Innehåll


SMEDS-bladet nr 4

December 1980
 

 

Bästa Smeds-ättling

Rosa och hennes stuga av Bengt Harald

Otto Fors – 80 år av Göta Östman

Minnen från ryska tiden av Karl-Erik Wikström

Hugo Erikssons antavla av Ethel Ekmark

      [Nykarleby stads historia Del II]

Årets bröllopspar av Carita Häger

Ett barndomsminne av Anna Wikman

Oskar Fors – In memoriam av Tor Fors

 

Bästa Smeds-ättling!


Året går mot sitt slut och det är dags igen för ett nytt nummer av Smeds-bladet. Ack, vad tiden går!

Det som bjuds i bladet är bl.a. minnen från tidigt 1900-tal. Händelser som de äldre vill förmedla till oss yngre och som är en bra dokumentation av tider som svunnit. Men vi kan också bjuda på årets händelser – både sorge- och högtidsstunder. Till årets brudpar, generationen som skall föra släkten vidare, sänder vi en varm lyckönskan.

Och liksom i tidigare nummer så kan vi också presentera en släktutredning. Vi har denna gång valt antavlan för Hugo Eriksson och hans syskon, som också har anor till släkten Sursill. Jag skulle tro att det knappast finns någon släkt som har varit föremål för så omfattande forskning som just den släkten. Redan i mitten av 1800-talet kom den första utredningen om släkten Sursill och i inledningen till den utredningen står det så här: ”En storbonde uti Umeå hade många barn varav fem utspriddes i Finland”. Det var i slutet av 1400-talet och idag kan omkring 10.000 personer räknas in i den släkten.

Och ”utspridda” är också Smeds-ättlingarna. En och annan har ibland undrat var vi finns. Tar vi en titt i adressförteckningen för Smedsbladet så finner vi att Smedsättlingar finns – förutom givetvis i Finland – i Sverige, Amerika, Alaska, Australien, Irland, Tyskland och Frankrike. Men fortfarande har vi inte kunnat nå alla. Vi är därför tacksamma om Du känner någon som tillhör släkten, men inte får Smeds-bladet, meddela då på inbetalningskortet samtidigt som Du betalar Din avgift.

På tal om avgiften, ja. På grund av allt högre trycknings- och distributionskostnader har vi varit tvungna – tyvärr – att höja avgiften. Vi måste få det att gå plus minus noll och hoppas på full förståelse.

Till sist ber vi att få tacka för alla bidrag till Smedsbladet nr 4 och önskar alla bladets läsare en

God Jul och Ett Gott Nytt År!

Arbetsgruppen för Smeds-bladet/gm Tor Fors


Tor Fors, sid 1.

Rosa och hennes stuga
– en del av det gamla Socklot

 

Med Rosa har något av det gamla Socklot – låt vara en mycket liten del – bevarats in i sen tid. Det är som om en skyddande hand hållits över gårdstunet med den lilla stugan och boden, som utgör hennes värld och skonat allt undan den utplåning av den gamla byn som följde i storskiftets spår, och som ytterligare förstärkts av de nya näringar som i dag ger befolkningen i byn dess uppehälle.


Rosa Lillqvists stuga, röd med vita knutar – hur annars – ligger mitt i byn. Den är typisk för de små stugor som fanns förut, men av vilka det inte längre finns många kvar. Den kunde i tiden ha varit ett gammalt soldattorp, men Rosa säger att den knappast tjänat som soldattorp. Hon vet inte hur gammal stugan är, men hon förmodar att den måste vara en av de absolut äldsta i byn och bortåt 200 år gammal. Den är 7 x 5 meter och rymmer en ”storstuga ” på 5x5 meter och en sovkammare och farstu. Bekvämligheter som rinnande vatten och centralvärme har hon inte. Trots den höga åldern 83 år hugger Rosa själv sin ved och bär in vatten från brunnen.

Genom fönstret ser hon ut över vägen, som numera är permanentbelagd, och de bördiga åkrarna. Hon erinrar sig gångna tider när hon var barn och måste traska längs gyttjiga vägar höstar och vårar till skolan. – Skulle vi helst ha haft gummistövlar som barnen i dag har, men pjäxor ur vilka halmen stack ut genom uppspruckna sömmar, säger hon.

Där bördiga åkrar idag breder ut sig, svallade vattnet i början av seklet. Litet varstans i byn fanns flatbottnade båtar och vissa tider av året kunde man med dem ta sig ända till vägen. Rosa minns också att pojkar och karlar på höstarna brukade ”pyta” lakar på den nylagda isen. Det var bara att slå ett slag med en yxa eller med något annat tungt föremål på isen och fisken blev bedövad. Därefter var det bara att hugga ett hål i isen och ta upp den. Det enda som är kvar längre av viken är ån eller ”fari” som numera snällt hålls på plats av vallarna på sidorna.



Rosa Lillqvists stuga, r
öd med vita knutar, är ett av de absolut äldsta husen i byn. Riktigt hur gammal stugan är vet hon inte, men hon gissar att den måste vara omkring 200 år. Genom Rosa och hennes stuga har ett stycke av det gamla Socklot bevaras in i vår tid.


Anknytning till Rivas

Rosa har på fädernet anknytning till Rivas i södra ändan av byn. Hennes farfar var Anders från Rivas, en son till Erik, känd som profilstark husbonde på hemmanet och skicklig stenhuggare. Anders, eller Ant som han senare kom att kallas, fattade tycke för Sofia på Ollas, det blev giftermål och Ant stannade som måg på hemmanet. Han tog Wiik som tillnamn. I äktenskapet föddes tre pojkar och tre flickor. Två av pojkarna for till Amerika. Johannes, den äldsta, d.v.s. Rosas far, stannade på hemmanet och tog sig hustru från Vexala. I äktenskapet föddes nio barn av vilka Rosa var äldst. Efter det att Rosa flyttat hemifrån tog man Granvik som tillnamn. Granvikarna i byn är således ättlingar till folket på Rivas.

– För att jag var äldst föll ett stort ansvar på mig, minns Rosa. Från unga år måste barnen ta del i arbetet i ladugård samt på åker och äng. Särskilt mödosamma minns Rosa de ändlösa vandringarna efter harv och plog vår och höst. – Pappa var med i lantmannagillet och genom det hade han kommit att börja odla bland annat turnips och att rensa och gallra turnipslanden var en stående, men ack så tålamodsprövande sysselsättning för oss barn, minns hon.

Bönderna i Socklot hade över lag rätt stora hemman och i Rosas hem fanns i regel mellan åtta och nio kor och det tog sin rundliga tid morgon och kväll att mjölka och utfodra dem. På det gamla bondlandet var kvinnans lott hård och någon jämlikhet enligt dagens värderingar, var det inte fråga om.

Under de mest bråda tiderna skulle hon hinna vara med på åker och äng samtidigt som hon också skulle hinna med sysslorna i hem och ladugård. Man levde i naturahushållning, pappa brukade fiska vårar och höstar vilket gav värdefull omväxling i kosten. På höstarna slaktade man för vintern och Rosa minns att man en höst slaktade hela 13 får. Trots att pappa John tidvis arbetade med byggnadsarbete var det tämligen ont om pengar, men Rosa minns att han inte knusslade med pengar till barnen om det blott fanns några i huset.

Ett av de mera dramatiska skedena i Rosas liv var uppladdningen före första världskriget, något som Socklot-borna också fick uppleva på nära håll. Hennes första upplevelse av de ryska soldaterna är från en resa till ett elevförbundsmöte i Bennäs vintern 1915. Senare kom ryssar också till Socklot där de hade förläggning i samlingshuset. En följd av det här var att ungdomarna inte längre fick ha sina danser där och därför byggde man en tillfällig danslave nära åbron vid ”Passchin”, d.v.s. vid den smala vägen som förbinder Lill- och Storsocklot.

Vad Rosa minns var ryssarna fredliga av sig så länge de var förlagda i byn. Förhållandet mellan främlingarna och byborna var korrekt och språket utgjorde ett hinder för några livligare kontakter. Hon minns dock att en del av ryssarna brukade gå omkring i gårdarna och sälja ”rysslimpor”, förmodligen för att få pengar.

Läraren i byn hette på den tiden Froste och Rosa minns att han hade för sed att hålla sommarkalas ute vid sin villa på Hästbådan. Ett dylikt sommarkalas väckte en gång ryssarnas intresse. De kom roende till Hästbådan från Bure-sidan och deras ledare, en officer, kom upp till sällskapet på sommarkalas och undrade vad som riktigt försiggick. När det stod klart att det inte var något farligt avlägsnade de sig. Rosa minns från händelsen att officeren sade att man inte fick ge soldaterna någonting.

Dramatiken kring avväpningen av ryssarna i byn, natten till den 28 januari 1918, minns hon också. Förläggningen i samlingshuset gav sig utan vidare motstånd, medan de som var förlagda vid batteriet i Gråsön inte var lika snara att ge upp.

Senare under vårvintern kom hon att resa tillsammans med en annan kvinna från byn med mat åt pojkarna som då stred mot ryssarna i Tavastehustrakten. Som avslutning på resan fick de vara med om den stora upplösningsparaden i Helsingfors den 16 maj 1918. Något som speciellt starkt etsat sig i Rosas minne är att hon under en del av paraden kom att stå alldeles nära Mannerheim. Som ett minne har hon alltjämt en reproduktion av en tavla av Mannerheim, målad av Eero Järnefelt, hängande på väggen.


Kulturellt aktiv

Att försöka teckna ett porträtt av Rosa och inte nämna om hennes insatser i det kulturella livet i byn vore att lämna bort en väsentlig del av bilden.

Rosa erinrar sig att hon mycket tidigt kom med i Hoppets här. – Det var ”Smess'-Ellen”, d.v.s. Ellen Fogel, som satte i gång med verksamheten, berättar Rosa. Vi brukade spela teater och deklamera, säger hon vidare.

Och det var tydligen redan i det skedet som Rosa fick sitt intresse för litteratur och lyrik väckt. Något som alla som känner Rosa närmare vet, är att en dikt eller berättelse uppläst av henne, var ett givet nummer i programmet vid olika fester i byn.

När vi sitter och samtalar i hennes hem medan skymningen faller på, citerar hon med jämna mellanrum någon strof ur en dikt eller några diktrader.

När sångkören i medlet av 1920-talet återupptog sin verksamhet var Rosa med bland sångarna. Lotta Svärd har engagerat henne i tiden och i hela 20 år var hon chefs-lotta i byn. Martha-rörelsen har hon genom åren gett tid och krafter och därför konstaterar hon något besviket att dagens kvinnor inte vill engagera sig i marthaverksamheten. Men hon har också förståelse för det här eftersom arbetar- och medborgarinstituten övertagit en hel del av martharörelsens tidigare verksamhetsformer.

Rosas far hade i tiden genomgått en kurs i Kronoby folkhögskola, en förmån som senare kom henne till del när Mellersta Österbottens vandrande folkhögskola år 1914 förlade en vinterkurs i byn. Det här var en upplevelse som kom att få betydelse för hela livet.

Skillnaden mellan livet i det gamla Socklot och dagens livsstil är markant och det här är något som Rosa kommer till gång på gång under vårt samtal. Förr fanns det kor och hästar i myckenhet. I dag är det bara två gårdar i byn som håller sig med kor. Och bara två hästar finns kvar. Ingenting är som förr. Inte mycket av det gamla finns kvar.

Strängt taget inget annat än Rosa och hennes stuga.


Bengt Harald, sid 2–5.

Otto Fors 80 år

Göta Östman f. Fors


För drygt ett år sedan – närmare bestämt den 11 september 1979 – fyllde min far Otto Alexander Fors 80 år. För att hedra honom samlades vi alla sex syskon med familjer tillsammans med far och mor på Juthbacka semesterhem ett par dagar tidigare. Sammanlagt 25 personer samlades omkring det festligt dukade bordet. Under middagens gång sjöng vi folkvisor, syster Doris läste dikter, barnbarnen sjöng och det fotograferades flitigt.

Nisse, gift med undertecknad, höll hyllningstalet. Han erinrade om pappas jordbrukargärning på Forsbacka, där han övertog hemmanet redan som sextonåring och där han, med mor Irene vid sidan, fostrat oss alla sex syskon. Vi blev påminda om pappas nyodlingar i Kärret och Gräftlandet och om hans känsla för jorden han brukade. Jag mindes somrarna vid Andra sjön, hur vi höbärgade på Sandön och på Bådan, på Karolinas ”ripon”. Det kom mig också att minnas det sista torrhöet pappa lade i ladan när han sade: ”Nu har jag gjort mitt”.

Också hans uppdrag i olika nämnder och föreningar som han samvetsgrant skötte påminde Nisse om i sitt tal och avslutade med orden: ”Så kan du idag blicka bakåt i tiden och minnas dagar av hårt arbete och många bekymmer. Men också stunder av glädje och ljusa minnen”. Framför dig har du i dag en tacksam skara barn och barnbarn – den generation som skall föra släkten Fors vidare.

På sin födelsedag uppvaktades han av släktingar och vänner från när och fjärran.

För oss alla blev dagen ett ljus minne.


Göta Östman f. Fors, sid 6.

Minnen från ryska tiden

Karl-Erik Wikström

 

Det har inte alltid varit lika fredligt som nu att fiska i vattnen utanför Socklot. Många äldre kommer säkert ännu ihåg tiden kring första världskriget, då ryssarna fanns i trakten och bl.a. gjorde ön Hällgrund till en liten marinbas. En av dem som har många minnen från den tiden är pensionerade fiskaren Evert Wikström. Han var då i tioårsåldern och bodde på somrarna, tillsammans med sina föräldrar och syskon, ute på Hällgrund där familjen hade sitt fiskeläge och där fadern Johannes var lots.




[Evert Wikström.]


Den ryska tiden på Hällgrund började år 1912 då lotsverket blev förryskat och de gamla lotsarna på Hällgrund tog avsked. Det dröjde dock en tid innan de ryska lotsarna övertog ansvaret och under den tiden hände det ibland att manskap från fartyg kom i land och begärde lots av min far, berättar Evert, men han vägrade att lotsa när han en gång tagit avsked. Han ägnade sig då helt åt fiskandet.



Det var m
ånga gånger festligt på Hällgrund. Här står kaffebordet dukat bakom Högback-stugan och lotsen Johannes Wikström står i full mundering i mitten på bilden. Förstoring.


Men så kom de ryska lotsarna, en äldre och en yngre lots plus en lärling. De hade sina familjer med sig. Tillsammans var de ett tiotal personer. Vi hade inga som helst problem under den här första tiden, minns Evert, tvärtom var de ryska lotsarna hur vänliga som helst och vi kunde bo på ön och fiska som vanligt. Fiskarna lärde sig en hel del ryska av lotsar och lotsarna blev åtskilligt bättre på svenska under den här tiden.

Men så bröt första världskriget ut. Det betydde också krig mellan ryssar och tyskar. Finland hörde ju till Ryssland och vår kust var rysk gränskust. Hällgrund blev en liten bas för kustbevakningen och några ryska marinare tog befälet på ön. Men det fanns inte ryssar enbart på Hällgrund, på fasta land patrullerade fotfolk och det var en av dessa patruller som orsakade den första spännande händelsen.

Familjen Wikström fick bo kvar en tid på Hällgrund i början efter att marinen övertagit ön.

– En sommardag begav vi oss med segelbåt från Hällgrund till Sandön för att höbärga, berättar Evert. Det blåste motvind på ditvägen och vi blev därför tvungna att kryssa. På första slaget kom båten ganska nära Pörkenäs och väckte misstankar hos den ryska patrull som fanns där.

Tre ryssar kom ut i en roddbåt och kommenderade höbärgningsfolket iland. Men det var inte så lätt gjort att komma iland, det blåste motvind och farleden var smal mellan Paradisholmen och grunden vid Pörkenäs. Vi tog inte ner seglet och måste därför göra en lov utåt innan vi kunde styra in mot land, berättar Evert. Då trodde ryssarna att vi tänkte fly och gevärspiporna riktades genast mot oss.



S
å här såg höbärgningsbåten ut. Svårt att
tro att sällskapet kunde tas för tyska spioner.


Det var en kuslig stund för familjen i höbärgningsbåten och man gjorde allt för att lugna ner skepparen, som inte blev rädd men fruktansvärt arg och tänkte vägra att vända. Men hustru och barn lyckades lugna honom och vända båten mot land och inga skott behövde avlossas.

Familjen tog iland och blev beordrade att vänta på stranden tills någon officer hann fram.

– Vi blev hela tiden tilltalade som om vi varit tyskar, säger Evert. Jag kan inte förstå hur de kunde tro att tyska spioner skulle komma på det sätt som vi gjorde. Om en stund kom sedan en officer ned till stranden och tog en titt på oss. När han såg ”fångarna” och båten med höbärgningsredskapen slog han sig på knäna och brast ut i ett gapskratt.

Familjen, som vid det här laget kunde en del ryska, förstod att han gjorde sig lustig över patrullen som varit dum nog att tro att de fångat tyska spioner.

– Vi fick fortsätta färden genast, berättar Evert.

Men det blev inte någon längre tids lugn och ro på Hällgrund. Troligtvis var familjens närvaro på ön riskabel. Och ryssarna var rädda att det kunde ske olyckliga misstag. Det kom snart flyttningskommando – och det blev flyttning i all hast. På två dagar skulle familjen vara flyttad till fastlandet. Och det var ingen lätt uppgift. Man var ju rustad för att tillbringa hela sommaren på ön och hade bl.a. med sig två kor.

Sjön var ganska gropig när korna skeppades över, och det var nära att det hade gått galet när en av korna föll under båttransporten.

Men kretaturstransporten var inte den riskablaste. Före flyttningen hade ryssarna redan hunnit minera en del av farleden mellan Torsön och Hällgrund och man blev tvungen att segla igenom minbältet.

Under en av flyttningsseglatserna kändes en stöt under båten. Man hade högst antagligt seglat på en mina. Det var kusliga sekunder i båten. Evert såg på sin fader och båda visste vad som skulle ha kunnat hända. Men det hördes ingen smäll och man kom lyckligt fram till fastlandet.

– Vi beslöt att inte nämna något för de andra, minns Evert. Vi skulle göra fler turer och ville inte oroa dem.

Varför exploderade inte minan vi seglat på? Ja, antingen träffade vi mittemellan två horn eller också var vår båt för lätt för att utlösa explosionen.

Senare skulle vi träffa på några minor och kunde studera och konstatera att blyhornen var ganska stabila, säger Evert.

Det blev också efter flyttningen fler turer ut till ön, bl.a. då lagret av saltströmming skulle fyllas på. Då inträffade att när Evert och hans far kom till båthuset där ryssjegodset förvarades hade ryssarna bommat för dörren med en bräda. Det kunde förstås inte hindra far, säger Evert. Far bröt av brädan i tre bitar och gick in i båthuset, trots att vi hela tiden iakttogs av ryssarna från lotsstugans fönster.

Troligtvis hade ryssarna trott att båthuset var statens egendom, eftersom där inne stod en gammal fyrcistern. Den lyfte Everts far Johannes nu ut på backen och konstaterade då att en del av godset, nytjärade katsor hade försvunnit. Beslutsamt stegade han då iväg upp till lotsstugan.

Johannes var en lättretad man. I lotsstugan frågade han nu rakt ut vart man gjort av med katsorna. Men ryssarna bara slog ut med händerna, och tycktes inte begripa vad det var frågan om. Men Johannes var påstridig och slutligen pekade ryssarna utåt sjön till. Det blev då klart att ryssarna försökt fiska med katsorna.

– Då så åker ni ut och hämtar dem, kommenderade Johannes

– Och ryssarna lydde.

Men det var inte bara Johannes som blev arg ute på Hällgrund. Arg blev också nye chefen, en gammal lots, som kommit ut till Hällgrund och fick veta att ryssarna inte sett när Evert och hans far kommit seglande. Han förklarade nu att de kunde ha blivit beskjutna och att de inte i fortsättningen fick segla över minbältet. Men trots det genade Johannes igen över minbältet när han kom med full strömmingslast seglande tillbaka.

Fiskarna förbjöds också att gå ut för att vittja sina bragder före soluppgången. Det gjorde det väldigt besvärligt att i tid hinna med fisken till Jakobstads torg. Så Johannes tvingades trotsa order också på den punkten.

En natt såg en av de gamla lotsar som blivit kvar på Hällgrund att de ryska sjöbevakarna sprang ned till stranden med gevär i händerna. Han rusade ut och hann med knapp nöd fram för att förklara vem som rörde sig ute på sjön – just då ryssarna skulle till att avfyra sina gevär. Vid ett annat tillfälle besköts en socklotbåt, men avståndet var för långt för att kulorna skulle träffa, och fiskarna fick bråttom att lämna platsen.

Men det finns också roliga och komiska minnen av kontakterna med ryssarna på Hällgrund.

Evert minns hur de ryska lotsarna ville lära sina barn att simma – och gjorde det. Föräldrarna ställde sig vid stranden, på ställen där det fanns djup och sedan föste de helt sonika ut barnen i vattnet. Och sedan inväntade de att barnen skulle ta sig sprattlande till stranden.

Ryssarna ville också bada och tog därför den stora gryta som man färgade fiskebragderna i. De murade in den som bastugryta. De beslagtog också ett fiskkar som var så stort att man nästan kunde ligga raklång i det. För att hålla vattnet varmt i karet värmde ryssarna tegelstensbitar och satte dem i karet. Det måtte ha bränt i skinnet om man satte sig på dem av misstag.

* * *

Men kriget gick vidare. Som en följd av det finska frihetskriget lämnade ryssarna småningom Hällgrund. Familjen Wikström kunde igen flytta ut till sitt gamla fiskeläge och Johannes tillika återuppta lotsandet.

Det är länge sedan nu, men de spännande händelserna från barnaåren går aldrig ur minnet bland dem som var med.


Karl-Erik Wikström, sid 7–11.


Läs mer:
Evert lossar strömming av Leif Sjöholm.
Innehållsförteckning till Frihetskriget.

Äntligen har den kommit, NYKARLEBY STADS HISTORIA, del II. Den behandlar stadens storhetstid, det livskraftiga Nykarleby, under 1800-talet. Författare är Nykarleby-ättlingen fil.dr Erik Birk.

Fråga efter den i Din bokhandel!


Sid 11.

Hugo Erikssons antavla

Ethel Ekmark


Förutom för Hugo Eriksson själv gäller antavlan också för hans syskon (se sid 20–21 i släktboken ”Smeds i Soklot).

Av antavlans 30 anor är 9 födda i Socklot, 6 i Pedersöre, 6 i Munsala, 3 i Nykarleby kyrkoby, 2 i Kovjoki, 2 i Karby, 1 i Överjeppo och 1 i Ii (socken mellan Uleåborg och Kemi).

Denna gång tänker jag speciellt skriva om två anor i antavlans översta släktled, nämligen om 6:te personen från vänstra sidan Maria Catharina Sinius och den 2:dra från höger Jacob Gustaf Jakobsson Granroth.

Dessa två är nämligen s.k. Sursillar och kommer upp i Genalogia Sursilliana. Vad betyder då detta? Först en liten förklaring.

Genealogia Sursilliana är släktkrönikan över många gamla österbottniska släkter. Släktkrönikans namn har den fått av den i Umeå hemmahörande storbonden Erik Ångerman Sursill. Av hans många barn kom 5 till Finland: 3 döttrar, Catharina, Magdalena och Margareta samt 2 söner Östen och Carl.

Genealogia Sursilliana har utkommit i 3 upplagor. Den första utkom 1850, den andra 1959 som faksimilkopia av 1850 års upplaga. Den tredje åter utkom 1971, översatt till finska och betydligt kompletterad. Sålunda har den släktkrönikan 842 sidor och upptar 9.607 personnummer för i densamma förekommande sursillättlingar.

I Genealogia Sursilliana av år 1971 har varje person ett romerskt tal till vänster om namnet, avseende personens släktled efter stamfadern Erik Ångerman Sursill. Till höger i marginalen finns dessutom ett arabiskt tal, som tilldelats varje i boken förekommande sursillättling, som nått vuxen ålder.

Först i denna tredje finska upplaga kan vi slå upp Maria Catharina Sinius (ättling till Östen Sursill) och Jakob Gustaf Jakobsson Granroth (ättling också till Östen, men dessutom till Catharina Sursill).

I den finska upplagan från 1971 har Maria Catharina Sinius släktledet X och hennes personnummer är 2520 (sid 211). Tyvärr är hennes andra förnamn fel i registret. På namnet Sinius, Maria Catharina kommer hon således inte upp, utan hennes personnummer 2520 finns på Maria Christina.

I samma upplaga har Jakob Gustaf Jakobsson Granroth släktledet XI och hans personnummer är 7991 (sid 635).

Härförutom har jag plockat ut direkta släktled bakåt för Maria Catharina Sinius (se bilaga A).

Likaså har jag plockat ut direkta släktled för Jakob Gustaf Jakobsson Granroth. Han har dessutom dubbla Sursill-anor. För åskådlighetens skull till först en översikt av anorna på bilaga B och sedan närmare förklaringar på bilagorna B l, B 2 och B 3.

Genealogia Sursilliana av år 1971 är som sagt på finska. Jag har inte ordagrant översatt allt, utan försökt få ut endast det viktigaste.

 
 
[Vriden förstoring.]
       

Johan Erik Mattsson Smeds

Brita Isaksdotter Pesonen

Jakob Johansson Björkman

Brita Maja Carlsdotter Frost

f. 1.2.1847 på Smeds i Socklot

f. 31.5.1846 på Pesonen, Munsala

f. 3.2.1855 på Rank i Socklot

f. 1.7.1852 på
Frost i Socklot

d. 6.9.1903 på Smeds

d. 29.5.1926 på Smeds

d. 14.6.1946 på Snåre, Socklot

d. 12.8.1924 på Snåre

o-o 10.7.1870

o-o 10.7.1875

   

Johan Eriksson Smeds

Vilhelmina Björkman

f. 16.6.1877 på Smeds

f. 9. 7 1884 på Mickilä, Socklot

d. 12.4.1930      ”

d. 15.11.1962 på Smeds

o-o 4.2.1906

 

Hugo Lennart Johannes Eriksson

f. 22.4.1909 på Smeds i Socklot

Bilaga A

[Förklaringar
Sl.-led Släktled
P-nr Personnummer
o-o Vigda]

 

Sl.-led

 

P-nr

I

Erik Ångerman, kallad Sursill, var en förnämlig bonde och nämndeman i Umeå socken, Teg by, i Sverige. Död i början av 1550-talet. Hustru Dordi. De hade många barn, av vilka 5 flyttade till Finland.

1

     

II

Östen Eriksson Sursill, bonde i Umeå socken, Västerteg by, ca 1553–1580. Riksdagsman. Hustruns namn ej känt. Östen hade 7 döttrar, varför Genealogia Sursilliana också har kallats Sju systrars släktregister.

1370

     

III

Catharina Östensdotter Sursill, lever ännu 1614. Gift första gången med en bonde Lars.

1343

     

IV

Hans Larsson, borgare i Uleåborg. Död ca 1645. Hustru Anna begraven i Uleåborg 4.12.1675.

2344

     

V

Isak Hansson, fogde i Kajana1664. Levde ännu 1682. Hustru: Helena (Elin) Duvel, lever som änka 1691. Dotter till handlanden i Åbo Author Duvel och Elisabet Platz.

2354

     

VI

Isak Isaksson Sinius, född på Siniluoto gård (därav namnet) i Salo socken. Student i Uppsala 1677. Kyrkoherde i Sotkamo 1714 och dog där 1727. Gift i Paldamo kyrka 22.4.1685 med Margareta Cajanus, dotter till kyrkoherden i Paldamo Johan Cajanus och Anna Mathesius.

2472

     

VII

Erik Isaksson Sinius, kapellan i Sotkamo1722. Dog där 1726. Hustru: Magdalena Cajanus, dotter till kyrkoherden i Kronoby, fil.mag. Erik Cajanus och Margareta Lund.

2475

     

VIII

Erik Eriksson Sinius, född i Sotkamo 17 mars 1718. Prästvigd 1741. Kyrkoherde i Ii 1774 och dog där 16.09.1791. Gift i Vasa 4.11.1742 med Maria Aspegren, född i Kristinestad 18 juni 1726, död i Munsala 26.11.1799. Dotter till kapellanen i Vasa Anders Aspegren och Margareta Bachster.

2479

     

IX

Johan Eriksson Sinius, född i Vasa 9.3.1753. Mönsterskrivare vid Österbottens infanteriregemente och överstelöjtnantens kompani. Död i Kempele 20.12.1805. Gift med länsmannen i Alatornio Johan Gabriel Lundbecks änka Anna Catharina Fougt, född i Torneå 3.9.1761, död 27.11.1846 i Munsala. Dotter till kamrer Abraham Fougt och Catharina Christina Strickert.

2518

     

X

Maria Catharina Johansdotter Sinius, född i Ii 15.1.1793. Död i Munsala 8.7.1861. Gift i Munsala 4.2.1812, med bonden Hans Henrik Pesonen, född 7.9.1791 i Munsala, död där 1.11.1853. Son till bonden i Munsala Grels Henriksson Pesonen och Brita Lisa Harjulin.

2520

Bilaga B

I Erik Ångerman, kallad Sursill.
I gift med Dordi.

 

Sl.-led

 

P-nr

 

 

P-nr

II

Östen Eriksson Sursill
Hustruns namn ej känt.

1370

 

Catharina Eriksdr
Sursill
o-o Henrik Nilsson

2

           

III

Magdalena Östensdr Sursill
o-o Petter Arctophilacius

7659

 

Knut Henriksson
o-o 10.8.1600 Anna Gestricius

777

           
           

IV

Margareta Pettersdr Arctophilacius
o-o I Johan Olai Pictorius

7964

 

Margareta Knutsdr
o-o I 1618 Magnus Gammal

807

         

V

Susanna Johansdr Pictorius
o-o II Johan Forsman

7966

 

Anna Magnusdr Gammal
o-o i Vörå 22.6.1638 Cort Bochmöller

808

           

VI

 

 

 

Anna Cortsdr
Bochmöller
o-o 1662 Wilhelm Ross

814

           

VI

Johan Johansson Forsman

7967

 

VII Magdalena Wilhelmsdr Ross

815

o-o gifta redan 1683

 

Sl.-led

 

P-nr

VII

Margareta Johansdr Forsman
o-o 1706 Benedictus Granroth

7968

     

VIII

Gustaf Benedictusson Granroth
o-o 23.10.1735 Anna Katarina Telin

7969

     

IX

Johan Gustafsson Granroth
o-o 27.11.1763 Beata Persdotter Rif

7987

     

X

Catharina Johansdr Granroth
o-o 7.10.1781 Jakob Johansson Sandvik

7988

     

XI

Jakob Gustaf Jakobsson Granroth 7991
o-o 24.10.1822 Maria Helena Johansdr Smeds, Karby

 

Bilaga B1

Sl.-led

 

P-nr

I

Erik Ångerman, kallad Sursill, var en förnämlig bonde och nämndeman i Umeå socken, Teg by, i Sverige. Död i början av 1550-talet. Hustru Dordi. De hade många barn, av vilka 5 flyttade till Finland.

1

     

II

Östen Eriksson Sursill, bonde i Umeå socken, Västerteg by, ca 1553–1580. Riksdagsman. Hustruns namn ej känt. Östen hade 7 döttrar, varför Genealogia Sursilliana också har kallats Sju systrars släktregister.

1370

     

III

Magdalena Östensdotter Sursill, levde i Kalajoki som ”gammal och kraftlös” ännu i mars 1650. Gift med Petter Arctophilacius, ursprungligen Pekka eller Pietari Matinmikko eller Mattila. Kyrkoherde i Kalajoki 1610. Riksdagsman. Dog antagligen i Kalajoki sommaren 1647 och begraven där. Fadern: Länsmannen, bonden och lanthandlanden i Lochteå Mikko Mattsson Matinmikko eller Mattila.

7659

     

IV

Margaretha Pettersdotter Arctophilacius, levde som änka 1660 i Nykarleby socken. Gift I med Johan Pictorius, målarson från Åbo. Kyrkoherde i Kemi 1630, död där förmodligen 1643. Fadern en målare i Åbo och namnet Olav.

7964

     

V

Susanna Johansdotter Pictorius, död 1697. Gift II med Johan Forsman, ursprungligen Forselius, född 1626 i Nordmaling i Sverige, son till kyrkoherden i Nordmaling Petter Forselius och Anna Eriksdotter. Blev 1644 student i Uppsala, regementsskrivare i drottning Christinas Livgarde, vilket han 1650 åtföljde till Tyskland. Kajaneborgs kommendant 1681. Major. Död 1683.

7966

     

VI

Johan Johansson Forsman. Student i Åbo 1674. Kyrkoherde i Nykarleby 1693. Död där 1707. Gift I redan 1683 med Magdalena Ross, död i Nykarleby 1705. Dotter till borgmästaren i Nykarleby Wilhelm Ross och Anna Bochmöller.

7967

     

VII

Margaretha Johansdotter Forsman, född 1690. Död i Piteå i Sverige 1715, där hon vistades på flykt under Stora ofreden. Gift 1706 med Benedictus Granroth. Student i Åbo. Kapellan i Uleåborg 1710. Död i Piteå 1715.

7968

     

VIII

Gustaf Benedictusson Granroth, född 1710. Student i Åbo 1729. Kapellan i Pedersöre 1735. Död där 19.4.1755. Gift i Pedersöre 23.10.1735 med Anna Catharina Telin, född 1707. Död i Pedersöre 10.2.1770. Dotter till kapellanen Elias Telin i Pedersöre och hans första hustru.

7969

     

IX

Johan Gustafsson Granroth, född 29.4.1739 i Pedersöre. Död där 21.3.1790. Bonde på Pirilö skattehemman i Pedersöre. Gift 25.11.1762 med Beata Persdotter Rif, född i Pedersöre 11.3.1743, död där 30.1.1826. Dotter till bonden på Rif i Edsevö, Pedersöre, Per Eriksson och Margaretha Eriksdotter Sträng.

7987

     

X

Catharina Johansdotter Granroth, född 1764 i Pedersöre. Död där 1.10.1843. Gift 7.10.1781 i Pedersöre med Jakob Johansson Sandvik, född 16.7.1757 i Larsmo. Drunknade 16.5.1832 i Karby Raj. Bonde på Pirilö i Pedersöre till 1806, sedan på Raj i Karby. Son till bonden i Larsmo Johan Carlsson Käld, senare Sandvik, och hans hustru Anna Andersdotter Holm.

7988

     

XI

Jakob Gustaf Jakobsson Pirilö, sedan Granroth, född 15.8.1788 i Pedersöre. Död 27.3.1838 i Björneborg. Gift i Nykarleby 24.10.1822 med Maria Helena Johansdotter Smeds, född 26.5.1796 på Smeds i Karby och död 28.3. 1870 på Raj. Dotter till bonden Johan Grelsson Smeds i Karby och Margaretha Pehrsdotter Styrmans.

7991

Bilaga B2

Sl.-led

 

P-nr

I

Erik Ångerman, kallad Sursill, var en förnämlig I bonde och nämndeman i Umeå socken, Teg by, i Sverige. Död i början av 1550-talet. Hustru Dordi.
De hade många barn, av vilka 5 flyttade till Finland.

1

     

II

Catharina Eriksdotter Sursill var det första av de fem barnen, som flyttade från Umeå till Österbotten. Hon var nyckelpiga hos fogden Hans Fordell i Pedersöre. Gift med Henricus Nicolai, född i Nyland, och stamfader för släkten Westzynthius. Kyrkoherde i Pedersöre åtminstone redan 1543. Död före juli 1569.

2

     

III

Knut Henriksson, född 1555. Prästvigd 1578. Kyrkoherde i Pedersöre 1600. Död där 29.7.1621. Gift II 10.8.1600 med Anna Gestricius, född i Gävle i Sverige våren 1580. Död i Kronoby 1.2.1664. Dotter till kyrkoherden Petter Gestricius och Malin Nilsdotter.

777

     

IV

Margaretha Knutsdotter, född i Pedersöre 21.9. 1602, död i Kronoby 14.12.1667. Gift I hösten 1618 med Magnus Gammal. Student i Uppsala 1610. Kyrkoherde i Pedersöre 1622. Död troligen i Pedersöre 9.2.1636. Son till kyrkoherden i Vörå Mathias Gammal och Brita Wiloides.

807

     

V

Anna Magnusdotter Gammal, född i Vörå 26.6.1619, död i Nykarleby 22.6.1682. Gift i Vörå 22.7.1638 med Cort Bochmöller, född i Lübeck i Tyskland. Borgmästare i Nykarleby 1653. Riksdagsman. Död sannolikt i Nykarleby 20.2.1667.

808

     

VI

Anna Cortsdotter Bochmöller, död antagligen i Nykarleby mellan 1703 och 1.2.1704. Gift före december 1662 med Wilhelm Ross, född i Vasa 1635. Borgmästare i Nykarleby 1672. Riksdagsman. Död sannolikt i Nykarleby i början av december 1690. Son till handlanden och industrimannen i Vasa William Ross och Margaretha Wessel (Wazell).

814

     

VII

Magdalena Wilhelmsdotter Ross, gift med Johan Johansson Forsman (personnummer 7967).

 

 

 

 

 

Se bilaga B1!

 

 
 Bilaga B3

Sl.-led

 

P-nr

VII

Margaretha Johansdotter Forsman, född 1690. Död i Piteå i Sverige 1715, där hon vistades på flykt under Stora ofreden. Gift 1706 med Benedictus Granroth. Student i Åbo. Kapellan i Uleåborg 1710. Död i Piteå 1715.

7968

     

VIII

Gustaf Benedictusson Granroth, född 1710. Student i Åbo 1729. Kapellan i Pedersöre 1735. Död där 19.4.1755. Gift i Pedersöre 23.10.1735 med Anna Catharina Telin, född 1707. Död i Pedersöre 10.2.1770. Dotter till kapellanen Elias Telin i Pedersöre och hans första hustru.

7969

     

IX

Johan Gustafsson Granroth, född 29.4.1739 i Pedersöre. Död där 21.3.1790. Bonde på Pirilö skattehemman i Pedersöre. Gift 25.11.1762 med Beata Persdotter Rif, född i Pedersöre 11.3.1743, död där 30.1.1826. Dotter till bonden på Rif i Edsevö, Pedersöre, Per Eriksson och Margaretha Eriksdotter Sträng.

7987

     

X

Catharina Johansdotter Granroth, född 1764 i Pedersöre. Död där 1.10.1843. Gift 7.10.1781 i Pedersöre med Jakob Johansson Sandvik, född 16.7.1757 i Larsmo. Drunknade 16.5.1832 i Karby Raj. Bonde på Pirilö i Pedersöre till 1806, sedan på Raj i Karby. Son till bonden i Larsmo Johan Carlsson Käld, senare Sandvik, och hans hustru Anna Andersdotter Holm.

7988

     

XI

Jakob Gustaf Jakobsson Pirilö, sedan Granroth, född 15.8.1788 i Pedersöre. Död 27.3.1838 i Björneborg. Gift i Nykarleby 24.10.1822 med Maria Helena Johansdotter Smeds, född 26.5.1796 på Smeds i Karby och död 28.3. 1870 på Raj. Dotter till bonden Johan Grelsson Smeds i Karby och Margaretha Pehrsdotter Styrmans.

7991


Ethel Ekmark, sid 12–18.

Ett barndomsminne

Anna Wikman


År 1915 var våren ovanligt varm och torr. Söndagen den 25 april sken solen från en klarblå himmel. Axelas Helmi (Helmi Nylund) och jag (Smess Anna) beslöt att traska i väg till högmässan i Nykarleby kyrka. Det var en sträcka på 8 km, för två töser om 10 resp. 12 år med apostlahästarna som enda fortskaffningsmedel. Den goda viljan drar nog hela lasset, inte bara halva.

Komna till ”fattigålsrian” nära Kuddnäs höll vi paus. Vi nalkades staden och då skulle strumpor och skor på plats. Av sparsamhetsskäl hade vi burit dessa persedlar i händerna. Genom staden passade det inte att gå barfota, det hade sett för lantligt ut. Vi öppnade lilla porten i tullgrinden, sneddade Topeli park, och då var det inte långt vägstycke kvar innan vi stegade uppför kyrktrappan. Hur ljuvt det är att komma till Herrens tempelgård. Skönt att sitta ned i bänken. Änglarna med sina trumpeter bland molnen i taket, kunde inte ha det vilsammare.

Högmässan började. Vem liturgen var har jag glömt, men prosten K.V. Petrell lade ut texten från predikstolen. Vad som var temat i predikan har sjunkit i glömska, kommer bara ihåg prostens pipskägg. Psalmsången anfördes av ”kantor Kristoffer Söderman. (Han stupade i Uleåborg 1918), Lektor Maria Castrén spelade orgel, då Nordling trampade. Allt var som sig bör, och inte var Helmi och jag de enda, som satt i kyrkan. När välsignelsen var läst och postludiet förtonat, vände vi hemåt igen.

Solen stod högt på himmelen och värmde våra ryggar. Vid det här laget började vi känna oss lite sugna och undrade smått vad våra mammor månntro lagat till söndagsmiddag. Komna till Gamla hamn stannade vi skräckslagna. ”Vad är detta?” Över horisonten i norr bolmade väldiga rökmoln och gnistrande eldtungor upp. ”Det brinner, det brinner i Socklot” – ”Men var?” Den ohyggliga ovissheten gastkramade oss under återstoden av vägen, som blev så oändligt lång.

Från Rågrensbacken var skogen hög och töserna små, varför vi inte kunde se något av skeendet på en lång stund. Då vi kom till ”Rivas gambälgåln”, där avtagsvägen till Socklot tog sin början, hade både elden och röken tonat ner. Ännu återstod 3 km av kyrkvägen.

Socklot by verkade folktom denna söndag eftermidag. På ”Valln” stod några gummor i en klunga och kommenterade, vad som hänt. ”Ja, allt vid Antas har brunnit ner”. Antas-Johan Vik senare Vikblad. Johan Vikblad gick i vardagslag under namnet ”Antas Hannes”. Johans far Anders var bror till min farfar Johan Jakobsson Smeds.



Flickorna p
å väg till kyrkan med strumpor och skor i hand.
Johan Wik har illustrerat.
Förstoring.


Påsken hade just varit och efter tidens sed hade brasor bränts både här och där i byn. Denna söndag eftermiddag var det två småpojkar, som kanske tyckte att tiden blev lång att gå overksam. De kunde väl bränna en liten påskbrasa. Att gå till skogen efter ris bleve nog för knogsamt. Det fanns väl på närmare håll något brännbart. I stallslängan fanns både hö och halm. Bakom ladan var det lämpligt att anlägga brasan, dels var det nära efter material, och dels var de skyddade mot insyn från gården. Det var ju inte nödvändigt att bli störd av någons, ”du får inte”.

När småpojkar är i behov av tändstickor, tycks sådana alltid finnas inom räckhåll. Så även denna gång. Tyvärr blev av den tänkta lilla brasan en stor katastrof. Gnistor trängde genom den glesa väggen och antände foderförrådet. Gårdsfolket observerade inte genast vad som hände, ty fähuslängan skymde. Min far såg vad som var på gång och skyndade dit. Han lyckades få ut de två hästarna ur stallet i sista stund. Husbonden var borta när branden började. Släckningsmanskap samlades nog till olycksplatsen, men brandskyddet 1915 var ett annat än nu. Röda hanen red snabbt denna dag. Från stallet flög gnistor till ladugårdstaket och den byggnaden var ett flammande eldhav. Det fanns ingen möjlighet att rädda något av djuren därifrån, utan de fann en kvalfull död i lågorna.

Boningshuset fattade eld av de flygande gnistorna från fähuset. Det var inte mycket av lösöret, som hann räddas undan förstörelsen. De flesta saker, stora som små, vilka tillsammans utgör ett hem blev en askhög.

Sju personer stod husvilla, utblottade på allt. Johan och hans hustru Emelia jämte barnen Alice och Märta, den sistnämnda var just den dagen l år 4 mån. (Märta är gift Englund och bor i Oravais). Vidare var det Johans mor Lisa jämte hans systrar Hanna och Edit. Alla måste få tak över huvudet till natten. Johan och familjen fick en kammare hos oss. ”Lihlkamarn” hade hällspis, så där var kokmöjligheter. Senare på sommarn flyttade de in i lillstugan på gården. Jag kommer inte ihåg var de andra fick logi.

I det gamla bondesamhället var hjälpsamheten stor, om någon drabbades av olyckan. Så även nu. Under sommarens lopp byggdes ett nytt hem på samma plats, som det gamla stått. När hösten kom kunde familjen flytta in under eget tak. Mor Lisa och döttrarna hade funnit bostad på annat håll i byn, de kom inte tillbaka till Vik. I det nya hemmet växte både döttrar och söner upp. Nuvarande ägaren är sonen Torsten Vikblad.

Helmi och jag gick många andra söndagar till kyrkan, men den 25.4.1915 är med eldstift inetsad på minnets tavla.


Jag vill citera en liten dikt som avslutning på skrivelsen.

Lycksalig, lycksalig var själ, som har fred! Dock ingen känner dagen förr'n solen gått ned.

God morgon, god morgon, sjöng fågeln på gren dock ofta såg från buren han kvällssolens sken.

Med doft stod småblomstret i morgonens ljus, vid kvällen haglet bräckt det med yrande grus.

På jorden ej finnes en enda så säll,
att lyckan ej kan skifta från morgon till kväll.

Lycksalig, lycksalig var själ som har fred! Guds fred är andesolen, som aldrig går ned.

(Ingemann)


Till alla Smedsättlingar i när och fjärran, små och stora, kända och okända bringar jag mina varma hälsningar.


Anna Wikman, Smedsby, Korsholm, sid 23–25.


Läs mer:
Stor eldsvåda i Soklot i Österbottniska Posten.

In Memoriam

Tor Fors


Den 2 april avled min far Oskar Fors. Han var född på Forsbacka, Nykarleby, den 2 april 1902 och var således vid sin bortgång 78 år.

Hans stora intressen vid sidan om sin lärargärning var skärgårdsliv, målning, sång och musik. Då det gällde att välja motiv för sina tavlor valde han ofta Nykarleby-kyrkan, Kuddnäs, hemgården, Brostugan m.m. Inom sången kan främst nämnas att han var den drivande kraften vid genomförandet av sångfesten i Kvevlax 1929, där han då innehade lärarvikariat. Och sångstunderna med pappa vid pianot i hemmet i Smedsby är för många av oss ett minne. Nykarleby och släkten var för honom mycket kära och släktträffen 1977 blev för honom en verklig höjdpunkt. I slutet av 1960-talet kompletterade han Woldemar Backmans släktutredning om Smeds i Soklot och som de allra flesta av oss har. De sista exemplaren såldes på släktträffen i Nykarleby.


Tor Fors , sid 26.



Smeds-bladet nr 4/1980.


Läs mer:
Föregående nummer, 3.
Följande nummer, 5.
(Inf. 2022-11-22, rev. 2022-12-30 .)