XVII. STADENS INFRASTRUKTUR OCH ALLMÄNNA SERVICE UTVECKLAS

Museet



[Skylten som finns på staketet.]


I de österbottniska städerna vaknade intresset för att tillvarataga och bevara gamla kulturföremål mycket sent. Såväl borgerskap som allmoge hade en praktisk läggning; det som var gammalt och trasigt skulle kasseras och ersättas med nya, hållbara ting. Denna inställning var dominerande och åstadkom, att den österbottniska bygden länge var ett Schlaraffenland [tänkt lyckorike i vilket alla behov är uppfyllda] för antikhandlare från när och fjärran. Josef Herler, som själv var en stor samlare och tillvaratagare, menade ännu i början av 1960-talet i samband med avvecklandet av sin bokhandel, att det kulturella intresset i staden var beklämmande litet och att detta var orsaken till likgiltigheten för de gamla, ”onyttiga” tingens öde.

Herlers omdöme är dock icke helt rättvist. Intresset för sång, musik och teater har alltid varit starkt i Nykarleby med omnejd, varom de många sång- och musikfesterna från 1880-talet framåt och den särskilt under Herlers tid livliga amatörteaterverksamheten vittnar. Visserligen hade de gamla borgarhemmen, inklusive Kuddnäs, tömts på sitt mer eller mindre värdefulla bohag, bokskatter och arkivalier hade skingrats, men ett visst intresse för att taga till vara det som var kvar hade sent om sider vaknat, till stor del tack vare impulser och påstötar utifrån, såsom t.ex. var fallet med återuppförandet av Majniemistugan 1897 och restaureringen av Kuddnäs på 1930-talet.


Josef Herler, bokhandlare, museiman och skådespelare, f. 1886, d. 1968.
Josef Herler, bokhandlare, museiman och skådespelare, f. 1886, d. 1968.
Foto Rolf Grandell 1962, Herlers museum.


I de österbottniska städerna vaknade intresset för att tillvarataga och bevara gamla kulturföremål mycket sent. Såväl borgerskap som allmoge hade en praktisk läggning; det som var gammalt och trasigt skulle kasseras och ersättas med nya, hållbara ting. Denna inställning var dominerande och åstadkom, att den österbottniska bygden länge var ett Schlaraffenland [tänkt lyckorike i vilket alla behov är uppfyllda] för antikhandlare från när och fjärran. Josef Herler, som själv var en stor samlare och tillvaratagare, menade ännu i början av 1960-talet i samband med avvecklandet av sin bokhandel, att det kulturella intresset i staden var beklämmande litet och att detta var orsaken till likgiltigheten för de gamla, ”onyttiga” tingens öde.

Herlers omdöme är dock icke helt rättvist. Intresset för sång, musik och teater har alltid varit starkt i Nykarleby med omnejd, varom de många sång- och musikfesterna från 1880-talet framåt och den särskilt under Herlers tid livliga amatörteaterverksamheten vittnar. Visserligen hade de gamla borgarhemmen, inklusive Kuddnäs, tömts på sitt mer eller mindre värdefulla bohag, bokskatter och arkivalier hade skingrats, men ett visst intresse för att taga till vara det som var kvar hade sent om sider vaknat, till stor del tack vare impulser och påstötar utifrån, såsom t.ex. var fallet med återuppförandet av Majniemistugan 1897 och restaureringen av Kuddnäs på 1930-talet.

Bokhandlaren Josef Herler hade länge försökt intressera stadsborna för grundandet av ett museum genom förvärv av någon av de gamla köpmansgårdarna, t.ex. Grundfeldtska gården, som även inköptes av staden 1946, men för att användas som läkargård, eller rådman C.J. Bergers (Pensars) [Brage Nylunds] gård, som senare var till salu. Den sistnämnda fastigheten, en av de första, som byggdes efter branden, var i sin helhet väl bibehållen med de ursprungliga gårdsbyggnaderna väl bevarade och skulle ha kunnat inrymma ett stadsmuseum av samma karaktär som Malmska gården i Jakobstad eller Renlundska gården i Gamlakarleby. För ett sådant beslut saknades emellertid såväl insikter som intresse hos beslutsfattarna. Herler lyckades emellertid intressera ett antal personer i staden för bildandet av en museiförening i syfte att på frivillig väg åstadkomma en museigård. En försöksteckning av medlemmar igångsattes på vårvintern 1951 och rönte god framgång. Sedan stadsfullmäktige under sem. lektor Gunnar Forsanders ordförandeskap den 11 april 1951 beslutat stöda föreningens planer på ett museum med ett räntefritt lån om 400.000 och en gåva om 100.000 mk för inköp av chauffören Alfred Sunds fastighet (f. Norra tullhuset, tomt 219) för museiändamål hölls föreningens konstituerande möte den 26 april s.å. C:a 300 medlemmar hade antecknat sig. Till ordf. valdes f. stadsfullmäktigeordf. Joh. Åbonde. Bland verksamma medlemmar märkes utom Herler lär. Ture Granqvist, lektor Ragnar Storå, bagarmästare Holger Haglund och urmakarmästare Lennart Blomström, de två sistnämnda liksom Herler infödda Nykarlebybor. Köpet kom till stånd och den 5 maj 1952 erhöll Nykarleby Museiförening r.f. lagfart på fastigheten. [I ÖP 37/53 tar stadsfullmäktige upp frågan om att försälja Sunds gård och Saarela. Frågan skall utredas. Frågan leder till positivt resultat samma år, alltså 1953. Vårvintern 1954 kan man fira årsmötet i egen lokalitet. Lars Pensar 2003.]



[Hösten 2005 lades ett nytt papptak, som i september 2006 kompletterades med enkupigt taktegel. Taket har tidigare omlagts omkring 1967 och (enligt mitt minne) på 1970-talet. Nedanför det tredje fönstret från höger har funnits en kiosk.
Foto: Lars Pensar, september 2006.

När museet ändå var på tal kompletterade Lars med några utdrag ur årsberättelser:
- vid köpet ålades Alfred Sund att bortskaffa hönshuset och garaget med de två dörrarna i gaveln
- 1955 målades museet och bodarna; den södra försågs med hyllor
- kakelugnarna härstammar från Lindbohms gård, dåvarande ägare Öyvind Övergaard) och från tingshuset (landskommunens förra kommunalhus)
- Föreningsbankens trappräcke av gjutjärn donerades 1963
- fru Betty Koskinen donerade den tvådelade dörren som tidigare funnits på Södra tullhuset]


Museet fylldes på kort tid av Josef Herlers samlingar och genom donationer och inköp av kulturföremål med anknytning till staden från olika håll. Dess kollektioner av dräkter, möbler, tavlor, skisser, fotografier och nautiskt material, det mesta från 1800-talet, ordnades metodiskt av Herler och hans medhjälpare i särskilda grupper och rum, som på ett levande sätt återgav olika miljöer i det gamla Nykarleby. Museet kom sålunda att starkt präglas av sin skapare, vars personlighet och hängivenhet för uppgiften på ett enastående sätt sluter samman samlingarna och föremålen till en helhet. Utrymmena var emellertid för små för att motsvara moderna anspråk på ett stadsmuseum, varför behovet av ett sådant fortfarande kvarstår.


Norra tullgården, sedan 1951 Herlers museum.. Vid staketet museets initiativtagare och eldsjäl Josef Herler.
Norra tullgården, sedan 1951 Herlers museum. Vid staketet museets initiativtagare och eldsjäl Josef Herler.
Foto Rolf Grandell 1962. Herlers museum.
[Ankaret var placerat till vänster om björken innan det flyttades till ”Kyrkstranden”.]


År 1974 bestod styrelsen för museet av Bo Kronqvist ordf., H. Haglund viceordf., Elsa Kronqvist sekr., Ragnvald Thors kassör och Göta Lundqvist, Kurt Lobbas, Karin Sandström och Torsten Sourander ledamöter med Rakel Nyman och John Fors som suppleanter.

Från 1973 tillsatte stadsfullmäktige en särskild Kultur- och museinämnd. I denna invaldes Berit Thors, Carita Forsgård, Helge Hedman och Heidi Söderlund med Gunnel Stråka, Erik Reipsar, Bengt Åsbacka och Lennart Blomström som suppleanter. Efter kommunsammanslagningen 1975 fick nämnden följande sammansättning: Anders Nordström ordf., Berndt Norrbo viceordf., Berit Thors, Runar Nyholm, Marianne Grön, Erik L. Back, [NN], Anita Wikman och Doris Dumell ledamöter.

Staden understödde vid denna tid Herlers Museum, Kuddnäs och Jeppo hembygdsmuseum med årliga anslag om 500—1000 mk.


Erik Birck (1988) Nykarleby stads historia del III, sid. 488—490.


Nästa kapitel: Minnestavlor och stoder. Topeliusminnena. Första minnesmärket är Präststenen. Texten finns sammanställd i kapitlet Minnesmärken.


Läs mer:
Museet i kapitlet Fakta.
Björken och Stjärnan” vid Nykarleby museum.
Presentation av Josef Herler och hans museum.
Diktens Dag – in memoriam av Ull-Britt Gusatfsson-Pensar
Våren 1988 var jag styrelsemedlem i Museiföreningen.
(Rev. 2015-06-29 .)