Fastlagstisdagen firades enligt gammal sed med slädfärder i omgivningen. Hannes fick köra tre turer ända till Juthas slagfält med barnen inklämda i släden som kallades kibikon. Efteråt bjöds alla på gräddbullar och varm choklad i matsalen där det hängde ett stort inramat porträtt av gårdens ägarinna, änkefru Matilda Backman, som fortfarande levde med sin trotjänarinna uppe på andra våningen. Redan i april murknade isen på älven. Stora isflak kom drivande söderifrån och bröts sönder mot stenarna i forsen. Älven breddades av vårflödet och i mitten av maj låg den täckt under ett lager trögt flytande timmerstockar. Arets stockflottning hade inletts och puriljassarna intog stränderna. Från husknuten på Juthbacka såg eleverna hur flottarna med långa käx i händerna baxade ut timret mot mitten av älvfåran. Däremellan sprang de hastigt över de rullande våta stockarna för att med käxhaken picka loss stockbrötena vid Juthforsen. Det var ett fascinerande skådespel. Viljami stod tyst av beundran. Hannes märkte hans intresse och en kväll före skolavslutningen bjöd han Viljami och två andra pojkar på en åktur till Nålörn. Sittande i den mjukt fjädrande schäsen vek de till vänster efter Storbron och följde älven norrut längs Kyrkogatan. Utanför rådman Lybecks hus gjorde älven en tvär krök österut. Mitt i kröken fanns en skummande fors där stockarna virvlade omkring innan de flöt vidare. Från schäsen kunde de se hur män i roddbåtar och hopspikade stockflottar slet för att mota bort stockarna som packade ihop sig längs stränderna. Framme vid Nålörn såg de hur timret stoppades upp av flottbommar som var förankrade med kätting på stränderna. Mitt i älven låg en sorteringsponton och därifrån gick två smala landgångar in mot Nålörnsstranden. På pontonen arbetade seniga flottare med sorteringen av olika trädslag och längs landgångarna sprang andra som snabbt förde virket in i olika fållor och grimmor. Senare skulle grimmorna hakas fast i varandra och med pråm forslas ut till havs där olika skogsbolag hade sina uppsamlingsplatser, berättade Hannes. Så pekade han tyst på två kvinnor och några halvvuxna pojkar som vadande till midjan i det gyttjiga åvattnet släpade fram slemmiga propsar mot pinkarna på stranden. Pinkarna slet åt sig propsarna och radade dem enligt längd i olika travar.
Nöden har ingen lag brukar min pappa säga, svarade Hannes på deras outtalade frågor och suckade tungt. Sedan satt de alla tysta tills Hannes drog i ena tömmen, smackade åt hästen och körde tillbaka till skolan där kvällsteet väntade.
Lärlingstiden var fyra år. Sedan fick han, med rekommendationer av fru Selma Spolander som var skolans direktionsordförande, rätt att under gesälltiden arbeta som verkmästare på skolan där han tidigare varit elev. Han undervisade eleverna i skomakeri och trivdes både med arbetet och med eleverna. Men samtidigt drömde han om något annat. Och redan ett år senare klarade han alla prov och blev godkänd som skomakarmästare. Vid den tiden talade Viljami svenska utan brytning, kallades allmänt för Viljam och hade många goda vänner i staden. Han hade också hittat sin hjärtanskär och 1912, vid tjugoett års ålder, gifte han sig med Ida Maria Nylund. De fick hyra huset där Henrik och Maria Eklund, författaren R. R. Eklunds föräldrar, tidigare haft en liten kramvaruhandel. I rummet, som hade en dörr och en bodtrappa ut mot torget, inredde han en skomakarverkstad och började också sälja egenhändigt tillverkade stövlar och pjäxor. Från fönstren kunde William och Ida se lärarseminariets nybyggda övningsskola, seminaristerna som spankulerade mot Laqvists café, bönderna med sina hästforor som stannade till vid Våghuset på torget och ruljangsen under marknadsdagarna. Nästan varje dag kom den enda ryska gendarmofficeren i staden, Mikael Natjarkin, in för en pratstund med William i verkstaden. Ibland bjöd Ida honom på kaffe med dopp, och småningom kunde även hon säga ett och annat ord på ryska. William var nöjd och såg ljust på framtiden. Äktenskapet med den jämnåriga Ida var lyckligt och de fick två barn, dottern Saga som föddes i mars 1914, och sonen Armas, född i medlet av april 1915. Men medan Ida i lillkammaren ammade den nyfödda sonen kunde hon genom fönstret se hur stadsbilden oväntat förändrades. Samtidigt som den sista snön smälte kring hus och lider fylldes torget och gatorna av ryska soldater, officerare och hästar. De följande månaderna utökades den ryska militären ytterligare och två år senare översteg den stadens egen befolkning. Officerskåren var krävande, och familjer som tvingats överlämna rum och lokaler till dem klagade över trångboddheten. Men för Williams nyetablerade verkstad och skoaffär var det trots allt en välsignelse med befolkningsökningen. Alla behövde reparera eller köpa skor, och ryssarna betalade alltid kontant. Han kom väl överens med dem och hade ingenting emot att någon officer eller soldat satt och pratade bort en stund i affären. Och stadens fattiga var tacksamma över ryssarnas soppkök på torget. Där fick de vissa kvällar i veckan utan ersättning hämta överblivna rysslimpor och soppor som soldaterna glatt småpratande öste upp i kvinnornas medhavda bleckhinkar. Ida behövde aldrig gå till torget för soppans skull. Men ljumma sommarkvällar satt hon ofta med barnen på bodtrappan medan den ryska musikkåren på övningsskolans balkong spelade för allmänheten som samlades på torget. Hon njöt av barnens glädje över den medryckande musiken och skrattade åt deras taktfasta stampande. Genom den öppna dörren in till verkstaden kunde hon se William som vanligt böjd över skomakarlästen. Ibland bad hon honom komma ut och vila en stund och så fort han satte sig på trappan intog Saga den trygga platsen i hans famn. I sådana stunder glömde Ida sin gnagande oro. Men senare när de låg bredvid varandra i sängen var hon ändå ofta klarvaken till långt över midnatt. Hon oroades över det mesta. Att William, hon eller barnen skulle bli sjuka. Att livsmedelsransoneringen skulle skärpas ytterligare. Att brunnen skulle sina. Att ryssarna skulle beslagta huset eller att någon skulle upptäcka de två hönorna hon gömde i uthuset med hänglås på dörren. Det enda som gav lite lindring var vetskapen om de torra björkvedsklabbarna i vedlidret, saltströmmingskaggen och potatissäcken i källaren under köksgolvet, kamferdropparna i köksskåpet och valerianan hon droppade på en brödkant som hon sög på tills hon äntligen fick ro och somnade.
Vid seminariet pågick en febril verksamhet. Dynglass efter dynglass kördes bort. Lumpor och illaluktande halm bars ut och brändes. Tak och skorstenar reparerades och trasiga fönsterrutor byttes ut mot nya. De ryska namnen på gatuskyltarna ströks över med svart målfärg och på torget bredde maskrosorna ut sig som vanligt. I borgarhusen lyste fönstren åter spegelblanka och inifrån syrenbersåerna med trädgårdsmöbler hördes glada kvinnoskratt. På lämpliga stenar längs älvstranden skurade andra kvinnor smutsen ur trasmattor och vinterpaltor med tvål som de kokat av fårtalg, benmjöl och lutsten. Mellan dessa kvinnor plaskade skrikande småungar omkring i strandvattnet samtidigt som deras äldre syskon lärde sig bemästra de starka strömvirvlarna vid Alisvaj. Alla livsmedel var fortfarande strängt ransonerade. Allt som gav omväxling i kosten var därför välkommet och det var med glädje Ida dagligen vattnade rabarbern, gräslökstuvan och morotsblasten som stack upp ur myllan under köksfönstret mot gården. I Williams skoaffär hade kundkretsen minskat radikalt. Det var ytterst sällan någon kom in för att köpa eller beställa nya skodon. Men han arbetade ändå varje dag. Han lappade hål på böndernas stövelskaft och tåhättor, skar till och sydde fast nya sulor i skogshuggarnas arbetsstövlar, bytte ut snedgångna klackar och halvsulade pjäxor och promenadskor. När han fick ont i ryggen av det hopsjunkna arbetssättet ställde han sig vid arbetsbordet där han skar ut smala läderremsor till skosnören, eller gick in till Ida och barnen. Han blev uppiggad av barnens pladder och medan Ida bryggde te på torkade hallonblad gick han till brunnen med två vattenämbar, bar in ved eller gick ut och tömde slaskämbaret. I början av 1920-talet upphörde ransoneringen av läder och William kunde äntligen utöka sitt varulager. Nya kunder strömmade till och bland seminaristerna, som åter syntes i gatubilden, hade det blivit modernt med smidiga svarta fingerhandskar av nappaläder. Han själv hade blivit allt säkrare i sin yrkesroll och 1925 inregistrerades firman William Pihlainens läder och skoaffär. En tid efteråt köpte han en splitterny Chevrolet som han under veckosluten använde som birsbil. Bilen stod då ofta parkerad bland de andra hyrbilarna utanför Wiks hotell, bredvid Forsbergs kiosk och längs Östra Esplanadgatan. Affärerna gick bra och 1929 köpte William tillsammans med Emil Mantere den före detta Thulinska gården, hörnhuset i korsningen av Bankgatan och Gustaf Adolfsgatan. Emil Mantere hade tidigare hyrt en del av uthuset på innergården där han hade en bil- och velocipedverkstad. Från olika leverantörer beställde han cykelramar, styrstänger, ringar, stänkskärmar och andra delar som han monterade ihop till färdiga velocipeder. På ramen, strax under styrstången, skruvade han fast sitt röda firmamärke med namnet M.E. Mantere Original Nykarleby i guldbokstäver. Nu byggde Emil om sin del av boningshuset. I rummet längst bort mot väster sågade han upp en dörröppning och förstorade ett fönster ut mot Bankgatan. I skyltfönstret placerade han två blankputsade svarta cyklar. På herrcykeln fanns en cykelpump och under ramen en liten läderväska med verktyg för byte av ringar, en limtub och små röda gummilappar att lappa innerslangen med. Damcykeln hade varken pump eller verktygslåda, men bakhjulet under pakethållaren var skyddat med ett nät så att kjolar och småbarnsben inte trasslade in sig mellan ekrarna. Inne i affären hängde han upp svarta gummiringar, nya fälgar, mjukt fjädrande damsitsar, innerslangar och mångfärgade cykelnät. Bakom betjäningsdisken ställde sig hustrun Aino, med långa dinglande guldörhängen, och dottern Liisi som gärna hjälpte mamman med småplocket i butiken. Mantere hade också tillstånd att sälja bensin och utanför affären, tätt vid trottoarkanten, stod hans kännspaka röda bensinstation med handpump. Längst bort i andra hörnet av huset hade skomakarmästaren Paul Skog haft sin skoaffär och verkstad så för William var det mesta klart för fortsatt verksamhet. Den tonåriga Saga tvättade skyltfönstren på vardera sidan om dörren ut mot Bankgatan och Ida skurade golven. Armas ordnade upp restlagret av skor som William köpt av Skog och fyllde sedan på med deras eget lager. Från affären ledde en dörr in till verkstaden, som låg vid Gustaf Adolfsgatan, och dit flyttade William sina symaskiner, arbetsbord och olika redskap. Han anställde min far, skomakaren Alfons Marklund, och fortsatte verkstadsarbetet medan Ida, Armas och Saga turades om att betjäna kunderna i affären. Armas övertog tidigt faderns taxirörelse och satt dagligen bakom ratten. Men hans främsta intresse var idrotten och redan i tonåren blev han medlem i Nykarleby idrottsklubb. Han deltog flitigt i löpträningarna till Åminne och längs Topeliusesplanaden, och vann bland annat ett hundrameterslopp på Lippanerääton i Ytterjeppo. Han ingick också i en grupp elitgymnaster som uppträdde på olika tillställningar i nejden och var självklart med i N.I.K:s fotbollslag. Armas sällskapade med Aune Lindström från Oravais. Hon stod ofta i flickhopen som skrek och hejade från trottoarerna under fotbollsmatcherna på torget. Folk sa att hon och Armas hade äktenskapstycke, och när Aune hörde det skrattade hon och sa att det hade också hon tyckt redan första gången hon såg honom. Mot slutet av 1930-talet oroades alla över det världspolitiska läget och på kvällen den 30 november 1939 när Ida och William som vanligt satt och lyssnade på radion i stora rummet bakom köket besannades oron. Ryska bombplan hade under morgonen flugit in över Finland och under dagen hade Sovjetarmén närmat sig gränsen vid Karelska näset. Ida som satt och stickade lät händerna sjunka i famnen. William reste sig och gick ut med en enda tanke i huvudet. Nu blir Armas inkallad. Och så blev det, trots att Armas inte hade någon annan militärutbildning än den han fått under skyddskårsövningarna i staden. Kriget, som senare kom att kallas vinterkriget, bröt ut och Armas var vid fronten ända tills Finland den 13 mars 1940 gick med på Sovjetunionens fredsvillkor. Under de skrämmande iskalla månaderna på Karelska näset hade hans bästa skydd varit kärleksbreven från Aune. Och när han nu äntligen kom hem mötte hon honom med utbredda armar på Kovjoki station. Han lät ryggsäcken falla ner på perrongen och kramade henne så hårt att hon kved. De hoppades att freden skulle bestå. Inte ens det faktum att Armas under våren och sommaren måste delta i reservövningar på olika håll i Österbotten kunde förmörka deras ungdomliga optimism. De var unga och kära och fyllda av framtidsplaner. Armas ville inte bli skomakare. Men affärslivet intresserade honom och under sommaren köpte han den ena halvan av tomt nr 34 i korsningen av Bankgatan och Mathesiusgatan. Här stod en liten men fullt användbar stuga. I de två rummen fanns höga kakelugnar och en rejäl vedspis i köket. Armas och Aune målade tak och fönsterkarmar, lyckades få tag i nya tapeter, köpte två hetekasängar och flyttade in. Samtidigt byggde Armas ut stugan med ett stort rum ner mot Bankgatan. Där öppnade han en filial till faderns skoaffär och under vårvintern 1941 blev Aune expedit i affären. De förlovade sig en vacker, häggdoftande majkväll på bryggan vid Andra sjön. Men redan några dagar efter midsommar var Armas åter en av de tusentals gråklädda män som i överfyllda tåg forslades ut till strid. Fortsättningskriget hade brutit ut och allt var ovisst. Den nygifta Saga och andra unga kvinnor vars män blivit inkallade tröstade Aune och varandra med general Mannerheims försäkran att kriget inte skulle bli långvarigt. Ändå brast de alltid i gråt när de talade med varandra. Först i oktober beviljades Armas några dagars permission. Han och Aune hade brevledes kommit överens om att gifta sig så fort som möjligt, och onsdagen den 22 oktober vigdes de vid en enkel ceremoni på pastorskansliet. En månad senare, den 27 november 1941, sårades Armas vid striderna i Liistepohja. En arm och ett ben sargades svårt av granatsplitter. Han räddades av två kamrater som drog bort honom från eldlinjen samtidigt som de skrek efter hjälp. Två sanitärer kom springande med en bår gjord av en jutesäck mellan två björkslanor. Liggande på båren lades han på en släde och kördes med hästskjuts till ett närbeläget krigssjukhus. Följande dag opererades han och efter att såren läkt fick han två veckors sjukpermission som han tillbringade hemma hos Aune. Sedan måste han återvända till krigshelvetet. Ibland beviljades han några korta permissioner och medan åren gick blev det allt svårare att skiljas från Aune och den övriga familjen. Han hemförlovades den 18 november 1944. Två dagar tidigare hade också Sagas man Erik Backlund kommit hem från kriget. Men deras treåriga dotter Maj-Britt hade glömt bort honom, så de första dagarna klängde hon sig misstänksamt fast kring Sagas ben varje gång Erik sträckte ut armarna mot henne. Men det gick över, och på julaftonen samlades alla hemma hos Ida och William. Den impulsiva Aune kunde inte hålla sig från att gång på gång krama om Armas som log lite besvärat. Maj-Britt sprang pladdrande omkring och visade ideligen upp den grannröda sidenrosetten som hennes pappa knutit i hennes kortklippta hår. Granen som Erik hämtat från skogen längs vägen till Andra sjön stod mitt i stora rummet. Den var prydd med en toppstjärna av guldpapper, ett band av små europeiska flaggor, lite slitet silverglitter, släta grankottar och tre stearinljus som Ida sparat från tiden före krigen.” Alla hade bidragit med sina ransoner av risgryn, och Nygrens Manda hade trots rädslan för livsmedelskontrollanter vågat sälja tre liter helmjölk till Ida. Och medan hon stod i köket och rörde i grytkastrullen måste hon allt emellanåt torka sig i ögonen med den rutiga förklädessnibben. Glädjen över att alla närstående överlevt och kunde fira julen tillsammans höll nästan på att bli henne övermäktig. William satt i en länstol bredvid kakelugnen och njöt av värmen. Maj-Britt kröp upp i hans famn och stillnade. Från radion på skänken hördes gamla välkända julpsalmer. Armas och Erik satt på schäslongen och pratade lågmält. Saga och Aune dukade matbordet de burit in från köket, och en stund senare satt alla och njöt av den efterlängtade risgrynsgröten. Medan de åt drunknade radions aftonandakt i deras glättiga småprat. Men när andakten följdes av Topelius älskade psalm ”Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt, i signad juletid” gick Saga och skruvade upp volymen. Orgelmusiken och orden fyllde med ens varje vrå av rummet och det blev alldeles tyst och stilla kring bordet.
Hans arbetsbörda lättade först när min pappa återvände efter att ha tjänstgjort i arméns skolager i Vasa. Och efter julen övertalades William av Armas att dessutom anställa den unge Sven Markkula som var intresserad av att lära sig skomakaryrket. Jag var där dagligen eftersom det var min uppgift att varje eftermiddag föra en brödbit och en surroflaska åt pappa. Surrogatkaffet kokade mamma på en blandning av cikoria och rostade maskrosrötter. När det klarnat hällde hon det heta blasket i en flaska med patentkork. Den lindade hon in i tidningspapper, drog en ullstrumpa över och lade den slutligen ner i väskan av hopsydda läderbitar. Med väskan i handen måste jag springa så fort som möjligt ner till Pihlainens. Där möttes jag alltid av lukten från garvat läder, beckolja och pappas rykande papyross. De gånger Häggen och Nickel-Bill satt och lallade i pinnsoffan under hyllan med läderbitar stank det dessutom av pilsner, hembränt och bolmande kessurök. Pappa och Svenni satt på sina pallar framför arbetsbordet under vilket det fanns en massa utdragbara lådor. I dem förvarades askar med träpliggar, håltänger, linnetråd som skulle beckas, läderknivar, sylar, bågformade synålar och pliggraspar. På en hylla ovanför fanns läster i olika storlekar uppradade. Kvar på själva bordsytan låg bara de verktyg som behövdes för dagens arbete. Farbror William satt vid symaskinen som stod närmast den öppna dörren till butiken och arbetade lika flitigt som de andra. Ändå såg han mig varje gång jag kom in genom dörren från gårdssidan och neg innan jag sträckte fram väskan åt pappa. Farbror Williams leende var alltid lika varmt och vänligt, och trots att jag var blyg vågade jag alltid le tillbaka. Men om Häggen och Nickel-Bill blev alltför högljudda räckte det med att han vände på huvudet, harklade sig, och kikade på dem över glasögonkanten. Då samlade de genast ihop sina flaskor, pipor och tobakspungar som de lade i sina bylsiga rockfickor och vinglade sedan iväg mot torget. Medan pappa åt och drack såg jag mig omkring i verkstaden. Från taket ovanför symaskinerna och arbetsbordet hängde glödlampor med vita tallriksliknande glasskärmar. Bredvid den varma kakelugnen fanns en trave björkvedsklabbar men ändå låg det ofta en bucklig isrand längst ner på fönstret mot Gustaf Adolfsgatan. Längs väggen mitt emot pinnsoffan fanns några klädkrokar, en symaskin, en kråkriskvast och en hylla med reparerade skodon. I skosnörena hängde papperslappar med ägarnas namn och summan för det utförda arbetet. När jag på hösten började i skolan övade jag upp läsförmågan genom att från lapparna långsamt stava mig genom namnen: Lektor Holmqvist, Måsabro-Fi, Fru Fougstedt, Lippjärv-Kalli, Skata-Hjalmar, Herr Stenbäck, Fru von Schantz, Jepo-Joel, Fru Wilkman. Samma höst blev den ena stora papplådan efter den andra fylld med märkliga monoskor som alla saknade sulor. Monoskorna hade under vårvintern kommit som vänortsgåva från Sollefteå. Drygt etthundra par skor hade utdelats till barn i stadens skolor och mottagits med glädje och tacksamhet. Men glädjen blev inte långvarig. Sulorna var nämligen gjorda av hårt hoppressad papp som inte tålde vatten och därför snabbt smulades sönder. Ovansidan däremot var av prima läder och togs till vara liksom skoremmarna. Och nu låg skorna där i lådorna, storgapande i väntan på ny bottning. ”Satans råckli, satan”, sa pappa varje gång han drog upp ett par av dessa skodon och slängde dem på arbetsbordet. Svenni hickrade till, men farbror William teg trots att han inte tålde svordomar. För pappa var en skicklig skomakare. När han sydde ihop nya sulor med ovansidan av monoskorna blev durksömmarna alltid snygga och hållfasta. Och jazzstövlarna med veckade skaft som han sydde åt herr Ehrlich, som på svarta börsen lyckats få tag i äkta ryssläder, hade varit perfekta, enligt både Armas och herr Ehrlich själv.
Det första året med Armas och Aune som ägare hände ingenting speciellt i affären. I det ena skyltfönstret ställde Aune ett ämbar med enriskvistar. I det andra stod några filtstövlar i barnstorlek, ett par gummistövlar, ett par pjäxor och en bunt innersulor gjorda av halm. Det mesta arbetet bestod i att kontrollera kundernas lila köpkort, klippa loss kupongen för skoköpet, limma in den i redovisningshäftet och senare visa upp häftet på kontoret där Folkförsörjningen höll till. Men det andra året, när lädret blev fritt, förändrades butiken radikalt. Golvet skurades med kristallsoda och målades mörkgrått. Taket blev vitt och väggarna milt gula. Mot den ena väggen ställde Armas en konsolhylla som han i sakta mak fyllde med vita skolådor från Häklifabriken i Tammerfors. Aune slipade och mörklackerade butiksdisken. I en tom skolåda på disken placerade hon blyertspennor och små anteckningsblock som användes för att räkna ihop slutsumman av kundernas inköp. Under disken lade hon det låsförsedda kassaskrinet som lyftes fram vid behov. I skrinet låg växelpengar och ett vanligt blått räknehäfte. Fastbunden på en linnetråd inuti häftet fanns en kosmospenna enkom för anteckningar med datum, summor och namn på kunder som handlade på skuld eller avbetalning. Och skyltfönstren! Äntligen fanns riktiga skor att ställa ut till allmänt beskådande! Armas byggde halvmeterhöga avbalkningar av masonitskivor en bit inåt rummet. Ut mot gatan täckte Aune skivorna och golvet med grönt kräppapper som hon veckade lite här och där så det såg snyggt ut. Ovanpå pappret placerade hon rejäla promenadskor, vinterstövlar, festliga damskor med höga klackar, randsydda monoskor, svarta herrgaloscher och ett par röda sidentofflor med stora vita svandunsbollar frampå. Mellan skorna ställde hon handväskor, fingerhandskar, plånböcker och läderskärp. Och som pricken över i, ett par florstunna nylonstrumpor med söm som liksom rann ut ur cellofanpaketet med firmamärket Amar i guldbokstäver. Undra på att stadsborna, som under krigsåren och ransoneringstiden knappt sett röken av nya skor, blev förtjusta. Varje dag ökade tillströmningen av kunder. Kassaskrinet stod för det mesta framme på disken och kosmospennan måste ideligen vässas. Aune började klä sig i en ärmlös, mörkblå arbetsrock med fickor och V-ringning ovanpå den vita skjortblusen. Kragsnibbarna framhävde hennes mörka lockar och mellan dem glimmade en smal men äkta guldkedja. Också Armas var för det mesta finklädd i kravatt, slätmönstrad slipover och byxor som alltid hade skarpt markerade pressveck. Kassaskrinet ersatte de med en riktig kassaapparat och i början av 50-talet köpte de tomt nr 39 i korsningen av Bankgatan och Östra Esplanadgatan. Tvåvåningshuset med Wiks hotell och restaurang ingick i köpet. Delägare i själva fastigheten blev bland andra Hjördis Nordling och Ragnar Westerlund som båda behövde större lokaler för sina butiker. Ombyggnaden av huset började genast. Hotellrummen på övre våningen piffades upp med nya tapeter och hyrdes ut till seminarister, butiksbiträden och andra som behövde ett hyresrum. Största delen av nedre våningen förvandlades till affärslokaler. Där ersattes de gamla sexrutade fönstren med stora blanka glasrutor som på utsidan skuggades av likadana ljusbruna markiser som affärerna i Jakobstad hade. Den gamla paradingången fick en ny dubbeldörr som ledde in till en gemensam liten hall mellan Pihlainens skoaffär i hörnet av huset och R. Westerlunds elaffär mot Bankgatan. Också Ragnar var en driven affärsman. Han fyllde skyltfönstren med moderna varor som elspisar, dammsugare, elvispar, rakapparater och - tänka sig! Strykjärn som blev heta på tre sekunder! Senare blev Ragnar den första i stan med egen televisionsapparat och strax efter julen 1958 ställde han sin teve mitt i butikens ena skyltfönster. På trottoaren utanför trängdes och skuffades vi stadsbor. Gapande av förvåning varje gång den flimrande svartvita bilden klarnade så att man kunde urskilja talande människor, eller djur och natur. Hjördis Nordling var en lika skicklig affärsinnehavare som de andra i huset. I hennes Nykarleby modeaffär, som låg bredvid Pihlainens ut mot esplanaden, stoppades tygpackarna med vistra och sillatyg längst ner i hyllorna. Ovanpå radades rullar med moderna tyger som gabardin och taft och färdigt plisserat tyg till veckakjolar. I skyltfönstren kunde man beundra blommiga nylontyger, terylengardiner, trådrullar i färg, spetsar, brodyr, och två splitternya skyltdockor. Den manliga dockan poserade i svarta byxor med pressveck och en vit nylonskjorta som enligt reklamen aldrig behövde strykas. För att behålla sina tidigare kunder klädde Hjördis den kvinnliga dockan först i en vanlig helkorsett av stadigt ljusrött tyg med hållbara hyskor och hakar. Så draperade hon ett skirt nylontyg kring axlarna på dockan och svepte tygstycket så att det dolde magen och benen. Men det dröjde inte länge förrän dockan fick spetskantade underbyxor med matchande bysthållare i puderfärgat siden. Sedan kom den smala, svartröda strumphållaren med fyra strumpeband som hade hållare och knapp av hårdpressat gummi. För att inte tala om den populära elastiska maggördeln med invävda gummitrådar som pressade magen platt som en pannkaka. Och vem kunde motstå annonsens ”Behån som inte bara lyfter, utan även formar din byst”? Åtminstone inte jag. Så fort jag sparat tillräckligt av lönen som barnpiga hos Elly Jern travade jag med bestämda steg till modeaffären. Gick in i den som Marklunds Nito från Källbackan, och kom ut som unga fröken Anita Marklund. Lika pikbröstad under jumpern som Doris Day och de andra filmstjärnorna jag sett på Bio Scala. Kuporna var nämligen fyllda med tunt skumgummi mellan dubbelvikt bomullstyg och kringsydda med en spiralformad söm som klämde ihop brösten till två hårda strutar. Med jackan uppknäppt stannade fröken Marklund en stund utanför skoaffären. Och där i skyltfönstret fanns det minsann att välja på! Pihlainens hade utökat sortimentet med stiliga damstövlar, axelremsväskor, dansskor med stilettklackar, breda svarta resårbälten och flatbottnade bottiner med dragkedja som tack vare det billiga priset snabbt blivit populära bland flickorna. Det märktes också tydligt att Armas var N.I.K:are med ett brinnande intresse för olika former av sport. I ett annat skyltfönster fanns nämligen speciella fotbollsskor, springskor, skrinnskor, bandyklubbor och till och med riktiga boxningshandskar. Inredningen var mycket sober med läderklädda säten i den vita pinnsoffan och två stolar där kunderna fick sitta medan de provade nya skor. Skorna plockades tjänstvilligt fram av artiga expediter medan Aunes rosettprydda vita terrier låg och iakttog allt som hände i butiken. Och när kvällarna mörknade lyste neonskylten Pihlainen med ett lockande klarblått sken från väggen mot söder. Men framgång driver framåt. I synnerhet affärsmän som ständigt kräver nya utmaningar. Så efter några år sålde Pihlainens tomt nr 39 till byggmästaren Arne Jungerstam från Vasa. Samtidigt sålde alla delägare själva fastigheten och en tid efteråt revs det anrika huset. Genast efter rivningen började Jungerstam bygga det gröna trevåningshus vi numera i dagligt tal kallar Grönhuset. Det stod klart 1967. Och i bottenvåningen, i hörnlokalen, fanns som tidigare Pihlainens skoaffär. Westerlunds elaffär hade flyttat över gatan till Liljedahls affärshus men i stället hade Nykarleby Sparbank köpt in sig i det nya affärskomplexet. Allt var sprillans nytt och modernt och ovanför de väldiga skyltfönstren lyste bokstäverna i röd [och gul] neonfärg: MODE-MUOTI, GRILL-GRILLI, SKO-KENKÄ och SPARBANKEN-SÄÄSTÖPANKKI. Armas och Aune fortsatte den framgångsrika ruljangsen fram till mitten av 1970-talet. Då sålde de sina affärsrättigheter till Meri Virtanen, dotter till affärsmannen Arthur Liljedahl, han som redan 1958 byggde det första höghuset i centrum av staden. I dag finns inte en enda skoaffär i Nykarleby. Men i lokalen där Aune och Armas Pihlainen avslutade sin affärsverksamhet fortsätter kommersen. Skor och lädervaror har för länge sedan ersatts av hushållsapparater, hemelektronik, lampor och belysningsarmaturer. Affären heter Nykarleby el-affär och drivs sedan 1982 av den kundvänliga familjen Holländer. För sitt arbete inom affärslivet erhöll Armas Pihlainen följande hederstecken:
|
Nykarlebyungdomar. 1930-talet. Armas längst ner till höger. 
