMINARIUM

Seminariets tillkomst

Nykarleby eminariums emblem.
[Seminariets
emblem]


Nykarleby folkskollärarseminariums uppkomst och utveckling har behandlats av Z. Schalin (1898) och K. J. Hagfors (1923), varjämte H. v. Schantz utgivit en matrikel över lärare och elever 1873—1957, som även innehåller utdrag ur seminariets dagbok. Då seminariets historia i framtiden sannolikt kommer att behandlas utförligt av annan författare, har framställningen här inskränkts till en skildring av dess uppkomst, relationer till staden och avveckling. 1)

Då det i början av 1870-talet gällde att avgöra, var det nyss beslutna svenska folkskollärarseminariet skulle placeras, i Ekenäs eller Nykarleby, var det framom andra tre f.d. eller dåvarande Nykarlebybor, som avgörande bidrog till att läroinrättningen placerades i sistnämnda stad. Den ena var skalden-professorn Zacharias Topelius, som genom sin diktning, sina historiska berättelser och sin verksamhet som publicist gjort Nykarleby känt i vida kretsar i landet och vars förbindelser med tidens ledande kulturpersonligheter och politiker visade sig ovärderliga för staden. Den andra var dåvarande överinspektorn i skolstyrelsen, f.d. Nykarlebypojken Carl Synnerberg, som tack vare sin utmärkta kännedom om Österbotten och Nykarlebynejden fick skolstyrelsen att förena sig om att föreslå Nykarleby. Den tredje var rådman J. A. Lybeck, som på grund av sin auktoritet fick magistraten och borgerskapet i staden att utan större invändningar frikostigt utlova tomtmark och husrum för seminariet. Bland övriga personer, som avsevärt bidrog till frågans för Nykarleby gynnsamma lösning bör särskilt nämnas ecklesiastikchefen friherre Johan Philip Palmén. Att slutligen en stagnerande småstad som Nykarleby och ej t.ex. Åbo eller Helsingfors fick seminariet berodde väsentligt på den svärmiska idealitet, som utmärkte Uno Cygnaeus, ”den finska folkskolans fader”, och som tog sig uttryck i åsikten att endast småstaden kunde skapa den rätta studiemiljön för folkets blivande lärare.

Mellan Topelius och Lybeck fördes på 1860—1870-talet en rätt ingående korrespondens i saken. Den belyser Topelius' avgörande insats på ett utomordentligt sätt och skall här refereras ingående.

Den 21 febr. 1870 skrev Topelius från Helsingfors till svågern Joh. Ad. Lybeck i Nykarleby, att han föregående fredag erhållit ”säker underrättelse om att regeringen med första är betänkt på att inrätta två seminarier för svenska folkskolor i Finland, ett för lärare och ett för lärarinnor. Den ena av dessa läroanstalter förlägges i Nyland, den andra i Wasa län, men hvilkendera som får det manliga eller det qvinliga, är ännu obestämdt. Vid första nys härom är troligt, att Wasa och Jakobstad, möjligen också Kristinestad och Kaskö skynda sig att begära den Österbottniska skolan till sig. Men jag tycker att Ny Carleby så gerna kunde få den äran och fördelen på sin lott och ville derföre fråga, om du ej anser det vara skäl att staden ofördröjligen ginge in med en petition till senaten derom.

Nu vill jag ej fördölja för dig, att jag helt naturligt också dervid har tänkt på Kuddnäs. Ty sjelfva skolan kommer sannolikt ej att förläggas i någon stad, utan strax utanför en stad, emedan der måste vara tillfälle till jordbruk och ladugård. Men fördelen för staden vore

1 mo att större delen av lärare eller lärarinnor, äfvensom elever, skulle bo i staden, emedan det blefve för dyrt att uppföra bostäder för dem vid skolan;
2 do att minst en 30 à 40.000 mark om året skulle sättas i omlopp på orten;
3 tio att hela stadens egen ungdom finge undervisning, samt
4 to att en sådan skola måste verka välgörande och civiliserande för hela den kringliggande bygden och på stadens arbetande klass.


Skulle du, af dessa skäl, anse något böra göras, så skulle jag föreslå, att du så fort som möjligt vill kalla Svedberg 2) till dig och rådgöra med honom. I Munsala tror jag skolan af nämnde orsak, ej kan påtänkas, och får man således Svedberg att medverka för NyCarleby, så äro hans namn och hans erfarenhet utaf mycken vigt. Helsa honom då från mig och bed honom verka för orten. Jag bifogar här i hast ett utkast till inlaga, hvarmed ni sedan kunna göra som eder godt synes. Jag tänker att den kunde underskrifvas antingen af stadens äldste, eller blott af några stadens invånare samt några bönder och Svedberg med, och sedan skulle jag, med fullmakt, inlemna den till senaten samt göra hvad jag förmår. — Hvad Kuddnäs angår, vore en möjlighet, att gården och antingen hela Kuddnäs hemman, eller blott en del af jorden, kunde arrenderas eller köpas för skolan och nybyggnader för det öfriga göras vid Frill. — Men detta är icke hufvudsak. Det vigtiga är, att skolan kommer till Nykarleby, hvar den då sen må placeras. — — —

— — Haf tack, gode broder, för alla dina väntjenster med våra affärer... Jag hoppas att tiderna något ljusnat, så att du ej har så mycket bekymmer som förr med dina många hemman...”

Vi ser, att initiativet helt kom från Topelius och att han i detalj för sin vän Lybeck beskriver de fördelar staden skulle få av läroinrättningen. Hans intresse går så långt, att han t.o.m. förestavar den inlaga magistraten och de äldste borde avfatta i saken. Den framstående skolmannen Anders Svedberg spelar en stor roll i Topelius' planer och givetvis även frågan om Kuddnäs försäljning till staten för ändamålet, vilket skulle ha passat Topelius utmärkt vid denna tid.

Topelius lyckades även väcka stadens myndigheter till aktivitet i frågan. Redan den 28 febr. hade magistraten sammankallat samtliga medlemmar av borgerskapet till sammanträdet. Rådman J. A. Lybeck framhöll, att Munsala och Nykarleby landsförsamlingars medlemmar hade för avsikt att hos H. Kejs. M:t i underdånighet petitionera om inrättandet av ett svenskt folkskollärarseminarium och om dess förläggande till denna trakt av landet. Lybeck frågade nu, om borgerskapet ville förena sig med nämnda kommuners medlemmar i en sådan petition till H. Kejs. M:t och tillika deltaga i någon av de kostnader statsverket skulle komma att vidkännas vid denna anstalts inrättande.

Magistraten och borgerskapet mottog propositionen ”enhälligt med lifligaste intresse” och det beslöts att en 15-mannakommitté skulle tillsättas för att å borgerskapets vägnar förena sig med de nämnda kommunerna om en petition i ärendet. Valda blev handlandena Alfred Häggblom, Carl Grundfeldt, G. M. Hedström, P. Aug. Lybeck och C. J. Berger, garvaren A. J. Thulin, färgarna Magnus och Theodor Wahlberg, skräddaren Erik Forsman, sjökaptenerna Oscar Olson, Ernst Aug. Henelius, Jakob Kerrman, Carl Johan Pettersson och viktualiehandlandena Elias Roos och Robert Ahlqvist.

Därjämte skulle man anhålla om att därest seminariet förlades till Nykarleby stad eller dess närmaste grannskap, ”å något af närbelägna landtgods”, skulle staden få på egen bekostnad flytta de med finska statsverkets medel för Munsala folkskolas behov uppförda byggnaderna och åter uppföra dem på den för den blivande läroanstalten anvisade platsen. Om seminariet förlades i staden, skulle tomten och erforderlig mark kostnadsfritt upplåtas för dess behov.

Den i magistratsprotokollet åsyftade folkskolan i Munsala var Svedbergs skola, som då redan varit i verksamhet i 7 1/2 år, den enda fasta högre folkskolan i hela Österbotten och en av landets dåvarande sex svenskspråkiga folkskolor. Svedberg hade ända sedan 1850-talet deltagit i den offentliga diskussionen om folkskolornas blivande organisation och hade varit medlem av den kommitté, som tillsatts för att granska Uno Cygnaeus' skolförslag. 3)

Petitionen inlämnades även till senaten och stadens initiativ väckte välvilja på flera håll.

Den 11 mars skriver Topelius till Lybeck, att han mottagit petitionen om seminariet, ”hvilken angelägenhet, förnämligast genom ditt ingripande, tagit en så oförväntad fart i både stad och landsort”. Handlingarna hade nu inlämnats. Utom protokollsutdrag medföljde även ett intyg av Svedberg, att han för sin del ej hade något emot flyttningen av Munsala skolhus. Ansökningen hade redan föredragits i senaten, men ingenting var ännu bekant om utsikterna att lyckas.

Topelius hade emellertid haft ett långt samtal med ecklesiastikchefen statsrådet Johan Philip Palmén, som sagt sig vara glad, att Nykarleby tagit detta steg, emedan det skulle påskynda saken och vara som ”ett fängkrut”. Ekenäs hade inkommit med en likadan ansökan och erbjudit en stor lokal. Första tanken hade varit att förlägga det österbottniska seminariet till Gamlakarleby, emedan där fanns en rymlig skollokal, som väntades bli ledig, då högre elementarskolan höll på att gå under av brist på elever. Här ingrep emellertid Topelius. Det var ej svårt, skriver han, att övertyga Palmén om olämpligheten av Gamlakarleby, såsom beläget i yttersta ändan av det svenska området. När de åtskildes, lovade Palmén ”hava vår ort fram för andra i minne”.

Det var m.a.o. tillgången på lämpliga skollokaliteter, som spelade den avgörande rollen för höga vederbörande, då det gällde att placera seminariet. Kostnaderna måste hållas nere i det av nödår och fattigdom drabbade Finland och ideella och pedagogiska synpunkter fick därför träda tillbaka för kallt realistiska.

Det gällde följaktligen, framhåller Topelius, att kunna förhyra en tillräcklig lokal i Nykarleby. Ett manligt seminarium, som ej hade inackordenter, behövde enligt Topelius minst 20 bonings- och skolrum, trädgård och något odlingsmark m.m. Ett kvinnligt seminarium behövde minst 30 rum. Nu var första förslaget att förlägga det manliga seminariet till Österbotten och det kvinnliga till Ekenäs, men Ekenäsborna hade begärt ett manligt. Palmén bad därför Topelius enskilt höra efter, vilkendera ”avdelningen” Nykarlebyborna helst önskade. Palmén ville även veta dimensionerna på Munsala skolhus.

Topelius uppmanade vidare Lybeck att taga del av direktorns för Jyväskylä seminarium, K. G. Leinberg förslag, publicerat i Helsingfors Dagblad, vilket sannolikt skulle följas. Staten för vardera seminariet skulle uppgå till 24 à 25.000 mk, vartill kom lärjungarnas depenser [utgifter] till förmån för orten. Därtill kom den viktiga fördelen av en normalskola, som alltid åtföljde ett seminarium. Det blir naturligtvis en folkskola för bönder och lägre borgerskap, skriver Topelius, men ”huru godt skulle ej en sådan mönsteranstalt verka för orten!” Han tillägger:

— — —

”Finnes gårdar att hyra i staden? Jag gör icke något steg för Kuddnäs. Hufvudsaken är att orten får del af den vigtiga anstalten.” Den 17 mars var borgerskapet sammankallat på nytt. Rådman Lybeck uppläste Topelius' brev. Borgerskapet beslöt sig enhälligt för det manliga seminariet och åtog sig att anskaffa erforderliga rum för seminariets behov. Därtill förband sig borgerskapet, att i händelse villkoret för seminariets placerande i Nykarleby bleve sådant, att det nödgades anskaffa fri lokal för läroanstalten, skulle sådant medgivas. I övrigt beslöts, att inom borgerskapet utse en prövningskommitté, som borde bestämma beloppet av hyrorna i staden. Borgerskapet lovade, att underkasta sig prövningskommitténs bestämmelser. Ett telegram avläts till Topelius, vari man framhöll, att Nykarlebyborna helst önskade få ett manligt seminarium till orten, att man skulle anskaffa erforderliga rum för detsamma samt att gårdar dessutom stod att hyra. Detta telegram skulle bifogas petitionen. 4)

Telegrammet gjorde god verkan. Största försiktighet i alla politiska aktiviteter var emellertid nu av nöden för att ej störa sakernas gynnsamma gång, menade Topelius. Seminariefrågan hade redan väckt en del uppmärksamhet. Från Nykarleby skrev lär. J. Kaldén till Vasabladet.

”Seminariefunderingar ha i dessa dagar livligt upptagit sinnena här. Man hoppas nämligen, att styrelsen nådigst nu efter två sekel skall behaga gottgöra denna stad för den förlust den led därigenom att härvordne ”Trivialskola” flyttades till Vasa...”

Kaldén talar om ”lägets sunda beskaffenhet”, att staden låg i mitten av den svenska befolkningen i Österbotten, att platser och publika byggnader fanns mer än tillräckligt och att en ev. jordbruksskola kunde finna hemman belägna invid stadsportarna.

Kaldén kunde något senare meddela, att stadskommunen till det blivande skolrådet i staden föreslagit handl. A. G. Häggblom, konsul C. Grundfeldt, provinsialläkaren K. Fr. Forsius, tullförvaltaren, vicehäradshövd. O. Lindbohm, t.f. borgmästaren J. Tegström och handl. G. M. Hedström.

Nykarleby hade emellertid, såsom redan nämnts, konkurrenter. Vasaborna tänkte sig seminariet placerat i Sandviks villa och Jakobstad ville inrymma det i f.d. realskolans hus i staden (byggt 1853 för Vasa realskola), men kunde även tänka sig att placera det på Östensö lagmansboställe 11—12 verst utanför staden. Endast Anders Svedberg pläderade vältaligt för Nykarleby. Andra synpunkter framfördes från annat håll. En livlig diskussion hade sålunda börjat om seminariets placering. Även andra, politiska frågor tryckte emellertid på vid denna tid och krävde sin del av allmänhetens intresse. En alltför engagerad uppslutning kring dem kunde bli farligt för seminariefrågans avgörande i positiv riktning. I ett nytt brev av den 23 mars 1870 avrådde Topelius därför ”det lilla Nykarleby” från att ”stiga fram” med en egen petition i den då aktuella frågan om en ny tryckfrihetsförordning. Presspetitionen, som Topelius själv undertecknat, hade upptagits illa av generalguvernören och Nykarleby borde ej nu framträda, då staden så nyss petitionerat om seminariet. Förslaget om en egen petition hade framförts i ett telegram till Topelius av dr K. Fr. Forsius. Däremot ansåg Topelius, att en gemensam petition kunde framföras av städerna, eller av så många enskilda personer som möjligt. 5)

Topelius återkom i samma brev till rumsfrågans betydelse. Då han kom upp till Palmén med Nykarlebyborgerskapets telegram, låg alla handlingarna färdiga i en väska för att avhämtas av vaktmästaren. Bland dem fanns Ekenäsbornas generösa anbud om ett stenhus och ett trähus med 18 rum kostnadsfritt. Till dessa handlingar bifogades nu i sista stund Nykarleby borgerskaps beredvilliga, men försiktiga anbud om att ”anskaffa nödiga rum”. Anbudet var påtagligen välkommet, skriver Topelius. ”Jag tror ej, att kronan begär mycken uppoffring af Nby, men väl tillmötesgående, emedan rumsfrågan är en af de viktigaste”.

Senaten hade gynnsamt upptagit petitionen och remitterade nu denna och Ekenäspetitionen med bilagor till folkskolinspektorn Uno Cynaeus för utlåtande. Han var emellertid på resa, men Topelius skulle skriva till honom och tala för saken. Han uppmanade Nykarlebyborna att hoppas på framgång och ej låta sig skrämmas därav, att t.ex. Vasaborna ville ha inrättningen i Gamla Wasa f.d. lasarett, ”ett skönt förslag”! Skulle Kuddnäs komma i fråga, trodde han att ditflyttningen av Munsala skolhus skulle göra lokalen tillräcklig, när eleverna bodde i staden. ”Blott puukkojunkarne nu skulle låta bli att knifvas och ytterligare skaffa nejden ett dåligt rykte!”, vädjar han. Man hade velat få honom att uppskjuta inlämnandet av Nykarlebypetitionen, men det hade han ej gått med på! Han väntade nu på Svedbergs ritning över Munsala skolhus, och bad hälsa Calle Grundfeldt, att han tänkt på honom jämte Lybeck som frambefordrare av en god sak som skulle kunna få den största betydelse för stadens framtid.

Som en följd av Topelius' understrykande av rumsfrågans betydelse avfattade borgerskapet, efter ett nytt sammanträde den 28 mars, på rådman Lybecks förslag en närmare förklaring till de förbindelser man åtagit sig i telegrammet. 6)

Förklaringen insändes till Kejsaren i följande form:


     ”Stormägtigste Allernådigste Kejsare och Storfurste.

Sedan Magistraten i samråd med borgerskapet under den 17 innevarande Mars till Professoren Zachris Topelius aflåtit ett telegram af påföljande innehåll... för att till Eders Kejserliga Majestät i djupaste underdånighet bifogas den lika underdåniga petition, som borgerskapet i förening med närliggande landsorts medlemmar angående ett svenskt folkskolelärare Seminarium inför Eders Kejserliga Majestät nedlagt, så utbeder sig Magistraten härmed att öfver förenämnda telegram få afgifva förklaring med afseende å de förbindelser som borgerskapet dermed iklätt sig.
     I öfverensstämmelse med hvad bilagde protokolls utdrag upptager förbinder sig staden att för den ifrågavarande lärarinrättningens behov hyresfritt upplåta erforderliga rum antingen här i staden eller i dess närhet förlägges en lärareinrättning för manliga eller för qvinliga elever eller ock för båda dessa, hvarförutan staden förbinder sig att för lärare och elever vid inrättningen anskaffa erforderliga rum mot skälig hyra.

Magistraten framhärdar med djupaste vördnad, trohet och nit.

Eders Kejserliga Majestets

tropligtigste undersåtar

J. Tegström  M.  Sandström   J. A. Lybeck   C. Grundfeldt.”


Den 4 april 1870 hade Topelius i brev från Lybeck mottagit magistratens protokoll härom med förklaring och gått upp med dem till ecklesiastikchefen. Det mesta berodde nu på Cygnaeus' utlåtande. Topelius rådde Lybeck att fråga Grundfeldt, om han ville tillskriva Cygnaeus i saken och bifoga en liten planteckning över staden med omgivningar med särskild färgläggning av alla de platser man hade att välja på. Brevet borde vara försiktigt ställt och det borde framhållas, att det var ”saken i sig sjelf och icke blott den egna fördelen, som väckt intresse på orten”. Svedberg vore annars lämplig att skriva till Cygnaeus han också, men han hade stött sig med denne i en diskussion om folkskolan. Grundfeldt hade en god penna och kunde lägga sina ord grannlaga, när han ville.

Palmén hade f.ö. ansett, att stadens anbud om hyresfri lokal för själva inrättningen skulle väga ganska mycket i vågskålen för Nykarleby, liksom Ekenäs' motsvarande erbjudande. När därtill kom, att Nykarleby kommit med sina erbjudanden så mycket förrän de andra, ansåg Palmén att Nykarleby hade stora utsikter att få seminariet, om ej särdeles talande skäl anföras för Jakobstad, ty varken Wasa eller Gamlakarleby torde komma i fråga.

Saken bleve troligen avgjord i juni, trodde Topelius, och därpå skulle Ekenäs seminarium inrättas, men det österbottniska trodde han ej skulle kunna upprättas före aug. 1871. Det var nämligen svårt att få passande föreståndare och lärare.

Palmén hade även frågat, om Munsala skolhus kunde flyttas med sommarföre, vartill Topelius svarat, att det hade sina svårigheter, men väl kunde ske i nödfall. Cygnaeus hade även uttalat önskemål om plats för några interner på seminariet à 120 mk om året.

Zacharias Topelius av A. J. Tawaststjerna 1898 bärande "burklock". Mössan med tofs togs i bruk den 1 maj 1909.
[Zacharias Topelius av A. J. Tawaststjerna 1898 bärande ”burklock”. Mössan med tofs togs i bruk den 1 maj 1909.
Foto: Lars Pensar, ägare till bådadera, januari 2005.]

Topelius underströk ytterligare för Lybeck, att den bästa vinst staden skulle få av seminariet, utan tvivel blev normalskolan. Den skulle komma att tillika bli en utmärkt borgarskola, så att alla de, som ej ämnade sig till akademin, där kunde få en duglig undervisning.

Topelius visste vidare berätta, att Synnerberg nu förordat Nykarleby för chefen för skolstyrelsen, gen. löjt. Casimir v. Kothen och omnämnt Smedsbacka och Kuddnäs som lämpliga platser. Topelius var själv bjuden till v. Kothen samma dag han skrev brevet och var således i tillfälle att även här verka för Nykarlebys sak. Kuddnäs erbjöd dock enligt Topelius stora svårigheter, ty plats måste i så fall beredas för arrendatorn och hans ladugård. Helst skulle Topelius donera Kuddnäs till seminarium, om han vore ensam ägare till gården. ”Det vore ett godt och vackert ändamål!” Skulle Kuddnäs komma i fråga, skulle det längre fram vara skäl att försöka få dit en jordbruksskola i samband med seminariet. Dock, den som vill en sak, skall ej blanda ihop två, menar Topelius. 7)

I juni kunde Topelius meddela Lybeck, att pastor Cygnaeus efter midsommar skulle anlända till Nykarleby, utskickad av senaten för att utse plats för det österbottniska seminariet. Han var enligt Topelius särskilt anbefalld att undersöka Nykarlebys lämplighet, men skulle på samma tur besöka även Wasa, Jakobstad och möjligen Gamlakarleby. Nykarleby borde således klä sig i sin vackraste grönska, och om möjligt framlägga bestämda förslag för Cygnaeus på två eller tre platser att välja på, såväl inom som utom staden. För Kuddnäs skulle större nybyggnader eller ändringar vara behövliga, om det kom i fråga. Staden kunde ej bekosta dessa och Topelius' kassa var ”klen att gå i förskott”. Det vore därför möjligt, menade Topelius, att Smedsbacka eller Juthbacka vore lämpligare såsom bättre bebyggda, eller att plats kunde finnas inom staden. Lybecks förslag, att staden skulle arrendera hela Kuddnäs och fördela ägorna på landbönder, ansåg Topelius vara ”renaste spel”, bara man visste att landbönderna ej på nytt skulle vansköta allt och göra påbörjade förbättringar om intet.

Topelius berättade vidare, att intet annat var avgjort i seminariefrågan än att ”anstalten” skulle träda i verksamhet först i aug. 1871. Cygnaeus var böjd för att inrätta både manligt och kvinnligt i Ekenäs; som han kände, ty Österbotten kände han ej alls. Det såg dock ut, som om Ekenäsborna spänt sin båge för högt, då de fordrat ett förenat seminarium som villkor för sin erbjudna stora lokal. Detta hade blivit illa upptaget. Palmén hade sagt, att blir det ett förenat seminarium, så var det större utsikt att det kom till Österbotten, ”som i så många andra afseenden anser sig missbytt”. Det sannolika var dock, att det skulle bli två.

Topelius betvivlade ej, att Nykarlebyborna själva skötte affären bäst, men han hade ändå tänkt sig, att han som gammal vän till Cygnaeus ”kunde lättare språka med honom”, när han kom till Nykarleby. Detta hade deciderat honom till att ”oaktat om och men” dock begagna sig av Lybecks inbjudan att tillbringa en del av sommaren i Nykarleby. Han hoppades således, att om ingenting oförutsett inträffade ”med gumma och flickor någon dag före midsommar kunna åka in genom vännen Lybecks port och få än en gång trycka eder hand i den gamla hembygden”.

Han bad Lybeck ha överseende med att han i så fall, eftersom han ej kunde stå ut med nio månaders kammarliv, om han ej fick leva en eller par tre månader till hälften som vilde, skulle ha sina ”gamla oseder” kvar d.v.s. fiskarlivet på Alörn. Han bad vidare Lybeck tillsäga rådman Dyhr att se åt, om hans gamla Maja (båten) kunde fås i brukbart skick.

Omsorgen om den gamla hemstaden sträckte sig till många områden. I förbifarten meddelar Topelius sålunda, att fiskeriinspektören Malmberg skulle resa genom orten norrut i slutet av juni. Topelius hade frågat honom, varför han aldrig brytt sig om Nykarleby älv. ”Då visste han ej ens, att der ficks någon fisk!” Nu hade han emellertid lovat ge råd och anvisningar till att förbättra lax- och sikfisket i älven, bara han vid genomresan fick upplysningar om fångsten och fiskemetoden.

Den 20 juni hölls en ny rådhusstämma i anledning av Cygnaeus' förestående besök. Rådman J. A. Lybeck föreslog, att en kommitté skulle bildas, som vid besöket ägde att å borgerskapets vägnar överenskomma med Cygnaeus i alla frågor, som berörde seminariets förläggande till orten. I kommittén invaldes: rådmännen J. A. Lybeck, M. Sandström och C. Grundfeldt, dr Kristian Fredrik Forsius, handlandena G. M. Hedström och A. Häggblom, garvaren A. J. Thulin och färgaren Magnus Wahlberg. Mot beslutet reserverade sig handl. Elias Roos.

Besöket blev även av och Cygnaeus bestämde sig för Kuddnäs. Topelius och hans svåger L. W. Schalin hade erbjudit hela lägenheten till ett pris av 20.000 mk. Ännu i sept. hade Cygnaeus dock ej avgivit sitt utlåtande till senaten om var seminariet skulle placeras. Cygnaeus ville fortfarande ha ett sammansatt seminarium och Kristinestad sköts fram som en ort, om vilken Österbotten och Nyland kunde förlikas. Prof. Jac. Estlander arbetade energiskt för denna sin hembygd, medan Topelius ansåg, att han med hänsyn till att det nu gällde Kuddnäs, ej kunde agera för Nykarleby så mycket som tidigare. Han kunde emellertid meddela, att skolstyrelsen gärna såg, att privata fruntimmersskolor inrättades i städerna och att man var villig att understöda dem med bidrag, såsom redan skett i Gamlakarleby och Ekenäs. Han tillrådde, att frk Lydia Calonius som bl.a. gav privatlektioner i franska i staden, skulle uppmuntras att inrätta en sådan skola i Nykarleby. I så fall kunde hon enligt Topelius vara säker på ett bidrag om 1.000 eller 1.200 mk blott hon tog en lärare med. Det vore något att tänka på, menade Topelius. 8)

I början av febr. 1871 föreföll seminariefrågan praktiskt taget vara klar. Topelius hade den 2 febr. emottagit en biljett från Palmén, vari meddelas, att senatens pluralitet hos K. M:t hemställt om inrättande av ett svenskt manligt seminarium vid Nykarleby och ett kvinnligt i Ekenäs.

Avgörandet hade som bekant i själva verket fallit den 8 dec. 1870 i skolstyrelsen, där överinspektor Carl Synnerberg varmt talat för Nykarleby och fått majoriteten med sig. Det var i själva verket sju ansökningar som förelåg, nämligen utom från Nykarleby och Ekenäs även från Borgå stad med biskopen i Borgå stift, teol. dr. Frans Ludvig Schauman, Nikolaistad med greve Gustaf Filip Armfelt, Kristinestad med borgmästare Karl Aspelund, Lappfjärds socken med Johan Äbb och särskilda församlingar i Nylands län med boställsinnehavaren C. O. Forsell i spetsen. Skolstyrelsens utlåtande, som följde Synnerbergs synpunkter, föredrogs den 25 jan. 1871 i senaten av ecklesiastikchefen Palmén. Den 1 febr. godkände senaten förslaget och den 17 maj s.å. utfärdades kungörelse härom. Seminariet skulle placeras på Kuddnäs egendom utanför Nykarleby, där stadsborna ”åtagit sig att kostnadsfritt och för all framtid förse inrättningen med erforderliga lokaler och öfriga byggnader jämte behöflig mark, däraf till trädgård, odlingsfält och park bör upplåtas minst sex tunnland”.

Palmén hade framhållit, att den svenska bosättningen bildade två från varandra avskilda huvuddelar. Österbottens svenska allmoge hade genom sitt isolerade läge ej kunnat göra sin inneboende större själskraft och industriella förmåga gällande. Ett sammansatt seminarium borde därför inrättas både i Nyland och Österbotten, men då landets tillgångar ej medgav detta, borde en seminarieavdelning inrättas i vardera landskapet. Vad Nikolaistad och Kristinestad beträffar, framhöll Palmén som en olägenhet, att seminariet där skulle komma att placeras inom själva staden, medan Ekenäs och Nykarleby erbjöd möjlighet att placera läroinrättningen på landsbygden i stadens närhet, vilket skolstyrelsen av olika skäl önskade.

Senator Molander företrädde en annan åsikt och menade, att vistelsen vid en för båda könen gemensam läroanstalt skulle utöva en förädlande inverkan på seminaristerna. Trakten kring Ekenäs var sund och vacker och befolkningen hyfsad och sedlig, varför det gemensamma seminariet borde förläggas till denna stad.

Cygnaeus hade även förordat Ekenäs.

Molanders åsikt omfattades av senatorerna Furuhjelm och Nordenstam. Med Palmén förenade sig senatorerna v. Haartman, Mechelin, Norrmén, v. Trapp och v. Born.

Kejsaren skulle emellertid avgöra saken. Topelius var ännu i febr. fortfarande orolig för att motpartiet skulle försöka ”omsvänga” saken i Petersburg, eller få den uppskjuten på obestämd tid. Man hade emellertid anledning att hoppas det bästa. ”Och i sanning, Nykarleby kan ännu ej fatta, huru mycket det skulle vinna genom denna inrättning för sina barn, sitt välstånd, sitt anseende och sin lyftning. Man behöfver endast minnas, hvad Jyväskylä var före seminariets inrättning, och hvad det sedan blifvit. Sådant verkar för många slägten framåt, och går det som vi nu hoppas, så lyckönskar jag af hjertat min kära födelseort”, skriver Topelius. Kuddnäs eller någon annan plats var en senare fråga. Det viktiga var att seminariet kom till stånd och ”att vi från dess anläggning kunna hoppas en ny och lyckligare framtid för det lilla Nykarleby”.

Topelius var bekymrad för att staden vid besöket på sommaren ej formulerat sina åtagna förbindelser närmare för Cygnaeus. Ett skriftligt förslag i enlighet med besluten föregående vår och sommar borde därför insändas. Detta förslag kunde Topelius, om så önskades, först meddela Cygnaeus och begära hans råd och upplysningar, så att allting var klart, då saken var definitivt avgjord.

Den 19 juni kunde så Topelius meddela Lybeck, att han kort förut i Finlands Allmänna Tidning läst den kejs. förordningen om seminarierna. 9) Han var emellertid ej riktigt nöjd. ”Med blandade känslor af förvåning och ledsnad fann jag deri Kuddnäs uttryckligen angifvet som blifvande plats för Nykarleby Seminarium. Jag hade önskat, att staden haft fullkomligt fria händer att välja residenstomten, om denna fåtts billigare, men finner nu, att Cygnaeus anmält Kuddnäs som definitiv plats”. Det skulle nu enligt Topelius bli svårt för staden att rygga det gjorda anbudet, när det var stadfäst av Hans Majestät.

Under sådana omständigheter ansåg Topelius det som en plikt, att han och meddelägaren Schalin ”i det yttersta möjliga” borde gå stadens önskningar till mötes rörande köp av Kuddnäs, om detta kom i fråga. Mera än 22.000 mk skulle ej begäras och köpesumman skulle få innestå mot 5 %. Topelius var själv beredd att gå ned till 20.000 mk på egen risk. Han hade även finansieringen av köpet klar för sig. Grundfeldt kunde upplysa om att ett lån om 50.000 mk torde vara att påräkna. Vidare kunde staden bryta ut Frill hemman och sälja det skilt, eller också fördela ägorna i lotter för utarrendering. ”Det vore väl besynnerligt”, skriver Topelius, ”om icke staden, med klok förvaltning, skulle på detta sätt få sina pengar igen”. Ett mejeribolag eller en industriell inrättning kunde även inrättas vid strandägorna. Därtill kom en ej obetydlig skog. Köpet av Kuddnäs borde alltså löna sig. Seminariet med sin stat om 39.500 mk, utom elevernas penningar, skulle bli av ”ett oberäkneligt inflytande på stadens framtid”. Topelius' blivande svärson, lektor Berndt Nyberg, som nyss hade varit i Jyväskylä, visste berätta, att en stor mängd ståndspersoner där hade sina barn i normalskolan och icke nog kunde prisa denna inrättning. Topelius lyckönskade således staden av allt hjärta, ”det må för öfrigt gå med Kuddnäsaffären huru som helst”.

Säkerligen hade han dock helst sett, att Kuddnäs blivit en ”plantskola för ljus och bildning i fäderneslandet”. I ett brev av den 1 okt. berättar han sålunda, att Synnerberg, ”som alltid varit för residenstomten”, utverkat frihet för staden att välja. Detta betydde enligt Topelius, att det ej skulle bli något köp av Kuddnäs. Detta vållade honom bekymmer, ty arrendekontrakten med Albert Dyhr gick ut i mars 1872, och sedan visste han ej vad som vore rättast att göra med Kuddnäs. 10)

Olika privata spekulanter på egendom anmälde sig småningom. Larsdagen 1871 skrev Topelius till sin Syster Sofie Schalin: ”... Visst skulle vi önska en annan ägare till det forna hemmet än garvaren Eng — det är litet engsligt — , men fås ej en annan, så måste vi vara nöjda. Lybeck skrev, att kapten Häggström spekulerat, men nu höra vi, att han slagit det ur hågen, emedan egorna äro så spridda, etcetera. Det ser ut som om vännen Dyhr just icke uppmuntrar köpare. Mitt förslag om 22.000 mk och ända ned till 20.000 gällde att underlätta seminariets placering för staden, men får staden köpare, sedan Sem(inariet)s jord är avdragen, finner jag intet skäl att pruta på våra ursprungliga 24.000, såframt de stå att erhålla. Vi äro således i den punkten fullkomligt ense. Lybeck bad mig sända dig fullmakt att sälja. Jag gör detta vid första vink av eder...”


Erik Birck (1988) Nykarleby stads historia del III, sid 127—138.


Nästa kapitel: Delade åsikter i seminariefrågan.


Läs mer:
Seminariet i kapitlet Fakta.
(Inf. 2005-01-07.)