* Med den här boken är det som med sagans skräddare och den kostym han skulle sy. Det blidde något annat. Men då skräddarens kostym bara blev mindre och mindre för att till sist sluta som ett par vantar, är det tvärtom med boken. Den svällde ut.
Den ursprungliga tanken var att vi skulle göra en bilderbok med korta bildtexter. Meningen var att på ett enkelt sätt dokumentera hur de svenskösterbottniska uf-lokalerna såg ut vid ingången till 80-talet.
Bildtexterna — som bedömdes vara ett smärre vänsterhandsverk — fick jag i uppdrag att svarva till. Rätt snart upptäckte jag, att uppdraget krävde mer än bara vänsterhanden. Jag fick sträcka till både högerhand och en stor del av övrig kropp och tillvaro. Att i några meningar beskriva en uf-lokal och den förening som står bakom den, är ett krävande arbete. Vill man vara säker på att det år väsentligheter man sätter till pappers, får man skapa sig en bakgrund. Jag fick samla in en mängd uf-fakta som vid nedskrivningen av bildtexterna så att säga skulle ha gått till spillo.
Både jag själv och SÖU-ledningen tyckte det var bortkastad möda att samla data som inte skulle komma till användning. Vi började kasta blickarna på förbundets gamla ”uppslagsverk”, 50-årsboken som kom ut 1938, och tänkte att man kanske skulle göra en ny version av den. Något ditåt blev det också.
Huset mitt i byn motsvarar på sätt och vis 1938 års historik. Den gamla boken var en sammanställning av texter som de föreningsaktiva själva producerat och sänt in. Den här boken har bara en författare, men uppläggningen är ändå i stort sett densamma. Det är mina informatörer runt om i föreningarna som berättar.
Jag har Inte bedrivit någon djupgående ”grundforskning”. Jag återger föreningsfolkets egen subjektiva historieskrivning. Man kan se boken som en samling historiska referat eller reportage.
”Objektiv” är historieskrivningen såtillvida att flera informatörer alltid har kontaktats. Jag har talat med eller på annat sätt fått information av både äldre och yngre föreningsmänniskor.
De vanligaste kommentarerna jag har fått höra under mina hundratals telefonsamtal, är antagligen ”ja, på min tid var vi verkligen aktiva ...” eller ”på min tid var det kulturellt ...”. Det är naturligtvis uttalanden som man får se på med viss distans. Var och en är barn av sin tid. En rock-konsert på 80-talet är knappast mindre kulturell än halta Karlssons vindögda teaterbröllop på 30-talet.
Samtidigt som folk talat varmt för sin egen aktiva tid inom föreningen, är det påtagligt hur många äldre — ofta de allra äldsta — också har talat om positiva tecken i 80-talets uf-arbete. ”Det var dåligt ett tag, men nu verkar ungdomarna vara på rätt väg igen” är en kommentar jag fått höra, och ofta har det då handlat om de små föreningarna.
Huset mitt i byn är varken den personligt hållna eller den djupt analytiska genomgången av svenskösterbottnisk uf-rörelse som man egentligen också borde skriva. Det ligger i sakens natur att boken har fått en katalogmässig uppställning. Den har sitt värde främst som en sorts uppslagsbok.
Texterna är korta och det är endast de grova linjerna som skisseras upp. Det kan förefalla ytligt, men ett positivare sätt att se på saken är att betrakta Huset mitt i byn som en utgångspunkt. Inom förbundet har man lekt med tanken att medlemsföreningarna skulle ordna studiecirklar och nysta vidare på de trådar som blottas i den här översiktshistoriken.
Projektet påbörjades år 1980, men själva arbetet har utförts under en relativt kort tid. Materialsamlandet och skrivarbetet gjordes under sammanlagt två och en halv månaders tjänstledighet. Någon tid för annat än en översiktlig genomgång har således inte funnits.
Nästa bok — den personligt hållna, värderande, djupgående analysen av uf-rörelsen i Svenska Österbotten — kunde någon lämpligen skriva till 100-årsjubiléet 1988.
Huset mitt i byn började planeras inför SÖU:s 75-årsfirande 1981. Den som vill kan se detta som en ideologisk markering. Det var förbundet som firade, men man ville skriva historik om medlemsföreningarna.
Det är många saker man kunde diskutera, när det gäller själva uppläggningen av det här projektet, när det gäller detaljfrågor såväl som större vägval vi haft att göra. Men förordet tycks mig redan så fyllt av förbehåll och förklaringar, så jag nöjer mig med två påpekanden. Det gäller personnamnen i texterna, och det gäller själva föreningsnamnen.
Jag har så långt som möjligt undvikit att nämna personer vid namn. Det är många förgrundsfigurer inom ungdomsföreningarna som förblir anonyma i den här boken. Motiveringen är helt enkelt, att det med de begränsade resurser jag haft skulle ha varit omöjligt att uppnå ”rättvisa” i sammanhanget, l de fall då rapportörerna absolut velat ha med någon förgrundsfigur, har jag givetvis fogat mig i önskemålen. Att personnamnen i så hög grad saknas är en svaghet, men det är en svaghet som det varit svårt att göra något åt.
Föreningarnas namn kan också vara ett problem. Många ungdomsföreningar har äldre och i och för sig talande namn som Morgonstjärnan, Framstegsvännerna m.m., men dessa namn har ofta i såväl tal som skrift numera ersatts av ett enkelt ”uf”. Så också i denna bok, såvida de föreningsaktiva själva inte har haft andra önskemål. De gamla namnen kommer dock fram i själva texterna.
Källorna som Huset mitt i byn bygger på är av olika slag. Vanligen har arbetet med en ny förening startat med en genomgång av det frågeformulär som skickats ut. Sedan har jag kontaktat mina informatörer per telefon. Andra källor är SÖU:s arkivmaterial och publikationer, föreningarnas jubileumsskrifter, olika sockenhistorier m.m.
En särställning i sammanhanget intar redaktör Sven-Erik Glader, och till honom vill jag rikta ett speciellt tack. Han kan sin österbottniska uf-rörelse och har så att säga fungerat både som ”telefonkatalog” och ”uppslagsverk” under arbetets gång. [Gladers kommentar.]
Tack riktas likaså till redaktionskommittén som varit andlig ryggrad, till SÖU:s personal och förtroendemän som varit ekonomisk ryggrad, till Karl-David Långbacka som redigerat och gjort layout, till Mika Putro med flera som står för bildmaterialet, samt till Göran Strömfors som gjort kartorna.
Tore Westergård på Frams ska ha ett tack för att han stått beredd både med piskan och goda råd för hur man ska undvika att träffas av den.
Malax i september 1982
BERTEL NYGÅRD
|
