Frivilliga Brandkåren i Nykarleby firade sin sedvanliga årsfest i söndags. Från morgonsidan af dagen var himlen mulen och man befarade ett ogynsamt festväder. Den ena molnskyn efter den andra skingrades dock, när det led mot middagen, och det bästa väder, man kunde önska sig rådde vid festens början. Himlen var då alldeles molnfri, och alla brandkårsmäns ögon strålade af förhoppning på en glad fest.

Kl. 4 e. m. uppställdes brandkåren vid brandkårshuset, dess medlämmar klädda i sina hvita jackor och glänsande kaskar, och aftåget skedde därifrån under tonerna af Nykarleby frivilliga brandkårs march till de inom staden i älfven liggande Brunnsholmarna, där festen skulle äga rum.

På holmarna voro endast få arrangemanger för festen vidtagna, men till följd af naturens skönhet såg där ganska festligt ut. Efter framkomsten spelade stadens hornkapell ett stycke, hvarefter ”Bröder, o slutom förbund” uppstämdes af seminariets elever. Nu vidtog dans, i hvilken först blott ett fåtal deltog, men som sedan nog förenade största delen af de manliga och kvinnliga ungdomarna till en glad ”svängom”.

Under en paus utförde en akrobat mot skild betalning några konster.

Sedan man tagit holmarnas sevärdheter i betraktande och börjat känna sig något hemmastadd både på danslafven och utom den, bland folkmassan, hvilken i följd af befaradt rägnväder icke blifvit synnerligen stor, blåstes en fanfar och kårchefen lektor K. E. Wichman uppträdde på talareestraden och höll festtalet. Med sin välkända stämma skildrade han först något om det stora brandkårsmannamöte, som här ägde rum sednaste pingsthälg, sedan välkomnade han gästerna till festen och till de för alla Nykarlebybor minnesrika Brunnsholmarna, hvilka han trodde staden snart skulle inköpa. Därefter betonade han, huru tacksamma alla brandkårsmän äro för den välvilja, med hvilken de blifvit bemötta af staden, enär stadsfullmäktige under året anslagit åt brandkåren en gång 600 och en annan gång 300 mark.

Till följd af emigrationen till andra världsdelar hade brandkårsmedlämmarna under året litet nedgått, så att deras antal nu utgör något öfver 70 man. Han hoppades dock, att kåren framgent som hittills skall var lika oförskräckt, när det gäller kamp mot elden. Efter att slutligen ha uppehållit sig vid brandkårsöfningarna under året, uppläste han de hälsningstelegram, som anländt från brödrakårerna i Wasa, Jakobstad och Gamlakarleby, på hvilka som svar ett kraftigt, trefaldigt hurra för brödrakårerna skallade.

Efter talet fortgick dansen, som likväl nu och då afstannade för annat af programmet. Under en paus framsade herr Alfred Salin Åbo brandkårsmarch. Ett ljuvligt hurra höjdes därpå för brandkåren och brandkårsidén, hvarpå Wasa march sjöngs af seminaristerna.

Sålunda förflöt tiden tils kl. 6,45 på  kvällen. Man hade knapt gifvit akt på de mörka och hotande moln, som i ett nu beklädt himmeln förrän en väldig hagelskur kom nedstörtande. Ett obeskrifligt stoj, sorl och rop uppstod. Allas paraplyer voro hemma, och därför strömmade folket kring de trädstammar, hvilka funnos i närheten. En och annan trotsade dock den väldiga hagelskuren och roade de öfriga med att hoppa omkring på danslafven.

”En hastig skur går fort öfver”, säger ordspråket. Så var det nu ock. Festen måste likväl afbrytas på Brunnsholmarna. Detta tycktes dock icke bedröva ungdomen, icke ens den kalla hagelskuren hade hunnit afkyla deras lust för dans, och  därför voro de inbjudna att komma in i brandkårshusets stora sal, där festen skulle fortsättas. Där dansades ock med liv och lust till kl. 9 på aftonen, då brandkåristerna gjorde utmarch kring staden med facklor i händerna. Efter fackeltåget fortgick dansen i brandkårshuset ända till kl. 12 på natten.


Wasa Tidning nr 71 den 4 september 1895.


Läs mer:
Nykarleby frivilliga brandkår i kapitlet Fakta.
Brunnsholmarna i kapitlet Fakta.
Originalet på Historiska tidningsbiblioteket.
Fler artiklar ur tidningen.
(Inf. 2011-10-13, rev. 2011-10-13.)